Browsed by
Tagg: Ungdomslitteratur

Mina smala axlars längtan – Maria Frensborg

Mina smala axlars längtan – Maria Frensborg

Det här är berättelsen om Magda som går första året på gymnasiet, och längtar efter att få ge uttryck för den konstnärliga och poetiska själ hon egentligen är – istället för att av gammal vana hänga med sin bästis från grundskolan som bara har orientering i huvudet.

När hon får en förfrågan om att gå med i den hemliga och anrika Kvinnliga Gymnasieföreningen – KG, som säger sig syssla med litteratur och och musik, ser hon sin chans till förändring. Samtidigt bjuder Jens, som enligt Magda består av ”197 cm ren ljuvlighet” in henne till att skriva för skoltidningen, vilket hon går med på då hon avgudar marken han går på.  Men efter att ha tillbringat tid med den mystiske och tvetydiga Nirvana-älskande Jens och tjejerna i KG, som verkar gilla fester mer än litteratur, inser hon att man aldrig kan ta för givet att saker och ting är vad de ser ut att vara, eller hur man själv vill att de ska vara.

Berättelsen utspelar sig under vårterminens sista månader, och Magda berättar utifrån ett jag-perspektiv och befinner sig på samma nivå som berättelsen – alltså homodiegetisk. Berättarrösten är även utan distans då Magna själv befinner sig i berättelsen, som genom att vara ordnad i tidsföljd utspelar sig allteftersom händelserna utspelar sig. Som läsare kommer man nära protagonisten, då man upplever händelserna utifrån hennes perspektiv, och därmed får ta del av de tankar och åsikter hon har.

Kapitlen är korta, vilket gör att man kan läsa utan att behöva stoppa mitt i ett kapitel om man har begränsat med lästid. Språket är verklighetstroget då det känns som om det ligger nära tonåringens talspråk.

Man kan säga att det finns en parallell berättelse i Maria Frensborgs Mina smala axlars längtan, nämligen den om Magdas mamma som antagligen lider av en depression eller/och utmattningssyndrom. På grund av sin sjukdom är hon väldigt frånvarande, vilket påverkar både deras relation och Magdas vardag då hon är den som måste ta ansvar hemma och agera vuxen. Samtidigt finns i skildringen av mamman en sorts ömhet och förståelse, och bandet mellan mor och dotter är ändå starkt. Mamman förklarar ordlöst sin kärlek till sin dotter genom att ständigt fläta hennes hår och använda gulliga smeknamn, och även om beskrivningen av mamman inte går på djupet så finns det i orden något som både väcker intresse och får det att värka i hjärtat.

En tes är att Magdas bekräftelsebehov beror just på bristen av uppmärksamhet hemma och den tristess hon känner i sitt nuvarande liv; och visst är det väl inte så konstigt om hon för en gångs skull vill bli sedd, hörd, älskad och uppskattad för den hon är.

Titelns hänvisning till Edith Södergrans dikt ”Dagen svalnar” är dock något missledande, i alla fall om man väntar sig en roman där hennes poesi influerar och påverkar karaktärer och deras kreativitet. Södergran nämns endast i förbigående när en av KG’s medlemmar läser just dikten titeln är hämtad från. Istället är titeln en indikation på en förälskelse som gör att allt annat bleknar; en besatthet där längtan och åtrå till en annan människan tar över hela ens väsen. På det sättet är titeln väldigt passande. För Magda gör vad som helst för att få vara nära Jens och få hans gillande, även om det innebär att hon blir någon som hon egentligen inte är eller vill vara: hon röker, köper svindyra Dr. Martens-skor och en elgitarr (fast tvärflöjt är hennes instrument), dricker öl, och lyssnar på Nirvana och lär sig allt om hans idol Kurt Cobain och förhållandet med Courtney Love. Och när hon gett så mycket av sig själv utan att få något tillbaka, förlorar hon till slut på något sätt sig själv. Citatet nedan sammanfattar det bra. Jens har inte kommit för att lyssna på hennes begravningsspelning, även om han lovat och hon hela tiden tyckte att hon såg hans skor och hår uppifrån läktaren. När det visar sig att hon haft går något sönder inom henne:

Frisyren är dold bakom kyrkbänken och därför kan den se ut hur som helst. Till exempel kan han ha en lös hårknut i nacken. Eller så kan det vara ett kortklippt sprethår, taggigt och glest och så vansinnigt fult att jag bara faller, faller från läktaren och slås i småbitar mot mittgångens stenhårda marmor. (s. 286)

Frensborgs roman för unga vuxna fogar samman det humoristiska med det allvarsamma, och tillsammans med den träffsäkra skildringen om hur det är att vara fullkomligt absorberad av känslan av att vara förälskad gör att den är mycket läsvärd.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Mina smala axlars längtan Bokomslag Mina smala axlars längtan
Maria Frensborg
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-08-07
375
Unga vuxna

Frensborgs roman för unga vuxna fogar samman det humoristiska med det allvarsamma, och tillsammans med den träffsäkra skildringen om hur det är att vara fullkomligt absorberad av känslan av att vara förälskad gör att den är mycket läsvärd!

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Utan att ha läst något av vare sig David Levithan eller Nina LaCour innan, ska jag försöka bedöma och granska deras gemensamma verk, Du känner mig så väl. Tillsammans skapar och väver de samman en berättelse utifrån huvudkaraktärerna Mark och Kates olika synvinklar, där kapitlen är uppdelade mellan de två. Trots att de går på samma skola och läser fördjupad matematik ihop, har de knappt hälsat på varandra innan deras vägar möts utanför klassrummet – närmare bestämt på Pride-festivalens första kväll när Mark precis har dansat i bara kalsongerna på bardisken i en gaybar, där även Kate befinner sig efter att ha smitit från en fest för att hon inte är redo att träffa sin bästa väns kusin, som hon aldrig träffat men ändå är förälskad i.

De båda berättarrösterna är personliga jagberättare, vilket gör att karaktärernas egna personliga upplevelser och erfarenheter med att vara ung och homosexuell beskrivs. Det här berättargreppet medför att det som inte hör till det heteronormativa får plats och utrymme, något som förvisso blir mer vanligt inom ungdomslitteraturen men som ändå inte på långa vägar kan jämställas med hur utgivningen ser ut för böcker där heterosexualitet är den överordnade normen.

Trots en väl genomtänkt idé och ett tematiskt upplägg så det finns vissa problem med boken, och det är att historien helt enkelt är inte är tillräckligt sammansatt för att vara övertygande. Bland annat känns Mark och Kates vänskapsrelation för bra och stabil – fast de inte känt varandra i mer än en vecka så är det som om de varit vänner i flera år. Jo man kan man stöta ihop med en bekant person på en pub, som på en gång visar sig vara ens själsfrände – men att det sker exakt den kvällen när Mark är uppriven på grund av att hans bästa vän Ryan, som han är förälskad i och har haft ett intimt förhållande med inte längre vill vara mer än vänner, känns långsökt och inte särskilt troligt.

Texten som sådan är lätt och behaglig att läsa; och samspelet mellan författarna fungerar riktigt bra då man inte kan avgöra vad som är skrivet av vem (inte jag i alla fall!). Berättelsen innehåller både mysiga och varma beskrivningar av hur vänskap och kärlek kan se ut, vilka kombineras med skildringar av hur komplicerade och svåra dessa relationer även kan vara. Men trots det så blir det hela till slut lite tjatigt och långdraget, och även om det förvisso tillkommer nya saker i berättelsen så känns det som om man befinner sig på samma ställe boken igenom – både miljö-händelse- och känslomässigt, utan att komma någon vart. Det här gör att Levithan och LaCours bok trots sina komponenter inte berör så mycket som den skulle kunna göra.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Du känner mig så väl Bokomslag Du känner mig så väl
David Levithan & Nina LaCour
Ungdomsroman
Modernista
2017-06-21
236
Unga vuxna

När Kate och Mark möts för första gången på Pride-festivalen är det som att de äntligen hittat sin saknade och efterlängtade själsfrände, och äntligen har de någon som förstår dem till fullo. Tillsammans blir de starkare, och stöttar varandra genom både hjärtesorg och den osäkerhet och rädsla som följer när man inte är vet om man har hittat rätt plats i livet.

Lögnernas träd – Frances Hardinger

Lögnernas träd – Frances Hardinger

När historien tar sin början är familjen Sunderly på väg mot sitt nya hem på den isolerade ön Vale, först i båt och sedan i hästvagn. Det spöregnar och är kallt vilket gör resan besvärlig – vilket symboliserar den situation de befinner sig i. Flytten är inte frivillig, utan är istället en flykt från hemstaden Kent, där elaka rykten florerar om att familjefadern tillika pastorn tillika vetenskapsmannen Erasmus vetenskapliga fynd varit falska, vilket har gjort det omöjligt för dem att stanna kvar. Det visar sig snart att öborna inte heller vill ha med familjen Sunderly att göra, vilket demonstreras tydligt genom ignorans och baktaleri.

Historien utspelar sig under den viktorianska eran, då kvinnor sågs som mindre intelligenta och vars enda syfte var att vara en så kallad ”Angel in the House”; en vacker hustru förvisad till hemmets vrå  där de skulle behaga och tjäna sin make. Bokens protagonist Faith är 14 år och vill inget hellre än att få slippa bli som sin mor. Istället vill hon kunna använda det skarpa intellekt som hon vet att hon har, och läser därför allt hon kan komma över för att få en möjlighet anskaffa sig den kunskap och den information som hon på grund av sitt kön inte har tillträde till.

Det är inte bara skandalen och hur den påverkar familjens liv som leder till en oundviklig katastrof – Erasmus är nämligen insnärjd i något mycket större, som kan leda till fara för inte bara honom själv utan även för Faith.

Hardinge har skapat en driven och originell berättelse där fantasi och historia förs ihop på ett skickligt sätt. Just kvinnans situation på den tiden är ett starkt tema i boken, men även människans lystnad och habegär, samt hur till synes små och oskyldiga lögner kan växa och skapa stor skada.

Trots att Lögneras träd är en både välskriven och intressant bok så kommer jag aldrig riktigt in i texten; vilket kan bero på att den emellanåt känns otroligt seg och innehållslös – det är en lång startsträcka innan man kommer fram till de partier som sätter fart på handlingen och därmed spänningen. Men inte ens då lyckas den dra in mig helt, och i det stora hela blir det tyvärr en ganska trist läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Lögnernas träd (The Lie Tree) Bokomslag Lögnernas träd (The Lie Tree)
Frances Hardinge
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-01-27
401
12-15 år

En bok som innehåller både historia och fantasi, men som trots att den är både mångbottnad och har en intressant vinkling känns ganska trögläst.

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

I Emmi Itärantas Minnet av vatten är världen är en orolig plats där krig och maktutövning utspelas och där hotet om individens frihet ständigt finns närvarande. Kina har erövrat Europa, och det som kallas för Skandinaviska Unionen har ockuperats av staten Nya Qian. Istället för att vara ett högteknologiskt samhälle, finns inga datorer eller mobilen kvar utom på metallskroten. Inte heller någon kunskap om de gamla apparaterna och hur de användes finns kvar.

Som dystopi innehåller romanen alla de klassiska elementen; så som att handlingen utspelar sig i en framtid som präglas av osäkerhet och otrygghet på grund av människans negativa påverkan på jordens resurser. I Itärantas bok är det vattenbrist som hotar mänskligheten, vilket leder att människor inte får tillräckligt mycket vatten eller i desperation dricker smutsigt vatten som gör dem sjuka. Flera i byn bryter därför mot vattenlagarna, och försöker dra egna ledningar för att få tillgång till mer och friskare vatten, vilket innebär husarrest och avrättning för de påkomna.

Militärens auktoritet och makt över invånarna präglar deras vardag, och det gäller att hålla sig väl med soldaterna. När Noria i samband med sin utbildning får reda på hemligheten om vattenkällan uppe i bergen som vaktats av många generationers temästare före henne, blir relationen till de högt uppsatta militärerna som brukar delta i teceremonier, inte bara något som bidrar till en inkomst utan även kan komma att påverka hela hennes framtid. Alla i armén är män, vilket i sig leder till en en samhällsordning där män står för makten. Den här hierarkin blir ännu mer påtaglig när en nyanländ kommendant vid namn Taro gör klart för Noria hur mycket han föraktar henne som kvinnlig temästare, då det vanligtvis är ett manligt yrke. Taro misstänker att familjen bryter mot vattenlagarna, och påbörjar därför en utredning som kommer att bryta ner fadern mer och mer.

Taros medverkan i berättelsen och de motstridiga känslor han bidrar till för Noria, är en stor del av hennes personliga utveckling. Som protagonist går hon från att vara ambivalent och tvekande inför att bli temästare, men när heder och arv hotas så kommer hennes intressen istället att handla om uppgiften att skydda och värna om vattnet och dess väsen. Genom sitt uppdrag växer Noria, och ser därmed på tillvaron på ett annat sätt – platsen och de små tingen i och runt huset  får ett större värde; även faderns värderingar ses på med mer förståelse och vördnad.

I texten byggs i del I och II upp en spänning som leder till det oundvikliga som berättelsen mer eller mindre hela tiden pekar mot. Genom de nära beskrivningar av de förberedelser som görs upp inför avfärd från byn finns därmed en förväntan, vilket avbryts abrupt då spåret plötsligt ändras. Det här är ett vanligt förekommande drag i dystopier, och känns till en början som en besvikelse. Men efter att ha låtit historien vila hos en ett tag så inser man hur allt hänger ihop; både struktur- och symbolmässigt.

Boken är uppdelad i tre delar, där varje del inleds med ett stycke om vattnet som element där länken mellan vatten och död hela tiden upprepas – formuleringarna är olika men har ändå samma betydelse och mening. Prologen och de sista sidorna av texten är ett annat exempel på hur berättelsen hänger i hop på ett fint och synkroniserat sätt. Det som formar och genomsyrar hela texten är nära förbundna vattnet och döden är, deras ofrånkomliga oskiljaktighet då människan är gjord av dem båda. Det här konkretiseras i slutet då Noria innan hon dör dricker en sista kopp av te bryggt på källvattnet som gett hennes kropp liv, en symbol för friheten att själv få välja sitt eget slut. För vattnet är ett föränderligt element: likväl som fördriver döden, så tar det liv. Och det enda man kan veta med säkerhet är att vattnet och döden är förbundna, i världen och i oss.

Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman; den har belönats med flera priser och har översatts till mer än 20 språk.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Minnet av vatten Bokomslag Minnet av vatten
Emmi Itäranta
Ungdomsroman
Modernista
2017-05-16
288
Unga vuxna

En dystopisk roman som skildrar hur krig och militär maktutövning präglar vardagen för den sjuttonåriga huvudkaraktären Noria och hennes familj och vänner. Berättelsen skildrar en dyster framtid där den globala uppvärmingen har lett till att jordens vattenresurser tagit slut, och där människans existens är hotad. Men mest av allt är det kanske en berättelse om individens frihet; att kunna bestämma över sig själv och göra sina egna val.

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Karin Pasche debuterade med romanen Labyrint – vägen in i januari i år, och boken är den första delen i en serie där spänning blandas med magisk realism.

Historien utspelar sig i ett nutida Stockholm, och inleds med att bokens protagonist Julia befinner sig på sjukhus på grund av en allvarlig hjärninflammation, som gör att hon hallucinerar och har stora minnesförluster. Sjukdomen påverkar hennes förmåga att arbeta och umgås med andra människor, och hon stänger därför in sig in sin lägenhet som hon hyr i andra hand. Emellanåt måste hon dessvärre bege sig ut för att handla mat eller utföra andra ärenden, och det är när hon befinner sig utomhus som hon får de hallucinatoriska synerna, som utgörs av en sorts dimma som leder henne i en viss riktning, som bringar henne en osannolik tur – hon vinner miljonbelopp två gånger om och träffar rikemanssonen Jake, som hon blir förälskad i. Det finns dock en annan orsak till att Julia och Jacks vägar korsas, något som försätter dem båda i livsfara.

Rent berättarmässigt så finns det  i texten en del brister som man lägger märke till. Det som stör läsningen är framförallt överanvändningen av ord som ”denna” och detta” som upprepas i var och varannan mening. Relationen mellan karaktärerna, och framförallt den mellan Julia och Jake som den målas upp känns inte helt trovärdig: det blir för mycket velande fram och tillbaka när Julia går från att vara en misstänkt brottslig, till att frikännas från all skuld, till att bli lite misstänkt igen, för att sedan få Jack att bli upp över öronen förälskad i henne. Dialogerna känns ibland för spontana och konstlade, framförallt när den annars så reserverade och kritiska Julia blir som förbytt när hon träffar gatupredikanten Job. Det finns även i hennes beteende gentemot Jake en tvetydighet, och det här gör att hon som protagonist blir svår att få grepp om emellanåt. Trots det så är Julia en karaktär som fastän hon ofta har en fysiskt och emotionell bräcklighet även har en sorts råhet och beslutsamhet i sig, som gör att jag gillar henne. Att skapa en ung karaktär med social fobi, litet kontaktnät och en problematisk arbetssituation är ett bra val av författaren, då det faktiskt speglar en realitet som många kan känna igen sig i.

De magiska och övernaturliga elementen är det som driver handlingen och därmed spänningen framåt, och Julias hjärna fungerar som en sorts katalysator för de kedjehändelser som utspelar sig. Pasche ställer i sin roman flera intressanta filosofiska frågor, vilket i sig gör boken värd att läsa. Vad är egentligen verkligheten; är den resultatet av hur vi upplever omvärlden med våra sinnesintryck, eller är det endast en illusion och något som döljer den verkliga verkligheten? När verkligheten förändras för Julia, sker en transformation inom henne som kan ses som en symbol för identitetsskapande. Och även om romanen kan ses som en spännande thriller med övernaturliga inslag, är det just Julias förvandling som är romanens styrka.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Labyrint - vägen in Bokomslag Labyrint - vägen in
Labyrint
Karin Pasche
Ungdomsroman, Roman
Hoi Förlag
2017-01-21
386
Unga vuxna, Vuxna

En spänningsroman som innehåller både deckarinslag och övernaturliga element!

Vänder sig till både unga vuxna och vuxna läsare.

Barnet i mossen – Siobhan Dowd

Barnet i mossen – Siobhan Dowd

Historien utspelar sig i Irland under tidigt 80-tal; oroligheterna i landet präglar vardagen och militären vaktar gränsen till Nordirland. Protagonisten Fergus är mitt inne i en intensiv tentaperiod, där hans resultat kommer att påverka om han kommer in på läkarutbildningen i Aberdeen eller inte, och därmed hur hans framtid blir. Men han har mer att tänka på än endast studierna, då hans storebror sitter i fängelse på grund av sitt samröre med IRA. Oron för brodern växer, då hungerstrejken som han och andra interner inlett med anledning av Margaret Thatchers beslut att de inte tillåts behandlas som politiska fångar, kan leda till hans död.

I samma veva gör Fergus en fasansfull upptäckt när han och hans farbror Tally en tidig morgon är uppe vid kullarna vid gränsen, för att på olagligt vis samla in torv att sälja. Upptäckten visar sig vara en kropp av vad man först tror är en liten flicka, men som sedan visar sig vara en kortväxt ung kvinna som levde för 2000 år sedan, som kommer att kallas Mel. Fergus blir bekant med arkeologen som har hand om fyndet och hennes dotter, Cora, då de i brist på husrum i byn får bo på det Bed & Breakfast som Fergus mamma sporadiskt driver. Cora är allvarlig och mystisk, och hennes sätt att vara både okuvlig och skör gör att Fergus i henne hittar någon som han både attraheras av och finner en själslig samhörighet med.

Med endast de här ingredienserna skulle historien ha varit en bra läsupplevelse; men Dowd låter sig inte nöjas här, utan går djupare genom att väva ihop dåtid och nutid och de sammanhang som förenar dem, vilket skapar en mångfacetterad och mångbottnad berättelse.

Det finns i historien en parallell berättelse som är Mels, som markeras genom kursiv stil och som har en personlig jagberättare; till skillnad från den allvetande opersonliga berättare som återger Fergus perspektiv. Det här gör att Mel talar direkt till läsaren, vilket gör att det känns som om den tid som skiljer dåtid från nutid inte existerar.

Trots att texten till största del skildrar en dyster vardag där framtiden är oviss, och där man tvingas acceptera tillvarons varande, så finns det i boken ett budskap som syftar till det motsatta: människans förmåga att till en viss del själv styra över sitt liv och öde, att bryta sig loss och frigöra sig från det som håller en fast – vare sig det är samhällets normer och värderingar eller det socioekonomiska och kulturella arv som man bär på.

Självuppoffring är kanske inget man definierar frigörelse av jaget och självet med, utan tvärtom dess motsats. Dowds berättelse kan tyckas dra och spreta åt båda hållen, dels den frigörelse Fergus är på väg emot genom att fly byn och börja ett nytt liv på universitetet, men också hur han är villig att offra sin egen frihet och framtid för sin brors skull. Mels kortväxthet gör att hon blir utstött, och det är bara genom bybornas acceptans som hon kan få frigörelse. Istället offrar hon sig själv när hon felaktigt döms till döden, istället för att hennes bror ska avrättas. Det som tycks få berättelsen att verka osammanhängande är istället berättartekniskt väl genomtänkt, och förbinder och förenar.

Det är just motsatsförhållandet som gör Barnet i mossen till en sådan exceptionell läsupplevelse – att se hur de fint sammanflätade trådarna förenar självets uppoffring med dess frigörelse; och det enastående och vackra i att offra sitt eget liv och vad det är värt för den kärlek man hyser till en annan människa.

För Barnet i mossen tilldelades Siobhan Dowd postumt det brittiska litteraturpriset Carnegie Medal, för 2009 års bästa ungdomsbok.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Barnet i mossen (Bog Child) Bokomslag Barnet i mossen (Bog Child)
Siobhan Dowd
Ungdomsroman
Atrium Förlag
2017-02-15
346
Unga vuxna

En enastående berättelse där vedertagna sanningar hela tiden måste omprövas, och där två till synes olika berättelser vävs samman och förenas på ett mycket skickligt och genomtänkt sätt.

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Idag är allt – Nicola Yoon

Idag är allt – Nicola Yoon

Nicola Yoon är författaren till den hyllade ungdomsromanen Ingenting och allting från 2016, som blivit filmatiserad och nu äntligen kommit upp på svenska biografer. Nu är hon tillbaka med sin andra roman för unga, Idag är allt, som även den är en vacker och hisnande kärlekshistoria.

När Daniel får syn på Natasha mitt på trottoaren i New York ser han henne som ett tecken på att det finns en mening med allt, och på att våra öden är förutbestämda. Daniels romantiska syn på världen härstammar inte endast från hans kärlek till poesin, utan han är övertygad om att hela dagens händelser har lett fram till just Natasha. För i spårvagnen på väg till en antagningsintervju råkade han ut för en överdrivet religiös lokförare, som stannade tåget för att mässa ut till passagerarna att de kommer att finna Gud om de söker honom. Även om orden är nonsens, så var något med Natasha som fångade hans intresse på en gång, och när han sedan såg hennes ryggsäck med bokstäverna ”Deus Ex Machina” (Gud ur maskinen), bara visste han att de är menade för varandra. Han följer därför efter henne, trots att hon verkar föga intresserad. När han sedan räddar henne från att bli påkörd vid ett övergångsställe känner hon sig dock skyldig honom något, så de tar följe genom staden. Natasha är till skillnad från Daniel cyniker (eller realist som hon själv vill kalla sig) och nihilist, och tror på vetenskapen framför det orationella och omätbara. Kärlek går inte att mäta, och hon är skeptisk till att det går att bli kär i någon man precis träffat.

Trots det, och mot sin vilja, börjar hon gilla Daniel. Det är bara ett problem: Natasha och hennes familj är papperslösa och ska utvisas från USA till Jamaica samma kväll, och hon kan inte bli kär i någon som hon aldrig kommer att träffa igen. När Daniel såg henne hade hon precis fått en tid hos en advokat som eventuellt skulle kunna hjälpa hennes familj, och det är hennes enda hopp. De har båda tid att slå ihjäl, så som tack för hjälpen bjuder Natasha Daniel på en fika. Det här är ett ypperligt tillfälle för Daniel att bevisa att två okända personer visst kan bli kära i varandra utifrån fem huvudingredienser, bland annat berätta saker om sig själv och titta varandra i ögonen, och han visar henne en vetenskaplig studie där de tillsammans ska utföra några av punkterna. Självfallet lyckas det här experimentet, för vad vore väl den här historien utan beskrivningen av att vara svindlande kär? Den här situationen gör att advokatens del i det hela kommer att påverka båda deras liv, både i nuet och i framtiden.

Yoon berättar sin historia med hjälp av de två huvudkaraktärerna och en del bikaraktärer som tillsammans bildar det nät som historien utgör; kedjehändelser som alla på grund av olika val och beslut leder fram till Natasha och Daniels möte. Berättartekniskt krävs det här en hel del av författaren; då varje pusselbit måste passa rätt i det pussel som läggs. Språket är vackert och texten liksom flyter fram över sidorna, och de närgående skildringarna gör att man får en känsla av att man skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid både kulissen och karaktärerna.

Historien kan tas för ännu en vanlig kärlekshistoria, men skrapar man lite på ytan så finns en mångfacetterad berättelse med djup som sätter fokus på politiska och antirasisitska frågor samtidigt som den rör vid existentiella funderingar kring meningen med livet, och om det finns en själsfrände för var och en av oss. Vad man än tror på; ödet eller slumpen, så är det här en roman som inger en känsla av hopp – för även om det är vi själva eller något större som påverkar vilken riktning våra liv tar, så löser sig det mesta till slut även om det ser riktigt mörkt ut ibland. Och det är just dessa komponenter som gör Idag är allt till en både känslosam, nervpirrande, upprörande och upplyftande läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Idag är allt (The Sun is Also a Star) Bokomslag Idag är allt (The Sun is Also a Star)
Nicola Yoon
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-06-01
334
Unga vuxna

Är det ödet som styr vilken riktning våra liv tar, eller är det slumpen? Och finns det en själsfrände för var och en av oss? Det är frågor som tas upp i den här historien om två unga människor, berättad med känsla och briljans.

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.