Browsed by
Tagg: Vuxenlitteratur

Författarintervju med Karin Pasche

Författarintervju med Karin Pasche

Författaren Karin Pasche föddes i Uppsala, växte upp i Uddevalla på västkusten och bor nu med man och barn på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad agronom och arbetar med kvalitetsfrågor i livsmedelsbranschen. Naturvetenskapen är en viktig inspirationskälla i hennes skrivande, då hon menar att det finns så mycket fantasieggande i det naturvetenskapliga fältet. Speciellt de områden som ännu inte är fullständigt klarlagda – som människohjärnan till exempel, vilket är något som Pasche närmar sig i sin debutromanen som gavs ut i januari i år.

Din debutroman Labyrint – vägen in kan beskrivas som en spänningsroman med inslag av magisk realism. Kan du berätta lite om den och när och hur idén kom till?

Den handlar om tre människors sökande och hur de vandrar genom livet i jakt på olika saker. En av dem är Julia som drabbas av en hjärnförändring efter en sjukdom. Under tillfrisknandet börjar hon se mer av verkligheten, ungefär som en radio som efter en smäll får in fler frekvenser. Julias nyvunna förmåga gör att hon kommer i kontakt med människor som hon annars aldrig skulle möta, och hon dras in i en kedja av händelser som hon försöker tyda och hantera, i en värld som upplevs mer och mer som ett deterministiskt spel.

Jake har lämnat sitt framgångsfulla liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och sedemera affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. Jake anar att hans mamma bär på en mörk hemlighet men hon sjunker djupare in i demens, till en plats där hon inte längre kan besväras av hans besatthet av att finna sanningen. Jakes oförmåga att släppa taget om det förflutna gör att han slutligen står inför samma öde som sin far.

Inspirationen till Julias kognitiva förmåga bygger jag på det faktum att människor inte ser verkligheten som den är. Vi ser det som är viktigt för vår arts fortlevnad. Våra hjärnor är inte utrustade att se verkligheten på andra skalor än människoskalan. På den allra minsta eller största skalan räcker inte våra hjärnor till och vi behöver ta hjälp av vetenskapen. Men vår begränsning väcker en del intressanta frågor: Vad skulle hända om vi uppfattade mer av omvärlden? Skulle den som såg mer ha ett försprång gentemot andra, eller skulle det bli ett handikapp?

Jag har även smugit in ett filosofiskt tema i boken – den evigt debatterade frågan om fri vilja. Är man fri att välja, eller är man endast ett offer för sina gener och miljö? Hur fri är du att välja dina tankar? För att kunna välja en tanke måste du tänka den innan du har tänkt den.

Foto: Teresia Bergström

Är karaktärerna helt och hållet fiktiva, eller har du hämtat olika drag från människor i din omgivning?

Inspirationen till Julias sjukdom fick jag genom en dagbok som jag hittade i tunnelbanan i Stockholm. Dagboken var fylld av medicinska termer och journaler från sjukhusbesök – en skatt för en naturvetare. Jag fann ägaren och efter några samtal fick jag ta del av hennes sjukdomshistoria och använda mig av den för att förklara varifrån Julia får sin kognitiva förmåga.

Inspiration till gatupredikanten Job har jag plockat från Stockholms gatupredikare – ensamma och missförstådda själar som stryker runt och gormar på stadens gator.

Inspiration till Jake var svårast att finna, han var så främmande. Men jag gav honom några av mina egenskaper och då tyckte jag att det blev lättare att förstå sig på honom. Han fick min analytiska och envisa läggning. Om han har bestämt sig för en sak ger han aldrig upp.

Vad tycker du är svårast; att beskriva och skildra karaktärer eller miljö? 

Jag ville ha ett bra driv genom boken och kroka i läsaren vid varje kapitel för att hålla kvar intresset. Jag försöker skriva lagom mycket miljöbeskrivning för att sätta scenen, men det får inte ta över och dra ner tempot.

Karaktärsbeskrivningar är roligare och därmed lättare att skildra. Jag gillar att studera människor och lyssna på samtal. Det känns väldigt tillfredsställande när jag hittar en gest eller ett drag som utmärker en stämning eller situation klockrent.

När romanens huvudkaraktär Julia får hjärninflammation börjar hon se en annan verklighet, där människor och händelser är sammanlänkade på ett förutbestämt sätt. Ibland så kan livet kännas precis så, som att de val man gör leder en i en viss riktning. Tror du på ödet och på att våra liv är utstakade efter de val vi gör varje dag?

Jag tror vi lever i ett deterministiskt universum, och att vi är produkter av våra gener och den miljö vi befinner oss i, vilket även inkluderar uppväxt, samtid, kunskap och erfarenheter. Jag tror inte att vi har en fri vilja i en filosofisk mening. Det känns som vi gör fria val, men det är en illusion. Valet är redan gjort av ditt undermedvetna, innan ditt medvetna jag får reda på det. Så, hur fritt är ett val som ditt undermedvetna har gjort? Det undermedvetna är förvisso en del av dig, men det är också bestämt av dina gener, miljö, tidigare tankar och handlingar.

Samtidigt är det viktigt att vi gör val och ständigt stävar efter förbättring. Att tro att vi inte har en fri vilja är inte samma sak som att resignera och inte göra något. Att inte göra något är i sig ett val, ett dåligt sådant.

I berättelsen får man ta del av tre karaktärers perspektiv, vilka lever helt olika liv och tillhör olika samhällsklasser. Jag tänker på Julia, som med sitt lågavlönade arbete får vända på varje krona då hon blir sjukskriven, och på Jake som med familjens pengar lever i ett överflöd av pengar och lyx. Det är intressant att se hur gatupredikanten Job, som en gång var extremt rik på grund av sin gåva, nu väljer att leva ett minimalistiskt liv där tron är det enda viktiga. Hade du något syfte med att skildra de motpoler och skillnader som finns i samhället?

Tanken var att låta tre människorna från olika samhällsklasser träffas, något som inte skulle ske utan Julias nyvunna förmåga. Det är dels en lek med de parallella liv som människor lever bredvid oss och som vi oftast inte kommer i kontakt med. Dels är det en början på något som behandlas mer av i del två av bokserien; att en procent av jordens rikaste äger lika mycket som resterande nittionio procent, och att de extremt rika snabbt blir rikare. Det är en så orimlig snedfördelning att det inte går att undvika prata om.

Pengar, och hur de både kan vara en välsignelse och en förbannelse är också ett tydligt tema i boken. Det som är intressant är att Julia och Jake är lika olyckliga och ensamma i början av berättelsen oavsett om de har tillgång till pengar eller inte. Den ende som egentligen känner att livet har en mening är Job. Tror du att pengar kan göra en människa lycklig? 

Jag tror att en viss nivå av välstånd minskar olyckan hos människor, de nedre nivåerna i Maslows behovstrappa behöver vara uppfyllda. Men när den är uppfylld och man har mer pengar, ökar inte lyckan för det. Flera som är extremt rika upplever andra slags problem – de blir isolerade, de har svårt att lita på vänner och de måste skydda sig mot illasinnade människor.

Vi glömmer att saker som gemenskap, kultur, natur och motion gör oss lyckliga.

Om du själv hade haft Julias förmåga, skulle du då använda den för att bli snuskigt rik?

Haha! Jag skulle vara väldigt försiktig med att använda den, av många skäl. Men visst skulle jag använda den sparsamt för att förverkliga några drömmar och stötta projekt som jag tycker är viktiga.

Hur lång tid tog det att skriva klart boken?

Jag skrev första utkastet dagligen i fyra månader under en period av arbetslöshet. Jag tror att det är viktigt att skriva det första utkastet i raskt tempo, det vill säga under loppet av några månader. Annars finns det risk för att man tappar inspiration och det kreativa flödet. Efter den perioden arbetade jag heltid och redigerade i texten i omgångar. Redigeringen kunde jag utföra på kvällar och helger, den är inte lika beroende av att utföras i ett sammanhängande stycke.

Har du gått någon skrivarkurs eller är du självlärd? Är skrivintresset något som alltid funnits hos dig?

Jag började skriva dagbok redan som 12-åring. Min syster gav mig en med motiv av gråtande clowndockor – ett tema som jag ännu i dag förundras över! Varje blad hade ett datum, och plikttrogen som jag är, fyllde jag varje blad.

I tonåren var jag med i Lilla Augustprisets ungdomssatsning. Vi var ett 20-tal ungdomar från hela landet som fick delta i skrivarläger, så ganska styrt alltså. Det var en fantastisk och ovanlig möjlighet, förstår jag nu, och jag skrev nyligen (en sådär 20 år senare!) till initiativtagaren och författaren Mats Wahl för att tacka för hans engagemang.

Hade du hela storyn klar för dig redan när du började skriva, eller kom du på händelseförloppet allteftersom?

Jag hade byggt boken genom excelblad som minutiöst beskriver scenernas konflikter och portionerar ut ledtrådar under kapitlen – ganska styrt alltså. Men under processen tog sig berättelsen nya vägar och jag fick stuva om i excelbladen. Del två av serien har jag skrivit mycket ledigare. Då har jag utgått från sex stycken nyckelscener runt vilka historien vävs. Det var lättare och roligare att skriva del två, mycket för att karaktärerna redan finns och att jag hade en klar bild av vart de skulle.

Foto: Teresia Bergström

På bokförlagets hemsida är bokens målgrupp vuxna, medan man på till exempel Adlibris väljer unga vuxna som målgrupp. Är tanken att den ska rikta sig till båda grupper av läsare, var det något som du och förlaget diskuterade? 

När jag skrev boken hade jag målgruppen 18-30 år i sikte, just för att det är en ålder då många viktiga val görs, och att det är risk för att hamna i limbo, paralyserad av alla möjligheter. Nu kan jag ångra att jag överhuvudtaget nämnde begreppet ”unga vuxna” för förlaget eftersom alla verkar ha sin egen definition på vad det är. (Jag tänkte i min enfald att det är som det låter: vuxna som fortfarande är unga). För vissa aktörer innebär ”unga vuxna” ända ner till 13-årsåldern.

Jag skriver definitivt för vuxna och faktum är att de läsare som har varit mest begeistrade är snarare lite äldre. Varför vet jag inte. Kanske för att det finns inslag av filosofiska tankegångar som alla bär med sig genom livet?

För att gå lite djupare in i det här med att dela upp litteratur efter ålder: fyller det något syfte för läsaren, eller är det bokbranschen och biblioteken som istället har nytta av det? 

Med stor konkurrens om människors uppmärksamhet är det viktigt att kunna snabbt kategorisera sitt verk för att fånga intresse. Allra bäst ur ett marknadsperspektiv är om man kan likna verket vid något som redan är känt, typ: ”Min bok är som Stieg Larssons trilogi fast med en mer trovärdig Lisbeth Salander.”

Ur andra perspektiv är det definitivt begränsande att kategorisera och åldersbestämma. Det gör att urvalet krymper och möjligheten att upptäcka nytt minskar. Risken blir att man bara läser sådant som man redan har läst, lite som alla algoritmer matar oss med idag i på streamingsiter. Jag skulle vilja ha en algoritm som vet vad man redan har sett och läst och räknar ut vad man verkligen behöver lära sig – en allmänbildarens algoritm!

Har du någon favoritplats där du helst sitter och skriver? 

Jag skriver bäst hemma vid köksbordet, nära till kaffebryggare. Jag kan skriva på många platser men det måste vara tyst, jag är en lättstörd typ.

Vad läser du själv för typ av böcker, finns det någon genre som tilltalar dig mest? Har du någon favoritförfattare?

Jag läser spänningsromaner, men inte deckare, den genren är uttjatad.

Allra bäst är verk – avsett om det är film, böcker, teater – som har en dörr öppen så att historien sipprar ut i verkligheten. Jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och berättelsen koloniserar den riktiga världen.

Spenderar du (den så kallade) sommaren med att skriva, eller kan du koppla bort det när du har semester?

Sommaren spenderar jag främst med familjen i sommarhuset i Bergslagen, där jag varvar skrivande med research och trädgårdsarbete. Ibland tar jag mig ett dopp också. Jobbar man heltid under resten av året, blir semestern en viktig period för skrivprocessen. Fast det är klart, tempot och effektiviteten går ner under sommaren. Jag har ofta storslagna planer över hur långt jag ska ha kommit, och när jag sedan summerar dagen så visar det sig att de ofta bestått av bara glass och podcastar. Men det gör mig inget, så länge jag njuter.

Slutet av din bok bäddar ju för en uppföljare, och visst är det så att det ska bli en trilogi? När beräknas del två ges ut, och kan du avslöja lite av handlingen?

Jag har tänkt att serien ska bestå av tre böcker och del två är redan skriven. Förhoppningsvis kan jag skriva kontrakt på den efter semestern. Nu åker jag på researchresa med familjen för att ta reda på fler detaljer och kontrollera att jag har beskrivit platserna korrekt. Del två startar bara några dagar efter slutet i del ett. Några nya karaktärer tillkommer medanJulia, Jake och Job kommer att finnas kvar. Del två kommer bli något mörkare och mardrömslik, och jag lovar att många frågor kommer få sina svar.


Läs gärna min recension av boken.

Karin Pasche finns på Instagram, och har även en egen hemsida!

Labyrint – vägen in gavs ut av Hoi förlag januari 2017, och är den första delen i en triologi där del två förhoppningsvis ges ut inom en snar framtid.

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Karin Pasche debuterade med romanen Labyrint – vägen in i januari i år, och boken är den första delen i en serie där spänning blandas med magisk realism.

Historien utspelar sig i ett nutida Stockholm, och inleds med att bokens protagonist Julia befinner sig på sjukhus på grund av en allvarlig hjärninflammation, som gör att hon hallucinerar och har stora minnesförluster. Sjukdomen påverkar hennes förmåga att arbeta och umgås med andra människor, och hon stänger därför in sig in sin lägenhet som hon hyr i andra hand. Emellanåt måste hon dessvärre bege sig ut för att handla mat eller utföra andra ärenden, och det är när hon befinner sig utomhus som hon får de hallucinatoriska synerna, som utgörs av en sorts dimma som leder henne i en viss riktning, som bringar henne en osannolik tur – hon vinner miljonbelopp två gånger om och träffar rikemanssonen Jake, som hon blir förälskad i. Det finns dock en annan orsak till att Julia och Jacks vägar korsas, något som försätter dem båda i livsfara.

Rent berättarmässigt så finns det  i texten en del brister som man lägger märke till. Det som stör läsningen är framförallt överanvändningen av ord som ”denna” och detta” som upprepas i var och varannan mening. Relationen mellan karaktärerna, och framförallt den mellan Julia och Jake som den målas upp känns inte helt trovärdig: det blir för mycket velande fram och tillbaka när Julia går från att vara en misstänkt brottslig, till att frikännas från all skuld, till att bli lite misstänkt igen, för att sedan få Jack att bli upp över öronen förälskad i henne. Dialogerna känns ibland för spontana och konstlade, framförallt när den annars så reserverade och kritiska Julia blir som förbytt när hon träffar gatupredikanten Job. Det finns även i hennes beteende gentemot Jake en tvetydighet, och det här gör att hon som protagonist blir svår att få grepp om emellanåt. Trots det så är Julia en karaktär som fastän hon ofta har en fysiskt och emotionell bräcklighet även har en sorts råhet och beslutsamhet i sig, som gör att jag gillar henne. Att skapa en ung karaktär med social fobi, litet kontaktnät och en problematisk arbetssituation är ett bra val av författaren, då det faktiskt speglar en realitet som många kan känna igen sig i.

De magiska och övernaturliga elementen är det som driver handlingen och därmed spänningen framåt, och Julias hjärna fungerar som en sorts katalysator för de kedjehändelser som utspelar sig. Pasche ställer i sin roman flera intressanta filosofiska frågor, vilket i sig gör boken värd att läsa. Vad är egentligen verkligheten; är den resultatet av hur vi upplever omvärlden med våra sinnesintryck, eller är det endast en illusion och något som döljer den verkliga verkligheten? När verkligheten förändras för Julia, sker en transformation inom henne som kan ses som en symbol för identitetsskapande. Och även om romanen kan ses som en spännande thriller med övernaturliga inslag, är det just Julias förvandling som är romanens styrka.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Labyrint - vägen in Bokomslag Labyrint - vägen in
Labyrint
Karin Pasche
Ungdomsroman, Roman
Hoi Förlag
2017-01-21
386
Unga vuxna, Vuxna

En spänningsroman som innehåller både deckarinslag och övernaturliga element!

Vänder sig till både unga vuxna och vuxna läsare.

Ditt liv och mitt – Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt – Majgull Axelsson

Det var ett tag sedan jag läste något av Majgull Axelsson, och jag måste erkänna att jag inte har läst hennes senaste hyllade roman Jag heter inte Miriam. Jag har dock ändå förstått att den och den nya boken Ditt liv och mitt är lika varandra rent tematiskt, då handlingen i båda böckerna centreras kring samhällets utstötta. Medan den förra handlade om zigenarnas utsatthet, handlar den nya om förståndshandikappade och hur folkhemmet för ett halvsekel sedan gömde undan dessa människor på olika anstalter.

Romanens huvudperson Märit ska precis fylla 70 år, och är på väg med tåget till sin tvillingbror i Norrköping efter att ha varit och hälsat på sin dotter och sitt barnbarn i Indien. Men det är inte ett besök hon ser fram emot – tvärtom är visiten ett ont måste då hon har dåligt samvete över att inte ha hälsat på på väldigt länge. Relationen till och känslorna inför sin bror och hans fru, som en gång i tiden var Märits bästa vän, hör ihop med händelser som utspelade sig under uppväxten. Det var ingen lätt uppväxt, där hennes förståndshandikappade bror, Lars, skickades iväg till en anstalt för sinnessvaga i Lund; samt morföräldrar som aldrig någonsin var omtänksamma eller visade henne kärlek och empati. Familjen är det som styr berättelsen, och det är den som kommer att forma Märit som person. En person som inte har förlåtit det förflutna och sitt eget handlande, utan som på grund av det vill påminna sig själv och andra om vad som hände med Lars – för att inte glömma, men även för att förstå hur det kunde hända.

Det är i Lund, där Lars liv slutade, som historien tar sin början. För istället för att åka raka vägen till Norrköping hoppar Märit av i den stad hon en gång studerade i, och där Lars för över 50 år sedan begravdes. Märit berättar sin historia utifrån ett jag-perspektiv, och det som gör berättelsen så intressant är det faktum att det finns en till berättare med i historien; nämligen rösten från Märits tvillingsyster som dog vid födseln, som hon själv kallar ”Den Andra”. Den här rösten existerar endast i hennes huvud, och är ingen berättare i egentlig mening utan skapar genom sina (bitska) kommentarer och tankar ett flyt och ett driv i berättelsen. Genom att vara både Märits samvete och drivkraft vecklar ännu en dimension av historien ut sig.

Ditt liv och mitt är en fröjd att läsa, trots sitt svåra ämne. Axelssons sätt att skriva påminner mig om en porlande bäck – berättandets lätthet gör att man flyter med i texten utan några svårigheter alls. Det är inte svårt att förstå varför hennes böcker är så otroligt omtyckta, och jag skriver en mental anteckning till mig själv att läsa de romaner som jag missat. Det enda jag kan sakna är sektioner där berättandet går utanför huvudkaraktären för att istället fokusera mer på Lars och institutionsupplevelsen. För mig är det även en gåta varför morföräldrarna betedde sig så fruktansvärt mot sina egna barnbarn, och jag skulle gärna vilja ha ett sorts svar på det. Men det är egentligen sidospår, för berättelsen lyckas med sitt syfte  – nämligen att dra bort skynket från och blotta det som så länge dolts. Och trots den vidrighet som föregick lyckas Axelsson förmedla sin historia med en både osentimental och känslig blick. Det om något är ett konststycke!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Ditt liv och mitt Bokomslag Ditt liv och mitt
Majgull Axelsson
Roman
Brombergs
2017-04-11
363
Vuxna

Berättelsen tar sin början i Lund, en stad där Märit en gång var en förväntansfull student med en ljus framtid framför sig. Men det är även staden där hennes lille store bror Lars dog, till följd av fruktansvärda förhållanden på en anstalt för sinnessvaga. Det är en tid och en värld som Märit fram tills nu velat förtränga. Men nu är det dags, 70 år senare, att förena de två världarna.

Så här upphör världen – Philip Teir

Så här upphör världen – Philip Teir

Efter läsningen av Philip Teirs nya roman Så här upphör världen infaller sig en känsla av melankoli och vemod, det är som en förlängning av den stämning som är återkommande i texten. Det är i den Österbottniska skogen som handlingen utspelar sig, och det är här man stiftar bekantskap med en familj som till synes är lyckliga men där ytan börjar krackelera. De tillbringar sin sommar vid ett hus vid havet, ett hus som tillhör släkten men som ingen varit i på många år. De enda grannarna tycks vara ett mindre miljökollektiv som badar nakna och röker marijuana samt en ensam kvinna som sitter på sin veranda hela nätterna. Även om centralhistorien kretsar kring familjen som består av mamman Julia, pappan Erik och barnen Anton och Alice så bidrar alla karaktärer till att forma och skapa olika lager i berättelsen som tillsammans bildar en helhet.

Berättaren som är allvetande och opersonlig intar alla karaktärers perspektiv. Trots de många olika synvinklarna så är det elvaåriga Anton som betraktar och bedömer omvärlden på det mest tillförlitliga sättet. Han befinner sig fortfarande i barndomens oskyldiga värld, och genom sin högkänslighet tar han in lukter, smaker, känslor och synintryck på ett skarpare sätt att de andra. Han är även den som står utanför de dramer som de andra skapar, och blir därmed en objektiv åskådare.

Vissa av karaktärerna känns till lite väl schablonartade; som till exempel den lite svåra och svala författaren Julia, den arbetslöse, tjocke och late Anders, den manipulative och makttörstande sektledaren Chris som kontrollerar både sin fru Marika och vad de övriga medlemmarna ska tycka och tänka. Men kanske är det precis så det är tänkt att vara; för att man som läsare istället ska lägga märke till det subtila – det som finns men ändå inte finns där, det som sker men ändå inte riktigt sker.

Texten är avskalad, och rymmer inte mer än det nödvändigaste. Narratologiskt är det en kronologiskt berättad historia, förutom de första sidorna som utspelar sig innan primärhistorian tar sin början. Jag har försökt komma på vad de där första sidorna betyder, då de gör mig en smula konfunderad. Det är samma scen som skildras vid ett senare tillfälle i historien; om pojken Anton och hans mamma Julia som av rädsla gömmer sig i bilen under ett åskoväder, och hur Anton en stund senare när Julia gått in i huset igen och han befinner sig utanför bilen, ser hur Marika kommer gåendes naken förbi honom som paralyserad av något. Men redan innan den märkliga synen sker en förändring, något som känns i luften men inte går att ta på. Familjen som sakta glider ifrån varandra; lever i sina egna världar utan egentlig kontakt med varandra. Världen och dess existens som plötsligt inte känns självklar. Det är en nedåtgående spiral, som inte går att förhindra:

Visste att allt skulle bli annorlunda från och med nu. Inte på vilket sätt, men att det skulle hända. Något skulle hända i deras liv, och varje förändring skulle göra allt sämre. (s.6)

Att lägga den här sekvensen allra först, innan själva historien tar sin början, ger en signal om bokens fortsatta stämning. Ovädret och hur de söker skydd i bilen för att desperat komma undan det som oundvikligen kommer att hända – även om det är ett tillfälligt skydd och de båda är medvetna om att ett nytt och kanske kraftfullare oväder kan vara på ingång när som helst. Kanske vill Teir med sin upprepning påvisa bilens symbolism: att världen upphör att vara det vi alltid tagit för givet när vi befinner oss i just det ögonblicket när vi inser att inget egentligen kan rädda oss, och därmed accepterar vårat öde.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Så här upphör världen Bokomslag Så här upphör världen
Philip Teir
Roman
Natur & Kultur
2017-03-11
277
Vuxna

En tillsynes enkel historia som består av flera lager och ett djup och allvar som håller greppet om en även efter läsningen.

Den som väntar på något gott

Den som väntar på något gott

Det finns vissa böcker som man längtar efter lite extra mycket. Del fem i Millennium-serien, Mannen som sökte sin skugga, är en sådan bok. Den släpps först den 7:e september, om exakt fyra månader alltså, men jag räknar redan ner dagarna. De tre första delarna är skrivna av Stieg Larsson, medan den fjärde och nu den femte är skrivna av David Lagercrantz. Jag fullkomligt älskar de tre första böckerna, och var skeptisk till den fjärde delen. Mycket berodde på hur den nya berättarrösten skulle låta, och hur den starka kvinnliga karaktären Lisbeth Salander skulle skildras. Men jag blev positivt överraskad, och ser verkligen fram emot den nya boken.

Redan nu kan man förhandsbeställa den på Adlibris och Bokus!

 

Här är jag – Jonathan Safran Foer

Här är jag – Jonathan Safran Foer

Jonathan Safran Foer är en amerikans författare som under sin verksamma tid skrivit både noveller och romaner. Mest känd är han för romanerna Allt är upplyst (2002) och Extremt högt och otroligt nära (2005), båda filmatiserade.

Den nya romanen Här är jag, handlar om en kärnfamilj med judiskt härkomst i Washington DC vars tillvaro på grund av olika omständigheter förändras under de veckor som primärhistorien äger rum. Egentligen har förändringen pågått under en längre tid, men har av olika anledningar ignorerats av de berörda. Historiens protagonist och den som oftast fokaliseras internt är maken, fadern och sonen Jacob även om det emellanåt sker ett perspektivbyte då frun Julia eller äldsta sonen Sams synvinklar är i fokus. Sams två yngre bröder är närvarande, men mest i periferin. Berättaren är inte personlig, även om det känns så när man läser; utan en opersonlig tredjepersonsberättare som är begränsat allvetande, då denne endast följer tre karaktärers känslor och tankar.

Bokens titel är hämtad från den judiska bibeln och Abrahams svar till Gud när denne bad honom offra sin son för hans skull. Abraham vet inte att det är ett test från Gud, och är beredd att låta sin son dö för att tjäna sin herre. Hans svar ”här är jag” visar på hans totala uppoffring och nakenhet inför det som är större än honom själv. Det här är det centrala Foers bok, hur Jacob ständigt gömmer och förnekar sina innersta känslor och aldrig lyssnar på sin inre röst, eller sin egen herre om man så vill. Istället har han alltid gjort och känt vad som förväntats av honom, och när det inte räcker till står han så till slut inför en existentiell kris, och blir tvungen att skala av lager för lager av sitt gamla jag för att till slut exponera sitt sanna jag. Men klarar han det, eller är det helt enkelt för svårt att se sig själv för den han innerst inne är?

Narratologin är avancerad, och temporaliteten skiftar mellan nutid, dåtid och framtid på ibland en och samma sida. Medan primärhistorien pågår under en tidsaspekt på några veckor får man se glimtar ur Jacobs liv under en period som sträcker sig över tjugofem-trettio år.

Det är en melankolisk historia som stundtals är komisk, främst på grund av skildringen av Sams vardag som till stor del består av olika påhittiga sätt att masturbera samt hur han ska komma undan sin bar mitzva eller få sin vän Billie att gilla honom mer än bara som en vän. Men Sams humoristiska grubblerier om de problem som man som ung står inför överskuggas av den tungsinthet som finns på resterande sidor, där Jacob och Julia försöker hitta lycka där endast rutiner, vana och trötthet finns. Det här avspeglas redan i de första sidorna:

Alla lyckliga morgnar liknar varandra, och det gör alla olyckliga morgnar också, och i grunden är det just det som gör dem så djupt olyckliga: känslan av att det har varit så här olyckligt förut, att alla försök att undvika det i bästa fall kommer att befästa olyckligheten, förmodligen också förvärra den, att universum av någon obegriplig, onödig och orättvis anledning konspirerar mot den oskyldiga sekvensen kläder, frukost, tänder och motstridiga morgonfrisyrer, ryggsäckar, skor, jackor, hejdå.” (sid. 26)

Att läsa Foers Här är jag är en utmaning rent textmässigt samtidigt som det innebär en otrolig läsupplevelse. För även om romanen består av nästan 600 sidor så känns läsningen rakt igenom som tillfredsställande, vilket har mycket att göra med den stilistiska säkerheten. Det enda jag reagerar på är det fokus som berättelsen har på männen och deras historia. Samtidigt så förstår jag meningen med detta; för det här är en dubbel berättelse med flera skikt. Å ena sidan handlar den om en man som efter en skilsmässa behöver hitta sig själv igen, men å andra sidan är det en historia om en familjs kulturella historia, där man kan göra en jämförelse mellan Jacob, hans far och hans farfar och hur man som människa påverkas av de val ens förfäder gjorde och de val man själv gör och inte gör, och det som man som människa helt enkelt inte kan påverka ett dugg.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Här är jag (Here I am) Bokomslag Här är jag (Here I am)
Jonathan Safran Foer
Roman
Norstedts
2017-04-06
595
Vuxna

Efter elva år är Jonathan Safran tillbaka med en ny efterlängtad roman, som med både melankoli och humor skildrar svårigheten i att försöka hitta och förstå sig själv och den historia man bär med sig.

Litterär fantasi om Boye

Litterär fantasi om Boye

Den bästa dagen är en dag av törst är en fiktiv berättelse om Karin Boyes år i Berlin. 1932 åkte hon dit för att gå i psykoanalys, och för att klara sig ekonomiskt översatte hon andras verk till svenska. Även om nästan all tid och kraft gick åt till psykoanalysen, var hon stundtals väldigt kreativ, och bland annat romanen Kallocain kom till under det året. Kolterjahn låter oss förstå hur mycket nazismens framfart i Tyskland samt resan till Sovjetunionen påverkade henne, och att detta är bakgrunden till idén till Kallocain. Det här är dock en bok som inte fokuserar så mycket på skrivandets process, utan mer på Boye som individ – de demoner som ständigt fanns i hennes närhet och det sociala livet hon levde. Kolterjahn får det att kännas som att det är Karin Boye själv som berättar, genom att använda hennes egna ord från brev och dikter. Även om det inte är en biografi, så är det mycket man känner igen från bland annat Pia-Kristina Gardes böcker om hennes liv. Och den är ett väldigt bra komplement till dessa!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Den bästa dagen är en dag av törst Bokomslag Den bästa dagen är en dag av törst
Jessica Kolterjahn
Bokförlaget Forum
2013-12-30
257
Vuxna

Verklighetstrogen roman om Karin Boyes år i Berlin 1932. Ett måste om man är intresserad av henne som person och författare, och om läst och gillat Pia-Kristina Gardes biografier.

Kallocain – Karin Boye

Kallocain – Karin Boye

Den andra boken i vårens bokcirkel med temat klassiker är Karin Boyes Kallocain. Den gavs ut första gången 1940, endast ett år innan hon tog sitt eget liv. På sistone har jag kommit att bli väldigt intresserad av både Boyes författarskap och hennes personliga liv, och jag har läst alla biografier jag har kommit över om henne. Det här har kommit att färga min läsning av både Kallocain och andra texter och hon författat; säkert på både gott och ont. För det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

I Kallocain är det den samhällskritiska berättarrösten som får komma till tals, genom protagonisten Leo Kall, en kemist i Kemistaden som har tillverkat ett sanningsserum som ska få statsfientliga människor att bli fängslade och straffade innan de hunnit begå de brott mot staten som är förbjudna: det vill säga ha egna individualistiska tankar som är kritiska mot Staten. Det som är intressant med berättelsen är att den trots att den skrevs för över 70 år sedan, skildrar ett framtida samhälle som till viss del ser ut som det gör i vissa delar av världen i dag där staten övervakar individen och censurerar alla försök till kritisk granskning av maktsystemet.

Leo Kall som karaktär är utåt sett ett mycket gott exemplar av en medborgare av Världsstaten: inte bara är han en lojal medsoldat, han är även en duktig kemist som har tillverkat ett medel för Statens bästa för att avslöja icke-lojala invånare. Men när det första försöksoffret, nr 135, förhörs med kallocain i blodet händer något inom Leo, något som antagligen legat och grott en lång tid men som han inte tillåtit att komma upp till ytan. Ju fler personer som förhörs, ju fler historier får Leo höra om en hemlig rörelse som alla har en gemensam dröm om en annan verklighet där varje människa är sin egen, och det talas om en annan stad kallad Ökenstaden. Leo blir snabbt medveten om att hans chef Rissen delar dessa tankar och idéer och eftersom Leo hela tiden brottas med sina inre demoner anmäler han honom till den högsta polischefen. Leo har nämligen själv bidragit till att att en ny lag har stiftats, som innebär att individer som bär på negativa tankar om Staten och som kan skada det nuvarande systemet på något vis kan straffas, och även bli avrättade. I samma veva som han anmäler Rissen och ber polischefen om en gentjänst att avrätta Rissen för förräderi, inser han hur fel han haft och att han själv också innehar en kritisk syn på Staten, och egentligen drömmer om den utopi som Ökenstaden står för.

Den som får Leo att våga öppna dörren till sitt inre är hans fru Linda. Hon är en fascinerande karaktär som man först i slutet av berättelsen får en klar bild av, av förklarliga skäl. För i en verklighet där man ständigt är övervakad går det inte att visa vad man egentligen har för åsikter och vem man egentligen är. Linda tycks därför kall och oempatisk till en början, men sedan förstår man varför. Hon är en kvinna som redan när hon födde sitt första barn insåg hur fel och omoraliskt det samhällssystem som existerar är, där kvinnor endast ses som en tillgång på grund av sina äggstockar och sin livmoder – för att föda fler män till världen. Som individ har hon inget som helst egenvärde, utan fungerar bara som fru och föderska. Linda är den första i romanen som kritiserar det patriarkalt styrda samhället, och det är genom henne som Leo ser verkligheten ur hennes, det vill säga det kvinnliga perspektivet.

Trots att jag är medveten om att man bör skilja på verk och författare, kan jag ändå inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Karin Boyes livssituation och de påhittade karaktärerna i Kallocain. För visst finns det vissa likheter mellan Boye och Kall: Kall är i ständig konflikt mellan de två sidorna av sig själv – det som är det ”rätta” enligt Staten, och det som känns äkta och sant för honom själv, det som är den innersta kärnan av hans jag. Boye hade sedan de tidiga tonåren också varit i ständig strid med sig själv och sina känslor – för trots att det ansågs vara fel och till och med olagligt vid den här tiden att vara homosexuell och att ha samlag med en person av samma kön, så blev hon ständigt förälskad i nya flickor/kvinnor vilket ledde till psykisk ohälsa. Hon gick till och med i psykoanalys för att bli ”botad”. Samhällets syn och det hon själv kände måste därför ha lett till en splittring av jaget, precis som den splittring Leo Kall upplever. Många behandlade henne dessutom med respektlöshet, och hon kunde bara känna sig fri och lycklig i de kretsar där hon kunde vara sig själv, vilket var på landsbygden vid den skola där hon brukade arbeta. Den här platsen kan ses som en utopi; en idealplats och ett idealsamhälle i miniformat. I tonåren var Boye en sökare, och hon blev som besatt av både kristendomen och buddhismen. Jag är ingen terapeut, men det är inte svårt att lista ut att hon på något sätt försökte finna det rätt svaret, och då hon kände att kristendomen svek henne sökte hon sig vidare till buddhismen som istället accepterar alla människor så som de är med stor respekt och vördnad. Trots att hon funnit en religion som accepterade henne som hon var, brottades hon ständigt med ambivalenta känslor inför sig själv – kanske hela livet ut.

Men det finns lite av Boye i alla karaktärer i romanen; i Linda som fått upp ögonen för de patriarkala strukturerna i samhället som förminskar kvinnan (Boye lär ha protesterat mot hur olika kvinnor och män behandlades på universitetet i Uppsala) och Rissen och försökspersonerna som vågar gå emot Staten trots risk för hån och straff (i Berlin träffade hon många likasinnade och kanske var det på grund av gemenskapen med dem som hon fick mod till sig att sedan leva ihop med en annan kvinna).

Det kan hända att jag fabulerar i mitt försök till analys, men efter att ha läst boken och biografier om Boye parallellt med varandra har det varit omöjligt att inte se ett samband och en koppling mellan liv och dikt.

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

För er som redan har upptäckt Boye och för er som vill göra det, kan jag tipsa om att Modernista i januari 2018 ger ut flera av hennes verk i nyutgåvor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Kallocain Bokomslag Kallocain
Albert Bonniers Klassiker
Karin Boye
Bonnier Pocket
2010-01-04
155
Vuxna

En dystopisk roman som skildrar ett samhälle där Staten övervakar varje människa, för att individualism och kritiskt tänkande inte ska kunna existera.

 

Annie John – Jamaica Kincaid

Annie John – Jamaica Kincaid

Just nu är det klassikertema på bokcirklarna på biblioteket där jag jobbar, och jag tänkte därför passa på att läsa alla de fem böcker som ska diskuteras. Först ut är Jamaica Kincaids Annie John från 1986, i en relativt ny utgåva. Jag måste erkänna att jag inte har läst något av henne innan, även om jag flera gånger har varit nära att beställa flera titlar.

Annie John är rent textmässigt stram och avskalad, Kincaid använder sig inte av onödiga ord och meningar för få fram sin historia, men berättelsen har på samma gång en ganska avancerad och komplex berättarstruktur. Protagonisten Annie är en extradiegetisk berättare som befinner sig utanför historien under själva berättandet samtidigt som hon deltar i händelserna som hon berättar om. Det här medför att Annie i ”nutid” har en obestämbar ålder; det enda vi vet är att hon är äldre än den flicka som hon berättar om genom de analepser som används. Historien som sådan är enkel – det är en skildring av hur en flicka som varit väldigt nära sin mor under uppväxten plötsligt börjar distansera sig från henne och kommer att känna en sorts hatkärlek gentemot henne. Men det är inte bara modern som Annie vill frigöra sig ifrån, utan även resten av vuxenvärlden.

Vid den första tillbakablicken minns Annie hur det var när hon var tio år – hennes mor var hela hennes värld och hennes dagar bestod i att hålla sig nära henne och iaktta de sysslor som hon utförde i hemmet. De båda är i en sorts symbios med varandra: och Annie har i och med detta inte ett eget medvetande, och ifrågasätter därför inte något som modern säger eller gör. När hon blir tolv år och hennes kropp förändras sker dock en förändring i relationen dem emellan. Menstruation och bröstutveckling innebär att Annie inte längre är ett barn, och därför vill modern inte behandla henne på det sättet heller, och tar avstånd från henne inte bara fysiskt utan även mentalt. Annie upplever henne som kall, hård och ovänlig och fantiserar och drömmer ofta om hur modern blir dödad och hur hennes liv hade varit bättre utan henne. Samtidigt känner hon nostalgi vid synen av vissa ting, viss mat eller vid minnet av olika händelser, och relationen till modern blir därför mer och mer komplicerad. Avvisningen leder till att Annie istället söker uppmärksamhet hos lärare och vänner i den nya skolan hon börjar i; och blir nästan besatt av tanken av att alltid ha en vän av kvinnligt kön när sig, precis som hon en gång i tiden hade sin mor nära sig – hud emot hud, och med samma medvetande. De här relationerna kan misstas för kärleksförhållanden eller ett sätt att upptäcka sin sexualitet – men jag tror att det istället handlar om att Annie här har övertaget och blir en ledare och därmed har kontroll över situationen. Hon kan styra dessa flickor som hon vill, och den makten gör att hon intar moderns roll medan de andra flickorna blir barnet. Innan var det modern som innehade makten, men nu är det istället hon. Beteendet i hemmet och mot lärarna utanför klassrummet är ett sätt att göra uppror och mycket gör hon just för att hon vet att hennes mor hatar just ett sådant beteende hos flickor.

Romanen innehåller många upprepade analepser, det vill säga samma sekvens återberättas mer än en gång. Ofta sker det här nästan direkt efter att det nämnts en första gång, och i början tyckte jag att det var ganska irriterande och störde läsningen, men sedan märkte jag att de här upprepningarna inte är exakta, utan formulerade på olika sätt och att det gör att berättandet på något sätt fördjupas och blir mer likt det muntliga berättandet.

Historien som sådan är inget märkvärdigt i sig, det finns många litterära skildringar av döttrar som på ett eller annat sätt har ett komplicerat förhållande till sin mor, och som både älskar och hatar henne samtidigt. Men det är något visst med Annie John, och jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att berättelsen och karaktärerna finns kvar i min hjärna flera dagar efter att jag läst det sista ordet. Kanske är det råheten som finns där, och det direkta tilltalet. Det är i vilket fall som helst en roman som lämnat spår efter sig, och det är väl det man önskar att varje bok man läser ska göra.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Annie John Bokomslag Annie John
Jamaica Kincaid
Roman
Bokförlaget Tranan
2010
155
Vuxna

En stark skildring av en flickas komplicerade relation till sin mor.

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Det kommer många nya böcker om Astrid Lindgren just nu; förra året kom biografin Denna dagen, ett liv, samt Krigdagböcker 1939-1945, och i år har man gett ut den första delen av Ronja Rövardotter som seriealbum, utifrån den nya tv-serien. Man har även utifrån denna gett ut originaltexten i en nyutgåva med nytt omslag, vilken innehåller illustrationer av Katsuya Kondo. Nu i november kom boken Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung, en 558 sidor lång sammanställning av de brev som Lindgren och Hartung skrev till varandra från 1953 till 1964.

Vem var då Louise Hartung, och hur kom det sig att de två började brevväxla? Hartung var en före detta konsertsångerska, som arbetade med barn och ungdomskultur inom Jugendamt i Berlin. I efterkrigets Tyskland ville man satsa på barn och unga som hade ”nazifierats” av Hitler; man vill att de skulle lära sig etik och moral i en tidig ålder. Ett projekt var de läsecirklar som Hartung höll i en gång i veckan, där syftet även var en sorts ”läkande högläsning”, då många barn såklart traumatiserats av kriget. Bokttitlarna hade Hartung själv valt ut, och ofta var det böcker skrivna av Astrid Lindgren, och det var också därför som hon bjöds in till Berlin 1953 för att prata om sitt författarskap. Under sin vistelse bodde Astrid hos Hartung, och en stark vänskap uppstod på en gång.

Lindgren och Hartung verkar båda ha funnit den vän som de så länge väntat på; någon som de kunde samtala med om allt – litteratur, men även livet och vad det innebär att leva. För vännerna hade inte bara kontakt genom brev, utan de sågs även några gånger då de hälsade på varandra eller reste ihop. Men det är mestadels genom sin brevkorrespondens som de hade kontakt. I de 600 breven (alla återfinns inte i boken, utan ett urval har gjorts) finns en dialog om bland annat politik, drömmar, vardagen och om litteratur. Det är en trevlig läsning; för det ger läsaren en bredare bild och en djupare förståelse av barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Jag visste redan innan jag började läsa boken att Hartung var förälskad i Lindgren, och att hon varit det sedan första gången de sågs, men även att dessa känslor inte var besvarade. Det här blir tydligt i breven, även om jag är medveten om att många av Hartungs mer desperata och känslosamma brev valts bort. Det blir nästan plågsamt att läsa, då man vet att det är en person som trots att åren går aldrig slutar att hoppas på att ett mirakel ska ske. Under de här elva åren skickar hon färska blommor, dyr parfym och andra presenter till Astrid, och det är inte så svårt att tänka sig att denna uppvaktning och uppmärksamhet till slut måste ha påverkat Astrid på något annat sätt än positivt, som det var från början. För Astrid Lindgren var inte ute efter ett kärleksförhållande med Louise Hartung, och det klargjorde hon flera gånger. Istället, tror jag i alla fall, var hon ute efter den där sällsamma känslan av samhörighet, det som man upplever en gång i sitt liv om man har tur. Och för att upprätthålla den känslan tror jag att hon hellre fortsatte att ha kontakt med Hartung, trots viss oenighet, än att avsluta vänskapen och därmed en mycket viktigt relation.

Det här är inte en bok man läser ut på en kväll, eller en vecka för den delen. Istället är den som en god karamell som man kan suga länge på; och gärna återkomma till igen efter en tid. Om man har läst Andersens förra bok Denna dagen, ett liv, känns den här boken som ett måste om man vill komma ännu närmare människan Astrid Lindgren.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung Bokomslag Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung
Astrid Lindgren & Louise Hartung. Sammanställd av Jens Andersen & Jette Glargaard
Författarbiografi
Salikon Förlag
2016-11-01
Vuxna

I den här nya boken som är sammanställd av författaren till biografin Denna dagen, ett liv, får man ta del av brevkorrespondensen mellan Astrid och väninnan Louise Hartung. Ett måste för den som vill få en fördjupad bild av människan Astrid Lindgren.