Browsed by
Tagg: Ungdomsböcker

The Hate U Give – Angie Thomas

The Hate U Give – Angie Thomas

Tänk dig att du bevittnar mordet på din barndomsvän; hur någon som du träffat varje dag under din uppväxt och som är som en bror för dig blir skjuten bakifrån och sedan dör med huvudet i ditt knä. Tänkt dig att du sedan inte vågar berätta om det av rädsla för vad som skulle kunna hända med dig själv och din familj, och med andra i området där du bor. Det här är ett scenario som blir till verklighet för huvudkaraktären Starr i Angie Thomas ungdomsroman The Hate U Give, och som läsare känner man själv den ambivalens som hon brottas med genom hela berättelsen: ska hon vittna mot den polis som sköt Khalil till döds helt oprovocerat och därmed stå upp för inte bara sin vän utan även för den fattiga förort där hon bor – även om det innebär vissa risker? Eller ska hon vara tyst och därmed riskera att reta upp de som vill ha rättvisa och upprättelse för Khalil och andra som fallit offer för polisbrutaliteten mot svarta?

Situationen blir inte lättare av att Starr genomgår en identitetskris som beror på att hon är tvungen att vara en sorts person på den dyra privatskola som hon går på där hon är den ena av endast två svarta elever, och en annan hemma i den svarta förorten där kriminalitet och fattigdom är dominerande. Det här med att tillhöra olika kulturer och gemenskaper och hur man förväntas uppträda i vissa sammanhang och situationer är ett spår som författaren leder in oss på redan från början, vävs smidigt in för att skapa berättelsens centralmotiv.  För rasism och utanförskap är utan tvekan bokens givna tema; och Thomas lyckas väldigt väl med att skriva en berättelse som är politisk och fylld med aggression och kritik mot polisstaten och på den strukturella rasism som finns i samhället, samtidigt som den behandlar klassiska ämnen så som familje- och vänskapsrelationer, kärlek och vad det innebär att vara ung men även hur sorg – speciellt undantryckt sådan – kan yttra sig.

Men om jag endast fick beskriva vad The Hate U Give handlar om med ett enda ord så skulle det ändå vara ”mod”: att våga tro på den enskilda människans förmåga att förändra, och trots att rädslan är så stark att den tar över hela ens tillvaro ändå ha modet att använda sin röst för att göra sig hörd. Om jag istället fick använda en hel mening för att ge uttryck för hur jag känner inför den här boken så skulle det vara: ”den kanske mest välskrivna, tankeväckande och helt enkelt bästa ungdomsromanen som jag någonsin har läst!”

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

The Hate U Give Bokomslag The Hate U Give
Angie Thomas
Ungdomsroman
Natur & Kultur
2017-09-04
446
Unga vuxna

En av de bästa ungdomsromaner som jag har läst, och en av de viktigaste!

Angie Thomas har en förmåga att skriva aggressivt och politiskt, och skildra scener som får det att göra ont ända i i själen - men samtidigt väva in stråk av värme, humor och glädje. Helt enkelt en fantastisk bok!

Bloggambassadör 2017!

Bloggambassadör 2017!

I år ska jag bevaka Bokmässan, och att vara en av de utvalda bloggambassadörerna känns fantastiskt roligt och spännande! Jag kommer mest att skriva om de seminarier jag går på, men eventuellt även vad som händer i de olika montrarna och på de mindre scenerna.

Eftersom jag arbetar som bibliotekarie mot barn och unga och även är mest intresserad av den sortens litteratur, kommer mina inlägg främst att fokusera på seminarier inriktade mot bibliotek och barn- och ungdomslitteratur.

Redan nu kommer jag att börja blogga om mässan, så håll utkik efter kommande inlägg där jag bland annat tipsar om intressanta programpunkter, skriver om mässans historia, årets tema och diskussionen om Nya tiders medverkan!

(Inläggen kommer att ligga under ”Blogg” – ”Bokmässan 2017” i menyraden)

För att läsa mer om Bokmässan och se seminarieprogrammet, klicka dig in på deras hemsida!

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Idag är allt – Nicola Yoon

Idag är allt – Nicola Yoon

Nicola Yoon är författaren till den hyllade ungdomsromanen Ingenting och allting från 2016, som blivit filmatiserad och nu äntligen kommit upp på svenska biografer. Nu är hon tillbaka med sin andra roman för unga, Idag är allt, som även den är en vacker och hisnande kärlekshistoria.

När Daniel får syn på Natasha mitt på trottoaren i New York ser han henne som ett tecken på att det finns en mening med allt, och på att våra öden är förutbestämda. Daniels romantiska syn på världen härstammar inte endast från hans kärlek till poesin, utan han är övertygad om att hela dagens händelser har lett fram till just Natasha. För i spårvagnen på väg till en antagningsintervju råkade han ut för en överdrivet religiös lokförare, som stannade tåget för att mässa ut till passagerarna att de kommer att finna Gud om de söker honom. Även om orden är nonsens, så var något med Natasha som fångade hans intresse på en gång, och när han sedan såg hennes ryggsäck med bokstäverna ”Deus Ex Machina” (Gud ur maskinen), bara visste han att de är menade för varandra. Han följer därför efter henne, trots att hon verkar föga intresserad. När han sedan räddar henne från att bli påkörd vid ett övergångsställe känner hon sig dock skyldig honom något, så de tar följe genom staden. Natasha är till skillnad från Daniel cyniker (eller realist som hon själv vill kalla sig) och nihilist, och tror på vetenskapen framför det orationella och omätbara. Kärlek går inte att mäta, och hon är skeptisk till att det går att bli kär i någon man precis träffat.

Trots det, och mot sin vilja, börjar hon gilla Daniel. Det är bara ett problem: Natasha och hennes familj är papperslösa och ska utvisas från USA till Jamaica samma kväll, och hon kan inte bli kär i någon som hon aldrig kommer att träffa igen. När Daniel såg henne hade hon precis fått en tid hos en advokat som eventuellt skulle kunna hjälpa hennes familj, och det är hennes enda hopp. De har båda tid att slå ihjäl, så som tack för hjälpen bjuder Natasha Daniel på en fika. Det här är ett ypperligt tillfälle för Daniel att bevisa att två okända personer visst kan bli kära i varandra utifrån fem huvudingredienser, bland annat berätta saker om sig själv och titta varandra i ögonen, och han visar henne en vetenskaplig studie där de tillsammans ska utföra några av punkterna. Självfallet lyckas det här experimentet, för vad vore väl den här historien utan beskrivningen av att vara svindlande kär? Den här situationen gör att advokatens del i det hela kommer att påverka båda deras liv, både i nuet och i framtiden.

Yoon berättar sin historia med hjälp av de två huvudkaraktärerna och en del bikaraktärer som tillsammans bildar det nät som historien utgör; kedjehändelser som alla på grund av olika val och beslut leder fram till Natasha och Daniels möte. Berättartekniskt krävs det här en hel del av författaren; då varje pusselbit måste passa rätt i det pussel som läggs. Språket är vackert och texten liksom flyter fram över sidorna, och de närgående skildringarna gör att man får en känsla av att man skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid både kulissen och karaktärerna.

Historien kan tas för ännu en vanlig kärlekshistoria, men skrapar man lite på ytan så finns en mångfacetterad berättelse med djup som sätter fokus på politiska och antirasisitska frågor samtidigt som den rör vid existentiella funderingar kring meningen med livet, och om det finns en själsfrände för var och en av oss. Vad man än tror på; ödet eller slumpen, så är det här en roman som inger en känsla av hopp – för även om det är vi själva eller något större som påverkar vilken riktning våra liv tar, så löser sig det mesta till slut även om det ser riktigt mörkt ut ibland. Och det är just dessa komponenter som gör Idag är allt till en både känslosam, nervpirrande, upprörande och upplyftande läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Idag är allt (The Sun is Also a Star) Bokomslag Idag är allt (The Sun is Also a Star)
Nicola Yoon
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-06-01
334
Unga vuxna

Är det ödet som styr vilken riktning våra liv tar, eller är det slumpen? Och finns det en själsfrände för var och en av oss? Det är frågor som tas upp i den här historien om två unga människor, berättad med känsla och briljans.

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Wink, Poppy, Midnight – April Genevieve Tucholke

Wink, Poppy, Midnight – April Genevieve Tucholke

Redan början får man får man klart för sig att varje berättelser behöver en hjälte, en skurk och en lögnare. Frågan som vi ställs inför redan från början av läsningen är vem som är vem av de tre karaktärerna i Wink, Poppy, Midnight. Historien innehåller perspektivbyten där de olika karaktärerna Wink, Poppy och Midnight berättar utifrån sin egen synvinkel. Wink är bohemen som är besatt av sagor och som utser de andras roller i berättelsen: Midnight är den tysta bokmalen som blir den ofrivillige hjälten och Poppy är den populära och rika tjejen som har en förmåga att alltid vara elak; och tilldelas därmed rollen som skurk. Det här skulle innebära att det är Wink som är lögnaren. Men det är mycket mer komplicerat än så, och man inser efter flera tvära kast att man har förvillats in i en labyrint – och det är just det här narratologiska greppet som gör boken så fantastiskt bra. Speciellt när man efter läsningen läser om vissa stycken, och inser att ledtrådarna faktiskt funnits där hela tiden.

Förutom de olika sagotyperna måste varje berättelse av vikt handla om hämnd, rättvisa och kärlek och innehålla en hemlighet – vilket såklart är ingredienserna i Wink, Poppy, Midnight. Midnight, som i hela sitt liv dyrkat sin övernaturligt vackra och rika granne Poppy, har plötsligt fått nog av hur hon utnyttjar honom. För Poppy är inte kär i Midnight, men vill ändå ha honom för sig själv. Så när Midnight flyttar och får Wink till granne och de blir ett par, blir Poppy vansinnigt svartsjuk och agerar därefter. Så hämnd, det kan man absolut säga att historien innehåller. Men vems, egentligen?

Det är en originell historia, som blandar sagans mystik och klassiska tema med mer nutida teman som kärlek, vänskap och gemenskap. Det som gör den så bra är att man som läsare hela tiden befinner sig vid sidan av, som en åskådare till en föreställning där man hela tiden är på spänn för att hitta ledtrådar som kan hjälpa till att avslöja sanningen om vem som är vem och vad det är för hemlighet som någon av dem håller gömd.

När boken närmar sig sitt slut slår det mig att jag fortfarande inte vet mer om vem som är hjälten, skurken eller lögnaren. För kanske är det inte så lätt att en person endast är antingen hjälte, skurk eller lögnare, som i sagornas värld. För visst är det så att vi människor är komplexa varelser, som har lite av varje i oss – ingen kan vara helt och hållet ond eller god, hjälte eller skurk. Och det kanske är det som är berättelsens syfte, att förmedla just det.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Wink, Poppy, Midnight Bokomslag Wink, Poppy, Midnight
April Genevieve Tucholke
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-03-07
250
Unga vuxna

Alla berättelser behöver en hjälte, en skurk och en lögnare. Och alla bra berättelser behöver även ingredienserna hämnd, rättvisa, kärlek samt innehålla en hemlighet. Men vem är vem av karaktärerna Wink, Poppy och Midnight? Och vem bär på och försöker dölja en hemlighet? Läs och bege dig in i en suggestiv och mystisk berättelse där du kanske inte får svar på alla frågor, men istället är garanterad en otrolig och originell läsupplevelse!

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist är en Göteborgsbaserad författare, ursprungligen från Vallda utanför Kungsbacka. Hon bor med man, barn och katter i en lägenhet i Majorna där de har bott i snart nio år. Familjen letar dock hus, främst söderut. Christins största intresse är att skriva, och hon skriver hellre än hon läser. Andra intressen är bland annat yoga, bada i havet om somrarna, umgås med familj och vänner samt att teckna när lusten faller på. Hon gillar också att spela dataspel, exempelvis Guild Wars, och att äta choklad.

Hennes senaste roman för unga, Vita tigern, utkom i mars i år. Innan dess har hon skrivit böckerna Kaninhjärta (2012), Fågelbarn (2013) och Rävsång (2014), som kan beskrivas som genreöverskridande och som även dem riktar sig till unga vuxna läsare.

I den här intervjun svarar Christin på frågor om bland annat sin bakgrund, inspirationskällor och hur själva skrivprocessen går till.  Samt om spännande nya skrivprojekt!

Vad har du för bakgrund, vad har du sysslat med innan? Hur kom det sig att du blev författare?

Jag har sysslat med allt, känns det som. Under de åren jag försökte bli författare jobbade jag som butiksförsäljare, brevbärare, ekonomibiträde i storkök, sommarpuff på Volvos lager (jag har truckkort!), telefoninsamlare, telefonförsäljare…Jag har väldens längsta meritlista! Jättebra att ha som skrivstoff! Det talar också för att jag var på väg mot något och inte fick stanna upp. Först när Gilla Böcker antog Kaninhjärta var jag precis där jag skulle vara, känslan landade tungt i mig. Jag upplevde det som att jag blev jag hela vägen inifrån och ut, tydligare för världen och alla nära mig. Författare är faktiskt det jag är allra bäst, jag har inte särskilt mycket tålamod eller intresse för annat.

Har litteraturen alltid funnits i ditt liv, och vad betyder den för dig?

Ja, det har den. Mina föräldrar läste för oss syskon när vi var små; jag är uppvuxen med Astrid Lindgren i alla hennes former och jag har alltid läst själv. Kitty-böckerna som ung, sedan Marian Keyes som tonåring och den första stora läsupplevelsen som vuxen var Donna Tartts Den hemliga historien. När en bok är bra konkurrerar den ut allt annat, till och med mobilen! Litteraturen betyder frihet för mig. Det är i den jag är absolut fri, och i den jag utvecklas mest.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig i ditt skrivande?

Donna Tartt, fast bara med hennes första bok tyvärr. De andra böckerna har inte varit på samma nivå. Hon inspirerar mig stort, även Marisha Pessl och Tana French – hör och häpna ingen svensk författare! Jag vet inte… kanske är jag så kräsen att jag inte har upptäckt någon stor författare bland oss. Men än så länge är jag bara halvt imponerad av vår lokalproducerade litteratur. Jag saknar djupet, språket, de riktigt snillrika tankarna bakom. Jag saknar att känna mig lurad när jag läser.

Hur går skrivprocessen till, från tanke till text? Har du någon favoritplats där du sitter och skriver?

Det börjar med en tanke, minsta lilla räcker. Oftast går det fort, det kan räcka med en promenad för att jag ska ha en skissartad historia klar för mig. Jag skriver ner den fort som attans, mobilen är bra för det. Sen överför jag skissen till ett dokument i datorn, låter det marinera en tid, petar in saker allt eftersom jag kommer på dem. Och när jag tycker synopset är klart, eller inte kan hålla mig borta längre; renskriver jag texten, strukturerar upp den i kapitel och börjar skriva. Jag har alltid, alltid slutet klart för mig – slutet är som en magnetisk känsla genom hela boken. Det märks, tycker jag, och jag gillar det.

Jag sitter gärna på Stadsbiblioteket i Göteborg – det var där jag skrev Vita Tigern och där jag tänker skriva bok två i höst. De har ett smarrigt kafé, stora fönster, många vrår. Perfekt. Vita Tigern och jag ska dock vara med i en bokcirkel där i höst, det kommer kännas lite märkligt att smyga in för att skriva samtidigt som jag syns på storbildsskärmarna där.

Var det ett medvetet val att skriva för unga?

Nej. Jag hade tänkt mig samtliga av mina böcker för en vuxen publik först, innan förlaget förklarade för mig hur de tänkte och varför. Och de hade ju rätt, så klart. Men det är skönt att inte låsa sig vid en läsargrupp utan istället berätta en historia som den vill låta sig berättas. På så sätt tror jag att jag når fler, över åldersgränserna.

Hur fick du idén till din senaste bok Vita tigern, som är en framtidsroman med inslag av dystopi och steampunk?

Idén kom när jag insåg att jag inte trodde på mänsklighetens framtid, när allt jag såg var mörker. Det skrämde mig. Jag hade liksom inte ens en idé, trots all min fantasi! Så jag använde mitt dagdrömmeri och en hel del research för att skapa en supergrön framtid spännande nog att våga tro på. Och för att må bättre, ungefär som ett slags omvänd biblioterapi.
Jag ville också skriva en mer handlingsdriven bok med fantastiska ingredienser som luftskepp, hotellmiljö, hemliga sällskap, övergivna platser – jag stoppade boken full av sånt som tilltalar mig.

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Varför tror du att den dystopiska genren är så populär bland unga? Vad finns det som är så lockande i den mörka samhällsskildringen?

För att våra unga är framtiden, och det både skrämmer och fascinerar dem. De har liksom makten i sina händer att forma verkligheten framgent och de vet de, de känner det. Och mörkret är väl alltid fascinerande, oavsett form. Vi vill ju läsa om hemskheter för att vi själva har det bra, söka någon form av kontrast tänker jag. Det finns en njutning i det. Framtidsmörkret var väl också en tanke hos mig: att inte göra min framtid så mörk, utan också hoppfull. Sen råkade den visst få en rätt dyster politisk verklighet ändå…När man skriver fantastik tränger sig samhällskritiken ohjälpligt på. Men jorden mår bra! Luften är frisk, vattnet går att dricka, djuren kryllar överallt! Sånt gör mig lycklig. Att vi inte lyckas ta kål på världen, att den återhämtar sig och svämmar över bredderna.

Man får väl säga att det var ganska vågat att skriva inom den dystopiska genren och samtidigt blanda in steampunk, som väl knappt existerar inom den svenska ungdomslitteraturen? Kändes det aldrig som att du gav dig ut på okänd mark, och var du inte rädd för att få negativa besked från förlagen, och sedan för att få ett dåligt mottagande?

Steampunk är tämligen nytt inom ungdomslitteraturen! Kanske inte lika mycket bland barnlitteraturen, tänker jag, och Vita Tigern balanserar mellan de båda grupperna, mellan hyllan för 9-12 år och Ungdomshyllan. Det fina med steampunk, eller gaspunk som jag ju egentligen skriver, är att det finns en hel subkultur för oss. Cosplay, festivaler, tema-barer, verkstäder – steampunken lever och frodas i verkliga livet utanför böckerna och filmerna, och alla är välkomna dit! Det tycker jag är fint. Och nyttigt, att få leva ut sina fantasier lite, att få leka tillsammans med andra. Ju fler ungdomar som hittar in i dessa kulturer desto bättre. Där finns en fin gemenskap.

Det var egentligen inte okänd mark för mig – jag har skrivit fantastik förut. Dock inget publicerat! Jag tänker aldrig på risker när jag skriver. Om förlaget/förlagen inte vill ge ut vad jag skrivit får jag låta manuset marinera en tid till, som jag gjorde med Fågelbarn – den blev min bok två, fast den var tänkt som bok ett. För jag vill skriva det jag vill berätta, inte skriva det som möjligen säljer mer. Jag var heller inte jätteorolig inför mottagandet av Vita Tigern, det var alltför kul att skriva den! Snarare tänkte jag att jag skulle visa mina läsare vilken bredd jag kan ha, och också vinna nya läsare. Jag vill hemskt gärna slå brett med mina tigerböcker.

Av alla dina karaktärer som du har hittat på i dina böcker, har du någon favorit och i sådana fall varför?

Hanna (från böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång). Hon är allt jag inte vågar vara. Jag har planer för henne, får dock se när dessa realiseras.

Hur går det till när du kommer på en karaktär?

Jag lyssnar efter dem, och när jag hör dem börjar de också växa fram som bilder inuti huvudet. Flummigt, jag vet. Men de är som röster inombords först, och jag som en kanal. Jag kan få rysningar när jag slutligen inser precis vilka de är. Först då lossnar skrivet.

Vad är det bästa och sämsta med att vara författare?

Det bästa är friheten, kreativiteten! Jag får kickar av det, adrenalinrusher. Säkert slås belöningssystemet på för full kraft. Jag får förstå och inse saker medan jag skriver, jobba ensam och styra över min egen tid. Det är skönt. Det sämsta är ”lönen” – man tjänar ganska lite som författare kontra all tid man lägger ner. Om man då inte skriver för att sälja, så som deckare eller romance kanske?

Till sist: Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Absolut! Både bok två och tre i tigerserien är på planeringsstadiet; jag för in scener, detaljer, trådar i de olika dokumenten. Dock skriver jag inte aktivt nu, jag har ändå försökt! Men jag lyckas inte få loss någon tid. Jag är mammaledig och min dotter sover lite om dagarna samt är inne i en väldigt aktiv fas – 10-månadersfasen. Hasa, åla, stoppa allt på golvet i munnen. Jag hittade lite av katternas torrfoder där häromdagen, till exempel. Prio ett just nu är att börja bebis-säkra hemmet. Skrivande får det bli om onsdagarna med start i augusti, jag längtar!


För att läsa mer om Christin Ljungqvist och hennes författarskap, klicka dig in på hennes hemsida!

Bibliografi i kronologisk ordning:

Böckerna ges ut av bokförlaget Gilla Böcker som är en del av Lilla Piratförlaget.

Läs gärna min recension av Vita tigern.

Här hittar du även Dagens Nyheters recension av boken