Browsed by
Tagg: Ungdomsroman

Damaskus Sölvesborg – Per Nilsson

Damaskus Sölvesborg – Per Nilsson

Per Nilssons nya bok för unga; Damaskus Sölvesborg, är en historia om två ungdomar som är varandras motsatser men som på grund av att de paras ihop för en skoluppgift blir tvungna att prata med varandra. Leo är klassens outsider som känner en alienation gentemot de andra eleverna, och därför helst är ensam. Han ifrågasätter tillvaron och samhället, och hos honom som karaktär finns en sann pessimism som genomsyrar hela hans uppenbarelse; mot människan och den förödelse som hon som art orsakar. Han är vegan och nihilist och förstår sig inte på människor som tror på och tillber en Gud. Nour är född i Damaskus som skiljer sig enormt mycket från den lilla tysta ort där hon nu bor; och hon kommer från en muslimsk familj där religionen är en stor del av livet. Dessutom är hon social och har många vänner som tillhör samma sociokulturella grupp, vilket gör att hon tillhör en gemenskap som Leo definitivt inte kan känna igen och relatera till.

Karaktärernas olikheter skapar en kontrast som är effektfull, och den allvetande berättaren som inte själv är med i handlingen befinner sig precis bredvid karaktärerna och kommenterar deras tankar och handlingen och vad som kommer att ske längre fram. Författaren använder sig av perspektivskifte i vartannat kapitel för att låta läsaren få förståelse för hur de båda karaktärerna formats av sin bakgrund och sina erfarenheter, och hur det här har färgat deras åsikter och den livsåskådning de har.

Även om utanförskap, olikheter och förståelse för detta är något som återfinns i flera ungdomsböcker är det Nilssons berättarteknik och hur han bygger upp texten rent strukturellt som imponerar och gör att boken utmärker sig och inte blir till en i mängden.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Damaskus Sölvesborg Bokomslag Damaskus Sölvesborg
Per Nilsson
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-09-15
175
12-15 år

Per Nilssons nya bok för unga; Damaskus Sölvesborg, är en historia om två ungdomar som är varandras motsatser men som på grund av att de paras ihop för en skoluppgift blir tvungna att prata med varandra.

Nilssons berättarteknik och hur han bygger upp texten rent strukturellt imponerar och gör att boken utmärker sig och inte blir en i mängden.

Saker ingen ser – Anna Ahlund

Saker ingen ser – Anna Ahlund

I sin andra roman Saker ingen ser, som även den riktar sig till ungdomar och unga vuxna, behåller Anna Ahlund både stil och innehåll när hon låter berättelsen handla om sju karaktärer med olika könsvariationer och sexuella läggningar, vars liv flätas samman genom att de alla går på samma gymnasieskola – det vill säga Sibylla Allmänna Läroverk. 

Romanen börjar med att det är nyår och karaktären Sebastian tar efter det motto som tjejen han precis kysst har – att kyssa en ny person varje månad. Därefter introduceras karaktärerna en efter en; men då de är så pass många känns de till stor del platta saknar djup och komplexitet. Även om det här rent berättartekniskt är intressant så blir det trots att berättaren är allvetande alltför många karaktärer att hålla reda på vilket gör att man inte riktigt tar sig an dem. 

Författaren använder sig flitigt av ordet ”hen” som personligt pronomen, vilket till en början störde läsningen till den grad att jag hoppade över det så fort det nämndes. Det är svårt att sätta ordet på orsaken – kanske är det en vanesak, men jag hade problem med det långt in i boken. 

För att en berättelse ska följa det traditionella narrativa mönstret så krävs det att den har en intrig som leder den framåt. Det finns inte riktigt i Saker ingen ser, och handlingen och karaktärerna spretar lite för mycket åt olika håll. Titeln känns även en aning förvirrande, för den kan inte riktigt sammankopplas med något speciellt i texten – eller är det så att den syftar till både de sexuella händelserna som utspelar sig i skolans skrymslen, Linns drömmar om gemenskap och Frides könstillhörighet? 

Det finns fina intertextuella kopplingar till den egna romanen Du, bara; där författaren smyger in J.D. Salingers Räddaren i nöden som var av så stor betydelse för karaktären Frank att han skrev sitt namn längst bak i just det exemplaret av boken. Det här är en detalj som får den som har läst debutromanen att haja till och leta efter fler referenser, men det är även ett sätt att hålla de tidigare karaktärerna vid liv. Förhoppningsvis är det här något som återfinnas i Ahlunds kommande texter, kanske får vi även se någon av dem som bikaraktärer vilket hade varit roligt. 

Anna Ahlunds författarskap sticker ut och är originellt, vilket beror på hur hon på ett självklart sätt skildrar den icke binära könsidentiteten som norm. Tyvärr anser jag att den här andra romanen inte riktigt kommer upp till samma nivå som debutromanen, vilket beror på de faktorer som nämnts ovan, men även det faktum att trots att Ahlund fortfarande får sexscenerna att kännas både befriande och laddade av känsla och åtrå så blir det till slut för mycket av den varan och man längtar istället efter något mer djupsinnigt i texten.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Saker ingen ser Bokomslag Saker ingen ser
Anna Ahlund
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-08-17
412
Unga vuxna

I sin andra roman för unga vuxna behåller Anna Ahlund både stil och innehåll när hon låter berättelsen handla om sju karaktärer med olika könsvariationer och sexuella läggningar, vars liv flätas samman genom att de alla går på samma gymnasieskola – Sibylla Allmänna Läroverk.

Du, bara – Anna Ahlund

Du, bara – Anna Ahlund

Anna Ahlunds debutroman för unga vuxna Du, bara gavs ut i maj förra året och har fått fina recensioner både i tidningar och på bloggar.

Boken handlar om sextonåriga Johan som förälskar sig i Frank med de elektriska svarta ögonen; han med det långa mörka håret som alltid har svarta åtsittande jeans och som John har så lätt att prata med. Han som får det att pirra i hela kroppen, som ser hela John och verkar vilja ha John lika mycket som John vill ha honom. Det är bara ett problem: Johns storasyster Caroline har nämligen ”paxat” Frank, och har redan börjat dejta honom. Och inget brukar kunna stå i vägen för eller stoppa henne när hon vill ha något eller någon. Men när det gäller Frank kan han inte ta hänsyn till sin syster, då han aldrig känt eller upplevt något som kommer i närheten av den känsla som han får av Frank.

Romanen är skriven i jag-form och då perspektivet endast är protagonistens är det intrigen mellan honom och hans syster samt de ibland problematiska händelserna som sker runt Frank som för historien framåt. 

När det kommer till handlingen kan berättelsen förvisso kännas ganska schablonmässig; två syskon ensamma hemma över sommaren, där brodern blir kär i systerns nya crush. Den tematiska uppbyggnaden gör dock att den sticker ut från andra kärleksromaner för unga. Ahlund har nämligen ett sätt att beskriva den euforiska och svindlande känslan av att vara förälskad – men även det avgrundsdjupa lidande som ett krossat hjärta medför. Anna Ahlund är även en mästare på att skildra intima kärlek- och sexsscener, som varken är för korta eller blir för overkliga och tillgjorda. Dessutom skriver hon så kallat normskapande som hon själv uttrycker det, vilket bara det gör romanen värd att läsa!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Du, bara Bokomslag Du, bara
Anna Ahlund
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2016-05-23
340
Unga vuxna

Anna Ahlund är även en mästare på att skildra intima kärlek- och sexsscener, som varken är för korta eller blir för overkliga och tillgjorda. Dessutom skriver hon så kallat normskapande som hon själv uttrycker det, vilket bara det gör romanen värd att läsa!

Nytt imprint satsar på litteratur för unga

Nytt imprint satsar på litteratur för unga

Vox by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal som startade sin utgivning nu i höst. Förlaget riktar in sig på att ge ut böcker som främst riktar sig till ungdomar och unga vuxna men även till alla som gillar att läsa ungdomslitteratur som berör och stannar kvar hos läsaren länge. Hittills har de gett ut fyra titlar; två svenska och två översatta från engelska. Dessa är: Papperssjälar av Emma Johansson, Allt jag inte sa av Yrsa Walldén, Det är försent att vilja hoppa av av Stephanie Tromly samt Layers av Ursula Poznanski.

Än så länge har jag hunnit läsa de två romaner som är skrivna av de svenska författarna; vilka båda skildrar den unga människans position mellan barn och vuxenvärlden. I Papperssjälar får man följa protagonisten Emilia som går på gymnasiet, har en trygg familj och två bästa vänner, som var en tjej som gärna gick på fester med sina vänner för att dansa och lyssna på musik, löptränade i skogen och var nöjd med sitt liv. Men något hände, som förändrade henne och som är kopplat till den unga tjej som avled efter en tågolycka i våras. Ingen tycks ana att hon har en mina inom sig som hotar att sprängas när som helst, och hon är fast besluten att behålla den vetskapen hemlig – tills hon inte har något val än att umgås med den person som hon till varje pris vill undvika, och därmed blir tvungen att omvärdera sina tidigare åsikter. Emma Johansson har skrivit en roman som väcker intresse från första stund genom att sätta stämningen redan i prologen. Emilias förbindelse till den döda tjejen är något som successivt avslöjas i texten, och orsaken till intrigen framkommer inte förrän i slutet av berättelsen. Trots att det här är ett avsiktligt berättartekniskt drag så förstår man långt innan kulmen hur det ligger till, vilket gör att historien känns en aning förutsägbar – men ändock gripande och vacker.  

Allt jag inte sa har också en ung kvinnlig protagonist, som på grund av olika omständigheter är i konflikt med sitt inre och de känslor hon hyser för en person som går på samma universitet. Huvudpersonen, som nog inte en enda gång nämns vid namn, har flyttat från Malmö till Falun för att bryta sig loss och starta ett eget liv. Att det blev Dalarna och manusprogrammet var bara en slump, även om hon alltid har föredragit att uttrycka sig genom skrift. Det visar sig snart att den förväntan hon haft på flytten varit orealistisk; och att den nya miljön inte per automatik tar bort hennes osäkerhet och blyghet. På skolan och i umgängeskretsen finns Dena; hon som är duet som berättelsen kretsar kring och som är orsaken till den namnlösa protagonistens besatthet och inre tvivel. Yrsa Walldéns historia handlar om att hitta sig själv och att stå på egna ben, samt hur den första riktiga förälskelsen känns – både i olyckliga och de mest fantastiska stunder. 

Med en sådan här start känner jag mig både förhoppningsfull och förvantansfull inför Vox by Opals kommande utgivning av ungdomslitteratur!

På deras hemsida kan du läsa mer om förlaget och deras idé, samt om de utgivna böckerna.

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson

Svåra ämnen så som psykisk ohälsa, utanförskap, ensamhet och ätstörningar har kommit att bli signifikativt för författaren Johanna Nilssons romaner. Förra året utkom Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med, där hon tar upp självmord – ett ämne som borde behandlas mer inom barn- och ungdomslitteraturen. Genom sina berättelser för Nilsson många utsattas röst, och därför är hennes författarskap så otroligt betydelsefullt och viktigt.

I För att väcka hon som drömmer är sjukdom, religiös tro, tvångssyndrom och självskadebeteende i fokus när tonårsflickan Josefin försöker rädda sin cancersjuka mamma genom att svälta sig själv. För Josefin handlar ätstörningen därför inte om att bli smal, utan istället om en stark gudstro och övertygelse om att hon genom att offra sig själv, så som Jesus gjorde, kan få sin mamma frisk. Hon skadar även sig själv på andra sätt; till exempel genom att slå in en spik i sin ena handflata. Det religiösa är inte något nytt påfund, utan är en naturlig del av hennes liv då hennes familj är en del av Frikyrkans församling, där medlemmarna träffas regelbundet och är som en stor troende familj.

Berättelsen sträcker sig över tio månader under vad som kan vara sent 80-tal eller tidigt 90-tal, och tar sin början i juni månad då mamman får sitt cancerbesked och därefter hamnar i halvkoma på grund av en allergisk reaktion mot medicinen. Platsen där historien äger rum är Borlänge i Dalarna, en stad som för mig är välkänd vilket innebär att jag inte behöver bygga de imaginära världar man annars skapar när man får en okänd plats beskriven för sig.

Berättaren är opersonlig och begränsat allvetande och ger oss nära beskrivningar om Josefins mentala och fysiska tillstånd. Förutom att tampas med religiösa frågor har hon även andra mer  ”vanliga” tonårsproblem; så som kärleksbekymmer, den komplicerade relationen till den frånvarande pappan, ensamheten och ängslan över att inte duga och räcka till. Som protagonist är hon naiv och världsfrånvänd, och hennes tankar och beteenden kan te sig besynnerliga och främmande för någon som inte kan relatera till den religiösa självuppoffringen. Som en röd tråd genom texten finns en allmängiltig frågeställning som människan har grubblat över i alla tider: vem styr över våra liv och våran död – finns det en Gud, och kan denne i sådana fall höra den enskilda människans rop på hjälp?

Texten utgörs av en cirkelberättelse där början och slutet binds ihop genom att skildra två till synes likadana scener: Josefin i trädgården i sina ljusblå pyjamasbyxor med lila små blommor som betraktar stjärnhimlen. Vid den inledande scenen vacklar Josefin i sin tro, då Gud inte har gett henne något tecken på att hört hennes rop på hjälp. Den sista och avslutande scenen inträffar tio månader senare, när mamman är på bättringsvägen och har fått komma hem igen. Inom Josefin finns nu ett lugn som inte funnits där innan, hon är befriad från tvångstankarna och känslan av att sjunka ner i ett djupt träsk om hon inte utför vissa ritualer vilket hör ihop med Josefins självuppoffrande och mammans plötsliga tillfrisknande. Kan man då tolka berättelsens upplösning och slut som att författarens intention är att de kausala sambanden möjliggör för Guds eventuella existens? Ja delvis, och då tolkningar alltid är individuella så det finns inget givet svar på frågan. Själv tolkar jag istället texten tvärtom; som att Nilsson kritiserar religiösa samfund och hur en ung människa formas av den sociala kontext hon befinner sig i, utan att själv ha gjort ett aktivt val.

Men som sagt, läsning av skönlitteratur är alltid en subjektiv upplevelse och det här är endast min tolkning av en text som gjorde mig både frustrerad, arg och ledsen: men som ändå mest av allt fick mig att reflektera över sådant som jag vanligtvis inte brukar ägna en tanke åt. Det här gör såklart Nilssons text originell, men jag kan ändå inte undgå att tänka på hur berättelsen hade kunnat utvecklats om mamman trots allt dött, och Josefins ”Plan” därmed inte fungerat. Om man går tillbaka till tanken om orsakssamband så skulle den versionen vara mer intressant och tankeväckande ur ett filosofiskt perspektiv, då Josefin inte riktigt får en chans att ifrågasätta och tänka kritiskt. För att väcka hon som drömmer har ändå komponenter som gör att den fungerar – mycket tack vare berättelsestrukturen – och därför kan läsas med behållning.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

För att väcka hon som drömmer Bokomslag För att väcka hon som drömmer
Johanna Nilsson
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-08-18
335
12-15 år

Johanna Nilsson är en mästare på att skriva om svåra ämnen för unga, och här väver hon samman religion, tro, självuppoffrande, kärlek, vänskap, utanförskap och ensamhet i en cirkelberättelse som är både originell och tankeväckande.

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Klara Krantz är författaren till ungdomsromanen Ge min arsenik som utkom 2013; en berättelse om femtonåriga Elisabeth som genom att byta namn hoppas på en ny identitet och därmed ett nytt liv där hon blir sedd och omtyckt. Krantz nya roman Under odjurspälsen behandlar också utanförskap och ensamhet ur en femtonårig tjejs perspektiv: Signe bor i Uppsala och känner sig totalt osynlig både i skolan där hon endast är ett substitut för före detta bästisen Minnas nya bff som går i en annan skola, och hemma de frånskilda föräldrarna har fullt upp med sitt eget.

Den mobbning som de i klassen hon har utsatts henne för i många år, där de andra i klassen hånat hennes utseende har påverkat även hennes egna känslor för sig själv – hon föraktar både sitt inre och yttre och ser på sig själv som konstig och udda, någon som borde anstränga sig för att passa in i normen. I skolan går Joel, killen med blåklintsögonen som hon har varit kär i sedan mellanstadiet. Signe vet att Joel ser hennes odjurspäls som hon kallar det, precis som de andra, men hon vet även att han har förmågan att se under den – se hennes inre egenskaper och därmed förtrolla henne till en vacker prinsessa. Därför har hon skapat en annan parallell värld på icq-chatten på internet, där hon är normalblonda och normalsmala Frida från Karlstad som gillar normala saker och har en allra bästa vän som hon delar allt med. Frida, som är så underbar att Joel hela tiden längtar efter att få chatta med henne, längtar efter att få träffa och ta på henne.

Precis som i Krantz debutroman fungerar den påhittade tillvaron som en lyckosfär, en sorts dagdrömmeri där Signe kan fantisera ihop ett liv där allt är möjligt. Där ser Joel henne, och då Frida egentligen inte existerar är det som om han håller på att bli kär i Signe, då det är hennes ord till honom som gör att han gillar den påhittade Frida så mycket. Men när Joel köper tågbiljetter för att åka och hälsa på ”Frida” blir Signe tvungen att skilja på fantasi och verklighet.

Texten består av korta meningar som ofta avbryts mitt i, för att sedan fortsätter vidare efter punkt. Språket ligger nära tal/tankespråket, och även om det medför att texten känns realistisk så stör det flytet i läsningen en aning. Samtidigt medför stilgreppet att språket får en poetisk framtoning:

Klockan.

Visarna, den stora och lilla. Tjugo i tre.

Ett tåg.

Som ska sakta in.

Stanna.

I Karlstad.

Visarna och det räknar i mitt huvud.

Nio minuter. Om det är i tid.

Det finns inte, inte här, men det händer ändå.

På riktigt.

Joel finns.

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna…och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Under odjurspälsen Bokomslag Under odjurspälsen
Klara Krantz
Ungdomsroman
Alfabeta
2017-08-22
285
12-15

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna...och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Down under – Johan Ehn

Down under – Johan Ehn

Under hela sin skolgång har Jim känt att han inte tillhör gemenskapen och inte passar in bland de andra killarna i klassen, som ofta är elaka mot honom på grund av att han inte är ”grabbig”. Speciellt en kille, Stefan, och hans följeslagare gör livet surt för Jim och får honom att längta till den dagen då han kan börja Norra Latin i Stockholm – för på grund av sina betyg är han säker på att komma in där. Så blir det tyvärr inte, och han blir därför tvungen att tillbringa ännu mer tid tillsammans med människor som han inte kan relatera till alls. Men när han plötsligt får hjälp av kuratorn att byta skola till Norra Latin, där han får börja på estetisk linje med måleri som huvudämne, öppnas plötsligt en ny värld. Äntligen kan han vara sig själv bland andra som brinner för konst, musik och litteratur, och som uttrycker sig genom kläder, smink och musik. Eller kan han verkligen det? Första dagen träffar han Daniel, och de är sammansvetsade från första stund. Även om han vet att han dras till killar, och blir kär i sin vän Daniel, inleder han en relation med Alva och de flyttar så småningom ihop.

Men som man kan räkna ut är det här inte en hållbar situation, och efter att ha fått klart för sig att känslorna till Daniel inte är besvarade kommer han till insikt om att relationen med Alva bara är ett sätt att hålla uppe en fasad. Mitt i känslokaoset efter uppbrytningen från både flickvännen och bästa vännen inleder han ett sexuellt förhållande med Alvas nya pojkvän, vilket ställer till det ännu mer i hans redan komplicerade förhållande till sig själv – vilket gör att han väljer att bege sig så långt bort han kan komma. Valet faller på Nya Zeeland, där han har släkt på sin pappas sida. Det visar sig att flytten blir starten på en resa för att hitta sig själv, vilket blir en både frigörande och omtumlande upplevelse då han ställs inför olika situationer som tvingar honom att omvärdera hur han ser på både andra och sig själv.

I Down under förekommer anakronier, det vill säga avvikelser från kronologin. I texten bryts berättelsens nutid och förflyttas så långt tillbaka som till protagonistens barndom, då han i tredje klass blir utfryst och mobbad av de andra killarna i klassen då han anses vara ”för feminin”. Barndomsminnena är ett sätt för Jim att handskas med och bearbeta sin identitetskris, och därmed ett nödvändigt element i texten för att få förståelse för karaktären och dennes handlingar.

Genom den personliga autodiegetiska berättaren kommer man väldigt nära huvudkaraktären, vilket gör att Jims smärtsamma minnen skaver under huden på läsaren. Det blir tydligt att han genom hela sitt 19-åriga liv har försökt passa in i olika roller; under låg- och mellanstadiet genom att försöka bete sig som ”normala” killar genom att utöva ishockey som han inte ens gillade, och under gymnasiet genom att tillägna sig en konstnärlig och alternativ stil för att passa in bland de han vill vara som. Men trots att han till viss del vågar utmana de normer som finns i skolan, finns hos honom alltid en känsla av tvivel och rädsla över att inte passa in och accepteras. Det finns hela tiden en längtan bort från nuet där Jim är säker på att allt kommer att vara bättre och där han kommer att kunna vara sig själv. Det finns en återblick i texten när Jim ska börja högstadiet som beskriver den här ambivalenta känslan bra; att vilja hitta en ny position och samtidigt känna en enorm bävan inför det:

Sådär. Lite, lite kajal, bara så att det knappt syns. Ja! Det här är mitt nya jag! Tänker jag och cyklar iväg till skolan. Det är faktiskt ingen stor grej egentligen. Vi går ju för fasen i högstadiet. Då får man uttrycka sig mer individuellt. Vara sig själv. (…) Några nior från ”Henkan”, Henriksdalsberget, sitter och spelar kort utanför uppehållsrummet. Öh, grabben! Kom hit ett tag!” ropar en av killarna. Helvetesjävlaskit. ”Du ser ut som en clown, grabben! För du är en grabb, va?” De andra asgarvar. Måste…komma på…nåt smart att säga tillbaka…(…) ”Ja? Var det något du ville säga? Frågar Henkankillen. Fatta att det här är ett viktigt ögonblick. En vändpunkt som kan befästa din position här under en väldigt lång tid. ”Nej…det…det var inget” stammar jag till slut fram. ”Det var väl det jag trodde” säger Henkakillen och formar handen till en vinkning”. Så jag går därifrån. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag trodde att det skulle bli lättare på högstadiet? (s. 126, 127).

När man får en överblick över det upprepade mönstret blir det tydligt att flytten till Nya Zeeland bara ännu ett sätt för Jim att fly från sina rädslor, istället för att konfrontera dem.  För Jim är flytten till en annan kontinent en sorts eskapism för att kunna vara sig själv, långt bort från den performativitet som det heteronormativa och den heterosexuella matrisen tvingat in honom i.

Ehn sätter fingret på frågor som rör identitet och identitetsskapande, men även utanförskap, mobbing, vänskap, kärlek och sexualitet. De många olika motiven glider in i varandra och berör egentligen samma gemensamma nämnare: ifrågasättandet av normer och rätten att få vara den man är.

Det här är en bok som både unga och vuxna borde läsa, för trots att den utspelar sig under 80-talet behandlar den ett ämne som är lika viktigt och aktuellt i dag!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Down under Bokomslag Down under
Johan Ehn
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-07-19
315
Unga vuxna

En roman som sätter fingret på identitetsproblematiken, och som ifrågasätter det heteronormativa samhället. En roman som både skaver under huden och ger en abstinens, som både unga och vuxna borde läsa!

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Utan att ha läst något av vare sig David Levithan eller Nina LaCour innan, ska jag försöka bedöma och granska deras gemensamma verk, Du känner mig så väl. Tillsammans skapar och väver de samman en berättelse utifrån huvudkaraktärerna Mark och Kates olika synvinklar, där kapitlen är uppdelade mellan de två. Trots att de går på samma skola och läser fördjupad matematik ihop, har de knappt hälsat på varandra innan deras vägar möts utanför klassrummet – närmare bestämt på Pride-festivalens första kväll när Mark precis har dansat i bara kalsongerna på bardisken i en gaybar, där även Kate befinner sig efter att ha smitit från en fest för att hon inte är redo att träffa sin bästa väns kusin, som hon aldrig träffat men ändå är förälskad i.

De båda berättarrösterna är personliga jagberättare, vilket gör att karaktärernas egna personliga upplevelser och erfarenheter med att vara ung och homosexuell beskrivs. Det här berättargreppet medför att det som inte hör till det heteronormativa får plats och utrymme, något som förvisso blir mer vanligt inom ungdomslitteraturen men som ändå inte på långa vägar kan jämställas med hur utgivningen ser ut för böcker där heterosexualitet är den överordnade normen.

Trots en väl genomtänkt idé och ett tematiskt upplägg så det finns vissa problem med boken, och det är att historien helt enkelt är inte är tillräckligt sammansatt för att vara övertygande. Bland annat känns Mark och Kates vänskapsrelation för bra och stabil – fast de inte känt varandra i mer än en vecka så är det som om de varit vänner i flera år. Jo man kan man stöta ihop med en bekant person på en pub, som på en gång visar sig vara ens själsfrände – men att det sker exakt den kvällen när Mark är uppriven på grund av att hans bästa vän Ryan, som han är förälskad i och har haft ett intimt förhållande med inte längre vill vara mer än vänner, känns långsökt och inte särskilt troligt.

Texten som sådan är lätt och behaglig att läsa; och samspelet mellan författarna fungerar riktigt bra då man inte kan avgöra vad som är skrivet av vem (inte jag i alla fall!). Berättelsen innehåller både mysiga och varma beskrivningar av hur vänskap och kärlek kan se ut, vilka kombineras med skildringar av hur komplicerade och svåra dessa relationer även kan vara. Men trots det så blir det hela till slut lite tjatigt och långdraget, och även om det förvisso tillkommer nya saker i berättelsen så känns det som om man befinner sig på samma ställe boken igenom – både miljö-händelse- och känslomässigt, utan att komma någon vart. Det här gör att Levithan och LaCours bok trots sina komponenter inte berör så mycket som den skulle kunna göra.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Du känner mig så väl Bokomslag Du känner mig så väl
David Levithan & Nina LaCour
Ungdomsroman
Modernista
2017-06-21
236
Unga vuxna

När Kate och Mark möts för första gången på Pride-festivalen är det som att de äntligen hittat sin saknade och efterlängtade själsfrände, och äntligen har de någon som förstår dem till fullo. Tillsammans blir de starkare, och stöttar varandra genom både hjärtesorg och den osäkerhet och rädsla som följer när man inte är vet om man har hittat rätt plats i livet.

Lögnernas träd – Frances Hardinger

Lögnernas träd – Frances Hardinger

När historien tar sin början är familjen Sunderly på väg mot sitt nya hem på den isolerade ön Vale, först i båt och sedan i hästvagn. Det spöregnar och är kallt vilket gör resan besvärlig – vilket symboliserar den situation de befinner sig i. Flytten är inte frivillig, utan är istället en flykt från hemstaden Kent, där elaka rykten florerar om att familjefadern tillika pastorn tillika vetenskapsmannen Erasmus vetenskapliga fynd varit falska, vilket har gjort det omöjligt för dem att stanna kvar. Det visar sig snart att öborna inte heller vill ha med familjen Sunderly att göra, vilket demonstreras tydligt genom ignorans och baktaleri.

Historien utspelar sig under den viktorianska eran, då kvinnor sågs som mindre intelligenta och vars enda syfte var att vara en så kallad ”Angel in the House”; en vacker hustru förvisad till hemmets vrå  där de skulle behaga och tjäna sin make. Bokens protagonist Faith är 14 år och vill inget hellre än att få slippa bli som sin mor. Istället vill hon kunna använda det skarpa intellekt som hon vet att hon har, och läser därför allt hon kan komma över för att få en möjlighet anskaffa sig den kunskap och den information som hon på grund av sitt kön inte har tillträde till.

Det är inte bara skandalen och hur den påverkar familjens liv som leder till en oundviklig katastrof – Erasmus är nämligen insnärjd i något mycket större, som kan leda till fara för inte bara honom själv utan även för Faith.

Hardinge har skapat en driven och originell berättelse där fantasi och historia förs ihop på ett skickligt sätt. Just kvinnans situation på den tiden är ett starkt tema i boken, men även människans lystnad och habegär, samt hur till synes små och oskyldiga lögner kan växa och skapa stor skada.

Trots att Lögneras träd är en både välskriven och intressant bok så kommer jag aldrig riktigt in i texten; vilket kan bero på att den emellanåt känns otroligt seg och innehållslös – det är en lång startsträcka innan man kommer fram till de partier som sätter fart på handlingen och därmed spänningen. Men inte ens då lyckas den dra in mig helt, och i det stora hela blir det tyvärr en ganska trist läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Lögnernas träd (The Lie Tree) Bokomslag Lögnernas träd (The Lie Tree)
Frances Hardinge
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-01-27
401
12-15 år

En bok som innehåller både historia och fantasi, men som trots att den är både mångbottnad och har en intressant vinkling känns ganska trögläst.