Browsed by
Tagg: utanförskap

Den förskräckliga historien om Lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson

Den förskräckliga historien om Lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson

En annan favorit bland de nominerade titlarna inom kategorin årets svenska barn- och ungdomsbok är Den förskräckliga historien om Lilla Hon. För den som gillar rysare som även innehar ett komiskt inslag, är det här ett måste! Boken är för barn mellan 9-12 år, och även om den innehåller gengångare som dött på ett fasansfullt sätt – är dessa mer harmlösa än de levande människorna på skolan.

Berättelsen handlar om flickan Lilla Hon, som varken har det lätt hemma eller i skolan. Hennes föräldrar har inte tid med henne och tycker alltid att hon är i vägen, medan de andra eleverna på skolan retar henne för att hon alltid är så rädd av sig – och försöker hela tiden skrämma henne så att de kan reta henne ännu mer. När Lilla Hon äntligen blir lovad att vara med inne i kuddrummet med de andra blir hon överlycklig; för där kunde man hoppa och leka bland fina färger! Det är bara det att hon först måste gå upp på skolans vinde, där alla spöken som de skrämt upp henne med innan finns. Visst känns det läskigt för våran protagonist att gå upp där, men vad gör hon inte för att få vara med och leka? Hon är ju snart i det varma och fina kuddrummet. Men hoppsansa, dörren gick visst igen bakom henne och hon är nu helt ensam på den mörka och kalla vinden…

Handlingen är kumulativ, där en ny karaktär introduceras i varje ny episod – i alla fall i de mest avgörande kapitlen. Strukturmässigt består berättelsen av återkommande mönster; vilket skapar igenkänning för läsaren som därmed kan känna sig trygg med att berättelsen trots sina skräckinjagande element inte blir för läskig. Utan att avslöja för mycket kan dock nämnas att berättelsen avslutas med en oväntad twist, vilket kommer att uppskattas av unga läsare som är trötta på traditionellt ”lyckliga” (tråkiga?) slut. 

När man läser den här berättelsen känns det verkligen som om författaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson inte gjort annat än att samarbeta på det här sättet!

Måndagen den 27 november får vi veta vem som vinner: jag håller tummarna extra hårt för både Den förskräckliga historien om Lilla Hon och Fågeln i mig flyger vart den vill, som jag också har skrivit om.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon Bokomslag Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Lena Ollmark (Illustrationer: Per Gustavsson)
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-03-15
132
9-12 år

En rysare för mellanåldern, som även innehåller komiska inslag. Fantastiska illustrationer som samverkar väl med texten. Helt enkelt oemotståndlig!

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

I Sara Bergmark Elfgrens nya ungdomsroman samsas fiktion och verklighet, realism och ockultism. Handlingen utspelar sig i till största del på det gamla läroverket Norra Latin, ett estetiskt gymnasium där eleverna kan gå antingen teater eller musikprogrammet. När berättelsen tar sin början har huvudkaraktärerna Clea och Tamar precis börjat första terminen på utbildningen som förhoppningsvis ska ta dem vidare till Teaterhögskolan och de stora scenerna. Men medan Clea på grund av sin skådespelarmamma redan är ett känt namn i den världen och redan känner många på skolan, har Tamar aldrig tidigare stått på en scen och är helt ensam både i skolan och i den nya staden, som hon flyttat till för utbildningens skull. Kanske är det på grund av sin ensamhet som ett väsen från en annan dimension som söker just Tamars uppmärksamhet; vilket hon snart kopplar ihop med sägnen om en gammal elev som dött på skolan efter mystiska omständigheter och som är ute efter hämnd. Det visar sig att Tamar, Clea och hennes före detta pojkvän Tim på ett oväntat sätt tillsammans tvingas möta det som gömmer sig i skolans mörka vrår.

Strukturmässigt är berättelsen uppbyggd kring perspektivskiften mellan protagonisterna Tamar och Clea; och de subjektivt tolkande berättarrösterna gör texten nyanserad och mångbottnad. Bland annat får man ta del av karaktärernas erfarenheter när det kommer till ensamhet, utanförskap, övergivenhet, missbruk, ytlighet och psykisk ohälsa. 

Att se på texten ur ett etniskt perspektiv är intressant: hur Clea liknas vid den ”vita prinsessan” medan Tamar är den exotiska och annorlunda flickan som ser upp till henne. Genom sin annorlundahet är hon konstig och därmed underlägsen; vilket är en känsla i henne själv likaväl som det är så andra omfattar henne. Även Tamars flytt från Östersund till Stockholm kan ses som en sorts flykt där hon lämnar sitt ursprung och sin identitet och plötsligt befinner sig på en totalt okänd och främmande plats. Men det är inte tal om stereotypisering eller att framhäva en vit idealism – tvärt om skapas en berättelse som förutom det vansinnigt spännande innehållet även betonar de likheter som finns mellan individer med olika bakgrund och etnicitet.

I sin gestaltning av Tamar kan man påstå att Bergmark Elfgren omformulerar vad som kunde ha varit en problematisk och schablonmässig framställning av främlingskap på grund av kulturell identitet. Istället är främlingskapet kopplat till klass och miljö, där syftet kan sägas vara att komma ifrån en ”svenskifiering” eller rent av en”svenssonifierng”. Tamar som karaktär är därmed inte endast den som läsaren anser vara mest sympatisk; hon är även den som helt klart är den som driver handlingen framåt och avgör dess utgång. 

Bergmark Elfgren har förmågan att porträttera sina påhittade tonårskaraktärer så att de inte bara blir levande, utan även så att de med sina olika egenskaper blir intressanta att följa – till den grad att man drabbas av omedelbar abstinens när boken är utläst och man därmed inte kan beträda den där världen på ett tag igen. För man vill dit igen; vill veta mer om karaktärerna, om skolan och om de mytomspunna gamla historierna som är länkade till berättelsens nutida händelser. Det här är, utan att överdriva, årets absolut bästa svenska ungdomsroman!

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Norra Latin Bokomslag Norra Latin
Stockholmsserien (del 1)
Sara Bergmark Elfgren
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-10-20
496
Unga vuxna

Utan tvekan årets bästa svenska ungdomsbok, som rymmer både vardagsrealism, magi och ockultism!

Risulven Risulven – Nina Ivarsson

Risulven Risulven – Nina Ivarsson

Socialt och ekonomiskt utanförskap är något som tar plats i Nina Ivarssons debutbok Risulven Risulven, där man får ta del av tolvåriga Pärs upplevelser på ett smärtsamt och ärligt sätt. Berättelsen är skriven i jag-form, vilket skulle kunna innebära ett platt fall för historien, då det som vuxen är svårt att skildra barnets värld på ett realistiskt sätt. Med ett avskalat och nära språk klarar dock Ivarsson den här prövningen alldeles galant, främst genom att introducera protagonistens svåra hemförhållanden med barnets godtrogna och naiva blick istället för den vuxnas kritiska blick. Mammans oförmåga att ta hand om både honom och sig själv resulterar i att Pär måste ta allt ansvar hemma som får laga mat och städa, medan mamman hänger ute med skumma typer på kvällarna. I skolan fryser klasskompisarna ut honom för att han anses vara konstig; han har billiga och smutsiga kläder och ingen cykel eller mobil, han kan inte simma och får fortfarande dras med ett öknamn kopplat till när han kissade på sig på en klassresa. Det här gör att Pär oftast är ensam – speciellt när hans enda kompis Viktor istället börjar umgås med de populära killarna i klassen. Men en dag dyker Risulven upp, eller Reza som hon egentligen heter, och i hennes sällskap är han ”lilla päron”: orädd och sedd för den han är. Men i skolan förvandlas Reza till ”Rihanna”, och Pär blir osynlig och ensam igen. Samtidigt börjar det florera ett rykte om att hans mamma är en knarkare, och tillvaron blir bara mörkare och mörkare.

Det här är en bok som gör ont att läsa; som gör att det värker och skaver från början till slut. Men även om man under den 154 sidor långa texten mest känner för att gråta, är det en viktig påminnelse om att alla barndomar inte ser likadana ut. Det är också en stark och fantastisk berättelse som att möta sina rädslor och att våga lita på andra, trots att man blivit sviken gång på gång.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Risulven Risulven Bokomslag Risulven Risulven
Nina Ivarsson
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-09-15
153
9-12 år

Det här är en bok som gör ont att läsa; som gör att det värker och skaver från början till slut. Men även om man under den 154 sidor långa texten mest känner för att gråta, är det en viktig påminnelse om att alla barndomar inte ser likadana ut. Det är också en stark och fantastisk berättelse som att möta sina rädslor och att våga lita på andra, trots att man blivit sviken gång på gång.

Damaskus Sölvesborg – Per Nilsson

Damaskus Sölvesborg – Per Nilsson

Per Nilssons nya bok för unga; Damaskus Sölvesborg, är en historia om två ungdomar som är varandras motsatser men som på grund av att de paras ihop för en skoluppgift blir tvungna att prata med varandra. Leo är klassens outsider som känner en alienation gentemot de andra eleverna, och därför helst är ensam. Han ifrågasätter tillvaron och samhället, och hos honom som karaktär finns en sann pessimism som genomsyrar hela hans uppenbarelse; mot människan och den förödelse som hon som art orsakar. Han är vegan och nihilist och förstår sig inte på människor som tror på och tillber en Gud. Nour är född i Damaskus som skiljer sig enormt mycket från den lilla tysta ort där hon nu bor; och hon kommer från en muslimsk familj där religionen är en stor del av livet. Dessutom är hon social och har många vänner som tillhör samma sociokulturella grupp, vilket gör att hon tillhör en gemenskap som Leo definitivt inte kan känna igen och relatera till.

Karaktärernas olikheter skapar en kontrast som är effektfull, och den allvetande berättaren som inte själv är med i handlingen befinner sig precis bredvid karaktärerna och kommenterar deras tankar och handlingen och vad som kommer att ske längre fram. Författaren använder sig av perspektivskifte i vartannat kapitel för att låta läsaren få förståelse för hur de båda karaktärerna formats av sin bakgrund och sina erfarenheter, och hur det här har färgat deras åsikter och den livsåskådning de har.

Även om utanförskap, olikheter och förståelse för detta är något som återfinns i flera ungdomsböcker är det Nilssons berättarteknik och hur han bygger upp texten rent strukturellt som imponerar och gör att boken utmärker sig och inte blir till en i mängden.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Damaskus Sölvesborg Bokomslag Damaskus Sölvesborg
Per Nilsson
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-09-15
175
12-15 år

Per Nilssons nya bok för unga; Damaskus Sölvesborg, är en historia om två ungdomar som är varandras motsatser men som på grund av att de paras ihop för en skoluppgift blir tvungna att prata med varandra.

Nilssons berättarteknik och hur han bygger upp texten rent strukturellt imponerar och gör att boken utmärker sig och inte blir en i mängden.

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson

Svåra ämnen så som psykisk ohälsa, utanförskap, ensamhet och ätstörningar har kommit att bli signifikativt för författaren Johanna Nilssons romaner. Förra året utkom Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med, där hon tar upp självmord – ett ämne som borde behandlas mer inom barn- och ungdomslitteraturen. Genom sina berättelser för Nilsson många utsattas röst, och därför är hennes författarskap så otroligt betydelsefullt och viktigt.

I För att väcka hon som drömmer är sjukdom, religiös tro, tvångssyndrom och självskadebeteende i fokus när tonårsflickan Josefin försöker rädda sin cancersjuka mamma genom att svälta sig själv. För Josefin handlar ätstörningen därför inte om att bli smal, utan istället om en stark gudstro och övertygelse om att hon genom att offra sig själv, så som Jesus gjorde, kan få sin mamma frisk. Hon skadar även sig själv på andra sätt; till exempel genom att slå in en spik i sin ena handflata. Det religiösa är inte något nytt påfund, utan är en naturlig del av hennes liv då hennes familj är en del av Frikyrkans församling, där medlemmarna träffas regelbundet och är som en stor troende familj.

Berättelsen sträcker sig över tio månader under vad som kan vara sent 80-tal eller tidigt 90-tal, och tar sin början i juni månad då mamman får sitt cancerbesked och därefter hamnar i halvkoma på grund av en allergisk reaktion mot medicinen. Platsen där historien äger rum är Borlänge i Dalarna, en stad som för mig är välkänd vilket innebär att jag inte behöver bygga de imaginära världar man annars skapar när man får en okänd plats beskriven för sig.

Berättaren är opersonlig och begränsat allvetande och ger oss nära beskrivningar om Josefins mentala och fysiska tillstånd. Förutom att tampas med religiösa frågor har hon även andra mer  ”vanliga” tonårsproblem; så som kärleksbekymmer, den komplicerade relationen till den frånvarande pappan, ensamheten och ängslan över att inte duga och räcka till. Som protagonist är hon naiv och världsfrånvänd, och hennes tankar och beteenden kan te sig besynnerliga och främmande för någon som inte kan relatera till den religiösa självuppoffringen. Som en röd tråd genom texten finns en allmängiltig frågeställning som människan har grubblat över i alla tider: vem styr över våra liv och våran död – finns det en Gud, och kan denne i sådana fall höra den enskilda människans rop på hjälp?

Texten utgörs av en cirkelberättelse där början och slutet binds ihop genom att skildra två till synes likadana scener: Josefin i trädgården i sina ljusblå pyjamasbyxor med lila små blommor som betraktar stjärnhimlen. Vid den inledande scenen vacklar Josefin i sin tro, då Gud inte har gett henne något tecken på att hört hennes rop på hjälp. Den sista och avslutande scenen inträffar tio månader senare, när mamman är på bättringsvägen och har fått komma hem igen. Inom Josefin finns nu ett lugn som inte funnits där innan, hon är befriad från tvångstankarna och känslan av att sjunka ner i ett djupt träsk om hon inte utför vissa ritualer vilket hör ihop med Josefins självuppoffrande och mammans plötsliga tillfrisknande. Kan man då tolka berättelsens upplösning och slut som att författarens intention är att de kausala sambanden möjliggör för Guds eventuella existens? Ja delvis, och då tolkningar alltid är individuella så det finns inget givet svar på frågan. Själv tolkar jag istället texten tvärtom; som att Nilsson kritiserar religiösa samfund och hur en ung människa formas av den sociala kontext hon befinner sig i, utan att själv ha gjort ett aktivt val.

Men som sagt, läsning av skönlitteratur är alltid en subjektiv upplevelse och det här är endast min tolkning av en text som gjorde mig både frustrerad, arg och ledsen: men som ändå mest av allt fick mig att reflektera över sådant som jag vanligtvis inte brukar ägna en tanke åt. Det här gör såklart Nilssons text originell, men jag kan ändå inte undgå att tänka på hur berättelsen hade kunnat utvecklats om mamman trots allt dött, och Josefins ”Plan” därmed inte fungerat. Om man går tillbaka till tanken om orsakssamband så skulle den versionen vara mer intressant och tankeväckande ur ett filosofiskt perspektiv, då Josefin inte riktigt får en chans att ifrågasätta och tänka kritiskt. För att väcka hon som drömmer har ändå komponenter som gör att den fungerar – mycket tack vare berättelsestrukturen – och därför kan läsas med behållning.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

För att väcka hon som drömmer Bokomslag För att väcka hon som drömmer
Johanna Nilsson
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-08-18
335
12-15 år

Johanna Nilsson är en mästare på att skriva om svåra ämnen för unga, och här väver hon samman religion, tro, självuppoffrande, kärlek, vänskap, utanförskap och ensamhet i en cirkelberättelse som är både originell och tankeväckande.

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Klara Krantz är författaren till ungdomsromanen Ge min arsenik som utkom 2013; en berättelse om femtonåriga Elisabeth som genom att byta namn hoppas på en ny identitet och därmed ett nytt liv där hon blir sedd och omtyckt. Krantz nya roman Under odjurspälsen behandlar också utanförskap och ensamhet ur en femtonårig tjejs perspektiv: Signe bor i Uppsala och känner sig totalt osynlig både i skolan där hon endast är ett substitut för före detta bästisen Minnas nya bff som går i en annan skola, och hemma de frånskilda föräldrarna har fullt upp med sitt eget.

Den mobbning som de i klassen hon har utsatts henne för i många år, där de andra i klassen hånat hennes utseende har påverkat även hennes egna känslor för sig själv – hon föraktar både sitt inre och yttre och ser på sig själv som konstig och udda, någon som borde anstränga sig för att passa in i normen. I skolan går Joel, killen med blåklintsögonen som hon har varit kär i sedan mellanstadiet. Signe vet att Joel ser hennes odjurspäls som hon kallar det, precis som de andra, men hon vet även att han har förmågan att se under den – se hennes inre egenskaper och därmed förtrolla henne till en vacker prinsessa. Därför har hon skapat en annan parallell värld på icq-chatten på internet, där hon är normalblonda och normalsmala Frida från Karlstad som gillar normala saker och har en allra bästa vän som hon delar allt med. Frida, som är så underbar att Joel hela tiden längtar efter att få chatta med henne, längtar efter att få träffa och ta på henne.

Precis som i Krantz debutroman fungerar den påhittade tillvaron som en lyckosfär, en sorts dagdrömmeri där Signe kan fantisera ihop ett liv där allt är möjligt. Där ser Joel henne, och då Frida egentligen inte existerar är det som om han håller på att bli kär i Signe, då det är hennes ord till honom som gör att han gillar den påhittade Frida så mycket. Men när Joel köper tågbiljetter för att åka och hälsa på ”Frida” blir Signe tvungen att skilja på fantasi och verklighet.

Texten består av korta meningar som ofta avbryts mitt i, för att sedan fortsätter vidare efter punkt. Språket ligger nära tal/tankespråket, och även om det medför att texten känns realistisk så stör det flytet i läsningen en aning. Samtidigt medför stilgreppet att språket får en poetisk framtoning:

Klockan.

Visarna, den stora och lilla. Tjugo i tre.

Ett tåg.

Som ska sakta in.

Stanna.

I Karlstad.

Visarna och det räknar i mitt huvud.

Nio minuter. Om det är i tid.

Det finns inte, inte här, men det händer ändå.

På riktigt.

Joel finns.

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna…och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Under odjurspälsen Bokomslag Under odjurspälsen
Klara Krantz
Ungdomsroman
Alfabeta
2017-08-22
285
12-15

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna...och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Down under – Johan Ehn

Down under – Johan Ehn

Under hela sin skolgång har Jim känt att han inte tillhör gemenskapen och inte passar in bland de andra killarna i klassen, som ofta är elaka mot honom på grund av att han inte är ”grabbig”. Speciellt en kille, Stefan, och hans följeslagare gör livet surt för Jim och får honom att längta till den dagen då han kan börja Norra Latin i Stockholm – för på grund av sina betyg är han säker på att komma in där. Så blir det tyvärr inte, och han blir därför tvungen att tillbringa ännu mer tid tillsammans med människor som han inte kan relatera till alls. Men när han plötsligt får hjälp av kuratorn att byta skola till Norra Latin, där han får börja på estetisk linje med måleri som huvudämne, öppnas plötsligt en ny värld. Äntligen kan han vara sig själv bland andra som brinner för konst, musik och litteratur, och som uttrycker sig genom kläder, smink och musik. Eller kan han verkligen det? Första dagen träffar han Daniel, och de är sammansvetsade från första stund. Även om han vet att han dras till killar, och blir kär i sin vän Daniel, inleder han en relation med Alva och de flyttar så småningom ihop.

Men som man kan räkna ut är det här inte en hållbar situation, och efter att ha fått klart för sig att känslorna till Daniel inte är besvarade kommer han till insikt om att relationen med Alva bara är ett sätt att hålla uppe en fasad. Mitt i känslokaoset efter uppbrytningen från både flickvännen och bästa vännen inleder han ett sexuellt förhållande med Alvas nya pojkvän, vilket ställer till det ännu mer i hans redan komplicerade förhållande till sig själv – vilket gör att han väljer att bege sig så långt bort han kan komma. Valet faller på Nya Zeeland, där han har släkt på sin pappas sida. Det visar sig att flytten blir starten på en resa för att hitta sig själv, vilket blir en både frigörande och omtumlande upplevelse då han ställs inför olika situationer som tvingar honom att omvärdera hur han ser på både andra och sig själv.

I Down under förekommer anakronier, det vill säga avvikelser från kronologin. I texten bryts berättelsens nutid och förflyttas så långt tillbaka som till protagonistens barndom, då han i tredje klass blir utfryst och mobbad av de andra killarna i klassen då han anses vara ”för feminin”. Barndomsminnena är ett sätt för Jim att handskas med och bearbeta sin identitetskris, och därmed ett nödvändigt element i texten för att få förståelse för karaktären och dennes handlingar.

Genom den personliga autodiegetiska berättaren kommer man väldigt nära huvudkaraktären, vilket gör att Jims smärtsamma minnen skaver under huden på läsaren. Det blir tydligt att han genom hela sitt 19-åriga liv har försökt passa in i olika roller; under låg- och mellanstadiet genom att försöka bete sig som ”normala” killar genom att utöva ishockey som han inte ens gillade, och under gymnasiet genom att tillägna sig en konstnärlig och alternativ stil för att passa in bland de han vill vara som. Men trots att han till viss del vågar utmana de normer som finns i skolan, finns hos honom alltid en känsla av tvivel och rädsla över att inte passa in och accepteras. Det finns hela tiden en längtan bort från nuet där Jim är säker på att allt kommer att vara bättre och där han kommer att kunna vara sig själv. Det finns en återblick i texten när Jim ska börja högstadiet som beskriver den här ambivalenta känslan bra; att vilja hitta en ny position och samtidigt känna en enorm bävan inför det:

Sådär. Lite, lite kajal, bara så att det knappt syns. Ja! Det här är mitt nya jag! Tänker jag och cyklar iväg till skolan. Det är faktiskt ingen stor grej egentligen. Vi går ju för fasen i högstadiet. Då får man uttrycka sig mer individuellt. Vara sig själv. (…) Några nior från ”Henkan”, Henriksdalsberget, sitter och spelar kort utanför uppehållsrummet. Öh, grabben! Kom hit ett tag!” ropar en av killarna. Helvetesjävlaskit. ”Du ser ut som en clown, grabben! För du är en grabb, va?” De andra asgarvar. Måste…komma på…nåt smart att säga tillbaka…(…) ”Ja? Var det något du ville säga? Frågar Henkankillen. Fatta att det här är ett viktigt ögonblick. En vändpunkt som kan befästa din position här under en väldigt lång tid. ”Nej…det…det var inget” stammar jag till slut fram. ”Det var väl det jag trodde” säger Henkakillen och formar handen till en vinkning”. Så jag går därifrån. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag trodde att det skulle bli lättare på högstadiet? (s. 126, 127).

När man får en överblick över det upprepade mönstret blir det tydligt att flytten till Nya Zeeland bara ännu ett sätt för Jim att fly från sina rädslor, istället för att konfrontera dem.  För Jim är flytten till en annan kontinent en sorts eskapism för att kunna vara sig själv, långt bort från den performativitet som det heteronormativa och den heterosexuella matrisen tvingat in honom i.

Ehn sätter fingret på frågor som rör identitet och identitetsskapande, men även utanförskap, mobbing, vänskap, kärlek och sexualitet. De många olika motiven glider in i varandra och berör egentligen samma gemensamma nämnare: ifrågasättandet av normer och rätten att få vara den man är.

Det här är en bok som både unga och vuxna borde läsa, för trots att den utspelar sig under 80-talet behandlar den ett ämne som är lika viktigt och aktuellt i dag!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Down under Bokomslag Down under
Johan Ehn
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-07-19
315
Unga vuxna

En roman som sätter fingret på identitetsproblematiken, och som ifrågasätter det heteronormativa samhället. En roman som både skaver under huden och ger en abstinens, som både unga och vuxna borde läsa!

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar: