Barnlitteraturforskning

Barnlitteraturforskning

Varför forskning om barnlitteratur?

Det finns många orsaker till varför forskning om barnlitteratur kan vara både betydelsefull och givande. Om man ser till det historiska perspektivet är barnlitteraturforskning ett utmärkt sätt att bättre förstå hur man genom tidernas gång har sett på barnet och barndomen, då texter riktade till barn ofta speglar samhälleliga och kulturella normer och värderingar: bland annat hur ett barn ”ska” vara och vilka beteenden som är acceptabla och inte. En annan angelägen fråga för forskningen är den om vad barnlitteratur egentligen är, och hur man ska definiera den utan att generalisera. Det är problematiskt att kalla all litteratur som skrivs och ges ut för barn för barnlitteratur, då det inte finns specifika form- eller innehållsmässiga kriterier som förenar alla typer av barnlitterära berättelser. Inte heller läser alla barn till exempel litteratur som är åldersindelad, och alla böcker som handlar om barn och innehåller barnkaraktärer kan inte heller klassificeras som litteratur för barn. Den här frågeställningen blir mer intressant är när man ser till att texter för barn skrivs av vuxna författare som omöjligt kan utgå ifrån ett genuint barnperspektiv, då de själva inte upplever världen från ett barns ögon. Hur vet man att de böcker som skrivs är vad barnen egentligen vill ha? Vilka eller vad är det som styr de trender som kommer och går?

Trots att litteratur för barn inom vissa akademiska kretsar fortfarande har lägre status än vuxenlitteratur och ibland till och med jämställs med populärkulturen, är det ett område som har vuxit sig stort som ämneskurs inom flera litteraturvetenskapliga fakulteter på senare tid. Intresset för barnlitteratur syns även på att barnboksutgivningen ständigt ökar, och på de tidskrifter som ges ut med inriktning mot endast barnlitteratur och barns läsning. Det här om något är ett bevis på att barnlitteraturens status är på väg uppåt, och det med rätta.

Didaktiska och estetiska inriktningar

Man kan säga att barnlitteraturforskningen har dominerats av i huvudsak två inriktningar; den didaktiska där man ser till texters lärande drag, vilken var vanligt i den äldre forskningen, och den litterära estetiken där man är istället är intresserad av hur texten är konstruerad – det som forskningen i dag är inriktad på. Om forskningen förr ofta var normativ då man undersökte barnbokens pedagogiska kriterier, så är den i dag istället diskursiv då man studerar de olika litterära strategier som kan utvecklas i konsten att berätta för barn. Olika nivåer i texten och hur historien berättas har satts allt mer i centrum, vilket har medfört att de teoretiska utgångspunkterna har fördjupats, breddats och integrerats inom det metodiska fältet.

Man kan säga att barnlitteraturforskningen har följd den teoretiska och metodiska expansionen som präglat utvecklingen inom litteraturvetenskapen, där bland annat psykoanalys, intertextualitet, feminism, postkolonialism och genusforskning används för att granska barnlitterära texter. Framförallt genusteori är något som har blivit väldigt populärt på senare tid. Att könsstudier försummats innan kan bero på att det i barnböcker inte finns några avgränsade kön, utan att pojkar och flickor istället är representanter för och gestaltar ett tillstånd  innan barnet växer upp och inträder sexualiteten. Inom ungdomslitteraturen har det däremot en längre tid funnits sådana studier, framförallt för då litteratur till unga redan under 1600-talet riktade sig till endera flickor eller pojkar. Även B. Wahlströms flick- och pojkböcker med röd eller grön rygg som under tidigt 1900-tal började dela upp litteraturen efter könstillhörighet kom att påverka barnlitteraturforskningen, då man ville se vilka mönster och teman som var utmärkande för dem.

Den barnlitterära textens struktur

Den kanadensiske forskaren Perry Nodelman, som bland annat har skrivit The Pleasures of Children’s Literature, menar att all barnlitteratur är skriven ”with the needs of less experienced reders in mind”, och att det är det som är dess kännetecken. Med det här menar Nodelman att barnlitteratur är en typisk form av litteratur som är styrd och utformad efter vissa litterära regler, och att det som märker ut den är att texten är enklare än annan litteratur – det vill säga mindre komplicerad språkmässigt; samt att den är didaktisk till sin natur. Enligt honom är det narratologiska berättelsemönstret repetitivt, och likheten i texternas struktur är själva poängen med de barnlitterära texterna då de utgör en särskild och utmärkande typ av litteratur. Nodelman kallar de här återkommande mönstren för ”a basic formula”. Barnlitteraturen har, enligt honom, inte förändrats under de senaste tvåhundra åren utan texterna består istället av en stabil och oföränderlig strukturell form där typiska textkaraktäristiska drag är:

  • handlingsorienterade istället för personorienterade
  • enkla, men för den delen inte förenklade
  • optimistiska med lyckliga slut
  • didaktiska
  • upprepande i retorik och struktur

 

Maria Nikolajeva. Foto: University of Cambridge

Den här idén kritiserar och förkastar barnlitteraturforskaren Maria Nikolajeva, som har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att studera just det narratologiska dragen i texter för barn. Hon menar att Nodelman generaliserar grovt, och att han genom att antyda att litteratur för barn är ensidig och stöpta i samma form inte kan ha läst litteratur skriven i modern tid, då barnlitteraturen nu för tiden istället är otroligt variationsrik och utvecklas både dynamiskt och expansivt. En annan viktig aspekt av den kritik som Nikolajeva riktar mot Nodelman är att han står för uppfattningen om att all litteratur för barn är bra just på grund av den enkla orsaken att den riktar sig till barn, och att man inte ska kritisera barnböcker då det gör barnlitteraturen (och barnläsaren) en otjänst. Han påpekar även att det är den lustfyllda läsningen som är bra för barn, det vill säga texter som inte tar upp allvarliga teman och där texterna är komplexa, vilket är en åsikt som Nikolajeva ställer sig starkt kritisk och frågande till.

Inom barnlitteraturen finns liksom inom litteratur för vuxna olika genrer,så som realism, fantasy, magisk realism, deckare, skräck, biografier etcetera, och det som istället gör att barnlitteraturen skiljer ut sig från annan sorts litteratur är i vilken kontext den tillkommit i – den syn på barnet och på konst och litteratur för barn som finns i ett samhälle vid en viss tidpunkt, och som på det sättet genomsyrar vilka böcker som produceras. Det här leder till att barnlitteraturen och dess strukturer hela tiden förändras, och den litteratur som fanns förr i tiden har därför inte mycket gemensamt med den nutida mer än att den riktar sig specifikt till barn. Inom forskningen är det estetiska och/eller didaktiska uttrycket i barnlitteratur därför en ständigt aktuell fråga.

På senare tid har narratologin varit den teori- och metodbildning som man använt sig mest av i studiet av barnlitteratur, där Vivi Edström och innan nämnda Maria Nikolajeva är några av de främsta forskarna i Sverige. Det här beror på att man genom att se på vad som berättas och hur det berättas i texten kan ringa in barnbokens speciella karaktär.

Just hur läsaren tilltalas är en central del inom den narratologiska inriktningen, då man har en övertygelse om att vuxna (författare) pratar och därmed skriver till barn på ett annorlunda sätt än till andra vuxna. Det här antagandet härstammar från forskaren Barbara Wall, som i sin bok The Narrator’s Voice från 1991 utgår ifrån tre olika sorters tilltal, eller adressering som man kan översätta det till. ”Dubbel adressering” innebär att texten riktar sig på ett plan till barn och på ett annat till vuxna; en vanlig tendens under 1800-talet när barnet genom litteraturen skulle lära sig att bli en anständig vuxen – medan den vuxne läsaren istället kunde roas av texten. I en ”enda adressering” riktar sig texten istället endast till barnet, vilket blev vanligt under 1900-talet. Det sista tilltalet, ”dual ”, eller samtidigt, är även den ovanligaste och riktar sig till både barn och vuxna på samma gång – båda läsarna får alltså ut samma sak av läsningen.

Barnbokens värden och värderingar

De ideologiska värderingar som finns i samhället är avgörande för hur barn- och ungdomslitteratur värderas gentemot andra kulturyttringar, precis som dess värderingar tätt hänger samman med vilken syn som finns på barnet och barndomen och vilka värderingar som förmedlas i texter skrivna för unga läsare. De värden och värderingar som fanns förr i tiden avspeglar sig tydligt i den tidens litteratur, som ofta var moralisk och didaktisk. Barnlitteraturforskaren Boel Westin poängterar dock att forskningens tendens att dela upp barnlitteraturens historia i en äldre och en modern period, där den äldre litteraturen ses som didaktisk medan den moderna istället är estetisk i sitt utformande, är problematisk. Westin menar att utveckling tenderar att ses på det här sättet på grund av att mycket av den tidiga och viktiga forskningen har glömts bort, och framhåller att forskning från bland annat 1955 visar på att barnböcker under 1600-talet var väldigt lika de barnböcker som gavs ut under 1900-talet, då berättelserna uppmärksammade både det textuella och visuella  Likaväl finns det en indisk text från 200-talet f.Kr. som både har en pedagogisk och estetisk funktion. Men sammanfattningsvis kan man påstå att litteratur riktad mot barn genom tidernas gång ständigt har gått ifrån att vara mer eller mindre didaktisk och konstnärlig. En bok som endast är estetisk har dessvärre kanske en felaktig bild av världen, och innehåller därmed inga värderingar som man vill att barn ska ta del av, och självklart kan fallet även vara det ombytta med en text som har stort undervisande värde men som helt saknar det estetiska draget.

 

Boel Westin. Foto: Stefan Tell
Boel Westin. Foto: Stefan Tell

När det kommer till hur barnlitteraturen värderas av vuxna utifrån samhälleliga och kulturella faktorer kan man inte komma undan att det handlar om en maktobalans. De vuxnas värderingar styrs ofta av de normer som finns i samhället; om barndomen och hur ett barn ”bör” vara. Samtidigt finns det inom barnlitteraturforskningen en åsikt om att det även finns positiva aspekter på beroendet av vuxna värderingar – för de hetsiga debatter som emellanåt uppkommer om vissa barnböckers olämplighet visar på barnlitteraturens betydelse i samhället.

Den vuxna ideologiska läsningen skapar därför inte endast problem. Genom att erkänna och sätta värde på den upplevelse som barnlitteratur ger den vuxna läsningen kan höja dess status, och därmed sätta de estetiska aspekterna i fokus – även om det finns en tydlig konflikt mellan det ideologiska och estetiska. Som vuxen läsare har man till exempel en benägenhet att okomplicerat kritisera barnböcker som man inte gillar, medan man istället bortser från att rikta kritik mot det ideologiska och estetiska när det kommer till böcker som för en själv har ett nostalgiskt värde.

Hur barnlitteraturen ska värderas är en fråga som ständigt diskuteras, men som på grund av sin komplexitet samt det faktum att det saknas en konsekvent princip för bedömning, inte har några givna svar. Men vad krävs då för att få till en givande och seriös debatt, som faktiskt kan leda till att litteratur för barn värderas utifrån vissa principer? Litteraturvetaren Tuva Åkerström har reflekterat över det här, och menar att det viktigaste är att medvetandegöra de samhälleliga och kulturella faktorer som påverkar hur barnlitteratur värderas. Det här är något som forskarna inom barnlitteraturområdet ständigt är sysselsatta med, om man ser till den facklitteratur som ges ut och de artiklar som skrivs i ämnet. Men vad kan vi andra som arbetar med barnlitteratur göra, till exempel vi bibliotekarier, pedagoger och bokhandlare som ofta möter föräldrar och lärare som nekar barn att låna och läsa vissa böcker på grund av sina egna åsikter och värderingar? Kanske är det helt enkelt så simpelt som att skapa en ökad förståelse för den problematik som finns kring de böcker som riktar sig till barn, och den komplexitet som faktiskt finns kring hela frågan om barnlitteraturens värden och värderingar.


Läs mer om barnlitteraturforskning!

Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm är ett centrum som främjar forskning och studier om barn- och ungdomslitteratur, och har som uppgift att samla in alla barn- och ungdomsböcker som ges ut i Sverige. För att läsa mer om deras verksamhet, klicka här.


Källor:
Andersson, Maria & Druker, Elina (2008). Barnlitteraturanalyser. Lund : Studentlitteratur
Grenby, M.O & Reynolds, Kimberley (2011). Children’s Literature Studies. A Research Handbook. New York : Palgrave Macmillan
Kärrholm, Sara  & Tenngart, Paul (2012). Barnlitteraturens värden och värderingar. Lund : Studentlitteratur
Nikolajeva, Maria (2004). Barnbokens byggklossar. Lund : Studentlitteratur
Westin, Boel (2002) ”Vad är barnlitteraturforskning?” Ingår i Bergsten, Staffan. Litteraturvetenskap – en inledning. Lund : Studentlitteratur