Browsed by
Tagg: utanförskap

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

Hetta – Jane Harper

Hetta – Jane Harper

Hypen kring den här boken har väl minst sagt varit stor, kanske mest på grund av Hollywoodskådisen Reese Witherspoons inlägg på Instagram där hon prisade den. Det pratas även om att hennes företag ska filmatisera boken. Därför var förväntningarna väldigt höga när jag fick hem boken och började läsa.

I berättelsen finns en primärhistoria där protagonisten och jagberättaren Aaron Falk kommer tillbaka till det lilla australienska samhället Kiewarra där han växte upp, för att närvara vid begravningen av sin barndomsvän Luke. Men begravningen är även för Lukes fru och son, och man misstänker att det var Luke som dödade dem innan han tog sitt liv. Aaron är poliskommissarie, och då Lukes mamma ber honom om en tjänst som innebär att ta reda på mer om fallet, kan han inte säga nej. Luke var som en bror för honom, och hans mamma den mamma som Aaron aldrig haft.

Till sin hjälp har han Kiewarras nye polischef Raco, och tillsammans börjar de nysta i sådant som länge varit glömt och gömt, det som utgör berättelsens sekundärhistoria och som skiljs från nutid genom kursiv text. De här sekvenserna tillför i sig inget till primärhistorien förutom att ge den mer tyngd, och bidrar inte heller till dess upplösning.

Aaron flydde de här trakterna när han bara var en tonårspojke, och det finns inget med platsen som skapar sentimentalitet eller en känsla av att komma hem, tvärt om. Här finns istället människor som för länge sedan vänt honom och hans familj ryggen, och torkans inverkan på landet gör att han känner sig ännu mindre välkommen. Förutom Lukes föräldrar är det bara Gretchen, som var Lukes flickvän en tid under skolåren, som uppskattar hans besök och minnesfragmenten uppkommer ofta i mötet med dem.

Även om bokens centralmotiv till synes är en mordgåta, så finns det underliggande motiv och teman som gör historien till vad den är. Genom protagonistens ögon upptäcker man den småstadsmentalitet som finns här, och hur svåra tider och krossade drömmar påverkar människor och deras tankar och beteenden. Är man en van läsare av deckare upptäcker man snart att berättelsen håller sig till de mönster som är vanliga inom genren. Trots detta, och trots att det finns en ”tröghet” och lågmäldhet i berättelsen tills den når sin kulmen och upplösning, sitter man hela tiden på spänn. Kanske gör man det just på grund av att Aaron och polischefen tycks famla i blindo medan det hela tiden finns något osynligt och avgörande i periferin, något som står skrivet mellan raderna och som inte går att se.

Så ja, efter läsningen kan jag förstå varför Harpers bok blivit höjd till skyarna. Det är en historia som genom sin stämning lämnar läsaren med olustkänslor som till slut kryper under skinnet på en. Berättelsen når sin kulmen ganska sent, men efter det är förloppet  snabbt, och det sker i och med detta en oväntad vändning. Men upplösningen känns för enkel och platt, och tappar bort den röda tråd som hela tiden finns mellan primär- och sekundärhistoria; mellan nutid och dåtid. Trots det så är det här rent berättartekniskt ett bra sätt att skapa en avledande manöver och ett oväntat slut, som tvingar läsaren att omvärdera och ändra uppfattning om det man hela tiden tagit för en given sanning.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Hetta (The Dry) Bokomslag Hetta (The Dry)
Jane Harper
Deckare
Bokförlaget Forum
2017-04-26
335
Vuxna

Äntligen är Jane Harpers The Dry, som blivit höjd till skyarna, översatt till svenska! Det är en historia som genom sin lågmälda stämning lämnar läsaren med olustkänslor som till slut kryper under skinnet på en. När berättelsen når sin kulmen sker en oväntad och dramatisk vändning som gör det omöjligt att lägga boken ifrån sig!

Golden Boy – Abigail Tarttelin

Golden Boy – Abigail Tarttelin

Max bor med sina föräldrar och lillebror i ett välbärgat område strax utanför Oxford. Föräldrarna är framgångsrika inom rättsväsendet och syns ofta i media, därför känner Max en press på sig att alltid vara perfekt och prestera bra; han har höga betyg, är ledare för fotbollslaget och en riktig tjejmagnet. Under den lyckade ytan döljer familjen dock en hemlighet som de dolt väl under de 16 år som Max har levt; nämligen att han är intersex – alltså varken tjej eller kille, även om han från det att han var liten känt sig som en pojke. Han har en fullt fungerande äggstock och livmoder, men även en penis. Det här är inget som de pratar om särskilt mycket i familjen, och hans lillebror vet inte ens om det än. Men även om Max könstillhörighet inte är något som egentligen stör honom, påverkar det helt klart hans mående, då han är livrädd att någon i skolan ska få veta och därmed se honom som ett freak. Dessutom har han börjat intressera sig för tjejer och inser att han aldrig kommer att kunna gå längre än att hångla med dem.

Det här är dock inte den enda hemligheten som Max döljer för omvärlden. En kväll blir han våldtagen av sin barndomsvän, som även är hans föräldrars bästa vänners son, vilket gör att han börjar tänka mer på vem han är och vad det innebär. Våldtäkten får inte bara förödande konsekvenser för hans mående, utan Max blir även tvungen att ta enormt svåra beslut som kommer att påverka hela hans liv. Han håller allt det svåra för sig själv då han är övertygad om att sanningen skulle förstöra både hans eget och föräldrarnas liv och karriärer.

På grund av ödes nyck möter han jämngamla Sylvie och hittar hos henne både vänskap och kärlek, men efter omständigheterna är deras relation inte helt oproblematiskt.

Det här är läsning som tar sig in under huden och lämnar en med en unken smak i munnen – skildringen av våldtäkten är så detaljrik och rå att man egentligen inte vill läsa. Men det gör man, för redan när man väljer att läsa boken är man medveten om att det här kommer att bli jobbig läsning, och det är bara att ta sig igenom det. Men är det värt det? Absolut. För det här är läsning som är viktig, inte bara för den enskilda människan utan för hela samhället då det är ett ämne som bör uppmärksammas.

Partier i boken känns dock överflödiga, och vissa sidor är riktigt svåra att ta sig igenom. Det här beror på att språket känns torrt och utsvävande, och flera gånger bläddrar jag faktiskt förbi eller skummar igenom de sidorna. Det här beror på att författaren använder sig av flera olika berättarröster, där tre av dem tillhör vuxna karaktärer så som mamman, pappan och läkaren. Vilket i och för sig gör berättelsen mångfacetterad då man får lära känna personerna nära Max, och därmed förstår sig på deras beslut. Men för det mesta känns det ändå som om mycket av de här texterna inte tillför speciellt mycket till berättelsen som sådan.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Golden Boy Bokomslag Golden Boy
Abigail Tarttelin
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2016-12-27
428
Unga vuxna

Max är en populär 16-åring som har höga betyg och välbärgade lyckade föräldrar. Inom familjen finns dock en hemlighet som absolut inte får komma ut - Max är intersex, det vill säga varken pojke eller flicka, även om han alltid har känt sig som en pojke. Dessutom händer något fasansfullt som gör att Max även måste hemlighålla något som skulle förgöra både honom själv och hans familj om det skulle avslöjas.

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Christina Lindströms bok Hugo och kepskampen är en sådan där bok som man lätt kan rekommendera till barn som går på mellanstadiet. Inte för att den innehåller spänning eller rysliga inslag, så som många barn i den åldern vill ha, sådana böcker hittar de ändå utan problem. Nej, den här boken innehåller istället något helt annat, något som jag tror är livsviktigt för barn att få läsa om i den åldern. För både sin egen och för andras skull. Med andra ord skulle man kunna säga att Lindströms bok kan förändra vardagen, på ett positivt sätt.

Handlingen är som sådan:

Hugo är inte som andra barn, inte enligt de andra i alla fall. Han älskar att gå i shorts, fast det är vinter, och han älskar att umgås med andra och att få bjuda dem på sina russin. Det är bara det att ingen vill umgås med honom, och ingen vill ta emot russinen han bjuder på. Hugo förstår inte varför, och även om det här leder till att han alltid är ensam i skolan och hemma så låter han inte det påverka humöret.

När en elevrådsrepresentant ska väljas ut och Hugo tar på sig uppdraget som ingen annan vill ha, förändras plötsligt Hugos situation. Från att ha varit den utstötte blir han tack vare att han lyckas driva igenom ett förslag där eleverna får ha mössor och kepsar på sig på fredagarna, plötsligt populär. Eller populär är kanske att ta i, men de tuffa killarna vill plötsligt hänga med honom och tjejen han gillar verkar se honom på riktigt.

Men det finns en hake med hela den här popularitetsbubblan, något som hotar att inte bara spräcka den för evigt utan även något ännu värre; risken att förlora den enda vän han någonsin haft.

Med detta sagt är Hugo och kepskampen är inte bara en bok om att vara annorlunda och utanför – den handlar om mer än så. Här finns ett budskap om att se bortom den verkligheten som man först ställs inför; att inte bara titta utan verkligen se. För mycket av det Hugo sysslar med är performativitet för att passa in i normen, men även för att överleva vardagen. För trots att han verkar nöjd över att trots inte inkluderas i den sociala gemenskapen i klassen, och trots att han tillbringar rasterna åt att vattna blommorna för hundrade gången så är det knappast nöjd han känner sig. Men det är en performativitet som inte endast handlar om honom själv, utan den handlar minst lika mycket om att skydda dem som bryr sig om honom. Men det är även en historia om att kunna stå upp för den man är och för att göra det som känns rätt för en själv, istället för det som andra tycker är rätt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Hugo och kepskampen Bokomslag Hugo och kepskampen
Christina Lindström
Barnroman
B Wahlströms
2017-01-27
137
9-12 år

Hugo är en barnkaraktär som man både vill ge en stor kram och en high five. Kramen för att säga att det ordnar sig och att det inte hans fel att alla är dumma. High fiven för att han är så himla cool och originell och för att han har exceptionellt stort mod.

En bok som alla mellanstadiebarn borde läsa; om hur man automatiskt hamnar utanför om man inte passar in i skolans förväntade roller.

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Jag såg verkligen fram emot att läsa den här boken av Ulf Stark och Per Gustavsson, då det känns som en oslagbar kombo. Jag älskar Starks barnböcker, och Gustavssons underbara bilderböcker tillhör mina favoriter. Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte blev så värst imponerad av det här samarbetet. Boken handlar om vännerna Amy och Aron och handlingen utspelar sig på en skrot där Amys pappa arbetar. Det är ett perfekt ställe att leka på, då det går att hitta massor av roliga ting som människors slängt. En sådan sak är en oljeflaska, och det visar sig att det bor en pojkande i den. Pojkanden är en sur och vresig typ till att börja med, ovillig att visa sig och leka med vännerna. Men efter att de firat hans födelsedag, (ingen har någonsin firat hans födelse och då han är flera hundra år gammal är det mycket som behöver tas igen) är han mycket mer villig att vara med och leka, och det visar sig att hans kropp blir mer och mer synlig  ju mer han umgås med Amy och Aron. För Amy och Aron är fantastiskt bra på att leka; de går riktigt in i sina fantasier och lever ut dem till fullo – helt skildra från vuxenvärlden. Det är en mångbottnad berättelse, där den fria leken är i fokus. Jag brukar uppskatta just det temat i barnböcker, men just nu känns det aningen tråkigt. Kanske beror det här på att jag läst ovanligt mycket barnlitteratur inom fantastik- och dystopigenren på sistone; där konspirationer, jordens undergång och magiska varelser är vardagsmat.

Jag är fullt medveten om symboliken som finns i boken– pojken som på grund av mobbing har gömt för att slippa människors elakhet, och som genom den nyfunna vänskapen blir synlig igen. Det är det här som gör Starks historier så bra, tillsammans med humorn och det uttalade barnperspektivet. Att karaktärer som är lite utanför samhällets normer skildras lyfter berättelsen, liksom de fina illustrationerna i färg som återfinns på varje sida.

Trots detta så faller boken inte mig helt i smaken, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på – kanske är det mina alltför höga förväntningar som förstör läsningen. Men trots detta så ser jag absolut fram emot fler samarbeten från den här duon!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Amy, Aron och anden Bokomslag Amy, Aron och anden
Ulf Stark
Barnroman
2017-01-16
123
6-9 år

En bok anpassad för åldern 6-9 år om utanförskap och vänskap av duon Ulf Stark och Per Gustavsson!

Billie. Du är bäst – Sara Kadefors

Billie. Du är bäst – Sara Kadefors

Billie är tillbaka!

Billie. Du är bäst är den andra boken om tolvåriga Billie, som tillfälligt bor hos en fosterfamilj i Bokarp. I den första boken, Billie. Avgång 9:42 till nya livetskildras hur Billie anländer och försöker anpassa sig i sin nya familj samt i den nya skolan; hur hon med sin totala motsats till vad som är ”normalt” får både familjemedlemmarna och de i klassen att komma närmare varandra.

I den andra boken är det fortfarande Billies förmåga att skaka om tillvaron för att sedan förena människor som är i fokus. Redan i första boken fick man veta att plastbrodern Alvar närde ett hat gentemot sin kusin Douglas, vilket berättelsen spinner vidare på i del två. Billie, som inte hålls tillbaka av några sociala konventioner, går rätt på och frågar rakt ut om vad som är felet mellan kusinerna. Hon vill ha svar. Men alla människor är inte så öppna, rakt på och ärliga som hon är och hon möter därmed på motstånd. Samtidigt som hon försöker få kusinerna att bli vänner igen, försöker hon även att få syskonen Alvar och Tea att lära känna varandra bättre och få fostermamman Petra att släppa på sitt kontrollbehov och bli mer lättsam. Men om detta inte vore nog så fungerar hon även som en medlare i klassrummet, och därav väljs hon till skolans Kamratstödjare och börjar ordna med en kompisvecka. Men det här känns till och med för mycket för Billie, och hon inser att man inte kan fejka vänskap och vänlighet.

Jag älskar Billie som karaktär; att hon är annorlunda och gör precis som hon vill. Jag har dock lite svårt för att hon genom att vara den extroverta och sociala är den som får uppmärksamhet och beröm – och den som alla vill vara med. De som istället är introverta och annorlunda på grund av det kommer i skymundan och deras egenskaper ses inte som något positivt. Att Billie reagerar på de vuxnas favorisering av henne är antagligen medvetet av författaren, men ändå är det Billies personlighet som samtidigt som det ses som säreget är det beundransvärda och det som eftertraktas.

Samtidigt som Billies otroliga vänlighet och sociala egenskaper gör mig som introvert en aningen utmattad, så kan man ju inte förneka att det är just Billies nyfikenhet och förmåga att inte sky några medel som gör att man får en inblick i de utsattas värld, de som på ett eller annat sätt mår dåligt och är utanför i samhället. Och för att inte avslöja för mycket så öppnar slutet upp för att en eventuell tredje del skulle kunna handla om Tea (som för mig är den karaktär som man vill veta mer om) och hur sociala medier kan leda till mobbing och utanförskap. Jag håller i alla fall tummarna för att det blir så!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Billie. Du är bäst Bokomslag Billie. Du är bäst
Billie
Sara Kadefors
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-01-13
166
9-12 år

Tolvåriga Billie är tillbaka! Hon bor fortfarande hos fosterfamiljen Persson i Bokarp, och hon är forfarande den som skakar om tillvaron för familjen, på ett positivt sätt.