Browsed by
Tagg: Vuxenlitteratur

Kallocain – Karin Boye

Kallocain – Karin Boye

Den andra boken i vårens bokcirkel med temat klassiker är Karin Boyes Kallocain. Den gavs ut första gången 1940, endast ett år innan hon tog sitt eget liv. På sistone har jag kommit att bli väldigt intresserad av både Boyes författarskap och hennes personliga liv, och jag har läst alla biografier jag har kommit över om henne. Det här har kommit att färga min läsning av både Kallocain och andra texter och hon författat; säkert på både gott och ont. För det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

I Kallocain är det den samhällskritiska berättarrösten som får komma till tals, genom protagonisten Leo Kall, en kemist i Kemistaden som har tillverkat ett sanningsserum som ska få statsfientliga människor att bli fängslade och straffade innan de hunnit begå de brott mot staten som är förbjudna: det vill säga ha egna individualistiska tankar som är kritiska mot Staten. Det som är intressant med berättelsen är att den trots att den skrevs för över 70 år sedan, skildrar ett framtida samhälle som till viss del ser ut som det gör i vissa delar av världen i dag där staten övervakar individen och censurerar alla försök till kritisk granskning av maktsystemet.

Leo Kall som karaktär är utåt sett ett mycket gott exemplar av en medborgare av Världsstaten: inte bara är han en lojal medsoldat, han är även en duktig kemist som har tillverkat ett medel för Statens bästa för att avslöja icke-lojala invånare. Men när det första försöksoffret, nr 135, förhörs med kallocain i blodet händer något inom Leo, något som antagligen legat och grott en lång tid men som han inte tillåtit att komma upp till ytan. Ju fler personer som förhörs, ju fler historier får Leo höra om en hemlig rörelse som alla har en gemensam dröm om en annan verklighet där varje människa är sin egen, och det talas om en annan stad kallad Ökenstaden. Leo blir snabbt medveten om att hans chef Rissen delar dessa tankar och idéer och eftersom Leo hela tiden brottas med sina inre demoner anmäler han honom till den högsta polischefen. Leo har nämligen själv bidragit till att att en ny lag har stiftats, som innebär att individer som bär på negativa tankar om Staten och som kan skada det nuvarande systemet på något vis kan straffas, och även bli avrättade. I samma veva som han anmäler Rissen och ber polischefen om en gentjänst att avrätta Rissen för förräderi, inser han hur fel han haft och att han själv också innehar en kritisk syn på Staten, och egentligen drömmer om den utopi som Ökenstaden står för.

Den som får Leo att våga öppna dörren till sitt inre är hans fru Linda. Hon är en fascinerande karaktär som man först i slutet av berättelsen får en klar bild av, av förklarliga skäl. För i en verklighet där man ständigt är övervakad går det inte att visa vad man egentligen har för åsikter och vem man egentligen är. Linda tycks därför kall och oempatisk till en början, men sedan förstår man varför. Hon är en kvinna som redan när hon födde sitt första barn insåg hur fel och omoraliskt det samhällssystem som existerar är, där kvinnor endast ses som en tillgång på grund av sina äggstockar och sin livmoder – för att föda fler män till världen. Som individ har hon inget som helst egenvärde, utan fungerar bara som fru och föderska. Linda är den första i romanen som kritiserar det patriarkalt styrda samhället, och det är genom henne som Leo ser verkligheten ur hennes, det vill säga det kvinnliga perspektivet.

Trots att jag är medveten om att man bör skilja på verk och författare, kan jag ändå inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Karin Boyes livssituation och de påhittade karaktärerna i Kallocain. För visst finns det vissa likheter mellan Boye och Kall: Kall är i ständig konflikt mellan de två sidorna av sig själv – det som är det ”rätta” enligt Staten, och det som känns äkta och sant för honom själv, det som är den innersta kärnan av hans jag. Boye hade sedan de tidiga tonåren också varit i ständig strid med sig själv och sina känslor – för trots att det ansågs vara fel och till och med olagligt vid den här tiden att vara homosexuell och att ha samlag med en person av samma kön, så blev hon ständigt förälskad i nya flickor/kvinnor vilket ledde till psykisk ohälsa. Hon gick till och med i psykoanalys för att bli ”botad”. Samhällets syn och det hon själv kände måste därför ha lett till en splittring av jaget, precis som den splittring Leo Kall upplever. Många behandlade henne dessutom med respektlöshet, och hon kunde bara känna sig fri och lycklig i de kretsar där hon kunde vara sig själv, vilket var på landsbygden vid den skola där hon brukade arbeta. Den här platsen kan ses som en utopi; en idealplats och ett idealsamhälle i miniformat. I tonåren var Boye en sökare, och hon blev som besatt av både kristendomen och buddhismen. Jag är ingen terapeut, men det är inte svårt att lista ut att hon på något sätt försökte finna det rätt svaret, och då hon kände att kristendomen svek henne sökte hon sig vidare till buddhismen som istället accepterar alla människor så som de är med stor respekt och vördnad. Trots att hon funnit en religion som accepterade henne som hon var, brottades hon ständigt med ambivalenta känslor inför sig själv – kanske hela livet ut.

Men det finns lite av Boye i alla karaktärer i romanen; i Linda som fått upp ögonen för de patriarkala strukturerna i samhället som förminskar kvinnan (Boye lär ha protesterat mot hur olika kvinnor och män behandlades på universitetet i Uppsala) och Rissen och försökspersonerna som vågar gå emot Staten trots risk för hån och straff (i Berlin träffade hon många likasinnade och kanske var det på grund av gemenskapen med dem som hon fick mod till sig att sedan leva ihop med en annan kvinna).

Det kan hända att jag fabulerar i mitt försök till analys, men efter att ha läst boken och biografier om Boye parallellt med varandra har det varit omöjligt att inte se ett samband och en koppling mellan liv och dikt.

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

För er som redan har upptäckt Boye och för er som vill göra det, kan jag tipsa om att Modernista i januari 2018 ger ut flera av hennes verk i nyutgåvor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Kallocain Bokomslag Kallocain
Albert Bonniers Klassiker
Karin Boye
Bonnier Pocket
2010-01-04
155
Vuxna

En dystopisk roman som skildrar ett samhälle där Staten övervakar varje människa, för att individualism och kritiskt tänkande inte ska kunna existera.

 

Annie John – Jamaica Kincaid

Annie John – Jamaica Kincaid

Just nu är det klassikertema på bokcirklarna på biblioteket där jag jobbar, och jag tänkte därför passa på att läsa alla de fem böcker som ska diskuteras. Först ut är Jamaica Kincaids Annie John från 1986, i en relativt ny utgåva. Jag måste erkänna att jag inte har läst något av henne innan, även om jag flera gånger har varit nära att beställa flera titlar.

Annie John är rent textmässigt stram och avskalad, Kincaid använder sig inte av onödiga ord och meningar för få fram sin historia, men berättelsen har på samma gång en ganska avancerad och komplex berättarstruktur. Protagonisten Annie är en extradiegetisk berättare som befinner sig utanför historien under själva berättandet samtidigt som hon deltar i händelserna som hon berättar om. Det här medför att Annie i ”nutid” har en obestämbar ålder; det enda vi vet är att hon är äldre än den flicka som hon berättar om genom de analepser som används. Historien som sådan är enkel – det är en skildring av hur en flicka som varit väldigt nära sin mor under uppväxten plötsligt börjar distansera sig från henne och kommer att känna en sorts hatkärlek gentemot henne. Men det är inte bara modern som Annie vill frigöra sig ifrån, utan även resten av vuxenvärlden.

Vid den första tillbakablicken minns Annie hur det var när hon var tio år – hennes mor var hela hennes värld och hennes dagar bestod i att hålla sig nära henne och iaktta de sysslor som hon utförde i hemmet. De båda är i en sorts symbios med varandra: och Annie har i och med detta inte ett eget medvetande, och ifrågasätter därför inte något som modern säger eller gör. När hon blir tolv år och hennes kropp förändras sker dock en förändring i relationen dem emellan. Menstruation och bröstutveckling innebär att Annie inte längre är ett barn, och därför vill modern inte behandla henne på det sättet heller, och tar avstånd från henne inte bara fysiskt utan även mentalt. Annie upplever henne som kall, hård och ovänlig och fantiserar och drömmer ofta om hur modern blir dödad och hur hennes liv hade varit bättre utan henne. Samtidigt känner hon nostalgi vid synen av vissa ting, viss mat eller vid minnet av olika händelser, och relationen till modern blir därför mer och mer komplicerad. Avvisningen leder till att Annie istället söker uppmärksamhet hos lärare och vänner i den nya skolan hon börjar i; och blir nästan besatt av tanken av att alltid ha en vän av kvinnligt kön när sig, precis som hon en gång i tiden hade sin mor nära sig – hud emot hud, och med samma medvetande. De här relationerna kan misstas för kärleksförhållanden eller ett sätt att upptäcka sin sexualitet – men jag tror att det istället handlar om att Annie här har övertaget och blir en ledare och därmed har kontroll över situationen. Hon kan styra dessa flickor som hon vill, och den makten gör att hon intar moderns roll medan de andra flickorna blir barnet. Innan var det modern som innehade makten, men nu är det istället hon. Beteendet i hemmet och mot lärarna utanför klassrummet är ett sätt att göra uppror och mycket gör hon just för att hon vet att hennes mor hatar just ett sådant beteende hos flickor.

Romanen innehåller många upprepade analepser, det vill säga samma sekvens återberättas mer än en gång. Ofta sker det här nästan direkt efter att det nämnts en första gång, och i början tyckte jag att det var ganska irriterande och störde läsningen, men sedan märkte jag att de här upprepningarna inte är exakta, utan formulerade på olika sätt och att det gör att berättandet på något sätt fördjupas och blir mer likt det muntliga berättandet.

Historien som sådan är inget märkvärdigt i sig, det finns många litterära skildringar av döttrar som på ett eller annat sätt har ett komplicerat förhållande till sin mor, och som både älskar och hatar henne samtidigt. Men det är något visst med Annie John, och jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att berättelsen och karaktärerna finns kvar i min hjärna flera dagar efter att jag läst det sista ordet. Kanske är det råheten som finns där, och det direkta tilltalet. Det är i vilket fall som helst en roman som lämnat spår efter sig, och det är väl det man önskar att varje bok man läser ska göra.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Annie John Bokomslag Annie John
Jamaica Kincaid
Roman
Bokförlaget Tranan
2010
155
Vuxna

En stark skildring av en flickas komplicerade relation till sin mor.

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Det kommer många nya böcker om Astrid Lindgren just nu; förra året kom biografin Denna dagen, ett liv, samt Krigdagböcker 1939-1945, och i år har man gett ut den första delen av Ronja Rövardotter som seriealbum, utifrån den nya tv-serien. Man har även utifrån denna gett ut originaltexten i en nyutgåva med nytt omslag, vilken innehåller illustrationer av Katsuya Kondo. Nu i november kom boken Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung, en 558 sidor lång sammanställning av de brev som Lindgren och Hartung skrev till varandra från 1953 till 1964.

Vem var då Louise Hartung, och hur kom det sig att de två började brevväxla? Hartung var en före detta konsertsångerska, som arbetade med barn och ungdomskultur inom Jugendamt i Berlin. I efterkrigets Tyskland ville man satsa på barn och unga som hade ”nazifierats” av Hitler; man vill att de skulle lära sig etik och moral i en tidig ålder. Ett projekt var de läsecirklar som Hartung höll i en gång i veckan, där syftet även var en sorts ”läkande högläsning”, då många barn såklart traumatiserats av kriget. Bokttitlarna hade Hartung själv valt ut, och ofta var det böcker skrivna av Astrid Lindgren, och det var också därför som hon bjöds in till Berlin 1953 för att prata om sitt författarskap. Under sin vistelse bodde Astrid hos Hartung, och en stark vänskap uppstod på en gång.

Lindgren och Hartung verkar båda ha funnit den vän som de så länge väntat på; någon som de kunde samtala med om allt – litteratur, men även livet och vad det innebär att leva. För vännerna hade inte bara kontakt genom brev, utan de sågs även några gånger då de hälsade på varandra eller reste ihop. Men det är mestadels genom sin brevkorrespondens som de hade kontakt. I de 600 breven (alla återfinns inte i boken, utan ett urval har gjorts) finns en dialog om bland annat politik, drömmar, vardagen och om litteratur. Det är en trevlig läsning; för det ger läsaren en bredare bild och en djupare förståelse av barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Jag visste redan innan jag började läsa boken att Hartung var förälskad i Lindgren, och att hon varit det sedan första gången de sågs, men även att dessa känslor inte var besvarade. Det här blir tydligt i breven, även om jag är medveten om att många av Hartungs mer desperata och känslosamma brev valts bort. Det blir nästan plågsamt att läsa, då man vet att det är en person som trots att åren går aldrig slutar att hoppas på att ett mirakel ska ske. Under de här elva åren skickar hon färska blommor, dyr parfym och andra presenter till Astrid, och det är inte så svårt att tänka sig att denna uppvaktning och uppmärksamhet till slut måste ha påverkat Astrid på något annat sätt än positivt, som det var från början. För Astrid Lindgren var inte ute efter ett kärleksförhållande med Louise Hartung, och det klargjorde hon flera gånger. Istället, tror jag i alla fall, var hon ute efter den där sällsamma känslan av samhörighet, det som man upplever en gång i sitt liv om man har tur. Och för att upprätthålla den känslan tror jag att hon hellre fortsatte att ha kontakt med Hartung, trots viss oenighet, än att avsluta vänskapen och därmed en mycket viktigt relation.

Det här är inte en bok man läser ut på en kväll, eller en vecka för den delen. Istället är den som en god karamell som man kan suga länge på; och gärna återkomma till igen efter en tid. Om man har läst Andersens förra bok Denna dagen, ett liv, känns den här boken som ett måste om man vill komma ännu närmare människan Astrid Lindgren.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung Bokomslag Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung
Astrid Lindgren & Louise Hartung. Sammanställd av Jens Andersen & Jette Glargaard
Författarbiografi
Salikon Förlag
2016-11-01
Vuxna

I den här nya boken som är sammanställd av författaren till biografin Denna dagen, ett liv, får man ta del av brevkorrespondensen mellan Astrid och väninnan Louise Hartung. Ett måste för den som vill få en fördjupad bild av människan Astrid Lindgren.

BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Seriealbumet Patience

BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Seriealbumet Patience

Ett nytt seriealbum av amerikanske Daniel Clowes, som är både illustratör och filmförfattare, är här! Tidigare har Clowes gjort serier som Ghost World från 2000, David Boring från 2002 samt Ice Haven från 2005.

Det nya albumet från 2016, Patience, är en psykedelisk science fiction-berättelse med starka färger och ett myller av bikaraktärer och bihändelser, som utspelar sig under berättelsens gång. Primärhistorien utspelar sig år 2029; då Jack gör allt i sin makt för att försöka hitta sin fru Patience mördare, och därmed hindra att mordet äger rum. Det här är möjligt då tidsmaskinen precis uppfunnits.

Det narrativa är helt genialiskt; Clowes använder sig av perspektivbyten och komplex temporaritet i form av alalepser där man genom tillbakablickar (som sker genom tidsresandet) får mer förståelse för vilka Patience och Jack är som personer, och varför situationen var som den var vid berättelsens början. Men den här sortens narration skapar även ett sorts deckarmysterium att lösa för läsaren; och undan för undan kommer man närmare svaret om vem som mördade Patience och varför. Alla dessa ingredienser gör det här seriealbumet mycket läsvärt, men det som tilltalar mig mest är kanske ändå hur Clowes har en förmåga att skildra de mest utsatta i samhället; de som på grund av olika anledningar lever längst ner i hierarkin. Genom personskildringen och tillbakablickarna på olika händelser och situationer förmedlar Clowes till oss att ingenting är slump här i livet – allt vi säger, gör och inte gör spelar roll och påverkar mer än vad vi tror: inte bara våra egna liv utan även andras.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Patience Bokomslag Patience
Daniel Clowes
Serie
Ordfront Förlag
2016-05-10
178
Vuxna

Det här skulle kunna vara en vanlig kärlekshistoria, där en gravid kvinna oroar sig för ekonomin och för barnets framtid. Men så är inte fallet. Kvinnan blir mördad, och mannen försöker i resten av berättelsen hitta mördaren och förhindra mordet genom att åka tillbaka i tiden. Men berättelsen är mycket mer än så - den är färgsprakande psykedelisk, existensiell och intelligent.

Familjen jag hade – Bill Clegg

Familjen jag hade – Bill Clegg

En husbrand, fyra döda, en överlevande. Detta är startpunkten för Cleggs berättelse som vi får följa i 268 sidor framåt. Det är June, en medelålders kvinna som är mor till Lolly, svärmor till Will och fästmö till Luke som alla dör i branden. Som den enda överlevaren består hennes dagar inte endast i en överväldigande sorg och saknad, utan även ett ältande om vad som egentligen hände den där kvällen och händelserna utspelar sig om och om igen i hennes huvud. I Junes berättelse får man följa med på en resa som startar från det ögonblicket hon gifter sig med Lollys far, ett från början dödsdömt förhållande, fram till det ögonblicket hon träffar och inleder en relation med den tjugo år yngre Luke. Det framkommer att Luke flera gånger har friat, men av rädsla för vad som skulle kunna hända och för vad folk ska säga har hon varje gång svarat nej. Tills kvällen innan branden, då hon till slut bestämmer sig för att säga ja. Men även om sorgen över Luke är olidlig är det ändå att ha förlorat ett barn som är det hårdaste slaget, för vad kan jämföras med det? Till råga på allt så var det först på sistone som June och Lolly fått en fungerande mor- och dotterelation och börjat förstå varandra. Men efter dotterns död inser hon att det fortfarande finns mycket hon inte vet om sin dotter. För att få svar på vem hennes dotter egentligen var bestämmer hon sig därför för att bila igenom hela USA, till de platser som betydde så mycket för Lolly och som hon har skrivit om i brev till sin mor.

Men det är inte bara Junes synvinel som berättelsen styrs av, utan hennes berättelse vävs samman med andra personer som i vissa fall endast på långt håll kände till June och de som dog. Men på något sätt är berättelserna beroende av varandra och utgör tillsammans en helhet; de bildar en väv av själva kärnan av vad det innebär att vara människa där ånger, smärta, död och sorg är en oundviklig del av livet. Och det är den insikten som gör Cleggs roman läsvärd; att svåra minnen och erfarenheter inte bara gör oss isolerade och ensamma, utan även skapar en gemenskap oss emellan. Dock hade jag under läsningens gång känslan av utspriddhet; att Clegg endast skrapar på ytan på de känslor som karaktärerna bär på. Har man själv gått igenom sorgeprocessen vet man att det inte finns endast en nyans av sorg, utan att den kan te sig på många olika sätt. Men sorg innebär oändligt mycket mer än att ta sig från punkt A till punkt B rent geografiskt. Jag hade velat få en fördjupad förståelse för Junes känslotillstånd; hur känns det rent fysiskt och psykiskt när en älskad person plötsligt inte existerar mer? Vilka tankar cirkulerar i ens huvud och hur gör man för att överleva själv?

Förutom detta tycker jag att Clegg lyckas helt ok med sin romandebut.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Familjen jag hade (Did You Ever Have a Family) Bokomslag Familjen jag hade (Did You Ever Have a Family)
Bill Clegg
Roman
Bokförlaget Forum
2016-03-09
268
Vuxna

Genom en olyckshändelse förlorar June både sin dotter, sin svärson och sin partner. Som bedövad av sorg och saknad beger hon sig ut på en bilresa genom USA, för att försöka hitta de spillror av dottern som hon för länge sedan förlorat.

Resan ut – Virginia Woolf

Resan ut – Virginia Woolf

Resan ut är Virginia Woolfs debutroman från 1915, och den roman som ofta glöms bort av kritiker och litteraturvetare. Den blev inte översatt till svenska förrän 2010, alltså 95 år efter den publicerades för första gången. Här har Woolf inte helt börjat experimentera med det som sedan kom att bli ett signum för hennes författarskap – berättarstilen som kallas för medvetandeström eller stream of consciousness. Men det är just detta som gör den här romanen så intressant; att man kan ana konturerna av det som ska komma i framtida verk rent berättartekniskt. Samtidigt är alla de myllrande karaktärerna och berättelsens utformning och tematik otroligt fascinerande.

Berättelsen cirkulerar kring den timida och försiktiga protagonisten Rachel Vinrace som år 1905 åker till Sydamerika med sin auktoritäre översittare till far. Med på fartyget finns även en mängd andra brittiska resenärer som är på väg till ön Santa Maria för att ha semester och bland dem finns Hewet, som efter att de har umgåtts en tid friar till Rachel. Efter förlovningen hyser dock Rachel ambivalenta känslor inför äktenskapet, då Hewet redan inkräktar på och begränsar hennes egen sfär. Redan ett par dagar senare insjuknar hon i malaria och dör efter flera dagar med mardrömslika hallucinationer. Det här kan såklart tolkas som ett sorgligt slut på romanen, men man kan även göra analysen att det istället står för en kvinnlig emancipation; att Rachel genom att inte genomföra äktenskapet går emot det viktorianska kvinnoidealet ”The Angel in the House” och därmed skapar sin egen frihet och självständighet, även om det manifesteras genom döden. Kritiken av patriarkatet och dess makt över kvinnan löper som en röd tråd i Woolf senare författarskap, liksom kritiken av den vites blick på ”de andra” och ociviliserade”.  Därför är det särskilt intressant att genom att läsa debutromanen få vara med om början på ett av världens främsta författarskap.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Resan ut (The Voyage Out) Bokomslag Resan ut (The Voyage Out)
Virginia Woolf
Roman
Bonnier Pocket
2016-01-25
555
Vuxna

När Racel Vinrace i London stiger på fartyget som ska ta henne och resten av passagerarna till Sydamerika anar hon inte att det ska förändra hela hennes identitet, men även hennes öde.

Avd. för grubblerier – Jenny Offill

Avd. för grubblerier – Jenny Offill

Offills roman består av korta intensiva stycken med inre monolog, vilket gör den till en annorlunda läsupplevelse. Här får man under vad som verkar vara en femtonårsperiod följa en namnlös kvinnlig karaktär som inledningsvis är runt 20 år gammal. Hon har en dröm om att vara ett ”konstnärsmonster” och hänge sig helt åt sitt författarskap, vilket löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Men drömmen om att skriva en uppföljare till en för flera år sedan publicerad bok löper parallellt med det pågående verkliga livet: arbetet som lärare, äktenskapet med en musiker samt föräldraskapet. En verklighet som beskriver hur brutalt omtumlande, utmattande och tråkigt det kan vara de första bebisåren.

Här finns ett myller av olika funderingar kring många olika ämnen, och man kastas än hit och än dit i tankegångarna. Jag känner ett stort släktskap med den kvinnliga protagonisten, som är en mycket känslig människa med ständiga grubblerier om livet och hur man ska klara sig igenom det. Blandat med beskrivningar av livets trivialiteter kan man under ytan ana en enorm ensamhet, en ensamhet där berättarjaget känner en alienation gentemot resten av mänskligheten, och där skrivandet och berättandet är det enda sättet att försöka förstå både sig själv och andra. Att berättartekniken mitt i berättelsen plötsligt ändras, från ett jag-perspektiv till ett tredjepersonsperspektiv är i början förvirrande, men på samma gång självklart och brilliant. I berättandet har det hela tiden funnits en antydan om hur viktigt tempus är när man skriver, och genom att plötsligt byta tempus och synvinkel på ett oerhört smidigt sätt visar författaren både oss hur det ska gå till rent praktiskt, samt tar berättelsen till en annan nivå. Samtidigt sker ett skifte i själva temat för romanen: det är först när hon börjar se på sig själv utifrån; som den bedragna Hustrun, som hon får distans till sig själv och äntligen kan låta sig bli det konstnärsmonster hon så länge drömt om.

Efter att ha hoppats på den konstnärliga friheten och den kvinnliga frigörelsen blev jag ganska besviken på slutet. Romanen hade blivit mer intressant om hon lyckats ägna sig åt sitt konstnärskap helt och hållet, utan att vara beroende av och slav under sina känslor.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Avd. för grubblerier Bokomslag Avd. för grubblerier
Jenny Offill
Roman
Natur & Kultur
Januari 2016
187
Vuxna

Fattigt folk – Fjodor Dostojevskij

Fattigt folk – Fjodor Dostojevskij

Med anledning av nyutgivningarna av Fjodor Dostojevskijs mastodontverk Idioten och Bröderna Karamazov, skulle jag vilja uppmärksamma hans inte lika kända debutroman Fattigt folk från 1845. 2009 gavs en nyöversättning ut av verket, och översättaren lyckas komma originaltexten mycket nära. Det här är en brevroman, som när den gavs ut beskrevs av litteraturkritiker som den första ryska romanen med fokus på sociala frågor.

I berättelsen får man följa de fattiga grannarna Makar Devuskjin och Varvara Debroselova, som trots att de bor på samma gård och har fönstren mitt emot varandra i huvudsak kommunicerar via brev.  Devuskjin är en mycket godhjärtat och ensam man som mer än något annat vill göra Varvara lycklig och därför ger henne de få mynt han har över och köper fina kläder till henne. I de brevs som skrivs skildras människor på samhällets botten som törstar efter kärlek och vänskap, ett ljus i den mörka vardag de varje dag möter. Men Devuskjins vilja att vara ”sin lilla duvas” beskyddare och på ett sätt därmed äga henne om individ blir även tydligt, och Dostojevskij gestaltar därmed redan här en komplex karaktär som inte enbart är god utan även innehar andra mänskliga egenskaper.

Romens handling kan vid en första anblick verka simpel. Två fattiga människor som via brevväxling finner tröst hos varandra i en miserabel situation. Men under ytan finns där de psykologiska skildringarna som har blivit Dostojevskijs sigill på något sätt, även om berättartekniken inte är helt utvecklad.  Dock får man komma ihåg att boken gavs ut innan de personliga tragedierna i Dostojevskijs liv som på många sätt färgat hans senare författarskap, så som fängelsevistelsen i Sibirien samt de ångestfyllda åren med spelberoende och olycklig kärlek.  Debutromanen är en utmärkt roman att läsa, både om man har läst Dostojevskij innan eller om man vill börja med något mera lättsmält. De mer blygsamma 140 sidorna gör även boken mer tilltalande än de omfångsrika senare verken att ta med sig ut till parken eller stranden en varm sommardag.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Här kan du läsa författarbiografin om Dostojevskij.

Fattigt Folk
Fjodor Dostojevskij
Roman
Akvilon
2009-05-28
140
Vuxna