Browsed by
Tagg: Ungdomsroman

April, April – Mattias Edvardsson

April, April – Mattias Edvardsson

Min fröken på mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation (s. 7).

Så lyder de första meningarna i Mattias Edvardssons ungdomsroman April, April från 2015, som förra året även gavs ut i pocketformat. Som läsare innebär detta att en genast blir införstådd med att det här kommer att bli en berättelse med svärta och smärta. Men vad man inte vet då är att det i allra högsta grad även är en berättelse som mest av allt kanske kan beskrivas som optimistisk och hoppfull. 

De tungsinta orden i början av boken tillhör protagonisten Hugo Andreasson, som har bestämt sig för att ta sitt liv på vindsrummet på skolan han en gång gått på. Med sig har han sin morbrors gamla gevär, vilket är tänkt att avsluta hans 6209 dagar långa liv på den plats som han förknippar med den förnedring som mobbingen medfört. Men istället för att dö hamnar Hugo på ett HVB-boende – beläget ute på landsbygden och så långt från civilisationen som man kan komma. Vilket passar bra, då incidenten på skolan inte direkt har gett honom ett bra rykte. Här träffar han andra ungdomar som är utanför samhället på ett eller annat sätt, bland annat April, som får det att bränna till i magen på ett både underbart och förvirrande sätt. 

För första gången upplever Hugo hur det är att vara en i gänget och höra till, bli respekterad och omtyckt för den han är. Men snart gör även de mindre trevliga aspekterna av hur det är att skapa relationer av det här slaget sig påminda, och det med full kraft. 

Edvardssons styrka är definitivt hur väl han behärskar såväl språk som dramaturgi; handlingens komposition fungerar väldigt bra tillsammans med det tragikomiska draget i texten som sätter tonen redan i expositionen. Genom att tillföra nya komponenter hålls spänningen och nyfikenheten uppe genom hela berättelsen, vilket tillsammans med de trovärdiga miljö- och karaktärsskildringarna gör att det här är en bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig.  

En kort sammanfattning av April, April är att det är en fruktansvärt bra och välskriven berättelse som lyckas med det svåra att skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna. 

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus.   

April, April Bokomslag April, April
Mattias Edvardsson
Ungdomsroman
Opal
2017-09-18
264
Unga vuxna

April, April är en välskriven berättelse som lyckas skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna.

Tionde våningen – Christina Herrström

Tionde våningen – Christina Herrström

På tionde våningen i en lägenhet med fyra rum och kök bor den sjuttonåriga tjejen Jorinde helt ensam, sedan hennes föräldrars skilsmässa. Mamman finns nu i ett hus i soliga Florida, efter att ha blivit upp över öronen förälskad i en gammal tonårskärlek, medan pappan flyttat ut till stugan på skärgårdsön permanent. Där han sitter med offerkoftan på, och ältar och går ner sig mer och mer för varje dag som går. Jorinde å sin sida har stannat kvar i lägenheten som varit hennes hem sedan hon föddes; och för att den inte ska kännas så sorgligt tom går hon varje kväll och tänder i alla rum. Bästa vännen Agnes, som har en idyllfamilj, menar att det är rena lyxen med egen lägenhet – då man får vara i fred från föräldrar och ha fest när man vill. Men för Jorinde som sakar det andra tonåringar har är det istället just föräldrar och familj som betyder mest. Men det säger hon inte, utan låtsas istället vara en fri och självständig fågel som flyger vart den vill. Medan det inuti henne gör så ont av allt ansvar och all plikt som följer med ett eget hem och med en pappa som är helt beroende av hennes kärlek och omsorg. För utan henne är hon säker på att han skulle ramla ner i ett svart djupt hål och aldrig komma upp igen – att han skulle bli så deprimerad att han tog sitt eget liv och lämnade henne ännu mer än vad han redan gjort.

Så här går Jorindes tankarna när hon efter en fest i lägenheten ser att en kula till hennes mycket speciella och emotionellt värdefulla kristallkrona är försvunnen. Den mörka rökfärgade kulan som saknas betyder så mycket för henne att hon genast letar upp den skyldige tjuven för att ta tillbaka den. Det är på det här viset hon och Emanuel träffas för första gången; han med smilgropen och det mjuka tysta skrattet som får henne att känna sig tryggast i världen. Med Emanuel i sitt liv blir rummen mindre tysta och de jobbiga känslorna går att dela med någon som vill förstå på riktigt. Men då inget någonsin är okomplicerat blir hon tvungen att ta ställning de olika relationer hon har i sitt liv, och allt som kommer med dem. Vad ska man egentligen behöva uppoffra för sin bästa vän, och hur mycket ska någon som är sjutton år behöva ta hand om och oroa sig för sin förälder?

Christina Herrström är författaren bakom succéerna Ebba och Didrik, Glappet och Tusen gånger starkare, den sistnämnda boken Augustnominerades 2006. Den nya ungdomsromanen Tionde våningen är en poetiskt berättad historia om att bli vuxen och ta ansvar fast man fortfarande är ett barn, vad det här innebär att hamna utanför i en skilsmässa där man anklagar sig själv för att ha blivit lämnad. Det är även en berättelse om vänskapsrelationer och rädslan över att bli övergiven och ensam, samt om den första riktiga kärleken och dess kraft och magi. Det är en berättelse om att få lov att sätta ner den tunga krona som vi bär varje dag som ett bevis på vår styrka. För även den med en väldigt stor själ måste emellanåt få vila och få känna sig svag. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.  

Tionde våningen Bokomslag Tionde våningen
Christina Herrström
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2018-03-23
206
Unga vuxna

Ungdomsromanen Tionde våningen är en poetiskt berättad historia om att bli vuxen och ta ansvar fast man fortfarande är ett barn, vad det här innebär att hamna utanför i en skilsmässa där man anklagar sig själv för att ha blivit lämnad. Det är även en berättelse om vänskapsrelationer och rädslan över att bli övergiven och ensam, samt om den första riktiga kärleken och dess kraft och magi. Det är en berättelse om att få lov att sätta ner den tunga krona som vi bär varje dag som ett bevis på vår styrka. För även den med en väldigt stor själ måste emellanåt få vila och få känna sig svag.

 

Författarintervju med Anna Ahlund

Författarintervju med Anna Ahlund

Författaren Anna Ahlund har skrivit två ungdomsromaner som båda är utgivna på förlaget Rabén & Sjögren. Hon debuterade med boken Du, bara 2016, och ett år senare utkom hennes andra bok Saker ingen ser. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Anna om hennes skrivande.

Din debutbok Du, bara har fått många fina recensioner i både tidningar och på bloggar. Vad var din tanke med boken; hade du sedan innan valt ut en tematik som du ville jobba med?

Min tanke med boken var att skriva en riktig kärlekshistoria som skulle kännas hos läsaren. Jag visste tidigt att det skulle handla om två syskon som blev kära i samma person, sen utvecklades det därifrån och karaktärerna och historien tog form. I min skrivprocess är jag väldigt karaktärsdriven, och när jag hade gjort mig en bild av min huvudperson John växte bilden av Frank snabbt fram också. Att skildra samkönad kärlek utan att det framställs som ett problem var ett medvetet val, jag hade länge funderat på att så många HBTQ-skildringar handlar om problem och tragiska historier. Jag ville ge mina karaktärer något annat, låta dem vara kära utan att deras sexualitet skulle behöva kommenteras eller värderas.

Hur lång tid tog det att färdigställa manuset?

Det tog ganska precis ett år mellan första ordet och slutversionen jag skickade till förlag. Under den tiden arbetade även jag heltid som lärare, men skrev all ledig tid på kvällar och helger. Hade jag inte längtat efter att skriva vidare på den här historien hade det nog tagit mycket längre tid, men nu blev den ett vilorum, en egen värld där jag verkligen tyckte om att vara.

Blev du refuserad någon gång innan Rabén & Sjögren ville ge ut boken?

Jag skickade manuset till nio förlag, om jag minns rätt. Rabén & Sjögren var så snabba med att svara att de flesta inte hunnit återkoppla, men jag minns att jag fick en refusering redan efter en vecka, på min födelsedag.

Valde du medvetet att skriva för unga vuxna, eller var det något som förlaget tyckte passade?

Jag skrev medvetet boken för unga vuxna. Jag är lärare i botten, har jobbat mycket med ungdomar och valde att inrikta mig på ungdomslitteratur under min utbildning, så det kändes självklart. Jag tror att alla har någon tid i livet som fastnar i en av olika anledningar – min är de sena tonåren. Det jag skriver handlar nog mycket om att se saker jag själv varit med om från olika håll, och bearbeta känslor jag har eller har haft.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Läser du mycket ungdomslitteratur själv? Har du någon favoritförfattare eller favoritroman?

Absolut, ungdomslitteratur har alltid varit något som intresserat mig mycket, både som läsare och senare även när jag pluggade litteraturvetenskap. En bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste den i tonåren var Spela roll av Hans Olsson. Det är en så kroppslig roman om identitet och sexualitet. En favoritbokserie när jag växte upp var också Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Den skrev om saker på ett sätt jag inte läst tidigare – mens och tankar om könsroller och identitet och annat spännande runt puberteten, samtidigt som det är en väldigt bra historia om riddare och magi, och kärlek. Min starkaste läsupplevelse på senare år är Jag ger dig solen av Jandy Nelson, en sån fantastisk historia om syskonskap, konst och roller vi tar eller blir tilldelade. När jag läste den slog mitt hjärta så hårt att jag var tvungen att sitta uppe en hel natt för att läsa klart, det är något magiskt när böcker får en att känna så. 

Du har nu gett ut två böcker, är det så som många författare hävdar att den andra boken är mycket svårare att skriva?

För mig har det verkligen varit så. Andra boken var en kamp. Min första bok fick mycket fin uppmärksamhet, vilket innebar att jag ville skriva något där känslan folk gillade i Du, bara fanns kvar, men utan att det blev för likt. Jag kom fram till att det kunde vara kul att ha en annan form, att ha flera huvudpersoner och låta historien utspela sig under lång tid, men det gjorde också att det blev svårt att få ihop allt. Det svåraste var att välja vilka historier som skulle få ta plats, det finns många, många trådar att dra i när en historia följer sex personer under ett år. Jag ville utveckla precis allt, men det var en bra övning att tvingas välja, korta ner och låta läsaren pussla lite själv utan att berätta allt om alla.

Berätta lite om hur skrivprocessen brukar se ut!

Jag är karaktärsdriven i mitt skrivande, så ofta börjar det med karaktärerna. Jag tänker ut vilka de är, hur de ser ut, vad de har för drömmar, sen blir de som låtsaskompisar jag har med mig i tankarna i vardagen. Om jag kommer in i ett rum kanske jag tänker ”Johannes skulle lägga märke till hur ljuset faller här” eller ”den där T-shirten skulle Elli gilla”. När jag ska börja skriva göra jag också som en lista i huvudet på saker jag vill ha med i historien. Det kan vara till exempel fika, hångel, sommar, syskon, pyssel, den typen av saker. Sen börjar jag fundera på vad de här personerna skulle kunna ha för sig för att de här sakerna ska komma fram, och där börjar jag få tankar om scener. När jag har några scener brukar jag börja fundera på hur de kan hänga ihop, och där någonstans brukar handlingen komma till. Jag vet alltså sällan vad boken ska handla om när jag börjar skriva, utan mer någon sorts känsla och saker och personer jag vill ha med. Eftersom jag inte skriver kronologiskt kan det ibland ta ett tag innan själva handlingen sätter sig, men jag tycker att det är en spännande process.

Båda dina böcker handlar om HBTQ, och du har själv sagt att du vill skriva normskapande istället för normkritiskt. Förklara närmare vad du menar med det här.

När jag började skriva en kärlekshistoria om två killar visste jag att jag inte ville att det skulle bli en komma ut-historia. Komma ut-böcker behövs också eftersom världen fortfarande ser ut som den gör, men jag ville skriva något annat. En värld där ingen behöver komma ut, där det kan få handla om personerna och förälskelsen istället för själva sexualiteten. Att skriva normkritiskt innebär att förhålla sig till normer och kritisera dem. Problemet för mig var att jag inte ville förhålla mig till normerna överhuvudtaget. Om mina karaktärer hade behövt förhålla sig till heteronormen skulle jag bekräftat och reproducerat den, fast det inte alls skulle vara meningen. Läser vi gång på gång att något är ett problem kommer vi att fortsätta tänka på det som ett problem. Därför funderade jag på hur jag skulle kunna förhålla mig till – och kritisera – normer utan att reproducera dem. Min lösning blev att tänka ”normskapande”, att helt sonika ta bort normer jag inte vill ha med och skapa nya normer istället. Nya normer som säger att folk är olika, och att det inte är så mycket mer med det. Jag tycker att det är spännande att det går att skriva politiskt och att uppmärksamma något genom att ta bort något. Flera läsare har hört av sig och sagt att de läst med hjärtat i halsgropen och bävat för stunden då det skulle bli jobbigt för John och Frank för att båda är killar, och att det var en sån lättnad när föräldrarna var schyssta och ingen var elak mot dem. Den känslan tycker jag är intressant, för jag tror att den kan göra att vi börjar fundera på hur vi behandlar varandra och förhåller oss till saker även i verkligheten. Om vi förväntar oss att folk ska bete sig på ett sätt kan det vara svårt att ändra strukturer. Normer kan vara svåra att upptäcka i vår vardag, ibland behöver vi ta bort dem för att märka hur de påverkat oss. Litteratur är roligt på så sätt, det går att experimentera och se vad som händer.

I dina böcker finns inte heteronormen som säger att det förväntade är att folk ska vara heterosexuella. Det finns heller inte en tvåkönsnorm som säger att det bara finns två kön, vilket kanske blir tydligast i din senaste roman Saker ingen ser. Det här är såklart ett sorts idealsamhälle, och något som förhoppningsvis blir till verklighet i vårt samhälle. Efter att ha läst boken reflekterade jag över om inte en sådan här skildring kan medföra att den läsare som identifierar sig som icke binär känner sig frustrerad då hen inte kan känna igen sig i karaktärernas erfarenheter? Vad var din intention, och vad anser du om fiktionen och dess kraft att påverka läsaren på olika sätt?

Jag tror att det behövs många historier. Problemet med saker som få skriver om är att karaktärerna kan få bära en hel grupps erfarenheter på sina axlar, och det blir aldrig bra. Att vara icke-binär behöver inte betyda samma sak ens för två personer, och min karaktär Fride kan bara stå för sig själv. I boken är Frides erfarenhet att ingen bryr sig om vilket biologiskt kön hen fötts in i, och att alla använder ”hen” som pronomen, eftersom det är det pronomen Fride valt. Oavsett könsidentitet tycker jag att alla borde ha rätt att förvänta sig att bli behandlade så. Att skriva innebär alltid att göra val och avvägningar. Det går att skildra saker på så många sätt, någons erfarenheter av hur saker är, hur de har varit, hur de borde vara, eller hur det skulle kunna bli. Jag tror att alla historier behövs. Roligt nog har det på senare tid kommit flera ungdomsböcker med just icke-binära personer.

Alla författare har enligt litteraturvetare en implicit läsare när de skriver sin text; en tänkt läsare som förväntas förstå texten på en djupare nivå och som har de bakgrundskunskaper som krävs för att förstå och ta sig an texten på rätt sätt. Hur såg din tänkta läsare ut när du skrev dina båda manus?

Jag har hela tiden tänkt på mig själv när jag skrivit. Att böckerna ska bli historier som jag själv skulle tycka om att läsa, både den jag är nu och den jag var när jag var yngre. Alla historier passar inte alla läsare, men genom att vara ärlig med vad jag tycker om och vad jag tror på är det lättare att förhålla mig till att andra människor kommer att läsa och tycka saker.

I din första roman, Du, bara, använder du dig av en jag-berättare, medan det istället finns en opersonlig och allvetande berättare i Saker ingen ser. Vilken sorts berättarröst gillar du mest att använda när du skriver?

I Du, bara lät jag John vara jag-berättare, för det passade den historien. Jag ville skriva om hans känslor och upplevelser av saker. Då Saker ingen ser har sex huvudpersoner hade det hade blivit för rörigt om alla var ”jag”. Däremot ändrade jag språket beroende på vems perspektiv kapitlet i fråga berättades ur, Johannes fokuserade till exempel mycket på ljus och skuggor, Fride mer på känselintryck och så vidare. I Johannes kapitel kunde ett hus beskrivas som ”ockrafärgat” medan samma byggnad i Sebastians kapitel var ”gulbrunt”. Det var kul att låta berättandet färgas av vem som var huvudperson. Om jag måste välja tycker jag nog ändå mest om en jag-berättare, det blir en närhet och direkthet i det som är fin.

Det finns väldigt mycket hångel och sex i dina texter, det kan nog ingen läsare ha undgått! Jag hade turen att få lyssna på dig på Bokmässan när du, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratade om hur ni gör för att skildra sexscener i böcker för unga. Jag skulle vilja påstå att du är en mästare på att beskriva en intim scen utan att det blir varken pinsamt eller tillgjort, utan istället känns realistiskt och eggande. Är det svårt att med ord beskriva när karaktärerna blir upphetsade och ligger med varandra, och kan det någonsin bli för mycket sex i litteraturen?

Tack för de orden, vad roligt att höra! Jag tycker att det är kul att skriva hångel- och sexscener, och kul att utforska ett område som tidigare inte fått ta så mycket plats i ungdomslitteraturen. Eftersom jag intresserar mig för karaktärer och hur olika människor upplever saker är sexscener ett utmärkt tillfälle att gestalta känslor. Hur känns det för en karaktär att få vara nära någon hen är förälskad i? Vad lägger hen märke till, vad tänker hen, vad känner hen, hur känns det? Det är spännande, tycker jag. Personligen tycker jag att vi har en bra marginal tills det blir för mycket sex i litteraturen, bra och nära sexskildringar är inte jättevanliga i böcker för unga. Den som tycker att det blir för mycket kan ju lätt hitta andra böcker att läsa, eller bara bläddra förbi de sidorna.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Har du alltid haft med dig passionen för skrivandet och läsandet, eller är det något som kommit senare i livet?

Jag har alltid tyckt om att både skriva och läsa och varit fascinerad av karaktärer och historier. Att som vuxen märka att det jag skrev kunde bli längre – och faktiskt en hel bok – var en otroligt häftig upplevelse.

Om du bara fick ägna dig åt endera att läsa eller skriva resten av livet, vad hade du valt och varför?

Jag tror att skrivande och läsande hänger ihop, den som inte läser kan nog inte heller skriva bra. Läsandet ger oss erfarenheter och visar på nya tankesätt och nya sätt att framställa saker på, för mig är skrivandet en förlängning av det.

Vilket är ditt absoluta favoritord?

Trädgårdsrosor.

Om du skulle använda dig själv som karaktär i en roman, vad skulle du då använda för adjektiv för att beskriva din personlighet?

Jag tror att alla mina karaktärer är jag, på olika sätt. Skrivandet är ett sätt att bearbeta och lyfta fram tankar och erfarenheter och titta på dem i nya ljus. Att beskriva sig själv med bara något ord är vanskligt, men genom skrivandet kan jag lyfta fram både sånt jag gillar med mig själv och sånt jag inte är stolt över, portionera ut det i olika karaktärer och vända och vrida på det. Det är nog faktiskt lättare att beskriva sig själv så än att välja ut raka beskrivande ord.

För oss nyfikna: har du något nytt skrivprojekt på gång, och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag skriver på en bok som liksom Saker ingen ser utspelar sig på Sibylla allmänesetetiska läroverk. Den utspelar sig under en vecka och kretsar kring en vårbal, och handlar om könsroller, att vara kvinna, och om vi måste förhålla oss till bilden andra har av oss eller om vi själva kan styra över vilka vi är. Det ska bli spännande att se vad det blir.

 

Läs gärna mina recensioner av Du, bara och Saker ingen ser.

Döden är inget skämt – Karl Modig

Döden är inget skämt – Karl Modig

Josef Koroljov är 19 år, gick ut gymnasiet för ett år sedan och bor sedan dess tillsammans med sin storasyster i en lägenhet i Stockholm. Det är lätt att sammanfatta Josefs tillvaro: på dagarna försöker han få ihop material att använda på sina framträdanden som ståuppkomiker på olika pubar i stan, medan kvällarna spenderas med vännerna på dessa pubar drickandes de öl han får som betalning. Det händer rätt ofta att han delar säng med någon som liksom han fått i sig lite för mycket att dricka. Då han fortfarande är tonåring och försöker komma på vad han vill med sitt liv är hans leverne inget konstigt eller udda – utan istället normalexistensen för en nittonåring storstadsbo. 

Men börjar man läsa mellan raderna inser man snart att allt inte är normalt i den unge Josefs liv. Inte längre i alla fall. Inte sedan den där dagen då han såg sin storebror Alexander för sista gången; liggandes på sin säng med något i blicken som borde ha varit en varningssignal om att något var fel. Sängen står kvar, och alla grejer står precis som de gjorde den där morgonen. Allt är kvar, utom Alexander som är död, som har tagit sitt eget liv. Storasyster Natascha har legat apatisk i sin säng i två veckor utan att vare sig prata eller äta nästan något, och själv försöker Josef att skämta bort det ofattbara som håller på att kväva honom – för hur ska han annars klara av sin situation där föräldrarna har fullt upp med sin egen sorg och inte pratar om det som hänt? Där han är tvungen att ta hand om sin syster? Det bästa är enligt Josef helt enkelt att låtsas som om hans bror inte precis har tagit livet av sig, och hantera det svåra på sitt eget sätt – det vill säga genom att dra skämt. Frågan är bara hur länge den taktiken fungerar…

Författaren Karl Modig närmar sig det viktiga ämnet självmord på ett annorlunda sätt; genom att med humor skildra hur en tonårskille hanterar det svåra i att förlorat ett syskon genom suicid. Men det är även en trovärdig skildring av en ung människa på väg in i vuxenvärlden: ångesten och ambivalensen över alla val som måste göras angående studier, arbete, boende, förhållanden. 

Jag skulle dock, även om jag gillar den här sortens infallsvinkel, vilja få svar på alla obesvarade frågor som oundvikligen uppkommer under läsningen: varför ville Alexander inte leva mer? Vad låg bakom hans psykiska ohälsa och hur gick det sedan för Josef, efter att den hemska insikten om broderns död drabbade honom i slutet av berättelsen? Jag vill veta, jag har ett behöv av att veta, och  jag förstår egentligen att författaren inte har någon skyldighet att svara på de här frågorna, och det är väl det som är så bra med öppna slut? Att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om vad som händer när texten tar slut. Men jag behöver veta, jag har ett behov av att få veta. För jag är en av alla dem som förlorat en viktig person på det här sättet, och jag är liksom Josef en av många som aldrig någonsin kommer att få veta den exakta orsaken till varför personen inte ville leva mer. 

Ändå ger boken precis just det; ett svar. För det bittra sanningen är ju den att det inte finns något svar på de här frågorna. Och även om det inte är direkt lämpligt att skämta om döden, så för Karl Modig ut det viktiga budskapet om vikten att prata om den, för gör man inte det så kommer suicid fortsätta att vara ett tabubelagt ämne. Det är helt enkelt dödsviktigt att vi både kan prata och läsa om det! 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Döden är inget skämt Bokomslag Döden är inget skämt
Karl Modig
Ungdomsroman
Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget
2018-01-24
216
Unga vuxna

Författaren Karl Modig närmar sig det viktiga ämnet självmord på ett annorlunda sätt; genom att med humor skildra hur en tonårskille hanterar det svåra i att förlorat ett syskon genom suicid. Men det är även en trovärdig skildring av en ung människa på väg in i vuxenvärlden: ångesten och ambivalensen över alla val som måste göras angående studier, arbete, boende, förhållanden - helt enkelt hur livet ter sig ur en tonårings perspektiv!

Caraval – Stephanie Garber

Caraval – Stephanie Garber

På omslaget till Stephanie Garbers debutroman Caraval kan man läsa att BTJs recensent Gull Åkerblom beskriver verket som ”säreget” och ”storslaget”, vilket tillsammans med sammanfattningen och den estetiska utformningen definitivt lockar till läsning. 

Och jo, det är verkligen en förunderlig litterär värld man beträder när man läser om protagonisten Scarlett och hennes vedermödor och upplevelser. Scarlett bor med sin elaka far och sin yngre syster Donatella på den lilla ön Trisda, där hennes dagar i princip går ut på att skydda sin syster mot faderns ilska och vänta på sin stundande förlovning med en man hon aldrig har träffat. Likt 1800-talets ”the angel in the house”-ideal finns ingen annan uppgift för den som är född med ett kvinnligt kön än att behaga och tillfredsställa mannen, så Scarlett förstår att hon inte har något val än att gifta sig och därmed bli av med sin pappa och samtidigt rädda sin syster som ska flytta med henne. 

När inbjudan till det ökända spelet Caraval anländer i ett brev adresserat till Scarlett inser hon därför att hon inte kan åka, trots att hon sedan hon var liten har närt drömmen om att på nära håll betrakta den magiska föreställningen. Systern har dock andra tankar, och plötsligt har de stigit ombord på en båt på väg mot vad som visar sig bli ett häpnadsväckande men livsfarligt äventyr; där ingenting är vad det utger sig för att vara. 

Idén om ett spel som fungerar som ett sorts rollspel, där olika människor och ledtrådar leder deltagarna vidare till nästa nivå är i och för sig inte ny inom varken litteratur eller film, men berättelsen sticker ändå ut från de vanliga äventyrsromanerna för unga. Man får inte veta när historien utspelar sig, men tydligt är ändå kontrasten mellan det konservativa och föråldrade synsättet som råder på ön Trisda, och den öppensinnade och fria inställning som genomsyrar hela Caraval. I spelet är det dina egna val och handlingar som för dig framåt och vidare, till skillnad mot på Trisda där framtiden är förutbestämd på grund av andras val.

Scarlett som huvudperson utvecklas genom de svårigheter hon möter under spelets gång, även om hon även i slutet av berättelsen fortfarande är både bräcklig, osäker och beroende av en man – om än en annan än sin far. Nej, Scarlett är knappast någon Katniss utan mer en Bella. Men det här är inte lika irriterande som de metaforer som författaren använder sig av för att beskriva vissa känslor och upplevelser. Jag ger er några exempel så att ni ska förstå vad jag menar: 

Färgerna på Scarletts känslor var till och med klarare än vanligt. Det intensivt röda i glödande kol. Det ivrigt gröna i nysprunget gräs. Det hetsigt gula i flaxande fågelfjädrar (s. 20) 

Besvikelsen kom i svala nyanser av förgätmigejblått och lindande sig runt henne som kvällsdimma […] (s. 188)

Scarlett fick en smaragdgrön föraning […] (s. 280)

Det finns metaforer som är som poetiska liknelser, och som har förmågan att få ett vanligt sinnestillstånd att bli till en vacker tavla. Och så finns det metaforer som istället dödar känslan helt genom att bre på för mycket. Precis så är det i Caraval, vilket gör att det istället för språklig magi blir fjantigt och skrattretande.

Trots det så finns det i romanen potential – ett frö som kan komma att växa till något stort. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Caraval Bokomslag Caraval
Caraval (del 1)
Stephanie Garber
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-12-28
419
Unga vuxna

Tänk dig att du hela ditt liv närt en dröm om att få vara deltagare i ett magiskt och spännande spel, långt bort från din tråkiga och förutbestämda framtid. Tänk dig att du en dag får gratis biljetter till spelet, adresserade i ditt namn. Åker du så vet du inte vad som väntar, och riskerar att aldrig kunna återvända. Åker du inte så riskerar du att för all tid ångra dig. Vad hade du gjort?

Brännmärkt – Lizette Edfeldt

Brännmärkt – Lizette Edfeldt

Ungdomsdystopin Brännmärkt är Lizette Edfeldts debutroman, och den första boken i serien om Imperiet. Om du känner igen författarens namn är det antagligen för att Lizette är journalist och bland annat medverkar i Lilla Aktuellt på SVT. 

För att definiera vad en dystopi är brukar ord som ”samhällskritik” och ”samhällsordning” vara passande, då den dystopiska berättelsen ofta äger rum i ett framtida samhälle där människor är uppdelade i på olika sätt; de fattiga längst ner medan de som är högst upp i hierarkin är de som är rikast – i toppen är den maktgalna ledaren som styr över det människorna och det system som råder.  Huvudkaraktären har ofta en låg social status och ställning, men har egenskaper som gör att denne har en ledande roll i kampen mot makten. 

Då alla dystopiska romaner innehar liknande komponenter, är handlingen i Brännmärkt inte oväntad, och i sin helhet inte heller originell. I Edfeldts fiktiva värld är till exempel befolkningen i de olika områdena uppdelade efter rang, där Alfa är högst upp och Kappa är den tionde och lägsta rangen. I centrum för historien står protagonisten Adeline Theta, som bor i det område som kallas Imperiet. Hon tillhör den åttonde rangen, och lever ett fattigt liv med sin pappa och sina två systrar. Familjen försörjer sig på att jaga och sälja kött, men inkomsten är så liten att de har brist på både mat och kläder. Dessutom är pappan alkoholiserad, och eftersom mamman är död är det Adelines storasyster som får ta allt ansvar hemma. Adeline som karaktär är i och för sig också ansvarstagande, och arbetar hårt varje dag i butiken. Men den rebelliska och otämjda sidan visar sig mer och mer, och när skymningen faller och ingen kan se henne både tränar hon och träffar sin hemliga vän Amabelle, som är dotter till Alfaledaren Robb Alfa, men som inte är det minsta lik sin maktgiriga far. Vänskapen får Adeline att både avsky systemet mer och drömma om en annan tillvaro, utan en ständig kamp för överlevnad. Av olika orsaker visar det sig att den tillvaron snart blir verklighet; en mycket farlig sådan. 

Brännmärkt har en hel del gemensamt med Sarah J Maas fantasyserie om Glastronen, då strukturen följer ungefär samma mönster: en hjältinna från samhällets botten, som är stark och orädd, som visar sig höra hemma i fiendens guldsmyckade korridorer. Här finns även det romantiska stråket, vilket i båda böckerna är ett viktigt, men ibland uttjatat inslag. När det kommer till persongalleriet så återfinns flera likheter; som den vackra och smärta hjältinnan, den ovårdade men ack så vackre och muskulöse vakten (som först är otroligt irriterande och jobbig, men som sedan vinner hennes hjärta), den groteskt fula och elaka generalen/motståndaren/fienden. 

Men trots många likheter, finns ändå i Lizette Edfeldts debutroman ett härligt driv och en twist som gör att man som läsare plöjer de 435 sidorna så fort man bara kan. För det är spännande, och precis som Maas och andra dystopi- och fantasyförfattare har Edfeldth trots genrens utmaningar en egen röst. Och det är en stark röst, som kommer att göra ett stort avtryck i den svenska ungdomslitteraturen.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Brännmärkt Bokomslag Brännmärkt
Imperiet (del 1)
Lizette Edfeldt
Ungdomsroman
Modernista
2017-09-15
446
Unga vuxna

Ny svensk dystopi-serie, med både driv och egen röst. För läsare som gillar Sarah J Maas och Marie Lu är det här ett måste!

Fejk – E. Lockhart

Fejk – E. Lockhart

Förlaget Lavender Lit är ett imprint till Southside Stories, och har gjort till sitt kännemärke att främst ge ut ”crossoverlitteratur” skriven av amerikanska kvinnliga författare. För vad sägs om Laurie Halse Anderson, Julie Murphy, Danielle Younge-Ullman och Jenny Han? Det är säkert många som även känner till författaren E. Lockhart som också ges ut på förlaget, och de böcker som finns sedan tidigare av henne på svenska: Den ökande historien om Frankie Landau-Banks och Kanske är det allt du behöver veta, romaner som fått stor uppmärksamhet och som tilldelats en mängd priser i USA. Hennes nya roman Fejk har enligt mig inte en spektakulär handling, även om den är intressant och originell. Det som gör den enastående beror istället på den tekniska skicklighet som Lockhart ger prov på. Berättelsen består av ett komplicerat handlingsförlopp som bryter mot den normala kronologin då den startar med det näst sista kapitlet för att sedan i resterande kapitel  återberätta vad som utspelat sig i primärhistoriens dåtid. På ett filmiskt vis knyts dessa till det avslutande kapitlet som tar vid i nutid, där hela historien började. 

Jule är en ung tjej som av en av egen mening är på rymmen från sitt arv; men det hela börjar snart kännas osannolikt och som läsare vet man inte vart man har henne – just på grund av hur texten är uppbyggd och att det finns en viss dansparens i den information man får av Jules som berättelsens fokalisator. Jule berättar ofta om sin bästa vän Imogen, som liksom hon själv är föräldralös. Den mest påtagliga skillnaden dem emellan är att Imogen blev adopterad av ett förmöget par som hon nu kan kalla sina föräldrar. Jule och Imogen är faktiskt så lika varandra att de går in i varandra och blir till varandras spegelbilder, så att man till slut inte vet vem som är vem. Vem är ”Jule” egentligen, och varför kallar hon sig för Imogen ibland? Vem är det som i själva verket är på rymmen och vilken är den faktiska orsaken till det? 

Sammanfattningsvis är det här en roman som definitivt innehåller en bra story och som är intressant på grund av sin annorlunda konstruktion. Textmässigt är den ganska krävande då man hela tiden måste vara på alerten och hänga med i svängarna för kunna ta sig ända till slutet. Men även om boken på grund av detta inte kommer att vara allas cup of the, så kommer den helt klart att hitta många läsare just på grund av avsaknaden av den traditionella berättarstrukturen där allt är klart och tydligt från början. Istället erbjuder Fejk en läsupplevelse utöver det vanliga som tillåter läsaren att irra bort sig, hitta tråden för att återigen famla i mörkret. Och det kan det väl vara befriande att emellanåt få släppa händerna och bara åka med? 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Fejk (Genuine Fraud) Bokomslag Fejk (Genuine Fraud)
E. Lockhart
Ungdomsroman
Lavender Lit
2017-09-22
275
Unga vuxna

E. Lockharts nya ungdomsroman Fejk erbjuder en läsupplevelse utöver det vanliga, som tillåter läsaren att irra bort sig, hitta tråden för att återigen famla i mörkret. Och det kan det väl vara befriande att emellanåt få släppa händerna och bara åka med?

Sköldpaddor hela vägen ner – John Green

Sköldpaddor hela vägen ner – John Green

Ni som har läst något av den amerikanske författaren John Green innan, vet att hans berättelser alltid brukar innehålla samma sorts komponent: komplicerad tonårskärlek där något på ett eller annat sätt alltid står i vägen för karaktärernas relation. Det här är något som även återfinns i hans nya ungdomsroman Sköldpaddor hela vägen ner, vilket är en direktöversättning från originaltiteln Turtles All the Way Down. Här får läsaren möta protagonisten Aza Holmes, aka Holmsey, som fysiskt och utåt sett tillbringar sina dagar i skolan eller på Applebee’s med sin bästa vän Daisy eller hemma i soffan med sin mamma. Men inuti hennes huvud utspelar sig en monolog om vilka bakterier som hela tiden riskerar att göra henne dödligt sjuk  – vilket orsakar en irrationell rädsla som upptar och styr hela hennes vardag. Basala ting som beröring av andra människor och att äta en vanlig måltid kan leda till en evighetslång spiral av negativa tankar och grav ångest.

Trots att Aza är väl medveten om hur olika situationer och relationer påverkas av hennes psykiska status, skapar hennes OCD mer problem än hon faktiskt kunnat ana. Särskilt uppmärksam på det blir hon när hon träffar Davies, en kille som hon spenderade en hel del tid med för flera år sedan då de båda deltog på ett läger för barn som förlorat en förälder. Davies förmögna pappa har försvunnit, och när det framkommer att hittelönen består av mer pengar än Aza och Daisy någonsin har sett, bestämmer de sig för att försöka hitta ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen. Men när relationen till Davies utvecklas till mer än till att bara vara bekanta och till och med goda vänner, blir Aza tvungen att se sina demoner i vitögat. 

I den här romaner finns ett visst sentimentalt drag vilket har kommit att bli Greens signum, och trots att författaren till en början centrerar berättelsen kring det mystiskt försvinnandet, så utgör det endast en liten del av historien och blir till sist endast en sidohistoria. Vilket till viss del känns som vilseledning och kan därför vara en besvikelse för den som hade hoppats på en spännande deckare för unga. Istället riktar författaren strålkastarna mot tonårsflickan Aza och historiens blir istället till att handla om psykisk ohälsa hos unga. Då det sker med ett inifrånperspektiv får läsaren ta del av hur sjukdomen yttrar sig genom tvångstankar och den avsky Aza känner inför dessa, men ändå inte kan stå emot. Den viljekamp som hon hela tiden förlorar förstärks i texten genom dialog mellan sjukdomens röst och den friska rösten. Här är ett exempel hämtat från när Aza befinner sig på sjukhuset efter att ha varit med i en bilolycka, och hur det som hon beskriver som ”namnlös och formlös demon” tar över hennes tankar. Den här gången handlar det återigen om den farliga men extremt ovanliga bakterien C. Difficile, och hur hon måste förhindra att smittas genom att dricka alkogel: 

Ser flaskan med alkogel som hänger på väggen bredvid dörren. Det är enda sättet det är ju löjligt om det fungerar skulle alkoholister vara friskat i världen du ska bara sterilisera händerna och munnen snälla tänk för helvete på något annat upp med dig JAG HATAR ATT VARA FAST INUTI DIG du är jag nej det är jag inte jo det är du nej det är jag inte du vill må bättre du vet hur du ska må bättre jag kommer bara att kräkas du kommer att bli ren du kommer att bli säker […] (sid.235)

Det är inte ofta medvetandeström inom en och samma individ förekommer i ungdomslitteratur, kanske för att det är ett avancerat berättargrepp som kräver mer av läsaren. Det här löser Green genom att föra in det språkdraget så ofta att det inte stör flytet i läsningen, men att man ändå förstår sjukdomens problematik. Sköldpaddor hela vägen ner är en roman som växer och blir starkare ju längre in i berättelsen man kommer, och det är definitivt en bok att rekommendera både till den som vill ha en typisk John Green-bok och till den som söker en skönlitterär text med djupare innebörd.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Sköldpaddor hela vägen ner Bokomslag Sköldpaddor hela vägen ner
John Green
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-11-01
292
Unga vuxna

Sköldpaddor hela vägen ner är en roman som växer och blir starkare ju längre in i berättelsen man kommer, och det är definitivt en bok att rekommendera både till den som vill ha en typisk John Green-bok och till den som söker en skönlitterär text med djupare innebörd.

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren

I Sara Bergmark Elfgrens nya ungdomsroman samsas fiktion och verklighet, realism och ockultism. Handlingen utspelar sig i till största del på det gamla läroverket Norra Latin, ett estetiskt gymnasium där eleverna kan gå antingen teater eller musikprogrammet. När berättelsen tar sin början har huvudkaraktärerna Clea och Tamar precis börjat första terminen på utbildningen som förhoppningsvis ska ta dem vidare till Teaterhögskolan och de stora scenerna. Men medan Clea på grund av sin skådespelarmamma redan är ett känt namn i den världen och redan känner många på skolan, har Tamar aldrig tidigare stått på en scen och är helt ensam både i skolan och i den nya staden, som hon flyttat till för utbildningens skull. Kanske är det på grund av sin ensamhet som ett väsen från en annan dimension som söker just Tamars uppmärksamhet; vilket hon snart kopplar ihop med sägnen om en gammal elev som dött på skolan efter mystiska omständigheter och som är ute efter hämnd. Det visar sig att Tamar, Clea och hennes före detta pojkvän Tim på ett oväntat sätt tillsammans tvingas möta det som gömmer sig i skolans mörka vrår.

Strukturmässigt är berättelsen uppbyggd kring perspektivskiften mellan protagonisterna Tamar och Clea; och de subjektivt tolkande berättarrösterna gör texten nyanserad och mångbottnad. Bland annat får man ta del av karaktärernas erfarenheter när det kommer till ensamhet, utanförskap, övergivenhet, missbruk, ytlighet och psykisk ohälsa. 

Att se på texten ur ett etniskt perspektiv är intressant: hur Clea liknas vid den ”vita prinsessan” medan Tamar är den exotiska och annorlunda flickan som ser upp till henne. Genom sin annorlundahet är hon konstig och därmed underlägsen; vilket är en känsla i henne själv likaväl som det är så andra omfattar henne. Även Tamars flytt från Östersund till Stockholm kan ses som en sorts flykt där hon lämnar sitt ursprung och sin identitet och plötsligt befinner sig på en totalt okänd och främmande plats. Men det är inte tal om stereotypisering eller att framhäva en vit idealism – tvärt om skapas en berättelse som förutom det vansinnigt spännande innehållet även betonar de likheter som finns mellan individer med olika bakgrund och etnicitet.

I sin gestaltning av Tamar kan man påstå att Bergmark Elfgren omformulerar vad som kunde ha varit en problematisk och schablonmässig framställning av främlingskap på grund av kulturell identitet. Istället är främlingskapet kopplat till klass och miljö, där syftet kan sägas vara att komma ifrån en ”svenskifiering” eller rent av en”svenssonifierng”. Tamar som karaktär är därmed inte endast den som läsaren anser vara mest sympatisk; hon är även den som helt klart är den som driver handlingen framåt och avgör dess utgång. 

Bergmark Elfgren har förmågan att porträttera sina påhittade tonårskaraktärer så att de inte bara blir levande, utan även så att de med sina olika egenskaper blir intressanta att följa – till den grad att man drabbas av omedelbar abstinens när boken är utläst och man därmed inte kan beträda den där världen på ett tag igen. För man vill dit igen; vill veta mer om karaktärerna, om skolan och om de mytomspunna gamla historierna som är länkade till berättelsens nutida händelser. Det här är, utan att överdriva, årets absolut bästa svenska ungdomsroman!

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Norra Latin Bokomslag Norra Latin
Stockholmsserien (del 1)
Sara Bergmark Elfgren
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-10-20
496
Unga vuxna

Utan tvekan årets bästa svenska ungdomsbok, som rymmer både vardagsrealism, magi och ockultism!

Karta för förälskade & andra vilsna – Johanna Lindbäck

Karta för förälskade & andra vilsna – Johanna Lindbäck

Johanna Lindbäck har sedan debuten 2007 med ungdomsboken En liten chock gett ut flera böcker för både barn och unga, till exempel Lite ihop, Kanske ihop, Jan Svensson (för 9-12 år), samt Min typ brorsaSom om jag frågat och Vi måste sluta ses på det här sättet (för ungdomar) tillsammans med författarkollegan Lisa Bjärbo, som hon även gör Bladen Brinner med – en pod om barn- och ungdomslitteratur.

Den nya ungdomsromanen Karta för förälskade & andra vilsna utspelar sig ett par sommarveckor på Dalarö utanför Stockholm. Medan Julia och hennes familj tillbringar varje sommar där, är det första gången Rasmus och hans mamma är där då de har hyrt en stuga – som råkar ligga precis bredvid Julias. Och ja, det är väl lika bra att avslöja redan nu att det uppstår intresse mellan huvudkaraktärerna – för vad kan man annars förvänta sig när texten är skriven av en författare som är förknippad med att skriva tonårsromantik? En annan sak som är gemensamt för Lindbäcks tidigare böcker är hennes förmåga att helt och hållet gå in i ungdomens sfär och sedan genom ett inifrånperspektiv skildra den på ett träffsäkert och realistiskt sätt.

Historien är uppbyggd kring Julia och Rasmus känslor för varandra, och kring de konflikter som uppstår i den osäkerhet och det velande som hör ihop med det faktum att Julia redan har en pojkvän. Och inte nog med det: det är en kille som hennes bästa vän gillar. Genom att använda sig av en allvetande och opersonlig berättare samt avbruten kronologi med återblickar till olika tidpunkter innan sommarlovets början, skapar författaren inte bara en bättre förståelse för karaktärerna och varför de passar så bra ihop – utan även en mångbottnad text som visar på hur bland annat bakgrund och socialt samspel formar en som individ.

Läsningen av Johanna Lindbäcks nya roman innebär inte direkt några överraskningar, utan snarare igenkänning om man är bekant med hennes författarskap eller med den här litterära genren. Men ibland är det kanske just den trygga, välbekanta och upptrampade stigen man vill vandra på: den som man redan på förhand vet vart den leder en.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Karta för förälskade & andra vilsna Bokomslag Karta för förälskade & andra vilsna
Johanna Lindbäck
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-09-27
286
Unga vuxna

En berättelse som genom perspektivskiftning skildrar den första riktiga kärleken; den som gör att världen skimrar och små detaljer på den andres kropp får det att pirra i hela kroppen.