Browsed by
Tagg: Ungdomslitteratur

De nominerade är…

De nominerade är…

Ja det får vi veta nu på måndag, den 22 oktober, då det tillkännages vilka författare och titlar som är nominerade till årets Augustpris. 

Som vanligt delas priset ut inom tre olika kategorier; Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. 

I år firar Augustpriset dessutom 30 år, så gissningsvis blir det lite extra pompa och ståt i och med det!

Ni som läser min blogg och följer Bokkoll.se på Instagram är införstådda med att det är den sistnämnda kategorin som intresserar mig allra mest, då jag arbetar som barn- och ungdomsbibliotekarie och även har läst ungefär alla kurser som finns på universitetet inom genren. 

Det här året har varit ett otroligt bra litteraturår, där många titlar av hög kvalitet har getts ut av de olika förlagen. Tittar man närmare på vilka svenska böcker för barn och unga som kan tänkas bli nominerade så finns det flera som jag hoppas på. Bland annat de här, som listas helt utan rangordning och med fokus på ungdomslitteratur (klicka på titeln så kommer du direkt till förlagets sida om boken, med information om både romanen och författaren):

Gropen av Emma Adbåge  (bilderbok)

Förvandlingen av Anna Höglund (bilderbok)

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld (mellanåldern)

Billie. Alla tillsammans av Sara Kadefors (mellanåldern)

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo (ung)

Ättlingarna. Hotet av Mats Söderlund (ung)

Tionde våningen av Christina Herrström (ung)

Lite kul måste man ha av Åsa Karsin (ung)

Som sparv som örn av Per Nilsson (ung)

 

Inte din bror – Malin Stehn

Inte din bror – Malin Stehn

Abbe är fjorton år och går i åttonde klass. Han bor ensam med sin pappa och mamma och har två äldre syskon som har flyttat hemifrån. På sin fritid är han mest för sig själv inne på sitt rum och spelar datorspel, och då han varken är intresserad av fester eller hänger med någon i skolan befinner han sig långt ner på popularitetsstegen. När klassens tuffaste kille, Rasmus, bjuder med honom på fest och börjar intressera sig för honom som person ser Abbe en chans att äntligen bli accepterad och få höra till. 

När hans föräldrar meddelar att de ska bli fosterfamilj åt en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan; Hossein, fruktar Abbe att det här kommer att innebära ett socialt självmord då Rasmus  inte direkt hymlat med sina främlingsfientliga åsikter. Därför gör han allt för att inte låtsas om Hosseins existens. Vilket lyckats hyfsat bra, tills han börjar umgås med den drivna och självständiga Becka som får honom att se Hossein med en helt annan blick.

Det här är en ungdomsbok som genom tonårskillens perspektiv belyser frågor om tillhörighet, utanförskap, sociala hierarkier, främlingsfientlighet och vad som leder fram till de val vi gör. 

Du kan låna boken på biblioteket, eller köpa den på till exempel Adlibris och Bokus

Inte din bror Bokomslag Inte din bror
Malin Stehn
Ungdomsroman
Opal
2018-05-22
250
12-15 år

Det här är en ungdomsbok som genom tonårskillens perspektiv belyser frågor om tillhörighet, utanförskap, sociala hierarkier, främlingsfientlighet och vad som leder fram till de val vi gör. 

Midsommarmorden – Magnus Nordin

Midsommarmorden – Magnus Nordin

Har du läst Magnus Nordin innan eller är hans författarskap nytt för dig? Du som är invigd vet redan att han är en mästare på skräck, medan du som inte känner till honom sedan innan har riktigt bra läsupplevelser framför dig. Den nya boken är inget undantag.

I Midsommarmorden är tonårskillen Ossian i centrum för berättelsen. Han går gymnasiets Medieprogram, och när klassen får i uppgift att göra ett avslutande projektarbete väljer han att göra en dokumentärfilm om Midsommarmorden; det vill säga morden på två ungdomar en midsommarafton för tjugoåtta år sedan. Att Ossian nästintill är besatt av morden beror dels på att de begicks i Bergsfors, samma ort som Ossian bor i, men också det faktum att mördaren aldrig har åkt fast. 

Filmen har planerats in i minsta detalj, och till sin hjälp har han sin flickvän Emina och bästa vän Abbe som agerar både skådespelare och bollplank till alla de idéer och teorier om brottet som upptar det mesta av Ossians vakna tid.  

Hans outtröttliga driv och undersökande arbetssätt leder dock inte endast till lärarens entusiasm, utan drar även till sig oväntad uppmärksamhet som riskerar att inte bara äventyra filmen utan även Ossians säkerhet. För vem är egentligen personen som kallar sig ”X” som tycks ha vetskap om okända detaljer i om fallet; och finns det någon koppling mellan Midsommarmorden och det så kallade Campingmordet, som utförts på exakt samma sätt? 

Midsommarmorden är en kuslig berättelse som inte drar sig för att skydda läsaren från otäcka och obehagliga skildringar. Romanen är utformad som en klassisk pusseldeckare, där protagonisten Ossian fungerar som berättelsens detektiv som på grund av sitt intresse och sin skoluppgift är den som genom berättelsens gång introducerar avgörande fakta om brottet/mördaren som gör att läsaren utmanas att lösa mysteriet tillsammans med Ossian. Det här är ett berättargrepp som är både effektivt och tillfredsställande, som Nordin hanterar med bravur både stilistiskt och genom att teckna ”under skinnet”-porträtt av protagonisten. Vi är där med Ossian, i hans huvud och känslor – men även ett steg före: och precis så ska det vara i en bra pusseldeckare som får det att krypa i kroppen av obehag. 

Det här är en ungdomsbok för den orädda läsaren som gillar bestialiska och spännande mordmysterier med inslag av katt-och-råtta-lekar.  På grund av de blodiga och ibland skrämmande skildringarna skulle jag inte rekommendera den till någon under 15 år. 

Låna boken på biblioteket, eller köp den på Adlibris eller Bokus!

Midsommarmorden Bokomslag Midsommarmorden
Magnus Nordin
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2018-06-04
262
Unga vuxna

Det här är en ungdomsbok för den orädda läsaren som gillar bestialiska och spännande mordmysterier med inslag av katt-och-råtta-lekar.  På grund av de blodiga och ibland skrämmande skildringarna skulle jag inte rekommendera den till någon under 15 år. 

Hatar alla utom dig – Gaby Dunn & Allison Raskin

Hatar alla utom dig – Gaby Dunn & Allison Raskin

Hatar alla utom dig är de amerikanska komikerna Gaby Dunn och Allison Raskins debutroman; en bok som är skriven helt i form av sms och mail och som riktar sig till den unga vuxna läsaren. 

Historien kretsar kring de bästa vännerna Ava och Gen, som börjar på olika collage belägna väldigt långt ifrån varandra. Det här är såklart en omställning för båda två, då de är vana vid att alltid umgås och ha varandra nära till hands. Den nya situationen de står inför med ny skola och ny klass innebär att de måste försöka hitta nya vänner att umgås med, vilket främst visar sig vara svårt för den introverta och tillbakadragna Ava som dessutom lider av psykisk ohälsa. Gen, som är Avas motsats hittar istället genast både vänner, älskare och karriärmöjligheter, vilket dock inte endast leder till positiva erfarenheter. 

Det här är en berättelse där vänskapstemat inte så oväntat är i centrum; utmaningen i att finnas där för varandra trots att man utvecklas åt olika håll som individer samtidigt som man befinner sig på olika geografiska platser. Den här sortens moderna brevroman med digitala konversationer är innovativ, och som sådan stör den inte händelseförloppet. Men jag tappar en del av flytet i läsningen och saknar helt enkelt den traditionella uppbyggnaden av en berättelse, med direktdialog karaktärer emellan samt den inre monolog som man får ta del av genom perspektivskifte. Kanske är det jag som är gammalmodig, men det här är helt enkelt inte min cup och tea. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Hatar alla utom dig Bokomslag Hatar alla utom dig
Gaby Dunn & Allison Raskin
Ungdomsroman
Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget
2018-03-21
393
Unga vuxna

Det här är en bok där vänskapstemat är i centrum; utmaningen i att finnas där för varandra trots att man utvecklas åt olika håll som individer samtidigt som man befinner sig på olika geografiska platser. Berättelsen är skriven helt i form av sms och mail.

April, April – Mattias Edvardsson

April, April – Mattias Edvardsson

Min fröken på mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation (s. 7).

Så lyder de första meningarna i Mattias Edvardssons ungdomsroman April, April från 2015, som förra året även gavs ut i pocketformat. Som läsare innebär detta att en genast blir införstådd med att det här kommer att bli en berättelse med svärta och smärta. Men vad man inte vet då är att det i allra högsta grad även är en berättelse som mest av allt kanske kan beskrivas som optimistisk och hoppfull. 

De tungsinta orden i början av boken tillhör protagonisten Hugo Andreasson, som har bestämt sig för att ta sitt liv på vindsrummet på skolan han en gång gått på. Med sig har han sin morbrors gamla gevär, vilket är tänkt att avsluta hans 6209 dagar långa liv på den plats som han förknippar med den förnedring som mobbingen medfört. Men istället för att dö hamnar Hugo på ett HVB-boende – beläget ute på landsbygden och så långt från civilisationen som man kan komma. Vilket passar bra, då incidenten på skolan inte direkt har gett honom ett bra rykte. Här träffar han andra ungdomar som är utanför samhället på ett eller annat sätt, bland annat April, som får det att bränna till i magen på ett både underbart och förvirrande sätt. 

För första gången upplever Hugo hur det är att vara en i gänget och höra till, bli respekterad och omtyckt för den han är. Men snart gör även de mindre trevliga aspekterna av hur det är att skapa relationer av det här slaget sig påminda, och det med full kraft. 

Edvardssons styrka är definitivt hur väl han behärskar såväl språk som dramaturgi; handlingens komposition fungerar väldigt bra tillsammans med det tragikomiska draget i texten som sätter tonen redan i expositionen. Genom att tillföra nya komponenter hålls spänningen och nyfikenheten uppe genom hela berättelsen, vilket tillsammans med de trovärdiga miljö- och karaktärsskildringarna gör att det här är en bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig.  

En kort sammanfattning av April, April är att det är en fruktansvärt bra och välskriven berättelse som lyckas med det svåra att skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna. 

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus.   

April, April Bokomslag April, April
Mattias Edvardsson
Ungdomsroman
Opal
2017-09-18
264
Unga vuxna

April, April är en välskriven berättelse som lyckas skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna.

Författarintervju med Elin Säfström

Författarintervju med Elin Säfström

Författaren Elin Säfström, född 1974, är uppvuxen i Stockholm och har bott där i stort sett hela sitt liv – i skrivande stund bor hon på Kungsholmen tillsammans med man och deras treåriga dotter. Till vardags arbetar hon som programmerare och skriver vid sidan om, även om författandet är det som ligger henne varmast om hjärtat. I övrigt är hon en stor språkentusiast och hobbymusiker. Efter att ha läst Elins böcker blev jag intresserad av att veta mer om hur idén till historien kom till, och om hon alltid närt ett speciellt intresse för just naturväsen, den nordiska folktron och fantasygenren. 

Dina två ungdomsböcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar innehåller väsen så som troll, tomtar och älvor. Har du alltid haft ett intresse för nordisk folktro?

Oh ja! Tomtar, troll och älvor har varit favoriter sedan barnsben. Mycket tack vare John Bauers bilder. De är så himla fantasieggande!

Vad var viktigast för dig när du satte samman karaktärerna i boken? Eftersom boken är skriven i jag-form det är Tildas perspektiv läsaren får ta del av – hur ville du att hon skulle framstå?

Jag ville att hon skulle vara en vanlig tonårstjej som hamnat i en ovanligt knivig sits. Hon är en aning nördig och utanför, eftersom det är vad jag lättast kan relatera till, men jag ville också att hon skulle ha självkänsla på ett sätt jag själv inte hade när jag var ung. Jag ville nog helt enkelt att hon skulle vara både någon man kan känna igen sig i och någon som kan inspirera till att i det stora hela vara ok med den man är. Javisst, hon tycker att saker är vansinnigt pinsamma ibland och hon kanske skulle önska att hon var lite mer poppis, men hon har så himla mycket annat att tänka på så att det hamnar lite i bakgrunden. Allt ansvar hon ändå klarar av att bära ger henne en pondus och ett självförtroende som hon kanske inte är medveten om själv, men som ändå finns där. Jag tänker mig att de runtomkring henne upplever henne som oerhört självständig och stark – inte alls det hon tror att de tänker om henne.

Övriga karaktärer är ganska vildvuxna, som ogräs som skjutit upp runtomkring Tilda. Jag menar det som någonting positivt. Jag gillar hur de har utvecklats.

Hur gick du till väga för att skildra magiska väsen på ett så ”verklighetstroget” sätt som möjligt? Gjorde du mycket research innan du började skriva? 

Haha, jag vet inte om jag själv skulle kalla det för verklighetstroget. Nej, jag gjorde ingen direkt research på det sättet. De flesta av oss här i norden har nog en bra känsla för hur tomtar och troll brukar te sig, på ett ungefär. Jag har helt enkelt gått på den känslan.

Varför ville du blanda fantastik med realism, finns det något syfte med det? 

Jag tycker att fantastik är ganska meningslöst utan inslag av realism. Man måste kunna relatera till karaktärerna, känner jag. Jag har lättare att sympatisera med en tonårstjej som kämpar på så gott hon kan i min hemstad än exempelvis med en alv som för krig i någon påhittad värld. Samtidigt älskar jag fantasy och allt som ligger långt ifrån vardagen. En kombination blir naturlig för mig. Jag antar att man skulle kunna skapa en känsla av realism även i high fantasy, men det är inte min grej.

Hur lång tid tog romanerna att skriva? Hade du haft idén länge? 

De tog nog ett år ungefär, för varje enskild bok (även trean som är på gång). Jo, jag hade haft en lös idé ganska länge när jag började skriva En väktares bekännelser. Men det var nog att jag blev gravid och tänkte att jag aldrig mer skulle ha tid att skriva som gjorde att det faktiskt blev ett manus. Annars kan det ju ta hur lång tid som helst att skriva en bok.

När det kommer till författandet; hur ser din skrivande bakgrund ut – har du alltid tyckt om att skriva och att hitta på berättelser?

Jag började faktiskt inte skriva förrän i 30-årsåldern. Jag har alltid varit en läsande människa, men trodde inte att jag skulle kunna skriva själv – det verkade så himla svårt att skriva en hel bok! Men hur det nu var så a) läste jag Harry Potter och tänkte att ”Wow, det här skulle jag ha velat skriva” och b) var ihop med Daniel Sjölins bror precis när hans (Daniels, inte broderns) första bok kom ut, vilket fick mig att förstå att man liksom kunde bli författare – jag hade inte riktigt lyckats tänka tanken fullt ut innan dess.

Var hittar du inspiration till dina berättelser? 

Lite här och var. Böcker, tv-serier, filmer, slumpmässiga infall. Just En väktares bekännelser är inspirerad av en serie: The Grim. Den handlar om en kille som är ensam om att se att vissa människor omkring honom i själva verket är någon sorts ”sagoväsen”. Den är inte bra. Se den inte. Men jag är den evigt tacksam, eftersom den ytterst ledde till utgivning för min del.

Var sitter du helst och skriver? 

Hemma. I min otroligt trista arbetshörna. Jag är en vanemänniska och dessutom väldigt hemkär. Så en hemtam miljö är att föredra alla gånger.

Här sitter Elin och skriver om ungdomstjejen Tilda och de magiska väsen hon måste hålla koll på. Foto: Elin Säfström

Hur brukar skrivprocessen se ut? 

Jag har ingen process. Jag bara skriver. Det är min dröm att så småningom få till en process, så att jag har någonting att luta mig emot. Som det är nu får jag lita på att det blir något användbart resultat i slutändan, helt enkelt eftersom det har blivit det vid tidigare försök.

Eller ok, jag börjar oftast inte skriva förrän jag har en idé om ungefärlig handling – på en extremt skissartad nivå – och vet någotsånär vart jag vill komma i slutändan. Men det är alltid väldigt, väldigt tunt och ostadigt när jag sätter igång.

När på dygnet skriver du helst?

På förmiddagen, om alls möjligt. Jag blir segare och segare i huvudet allteftersom dagen lider.

Berätta något om dig själv som inte har att göra med skrivandet och författaryrket!

Jag är en inbiten språknörd, även vad gäller främmande språk. Jag försöker – med oerhört måttlig framgång – plugga nio språk parallellt (spanska, franska, tyska, italienska, isländska, japanska, kinesiska, grekiska och ryska). Dessutom är jag beroende av att spela. Musik, alltså. Piano och fiol mest. En gång i världen var planen att jag skulle bli operasångerska.

Om du fick vara vem du ville för en dag, vem skulle det vara och varför? 

Hm, kanske Donald Trump. Då skulle jag låsa in mig själv på hemlig ort och slänga nyckeln.

Vilken författare, avliden eller levande, skulle du vilja träffa och prata med och vad skulle du vilja fråga den personen? 

Det skulle nog vara Joanne Rowling i så fall. Eventuellt skulle jag vara alltför starstruck för att fråga någonting alls. Men ok, kanske om vad hon själv tror gör Harry Potter-böckerna så bra. Kanske hur hon gjorde när hon skrev: synopsis eller ej, medveten dramaturgisk kurva eller ej? Sådant.

Om du endast fick äta en enda maträtt resten av livet, vilken skulle det vara? 

Är champagne en maträtt? Annars lasagne, tror jag.

Vilken är den bästa bok som du har läst?

Får man säga en serie? Då säger jag Harry Potter-böckerna. Så himla icke-originellt av mig, men sant.

Varför tycker du att ungdomar ska läsa dina böcker? 

För att de är fantasifulla och roliga (hoppas jag), samtidigt som de snuddar vid deras egen vardag. Dessutom har jag smugit in ett ganska ”högt” språk mitt i allt det talspråkiga, svordomskryddade – kidsen får chansen att plocka upp en del schyssta ord och uttryck.

Elin Säfström. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet ju att din tredje ungdomsroman om Tilda är beräknad att ges ut i höst. Samtidigt vet jag att du är småbarnsförälder. Hur gör du för att få tid och ork till skrivandet?

Extremt bra fråga. Det handlar väl mycket om att inte vänta på inspiration och att skriva ofta, även om det inte blir några längre stycken i stöten. Man får försöka vara bra på att ta vara på den tid som står till buds. Och så ska det inte stickas under stol med att jag har ett väldigt fritt jobb och oftast jobbar hemifrån, vilket tillåter mig att spränga in skrivtid här och där.

Jag och många med mig ser väldigt mycket fram emot den tredje delen; kan du inte berätta lite kort om vad den kommer att handla om? 

Jag vill verkligen inte spoila den! Jag är själv mycket känslig mot att få för mycket information om en bok innan jag läser den – jag undviker baksidestexter som pesten. Men i mycket generella drag handlar det om stridigheter och allmänt kaos inom rådarvärlden, samt i Tildas egna tillvaro. Jag vill inte säga mer än så i och med att manuset inte är färdigredigerat och förlaget ännu inte gått ut med någon officiell ”teaser”.

Det förstår och respekterar jag såklart! Det du berättar låter väldigt spännande och det ska bli roligt att återse Tilda och hennes omvärld. Har du några andra skrivprojekt på gång eller någon historia som du gärna skulle vilja skriva? 

Oj, jag vet inte ens var jag ska börja! Ja, är det korta svaret. Det långa svaret är att jag redan har fyra projekt vid sidan av, utöver en massa idéer som jag vill realisera inom en överskådlig framtid. Det handlar om att jag så gärna vill skriva flera sorters historier, för olika åldrar, i olika genrer. De projekt jag redan har på gång är en bok med fantasyinslag för 9-12 år, en relationsroman för 15+, en dystopi 15+ och en feelgood för vuxna.

En sak jag vet att jag vill skriva någon gång är en sci-fi-serie med mycket rymdskepp och olika planeter. Lite luddigt utöver detta än så länge.

Sista frågan: Om du var ett väsen från den nordiska folktron, vilket skulle det vara och varför? 

Jag skulle nog vara en ölhävande tomtegumma, som berättade rövarhistorier för sina medtomtar. Jag tycker att de verkar ha det så himla trevligt där på Den Överflödande Bägaren!


Läs gärna min recension av Elin Säfströms böcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar

 

En väktares bekännelser & Visheten vaknar – Elin Säfström

En väktares bekännelser & Visheten vaknar – Elin Säfström

Tilda Modigh är femton år. Hon går på högstadiet, har en bästis som hon gör ”saker-som-suger-listor” tillsammans med, är hemligt kär i en kille i klassen som istället bara verkar ha ögon för den nya mystiska tjejen och tillbringar mer tid med sin hund hemma i lägenheten än med sin frånvarande mamma. Men trots läxor, skoltrötthet och de vanliga tonårsproblemen så är Tilda allt annat än en vanlig niondeklassare. Hon är nämligen en så kallad väktare; en person som genom arv har som uppgift att ha koll på att stadens rådare, eller skymningsfolk som vissa helst vill bli kallade  – det vill säga tomtar, troll, älvor och andra magiska väsen –  sköter sig och inte blir upptäckta av människor. Det är inget enkelt jobb, då hon hela tiden måste samla in älvstoft och sprida ut för att människor inte ska se något avvikande; men om de trots allt skulle göra det så krävs det att Tilda läser en speciell glömskeramsa så att det som personen sett raderas ur minnet. 

I den första romanen, En väktares bekännelser, introduceras läsaren till en magisk fantastikvärld där flera olika väsen lever sida vid sida med människorna, det är bara det att människorna ser dem som andra människor. Det är en märklig tanke, och just ungdomsromaner där nordiska väsen har en given plats i samhället är ovanligt* och det krävs därför tid att sätta sig in i och att förstå en nya och främmande världsordningen som presenteras för en.  

Trots det så känner man sig inte desorienterad när Elin Säfström målar upp och dikterar en fullständigt osannolikt samhälle, och där man genast kastas rakt in i en situation där protagonisten Tilda är tvungen att handskas med ett olydigt troll som gått över gränsen och varit nära att äta upp en stackars pudel på tunnelbanan. I vanliga fall hjälps Tilda och hennes mormor åt med väktaruppdraget; men efter att ha åkt till Norrland för att utföra ett jobb är mormodern omöjlig att få tag på och Tilda är därför tvungen att själv handskas med de utmaningar som som väntar. För de kommer att komma, var så säker på det! 

När den andra fristående delen tar sin början ska Tilda fylla sexton år, och även om hon även innan var självständig och mogen för sin ålder så har det tunga ansvaret – både för sin frånvarande mamma och sitt väktaruppdrag – lett till att hon har bättre självkänsla och en större tro på sin egen förmåga. Egenskaper som behövs och kommer till nytta då stadens troll har blivit okontrollerbara. Det visar sig att uppståndelsen beror på att en speciell högtid närmar sig; där den uråldriga och farliga trollkungen kommer att vakna genom en ritual där en jungfru ska offras…Men vem är det som ska offras, och hur ska Tilda och hennes mormor hinna lista ut hur de stoppar det hela innan det är för sent? 

Säfströms böcker är en fröjd att läsa; fantastik och realism möts på ett genialt sätt vilket resulterar i en ”low fantasy”-berättelse som innehåller både tonårslivets vardag där man får följa huvudkaraktären i såväl välkända miljöer som i skolan och hemma – men även mer främmande miljöer då hon ofta rör sig bland skymningsfolk på sina spännande och farliga äventyr.

Karaktärsgestaltningen av Tilda känns trovärdig; hon är inte vanlig tonårstjej som varken är modig eller tillfreds med sitt uppdrag som väktare. Dessutom är det intressant att se hur karaktärerna utvecklas genom berättelsens gång; både Tilda, hennes mamma och de bikaraktärer som rör sig in och ut ur berättelsen. Säfströms kärlek till språket märks tydligt i texten där hon genom endast några korta meningar lyckas beskriva både känsla, spänning och humor på ett okomplicerat sätt. Den som har provat på att skriva vet hur svårt det här är.

I böckerna finns även tydliga motiv så som socialt utanförskap, depression, kärlek och vänskap som tillsammans med tidigare nämnda faktorerna gör att En väktares bekännelser och Visheten vaknar håller en hög litterär nivå. Därmed får alla kritiker som (felaktigt) hävdar att ungdomslitteratur inte håller samma litterära kvalitet som vuxenlitteratur en rejäl knäpp på fingrarna! 

*baserat helt och hållet på egna läserfarenheter!

En väktares bekännelser och Visheten vaknar hittar du bland annat på Bokus. 

En väktares bekännelser & Visheten vaknar Bokomslag En väktares bekännelser & Visheten vaknar
Tilda (del 1 & 2)
Elin Säfström
Ungdomsroman
Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget
2016-09-14 / 2017-09-05
283 / 318
12-15 år

I böckerna finns tydliga motiv så som socialt utanförskap, depression, kärlek och vänskap som tillsammans med fantastikinslagen, språket och karaktärsgestaltningen gör En väktares bekännelser och Visheten vaknar till riktigt bra low-fantasy!

Författarintervju med Anna Ahlund

Författarintervju med Anna Ahlund

Författaren Anna Ahlund har skrivit två ungdomsromaner som båda är utgivna på förlaget Rabén & Sjögren. Hon debuterade med boken Du, bara 2016, och ett år senare utkom hennes andra bok Saker ingen ser. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Anna om hennes skrivande.

Din debutbok Du, bara har fått många fina recensioner i både tidningar och på bloggar. Vad var din tanke med boken; hade du sedan innan valt ut en tematik som du ville jobba med?

Min tanke med boken var att skriva en riktig kärlekshistoria som skulle kännas hos läsaren. Jag visste tidigt att det skulle handla om två syskon som blev kära i samma person, sen utvecklades det därifrån och karaktärerna och historien tog form. I min skrivprocess är jag väldigt karaktärsdriven, och när jag hade gjort mig en bild av min huvudperson John växte bilden av Frank snabbt fram också. Att skildra samkönad kärlek utan att det framställs som ett problem var ett medvetet val, jag hade länge funderat på att så många HBTQ-skildringar handlar om problem och tragiska historier. Jag ville ge mina karaktärer något annat, låta dem vara kära utan att deras sexualitet skulle behöva kommenteras eller värderas.

Hur lång tid tog det att färdigställa manuset?

Det tog ganska precis ett år mellan första ordet och slutversionen jag skickade till förlag. Under den tiden arbetade även jag heltid som lärare, men skrev all ledig tid på kvällar och helger. Hade jag inte längtat efter att skriva vidare på den här historien hade det nog tagit mycket längre tid, men nu blev den ett vilorum, en egen värld där jag verkligen tyckte om att vara.

Blev du refuserad någon gång innan Rabén & Sjögren ville ge ut boken?

Jag skickade manuset till nio förlag, om jag minns rätt. Rabén & Sjögren var så snabba med att svara att de flesta inte hunnit återkoppla, men jag minns att jag fick en refusering redan efter en vecka, på min födelsedag.

Valde du medvetet att skriva för unga vuxna, eller var det något som förlaget tyckte passade?

Jag skrev medvetet boken för unga vuxna. Jag är lärare i botten, har jobbat mycket med ungdomar och valde att inrikta mig på ungdomslitteratur under min utbildning, så det kändes självklart. Jag tror att alla har någon tid i livet som fastnar i en av olika anledningar – min är de sena tonåren. Det jag skriver handlar nog mycket om att se saker jag själv varit med om från olika håll, och bearbeta känslor jag har eller har haft.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Läser du mycket ungdomslitteratur själv? Har du någon favoritförfattare eller favoritroman?

Absolut, ungdomslitteratur har alltid varit något som intresserat mig mycket, både som läsare och senare även när jag pluggade litteraturvetenskap. En bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste den i tonåren var Spela roll av Hans Olsson. Det är en så kroppslig roman om identitet och sexualitet. En favoritbokserie när jag växte upp var också Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Den skrev om saker på ett sätt jag inte läst tidigare – mens och tankar om könsroller och identitet och annat spännande runt puberteten, samtidigt som det är en väldigt bra historia om riddare och magi, och kärlek. Min starkaste läsupplevelse på senare år är Jag ger dig solen av Jandy Nelson, en sån fantastisk historia om syskonskap, konst och roller vi tar eller blir tilldelade. När jag läste den slog mitt hjärta så hårt att jag var tvungen att sitta uppe en hel natt för att läsa klart, det är något magiskt när böcker får en att känna så. 

Du har nu gett ut två böcker, är det så som många författare hävdar att den andra boken är mycket svårare att skriva?

För mig har det verkligen varit så. Andra boken var en kamp. Min första bok fick mycket fin uppmärksamhet, vilket innebar att jag ville skriva något där känslan folk gillade i Du, bara fanns kvar, men utan att det blev för likt. Jag kom fram till att det kunde vara kul att ha en annan form, att ha flera huvudpersoner och låta historien utspela sig under lång tid, men det gjorde också att det blev svårt att få ihop allt. Det svåraste var att välja vilka historier som skulle få ta plats, det finns många, många trådar att dra i när en historia följer sex personer under ett år. Jag ville utveckla precis allt, men det var en bra övning att tvingas välja, korta ner och låta läsaren pussla lite själv utan att berätta allt om alla.

Berätta lite om hur skrivprocessen brukar se ut!

Jag är karaktärsdriven i mitt skrivande, så ofta börjar det med karaktärerna. Jag tänker ut vilka de är, hur de ser ut, vad de har för drömmar, sen blir de som låtsaskompisar jag har med mig i tankarna i vardagen. Om jag kommer in i ett rum kanske jag tänker ”Johannes skulle lägga märke till hur ljuset faller här” eller ”den där T-shirten skulle Elli gilla”. När jag ska börja skriva göra jag också som en lista i huvudet på saker jag vill ha med i historien. Det kan vara till exempel fika, hångel, sommar, syskon, pyssel, den typen av saker. Sen börjar jag fundera på vad de här personerna skulle kunna ha för sig för att de här sakerna ska komma fram, och där börjar jag få tankar om scener. När jag har några scener brukar jag börja fundera på hur de kan hänga ihop, och där någonstans brukar handlingen komma till. Jag vet alltså sällan vad boken ska handla om när jag börjar skriva, utan mer någon sorts känsla och saker och personer jag vill ha med. Eftersom jag inte skriver kronologiskt kan det ibland ta ett tag innan själva handlingen sätter sig, men jag tycker att det är en spännande process.

Båda dina böcker handlar om HBTQ, och du har själv sagt att du vill skriva normskapande istället för normkritiskt. Förklara närmare vad du menar med det här.

När jag började skriva en kärlekshistoria om två killar visste jag att jag inte ville att det skulle bli en komma ut-historia. Komma ut-böcker behövs också eftersom världen fortfarande ser ut som den gör, men jag ville skriva något annat. En värld där ingen behöver komma ut, där det kan få handla om personerna och förälskelsen istället för själva sexualiteten. Att skriva normkritiskt innebär att förhålla sig till normer och kritisera dem. Problemet för mig var att jag inte ville förhålla mig till normerna överhuvudtaget. Om mina karaktärer hade behövt förhålla sig till heteronormen skulle jag bekräftat och reproducerat den, fast det inte alls skulle vara meningen. Läser vi gång på gång att något är ett problem kommer vi att fortsätta tänka på det som ett problem. Därför funderade jag på hur jag skulle kunna förhålla mig till – och kritisera – normer utan att reproducera dem. Min lösning blev att tänka ”normskapande”, att helt sonika ta bort normer jag inte vill ha med och skapa nya normer istället. Nya normer som säger att folk är olika, och att det inte är så mycket mer med det. Jag tycker att det är spännande att det går att skriva politiskt och att uppmärksamma något genom att ta bort något. Flera läsare har hört av sig och sagt att de läst med hjärtat i halsgropen och bävat för stunden då det skulle bli jobbigt för John och Frank för att båda är killar, och att det var en sån lättnad när föräldrarna var schyssta och ingen var elak mot dem. Den känslan tycker jag är intressant, för jag tror att den kan göra att vi börjar fundera på hur vi behandlar varandra och förhåller oss till saker även i verkligheten. Om vi förväntar oss att folk ska bete sig på ett sätt kan det vara svårt att ändra strukturer. Normer kan vara svåra att upptäcka i vår vardag, ibland behöver vi ta bort dem för att märka hur de påverkat oss. Litteratur är roligt på så sätt, det går att experimentera och se vad som händer.

I dina böcker finns inte heteronormen som säger att det förväntade är att folk ska vara heterosexuella. Det finns heller inte en tvåkönsnorm som säger att det bara finns två kön, vilket kanske blir tydligast i din senaste roman Saker ingen ser. Det här är såklart ett sorts idealsamhälle, och något som förhoppningsvis blir till verklighet i vårt samhälle. Efter att ha läst boken reflekterade jag över om inte en sådan här skildring kan medföra att den läsare som identifierar sig som icke binär känner sig frustrerad då hen inte kan känna igen sig i karaktärernas erfarenheter? Vad var din intention, och vad anser du om fiktionen och dess kraft att påverka läsaren på olika sätt?

Jag tror att det behövs många historier. Problemet med saker som få skriver om är att karaktärerna kan få bära en hel grupps erfarenheter på sina axlar, och det blir aldrig bra. Att vara icke-binär behöver inte betyda samma sak ens för två personer, och min karaktär Fride kan bara stå för sig själv. I boken är Frides erfarenhet att ingen bryr sig om vilket biologiskt kön hen fötts in i, och att alla använder ”hen” som pronomen, eftersom det är det pronomen Fride valt. Oavsett könsidentitet tycker jag att alla borde ha rätt att förvänta sig att bli behandlade så. Att skriva innebär alltid att göra val och avvägningar. Det går att skildra saker på så många sätt, någons erfarenheter av hur saker är, hur de har varit, hur de borde vara, eller hur det skulle kunna bli. Jag tror att alla historier behövs. Roligt nog har det på senare tid kommit flera ungdomsböcker med just icke-binära personer.

Alla författare har enligt litteraturvetare en implicit läsare när de skriver sin text; en tänkt läsare som förväntas förstå texten på en djupare nivå och som har de bakgrundskunskaper som krävs för att förstå och ta sig an texten på rätt sätt. Hur såg din tänkta läsare ut när du skrev dina båda manus?

Jag har hela tiden tänkt på mig själv när jag skrivit. Att böckerna ska bli historier som jag själv skulle tycka om att läsa, både den jag är nu och den jag var när jag var yngre. Alla historier passar inte alla läsare, men genom att vara ärlig med vad jag tycker om och vad jag tror på är det lättare att förhålla mig till att andra människor kommer att läsa och tycka saker.

I din första roman, Du, bara, använder du dig av en jag-berättare, medan det istället finns en opersonlig och allvetande berättare i Saker ingen ser. Vilken sorts berättarröst gillar du mest att använda när du skriver?

I Du, bara lät jag John vara jag-berättare, för det passade den historien. Jag ville skriva om hans känslor och upplevelser av saker. Då Saker ingen ser har sex huvudpersoner hade det hade blivit för rörigt om alla var ”jag”. Däremot ändrade jag språket beroende på vems perspektiv kapitlet i fråga berättades ur, Johannes fokuserade till exempel mycket på ljus och skuggor, Fride mer på känselintryck och så vidare. I Johannes kapitel kunde ett hus beskrivas som ”ockrafärgat” medan samma byggnad i Sebastians kapitel var ”gulbrunt”. Det var kul att låta berättandet färgas av vem som var huvudperson. Om jag måste välja tycker jag nog ändå mest om en jag-berättare, det blir en närhet och direkthet i det som är fin.

Det finns väldigt mycket hångel och sex i dina texter, det kan nog ingen läsare ha undgått! Jag hade turen att få lyssna på dig på Bokmässan när du, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratade om hur ni gör för att skildra sexscener i böcker för unga. Jag skulle vilja påstå att du är en mästare på att beskriva en intim scen utan att det blir varken pinsamt eller tillgjort, utan istället känns realistiskt och eggande. Är det svårt att med ord beskriva när karaktärerna blir upphetsade och ligger med varandra, och kan det någonsin bli för mycket sex i litteraturen?

Tack för de orden, vad roligt att höra! Jag tycker att det är kul att skriva hångel- och sexscener, och kul att utforska ett område som tidigare inte fått ta så mycket plats i ungdomslitteraturen. Eftersom jag intresserar mig för karaktärer och hur olika människor upplever saker är sexscener ett utmärkt tillfälle att gestalta känslor. Hur känns det för en karaktär att få vara nära någon hen är förälskad i? Vad lägger hen märke till, vad tänker hen, vad känner hen, hur känns det? Det är spännande, tycker jag. Personligen tycker jag att vi har en bra marginal tills det blir för mycket sex i litteraturen, bra och nära sexskildringar är inte jättevanliga i böcker för unga. Den som tycker att det blir för mycket kan ju lätt hitta andra böcker att läsa, eller bara bläddra förbi de sidorna.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Har du alltid haft med dig passionen för skrivandet och läsandet, eller är det något som kommit senare i livet?

Jag har alltid tyckt om att både skriva och läsa och varit fascinerad av karaktärer och historier. Att som vuxen märka att det jag skrev kunde bli längre – och faktiskt en hel bok – var en otroligt häftig upplevelse.

Om du bara fick ägna dig åt endera att läsa eller skriva resten av livet, vad hade du valt och varför?

Jag tror att skrivande och läsande hänger ihop, den som inte läser kan nog inte heller skriva bra. Läsandet ger oss erfarenheter och visar på nya tankesätt och nya sätt att framställa saker på, för mig är skrivandet en förlängning av det.

Vilket är ditt absoluta favoritord?

Trädgårdsrosor.

Om du skulle använda dig själv som karaktär i en roman, vad skulle du då använda för adjektiv för att beskriva din personlighet?

Jag tror att alla mina karaktärer är jag, på olika sätt. Skrivandet är ett sätt att bearbeta och lyfta fram tankar och erfarenheter och titta på dem i nya ljus. Att beskriva sig själv med bara något ord är vanskligt, men genom skrivandet kan jag lyfta fram både sånt jag gillar med mig själv och sånt jag inte är stolt över, portionera ut det i olika karaktärer och vända och vrida på det. Det är nog faktiskt lättare att beskriva sig själv så än att välja ut raka beskrivande ord.

För oss nyfikna: har du något nytt skrivprojekt på gång, och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag skriver på en bok som liksom Saker ingen ser utspelar sig på Sibylla allmänesetetiska läroverk. Den utspelar sig under en vecka och kretsar kring en vårbal, och handlar om könsroller, att vara kvinna, och om vi måste förhålla oss till bilden andra har av oss eller om vi själva kan styra över vilka vi är. Det ska bli spännande att se vad det blir.

 

Läs gärna mina recensioner av Du, bara och Saker ingen ser.

Gökungen – Frances Hardinge

Gökungen – Frances Hardinge

Gökungen av Frances Hardinge är en egendomlig och märklig ungdomsroman, som till en början är svår att fortsätta läsa men som sedan växer och istället är svår att lägga ifrån sig.

Historien utspelar sig i Ellchester i England; under vad utifrån miljö- och karaktärsbeskrivningar verkar vara viktoriansk tid. De unga protagonisten Tris och hennes familj tillhör det övre samhällsskiktet och bor i en fint hus i ett välbärgat bostadsområde, en plats hon inte lämnat på länge på grund av sin kroniska sjukdom som gör henne så svag och skör att hon inte kan gå i en vanlig skola. Efter en olycka vid sjön är det något inom Tris som är förändrat, men kan inte minnas vad som hänt – förutom att hennes syster Pen var med. Pen, som alltid haft ett agg mot sin storasyster då hon får den mesta av föräldrarnas tid och kärlek, är nu även livrädd för henne av någon anledning. Dessutom har Tris en omättlig hunger, som inte lämnar henne någon ro.    

När hon upptäcker att hon kan höra och se dockorna röra på sig, och när hungern gör att hon slukar både dem och andra ting i hemmet inser Tris att hon inte kan vara den rikta dottern och systern i familjen, trots hennes minnen och tankar. Det hon fruktat mest verkar stämma: hon är ett omänskligt monster – men vem har skapat henne, och varför? 

Genom en skickligt berättad historia ur protagonistens perspektiv får läsaren ta del av de ambivalenta och motstridiga känslor som ”Tris” brottas med, vilka förstärks i jakten på sin skapare och har att göra med den identitetskris hon drabbas av. När man tror att berättelsen inte kan bli mer skruvad och absurd blir den just det; och det är ett nästintill mardrömslikt tillstånd man hamnar i i vissa partier av boken, men på något sätt reder Hardinge alltid ut de mest horribla och bisarra händelser och får de att framstå som helt naturliga. 

Om du vill läsa en originell, mystisk, fantasirik, gotisk, skräckinjagande, sorglig, mörk och otroligt vacker berättelse – läs den här boken! Den kan kännas svårläst till en början, men om du orkar hålla ut ett tag till så kommer du garanterat att få en otrolig och extraordinär läsupplevelse. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Gökungen (Cuckoo Song) Bokomslag Gökungen (Cuckoo Song)
Frances Hardinge
Ungdomsroman
B Wahlströms
2018-12-28
428
12-15

Om du vill läsa en originell, mystisk, fantasirik, gotisk, skräckinjagande, sorglig, mörk och otroligt vacker berättelse – läs den här boken! Den kan kännas svårläst till en början, men om du orkar hålla ut ett tag till så kommer du garanterat att få en otrolig och extraordinär läsupplevelse.

Intet – Janne Teller

Intet – Janne Teller

Ingenting har någon betydelse, 

det har jag vetat länge. Så 

det är ingen idé att göra något, 

det har jag just kommit på. 

(s.3)

Så börjar Janne Tellers ungdomsroman Intet, som förbjöds när den gavs ut i Danmark för arton år sedan. Orsaken till censureringen kan säkert förklaras med den rädsla de vuxna i samhället kände över att de unga plötsligt skulle börja fundera på livet och dess mening; eller rättare sagt meningslöshet. För det är det som är (plommon)kärnan i den här korta romanen; Teller får läsaren att reflektera över människans existens utan att ge något svar. Berättelsen är rättfram med en text som är både avskalad och personlig; skriven i jagform ur protagonisten Agnes perspektiv. Agnes går i 7:an och när en kille i klassen, Pierre Anthon, hoppar av då han inte finner någon mening med att gå i skolan då ”man ändå ska dö, bli bortglömd och till ingenting och det därför inte är värt att göra sig besväret”, går klassen ihop för att motbevisa honom. Det måste ju finnas något som ger livet mening, något som gör att ens existens blir meningsfull – så som betyg, jobb och familj? Varje dag sitter Pierre Anthon i plommonträdet på sin gård och kastar plommon på sina före detta klasskompisar när de går förbi på väg till skolan, och irritationen gör att ungdomarna bestämmer sig för att på ett konkret sätt bevisa att livet visst har betydelse. Med hjälp av ting som står var och en av dem nära bygger de en hög av betydelse, som växer sig större och större för varje dag. När materiella saker inte räcker börjar det hela spåra ur, och Agnes och de andra börjar ana att det som Pierre Anthon hävdat kanske visst stämmer – även om de tar till drastiska åtgärder för att förneka det. 

Livets mening är en filosofisk och existentiell fråga som har funnits lika länge som mänskligheten, och även om många författare närmar sig ämnet är Tellers text kontroversiell då hon genast ställer läsaren mot väggen – och därmed ”tvingar” oss att riktigt begrunda dess betydelse. Boken ger oss inte några svar (för hur skulle den kunna det när det inte finns några?), men den visar oss att om det finns en ”mening” eller ”betydelse” så är det något som man ska vara ytters varsam med, och behålla för sig själv. 

För betydelsen är ju inte att leka med. Eller? 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Intet Bokomslag Intet
Janne Teller
Ungdomsroman
Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget
2017-02-07
142
Unga vuxna

Varför existerar vi? Finns det någon mening och betydelse med våra liv? Intet är en roman som tar upp mänsklighetens största gåta genom att skickligt berätta en historia ur ett ungdomsperspektiv. En modern klassiker som alla högstadie- och gymnasieelever borde läsa och diskutera!