Browsed by
Tagg: Unga vuxna

Grymheten – Scott Bergstrom

Grymheten – Scott Bergstrom

Scott Bergstroms debutroman Grymheten för unga vuxna har blivit rejält hypad; filmrättigheterna har redan säkrats av Paramount och sedan den publicerades på originalspråket engelska den 7 februari har den översatts till över 20 språk. Det här är första delen i en serie, hur många delar det blir är ännu oklart. På hemsidan för boken beskrivs den som en actionspäckad roman som är som en blandning av Taken, The Bourne Identity och The Girl with the Dragon Tattoo.

Och ja, det är verkligen en fartfylld berättelse från början till slut med en ung kvinnlig protagonist som inte väjer för de mest skrämmande situationer, och precis som Lisbeth Salander använder hon sin intelligens för att nå sitt mål. I Grymheten är Gwendolyn Bloom dottern till en kidnappad diplomat, som tar saken i egna händer då FBI lägger ner sökandet. Med viss hjälp tar hon sig med falsk identitet till Europa där spåren leder henne till den farliga undre världen. Det blir en jakt på inte bara en försvunnen far, utan även på svar om vem han egentligen är.

Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen, och man får redan i de första två kapitlen klart för sig att Gwendolyn inte liknar sina vanliga klasskamrater. På grund av faderns arbete har hon bott i flera olika länder, och hon talar därför franska, ryska och tyska flytande, och det kringresande livet har gett henne erfarenheter som de andra i hennes ålder saknar, och hon har andra värderingar än de andra eleverna på den prestigefyllda privatskolan Danton. Just därför kallar Gwendolyn sig själv för främlingen och outsidern, och det är något älskvärt med den här sortens protagonister – de annorlunda, nördiga, självständiga, de som trotsar normen. Men det finns trots det här något som gör att hon inte känns riktigt trovärdig som en sjuttonårig karaktär; hon är för orädd, brutal och kallsinnig, för smart och för bra på att klara sig helt ensam i en så farlig miljö. Istället för att skildras som den tonåring hon faktiskt är, skildras hon istället som vuxen i sitt sätt att tänka, känna och handla. Dock är historien som sådan originell då man främst hittar den här sortens berättelser i vuxenlitteratur, och trots att berättelsen brister i vissa hänseenden har den stor potential att utvecklas och bli ännu bättre i kommande böcker.

Den har främst två viktiga ingredienser som den till en bra spänningsroman: drivet och det svåra problemet som protagonisten står inför; något som måste lösas inom en viss tidsram med en okänd fiende som ständigt hot. Det här gör att Bergstrom lyckas hålla intresset för historien genom hela boken, trots att det i vissa scener blir ganska klichéartat och störande när Gwendolyn utmålas som någon sorts krigarmaskin som dessutom innehar alla de attribut som kvinna ska ha för att vara attraktiv.

Det har varit ganska mycket skriverier i USA kring Scott Bergstrom och hans debutbok, då han kritiserade litteratur för unga vuxna för att inte vara tillräckligt moraliskt komplicerade. Han sade sig vilja ändra på det här genom att ge ut en egen bok med konflikter som utspelar sig utanför den vanliga high school-miljön. Många har reagerat på hans uttalande med ilska och irritation, och läsare av Young Adult Literature har skrivit inlägg på sociala medier med hashtaggen #MorallyComplicatedYA, där de listar böcker för unga som visst är moraliskt komplicerade.

Efter att ha läst Grymheten som är riktad till unga vuxna, känns hans påstående olustigt. Den kritik han ger den genre som han själv valt att skriva inom gör att han känns inte bara okunnig om den målgrupp han skriver om och för, utan även om ungdomslitteraturen som sådan. För även om det här är en spännande och berättartekniskt bra bok, så är den inte på något sätt unik inom genren.

Då en litterär text alltid ska stå skild från författaren och bedömas därefter, påverkar Bergströms uttalande inte min recension. Diskussioner som den här är istället en möjlighet att reflektera över texten på ett sätt som man kanske inte hade gjort annars, utan att man för den delen behöver ändra åsikt om verket.

Det ska bli väldigt intressant att se hur berättelsen om Gwendolyn Bloom utvecklar sig i kommande böcker!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Grymheten Bokomslag Grymheten
Gwendolyn Bloom
Scott Bergstrom
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-08-28
423
Unga vuxna

Gwendolyn Bloom är dotter till en diplomat som försvinner spårlöst under en tjänsteresa. När FBI inte kan göra mer tar hon saken i egna händer; vilket visar sig bli en farlig resa rakt i fiendes territorium.

Grymheten är en actionladdad roman för unga vuxna, som trots en del brister i gestaltningen lyckas med att hålla intresset för handlingen genom hela boken. Den starka kvinnlig karaktären som inte drar sig för att begå brutala handlingar för att nå sitt mål liknar på det sättet Stieg Larssons antihjälte Lisbeth Salander.

Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Mina smala axlars längtan – Maria Frensborg

Mina smala axlars längtan – Maria Frensborg

Det här är berättelsen om Magda som går första året på gymnasiet, och längtar efter att få ge uttryck för den konstnärliga och poetiska själ hon egentligen är – istället för att av gammal vana hänga med sin bästis från grundskolan som bara har orientering i huvudet.

När hon får en förfrågan om att gå med i den hemliga och anrika Kvinnliga Gymnasieföreningen – KG, som säger sig syssla med litteratur och och musik, ser hon sin chans till förändring. Samtidigt bjuder Jens, som enligt Magda består av ”197 cm ren ljuvlighet” in henne till att skriva för skoltidningen, vilket hon går med på då hon avgudar marken han går på.  Men efter att ha tillbringat tid med den mystiske och tvetydiga Nirvana-älskande Jens och tjejerna i KG, som verkar gilla fester mer än litteratur, inser hon att man aldrig kan ta för givet att saker och ting är vad de ser ut att vara, eller hur man själv vill att de ska vara.

Berättelsen utspelar sig under vårterminens sista månader, och Magda berättar utifrån ett jag-perspektiv och befinner sig på samma nivå som berättelsen – alltså homodiegetisk. Berättarrösten är även utan distans då Magna själv befinner sig i berättelsen, som genom att vara ordnad i tidsföljd utspelar sig allteftersom händelserna utspelar sig. Som läsare kommer man nära protagonisten, då man upplever händelserna utifrån hennes perspektiv, och därmed får ta del av de tankar och åsikter hon har.

Kapitlen är korta, vilket gör att man kan läsa utan att behöva stoppa mitt i ett kapitel om man har begränsat med lästid. Språket är verklighetstroget då det känns som om det ligger nära tonåringens talspråk.

Man kan säga att det finns en parallell berättelse i Maria Frensborgs Mina smala axlars längtan, nämligen den om Magdas mamma som antagligen lider av en depression eller/och utmattningssyndrom. På grund av sin sjukdom är hon väldigt frånvarande, vilket påverkar både deras relation och Magdas vardag då hon är den som måste ta ansvar hemma och agera vuxen. Samtidigt finns i skildringen av mamman en sorts ömhet och förståelse, och bandet mellan mor och dotter är ändå starkt. Mamman förklarar ordlöst sin kärlek till sin dotter genom att ständigt fläta hennes hår och använda gulliga smeknamn, och även om beskrivningen av mamman inte går på djupet så finns det i orden något som både väcker intresse och får det att värka i hjärtat.

En tes är att Magdas bekräftelsebehov beror just på bristen av uppmärksamhet hemma och den tristess hon känner i sitt nuvarande liv; och visst är det väl inte så konstigt om hon för en gångs skull vill bli sedd, hörd, älskad och uppskattad för den hon är.

Titelns hänvisning till Edith Södergrans dikt ”Dagen svalnar” är dock något missledande, i alla fall om man väntar sig en roman där hennes poesi influerar och påverkar karaktärer och deras kreativitet. Södergran nämns endast i förbigående när en av KG’s medlemmar läser just dikten titeln är hämtad från. Istället är titeln en indikation på en förälskelse som gör att allt annat bleknar; en besatthet där längtan och åtrå till en annan människan tar över hela ens väsen. På det sättet är titeln väldigt passande. För Magda gör vad som helst för att få vara nära Jens och få hans gillande, även om det innebär att hon blir någon som hon egentligen inte är eller vill vara: hon röker, köper svindyra Dr. Martens-skor och en elgitarr (fast tvärflöjt är hennes instrument), dricker öl, och lyssnar på Nirvana och lär sig allt om hans idol Kurt Cobain och förhållandet med Courtney Love. Och när hon gett så mycket av sig själv utan att få något tillbaka, förlorar hon till slut på något sätt sig själv. Citatet nedan sammanfattar det bra. Jens har inte kommit för att lyssna på hennes begravningsspelning, även om han lovat och hon hela tiden tyckte att hon såg hans skor och hår uppifrån läktaren. När det visar sig att hon haft går något sönder inom henne:

Frisyren är dold bakom kyrkbänken och därför kan den se ut hur som helst. Till exempel kan han ha en lös hårknut i nacken. Eller så kan det vara ett kortklippt sprethår, taggigt och glest och så vansinnigt fult att jag bara faller, faller från läktaren och slås i småbitar mot mittgångens stenhårda marmor. (s. 286)

Frensborgs roman för unga vuxna fogar samman det humoristiska med det allvarsamma, och tillsammans med den träffsäkra skildringen om hur det är att vara fullkomligt absorberad av känslan av att vara förälskad gör att den är mycket läsvärd.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Mina smala axlars längtan Bokomslag Mina smala axlars längtan
Maria Frensborg
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2017-08-07
375
Unga vuxna

Frensborgs roman för unga vuxna fogar samman det humoristiska med det allvarsamma, och tillsammans med den träffsäkra skildringen om hur det är att vara fullkomligt absorberad av känslan av att vara förälskad gör att den är mycket läsvärd!

Down under – Johan Ehn

Down under – Johan Ehn

Under hela sin skolgång har Jim känt att han inte tillhör gemenskapen och inte passar in bland de andra killarna i klassen, som ofta är elaka mot honom på grund av att han inte är ”grabbig”. Speciellt en kille, Stefan, och hans följeslagare gör livet surt för Jim och får honom att längta till den dagen då han kan börja Norra Latin i Stockholm – för på grund av sina betyg är han säker på att komma in där. Så blir det tyvärr inte, och han blir därför tvungen att tillbringa ännu mer tid tillsammans med människor som han inte kan relatera till alls. Men när han plötsligt får hjälp av kuratorn att byta skola till Norra Latin, där han får börja på estetisk linje med måleri som huvudämne, öppnas plötsligt en ny värld. Äntligen kan han vara sig själv bland andra som brinner för konst, musik och litteratur, och som uttrycker sig genom kläder, smink och musik. Eller kan han verkligen det? Första dagen träffar han Daniel, och de är sammansvetsade från första stund. Även om han vet att han dras till killar, och blir kär i sin vän Daniel, inleder han en relation med Alva och de flyttar så småningom ihop.

Men som man kan räkna ut är det här inte en hållbar situation, och efter att ha fått klart för sig att känslorna till Daniel inte är besvarade kommer han till insikt om att relationen med Alva bara är ett sätt att hålla uppe en fasad. Mitt i känslokaoset efter uppbrytningen från både flickvännen och bästa vännen inleder han ett sexuellt förhållande med Alvas nya pojkvän, vilket ställer till det ännu mer i hans redan komplicerade förhållande till sig själv – vilket gör att han väljer att bege sig så långt bort han kan komma. Valet faller på Nya Zeeland, där han har släkt på sin pappas sida. Det visar sig att flytten blir starten på en resa för att hitta sig själv, vilket blir en både frigörande och omtumlande upplevelse då han ställs inför olika situationer som tvingar honom att omvärdera hur han ser på både andra och sig själv.

I Down under förekommer anakronier, det vill säga avvikelser från kronologin. I texten bryts berättelsens nutid och förflyttas så långt tillbaka som till protagonistens barndom, då han i tredje klass blir utfryst och mobbad av de andra killarna i klassen då han anses vara ”för feminin”. Barndomsminnena är ett sätt för Jim att handskas med och bearbeta sin identitetskris, och därmed ett nödvändigt element i texten för att få förståelse för karaktären och dennes handlingar.

Genom den personliga autodiegetiska berättaren kommer man väldigt nära huvudkaraktären, vilket gör att Jims smärtsamma minnen skaver under huden på läsaren. Det blir tydligt att han genom hela sitt 19-åriga liv har försökt passa in i olika roller; under låg- och mellanstadiet genom att försöka bete sig som ”normala” killar genom att utöva ishockey som han inte ens gillade, och under gymnasiet genom att tillägna sig en konstnärlig och alternativ stil för att passa in bland de han vill vara som. Men trots att han till viss del vågar utmana de normer som finns i skolan, finns hos honom alltid en känsla av tvivel och rädsla över att inte passa in och accepteras. Det finns hela tiden en längtan bort från nuet där Jim är säker på att allt kommer att vara bättre och där han kommer att kunna vara sig själv. Det finns en återblick i texten när Jim ska börja högstadiet som beskriver den här ambivalenta känslan bra; att vilja hitta en ny position och samtidigt känna en enorm bävan inför det:

Sådär. Lite, lite kajal, bara så att det knappt syns. Ja! Det här är mitt nya jag! Tänker jag och cyklar iväg till skolan. Det är faktiskt ingen stor grej egentligen. Vi går ju för fasen i högstadiet. Då får man uttrycka sig mer individuellt. Vara sig själv. (…) Några nior från ”Henkan”, Henriksdalsberget, sitter och spelar kort utanför uppehållsrummet. Öh, grabben! Kom hit ett tag!” ropar en av killarna. Helvetesjävlaskit. ”Du ser ut som en clown, grabben! För du är en grabb, va?” De andra asgarvar. Måste…komma på…nåt smart att säga tillbaka…(…) ”Ja? Var det något du ville säga? Frågar Henkankillen. Fatta att det här är ett viktigt ögonblick. En vändpunkt som kan befästa din position här under en väldigt lång tid. ”Nej…det…det var inget” stammar jag till slut fram. ”Det var väl det jag trodde” säger Henkakillen och formar handen till en vinkning”. Så jag går därifrån. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag trodde att det skulle bli lättare på högstadiet? (s. 126, 127).

När man får en överblick över det upprepade mönstret blir det tydligt att flytten till Nya Zeeland bara ännu ett sätt för Jim att fly från sina rädslor, istället för att konfrontera dem.  För Jim är flytten till en annan kontinent en sorts eskapism för att kunna vara sig själv, långt bort från den performativitet som det heteronormativa och den heterosexuella matrisen tvingat in honom i.

Ehn sätter fingret på frågor som rör identitet och identitetsskapande, men även utanförskap, mobbing, vänskap, kärlek och sexualitet. De många olika motiven glider in i varandra och berör egentligen samma gemensamma nämnare: ifrågasättandet av normer och rätten att få vara den man är.

Det här är en bok som både unga och vuxna borde läsa, för trots att den utspelar sig under 80-talet behandlar den ett ämne som är lika viktigt och aktuellt i dag!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Down under Bokomslag Down under
Johan Ehn
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-07-19
315
Unga vuxna

En roman som sätter fingret på identitetsproblematiken, och som ifrågasätter det heteronormativa samhället. En roman som både skaver under huden och ger en abstinens, som både unga och vuxna borde läsa!

Midnattskronan – Sarah J. Maas

Midnattskronan – Sarah J. Maas

I Sarah J. Maas fantasyserie för unga vuxna är den 18-åriga lönnmördaren Celaena Sardothien huvudkaraktär, som ända från det att hon var åtta år har tränats för att bli sin världs mest fruktade och skoningslösa lönnmördare.

I den första delen, Glastronen, får man först möta Celaena när hon hålls som fånge i Endoviens saltgruva där hon slavarbetar, som på grund av undernäring och misshandel är långt ifrån den smidiga och uthålliga lönnmörderska hon en gång var. Då kungen av riket Adarlan anordnar en tävling där vinnaren ska bli hans personliga kämpe, hämtas Celaena till det vackra slottet som är gjort helt i glas av Kronprinsen Dorian Havilliard för att tävla som hans skyddsling. Om hon vinner mot de andra i tävlingen blir hon efter fyra års tjänstgöring hos kungen frisläppt. Chaol Västfall, livgardets kapten och prinsens bästa vän, blir hennes tränare tävlingen och hon blir god vän med både honom och prinsen. Så småningom utvecklas även starkare känslor mellan henne och prinsen även om det är en både farlig och omöjlig kärleksrelation: farlig på grund av den anledningen att kungen inte bara är den som har makten att bestämma över hennes liv, utan även på grund av att han utan att veta om det är hennes värsta fiende. Det var nämligen han som gav order om att mörda hennes föräldrar för tio år sedan, och om kungen får reda på hennes sanna identitet är inte bara hennes liv i fara, utan även planen om att utmana Adarlans styre.

I den andra boken i serien, Midnattskronan, har Celaena påbörjat sin tjänst hos kungen som innebär att döda de personer som kan hota hans plats på tronen. Även om lönnmörderskan är van att ta livet av människor, känner hon att det är motbjudande att döda i kungens namn och iscensätter därför morden och låter de på dödslistan fly. Om kungen får reda på det här blir hon definitivt hängd, men när hennes gamla vän Archer som arbetar som kurtisan dyker upp på dödslistan kan hon inte annat än att ännu en gång gå bakom ryggen på kungen. Men Archer visar sig ha hemligheter som på något sätt är kopplade till prinsessan Nehemia: som är den enda nära kvinnliga vännen hon har på slottet. Nehemia är den som lär Celaena om den gamla världens magi, som kungen förbjudit, och om urdtecknen som har förmågan att öppna portaler till andra världar. När Celaena börjar undersöka detta närmare ser hon snart dess samband med oförklarliga ting som hänt på slottet, och när hon  hittar hemliga gångar som går under slottsbyggnaden sätts något igång som inte går att stoppa, något som hotar att ödelägga hela världen. Men det är inte bara ondskefulla monster och mörk magi som rör sig i och utanför slottet, utan även mänskliga fiender med avsikter att få den makt som de bortglömda urdnycklarna kan ge. Då Nehemia blir brutalt mördad vet Celaena inte längre vem hon kan lita på och hon blir tvungen att snabbt avgöra vem som är vän eller fiende.

Till en början var jag skeptisk till Maas böcker, då jag hade en föreställning om att de var fulla av stereotyper och alltför mycket sliskig romantik. Och jo då, visst finns det en del av den här varan. Historien utspelar sig i en medeltida slottsmiljö, där männen är de som tar viktiga beslut och genom sin ställning i samhället innehar olika grader av makt, medan kvinnorna är passiva och bedöms och värderas utifrån sina yttre attribut gör att det känns väldigt schablonartat. För medan det för kvinnan är av största vikt att välja rätt klänning och där en smal midja verkar vara det som är mest eftersträvansvärt för att kunna imponera på en potentiell make, ligger männens attraktionskraft istället i den fysiskt starka kroppen där ”musklerna spelar under skjorttyget”. Även om bokens protagonist till viss del är både ytlig och materialist så bryter hon mot den kvinnliga normen genom inneha så kallade ”manliga egenskaper”: hon är fysiskt stark, hon är kaxig och rå, hon slåss, dödar och kan allt det finns att veta om vapen, och kan därmed ses som en karaktär som går emot och trotsar det patriarkala systemet. I kontrast till den miljö som hon befinner sig i blir hennes medverkan och karaktärsdrag ännu mer tydliga, och jag förstår författarens poäng med att förlägga historien i en sådan omgivning. På det sätter blir Celanea en symbol för alla de som förlorat sin röst eller aldrig någonsin haft någon att göra sig hörd med. Hon är symbolen för alla människors rätt till sitt eget liv och sin egen frihet.

Det här är en bok som innehåller både fantastik, magisk realism, spänning, vänskap och kärlek och som samtidigt berättar historien om en föräldralös flicka som alltid fått klara sig själv och som trots att hon aldrig ägt sitt eget liv aldrig någonsin ger upp kampen om sin frihet. Tillsammans med den empati man känner för Celaena och det hopp om en bättre värld som trots allt mörker lyser genom i texten gör böckerna enastående, och jag kan bara falla in i den hyllningskör som höjer Maas böcker till skyarna.

I oktober ges Eldens arvtagare ut, som är den tredje delen i serien. Vill man istället läsa böckerna på originalspråket engelska så finns så många som fem böcker redan utgivna, och den sjätte utkommer i maj 2018.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Midnattskronan Bokomslag Midnattskronan
Glastronen (del 2)
Sarah J. Maas
Ungdomsroman
Modernista
2017-06-21
415
Unga vuxna

Om man gillar fantastik där handlingen utspelar sig i slottsmiljö och där kärleksskildringar ingår, kan det här vara rätt bok. Om man dessutom inte har något emot att läsa om en stark kvinnlig karaktär, som råkar vara lönnmördare och som trotsar och utmanar makten och patriarkatet så är det här verkligen den rätta läsningen!

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Du känner mig så väl – David Levithan & Nina LaCour

Utan att ha läst något av vare sig David Levithan eller Nina LaCour innan, ska jag försöka bedöma och granska deras gemensamma verk, Du känner mig så väl. Tillsammans skapar och väver de samman en berättelse utifrån huvudkaraktärerna Mark och Kates olika synvinklar, där kapitlen är uppdelade mellan de två. Trots att de går på samma skola och läser fördjupad matematik ihop, har de knappt hälsat på varandra innan deras vägar möts utanför klassrummet – närmare bestämt på Pride-festivalens första kväll när Mark precis har dansat i bara kalsongerna på bardisken i en gaybar, där även Kate befinner sig efter att ha smitit från en fest för att hon inte är redo att träffa sin bästa väns kusin, som hon aldrig träffat men ändå är förälskad i.

De båda berättarrösterna är personliga jagberättare, vilket gör att karaktärernas egna personliga upplevelser och erfarenheter med att vara ung och homosexuell beskrivs. Det här berättargreppet medför att det som inte hör till det heteronormativa får plats och utrymme, något som förvisso blir mer vanligt inom ungdomslitteraturen men som ändå inte på långa vägar kan jämställas med hur utgivningen ser ut för böcker där heterosexualitet är den överordnade normen.

Trots en väl genomtänkt idé och ett tematiskt upplägg så det finns vissa problem med boken, och det är att historien helt enkelt är inte är tillräckligt sammansatt för att vara övertygande. Bland annat känns Mark och Kates vänskapsrelation för bra och stabil – fast de inte känt varandra i mer än en vecka så är det som om de varit vänner i flera år. Jo man kan man stöta ihop med en bekant person på en pub, som på en gång visar sig vara ens själsfrände – men att det sker exakt den kvällen när Mark är uppriven på grund av att hans bästa vän Ryan, som han är förälskad i och har haft ett intimt förhållande med inte längre vill vara mer än vänner, känns långsökt och inte särskilt troligt.

Texten som sådan är lätt och behaglig att läsa; och samspelet mellan författarna fungerar riktigt bra då man inte kan avgöra vad som är skrivet av vem (inte jag i alla fall!). Berättelsen innehåller både mysiga och varma beskrivningar av hur vänskap och kärlek kan se ut, vilka kombineras med skildringar av hur komplicerade och svåra dessa relationer även kan vara. Men trots det så blir det hela till slut lite tjatigt och långdraget, och även om det förvisso tillkommer nya saker i berättelsen så känns det som om man befinner sig på samma ställe boken igenom – både miljö-händelse- och känslomässigt, utan att komma någon vart. Det här gör att Levithan och LaCours bok trots sina komponenter inte berör så mycket som den skulle kunna göra.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Du känner mig så väl Bokomslag Du känner mig så väl
David Levithan & Nina LaCour
Ungdomsroman
Modernista
2017-06-21
236
Unga vuxna

När Kate och Mark möts för första gången på Pride-festivalen är det som att de äntligen hittat sin saknade och efterlängtade själsfrände, och äntligen har de någon som förstår dem till fullo. Tillsammans blir de starkare, och stöttar varandra genom både hjärtesorg och den osäkerhet och rädsla som följer när man inte är vet om man har hittat rätt plats i livet.

Författarintervju med Karin Pasche

Författarintervju med Karin Pasche

Författaren Karin Pasche föddes i Uppsala, växte upp i Uddevalla på västkusten och bor nu med man och barn på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad agronom och arbetar med kvalitetsfrågor i livsmedelsbranschen. Naturvetenskapen är en viktig inspirationskälla i hennes skrivande, då hon menar att det finns så mycket fantasieggande i det naturvetenskapliga fältet. Speciellt de områden som ännu inte är fullständigt klarlagda – som människohjärnan till exempel, vilket är något som Pasche närmar sig i sin debutromanen som gavs ut i januari i år.

Din debutroman Labyrint – vägen in kan beskrivas som en spänningsroman med inslag av magisk realism. Kan du berätta lite om den och när och hur idén kom till?

Den handlar om tre människors sökande och hur de vandrar genom livet i jakt på olika saker. En av dem är Julia som drabbas av en hjärnförändring efter en sjukdom. Under tillfrisknandet börjar hon se mer av verkligheten, ungefär som en radio som efter en smäll får in fler frekvenser. Julias nyvunna förmåga gör att hon kommer i kontakt med människor som hon annars aldrig skulle möta, och hon dras in i en kedja av händelser som hon försöker tyda och hantera, i en värld som upplevs mer och mer som ett deterministiskt spel.

Jake har lämnat sitt framgångsfulla liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och sedemera affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. Jake anar att hans mamma bär på en mörk hemlighet men hon sjunker djupare in i demens, till en plats där hon inte längre kan besväras av hans besatthet av att finna sanningen. Jakes oförmåga att släppa taget om det förflutna gör att han slutligen står inför samma öde som sin far.

Inspirationen till Julias kognitiva förmåga bygger jag på det faktum att människor inte ser verkligheten som den är. Vi ser det som är viktigt för vår arts fortlevnad. Våra hjärnor är inte utrustade att se verkligheten på andra skalor än människoskalan. På den allra minsta eller största skalan räcker inte våra hjärnor till och vi behöver ta hjälp av vetenskapen. Men vår begränsning väcker en del intressanta frågor: Vad skulle hända om vi uppfattade mer av omvärlden? Skulle den som såg mer ha ett försprång gentemot andra, eller skulle det bli ett handikapp?

Jag har även smugit in ett filosofiskt tema i boken – den evigt debatterade frågan om fri vilja. Är man fri att välja, eller är man endast ett offer för sina gener och miljö? Hur fri är du att välja dina tankar? För att kunna välja en tanke måste du tänka den innan du har tänkt den.

Foto: Teresia Bergström

Är karaktärerna helt och hållet fiktiva, eller har du hämtat olika drag från människor i din omgivning?

Inspirationen till Julias sjukdom fick jag genom en dagbok som jag hittade i tunnelbanan i Stockholm. Dagboken var fylld av medicinska termer och journaler från sjukhusbesök – en skatt för en naturvetare. Jag fann ägaren och efter några samtal fick jag ta del av hennes sjukdomshistoria och använda mig av den för att förklara varifrån Julia får sin kognitiva förmåga.

Inspiration till gatupredikanten Job har jag plockat från Stockholms gatupredikare – ensamma och missförstådda själar som stryker runt och gormar på stadens gator.

Inspiration till Jake var svårast att finna, han var så främmande. Men jag gav honom några av mina egenskaper och då tyckte jag att det blev lättare att förstå sig på honom. Han fick min analytiska och envisa läggning. Om han har bestämt sig för en sak ger han aldrig upp.

Vad tycker du är svårast; att beskriva och skildra karaktärer eller miljö? 

Jag ville ha ett bra driv genom boken och kroka i läsaren vid varje kapitel för att hålla kvar intresset. Jag försöker skriva lagom mycket miljöbeskrivning för att sätta scenen, men det får inte ta över och dra ner tempot.

Karaktärsbeskrivningar är roligare och därmed lättare att skildra. Jag gillar att studera människor och lyssna på samtal. Det känns väldigt tillfredsställande när jag hittar en gest eller ett drag som utmärker en stämning eller situation klockrent.

När romanens huvudkaraktär Julia får hjärninflammation börjar hon se en annan verklighet, där människor och händelser är sammanlänkade på ett förutbestämt sätt. Ibland så kan livet kännas precis så, som att de val man gör leder en i en viss riktning. Tror du på ödet och på att våra liv är utstakade efter de val vi gör varje dag?

Jag tror vi lever i ett deterministiskt universum, och att vi är produkter av våra gener och den miljö vi befinner oss i, vilket även inkluderar uppväxt, samtid, kunskap och erfarenheter. Jag tror inte att vi har en fri vilja i en filosofisk mening. Det känns som vi gör fria val, men det är en illusion. Valet är redan gjort av ditt undermedvetna, innan ditt medvetna jag får reda på det. Så, hur fritt är ett val som ditt undermedvetna har gjort? Det undermedvetna är förvisso en del av dig, men det är också bestämt av dina gener, miljö, tidigare tankar och handlingar.

Samtidigt är det viktigt att vi gör val och ständigt stävar efter förbättring. Att tro att vi inte har en fri vilja är inte samma sak som att resignera och inte göra något. Att inte göra något är i sig ett val, ett dåligt sådant.

I berättelsen får man ta del av tre karaktärers perspektiv, vilka lever helt olika liv och tillhör olika samhällsklasser. Jag tänker på Julia, som med sitt lågavlönade arbete får vända på varje krona då hon blir sjukskriven, och på Jake som med familjens pengar lever i ett överflöd av pengar och lyx. Det är intressant att se hur gatupredikanten Job, som en gång var extremt rik på grund av sin gåva, nu väljer att leva ett minimalistiskt liv där tron är det enda viktiga. Hade du något syfte med att skildra de motpoler och skillnader som finns i samhället?

Tanken var att låta tre människorna från olika samhällsklasser träffas, något som inte skulle ske utan Julias nyvunna förmåga. Det är dels en lek med de parallella liv som människor lever bredvid oss och som vi oftast inte kommer i kontakt med. Dels är det en början på något som behandlas mer av i del två av bokserien; att en procent av jordens rikaste äger lika mycket som resterande nittionio procent, och att de extremt rika snabbt blir rikare. Det är en så orimlig snedfördelning att det inte går att undvika prata om.

Pengar, och hur de både kan vara en välsignelse och en förbannelse är också ett tydligt tema i boken. Det som är intressant är att Julia och Jake är lika olyckliga och ensamma i början av berättelsen oavsett om de har tillgång till pengar eller inte. Den ende som egentligen känner att livet har en mening är Job. Tror du att pengar kan göra en människa lycklig? 

Jag tror att en viss nivå av välstånd minskar olyckan hos människor, de nedre nivåerna i Maslows behovstrappa behöver vara uppfyllda. Men när den är uppfylld och man har mer pengar, ökar inte lyckan för det. Flera som är extremt rika upplever andra slags problem – de blir isolerade, de har svårt att lita på vänner och de måste skydda sig mot illasinnade människor.

Vi glömmer att saker som gemenskap, kultur, natur och motion gör oss lyckliga.

Om du själv hade haft Julias förmåga, skulle du då använda den för att bli snuskigt rik?

Haha! Jag skulle vara väldigt försiktig med att använda den, av många skäl. Men visst skulle jag använda den sparsamt för att förverkliga några drömmar och stötta projekt som jag tycker är viktiga.

Hur lång tid tog det att skriva klart boken?

Jag skrev första utkastet dagligen i fyra månader under en period av arbetslöshet. Jag tror att det är viktigt att skriva det första utkastet i raskt tempo, det vill säga under loppet av några månader. Annars finns det risk för att man tappar inspiration och det kreativa flödet. Efter den perioden arbetade jag heltid och redigerade i texten i omgångar. Redigeringen kunde jag utföra på kvällar och helger, den är inte lika beroende av att utföras i ett sammanhängande stycke.

Har du gått någon skrivarkurs eller är du självlärd? Är skrivintresset något som alltid funnits hos dig?

Jag började skriva dagbok redan som 12-åring. Min syster gav mig en med motiv av gråtande clowndockor – ett tema som jag ännu i dag förundras över! Varje blad hade ett datum, och plikttrogen som jag är, fyllde jag varje blad.

I tonåren var jag med i Lilla Augustprisets ungdomssatsning. Vi var ett 20-tal ungdomar från hela landet som fick delta i skrivarläger, så ganska styrt alltså. Det var en fantastisk och ovanlig möjlighet, förstår jag nu, och jag skrev nyligen (en sådär 20 år senare!) till initiativtagaren och författaren Mats Wahl för att tacka för hans engagemang.

Hade du hela storyn klar för dig redan när du började skriva, eller kom du på händelseförloppet allteftersom?

Jag hade byggt boken genom excelblad som minutiöst beskriver scenernas konflikter och portionerar ut ledtrådar under kapitlen – ganska styrt alltså. Men under processen tog sig berättelsen nya vägar och jag fick stuva om i excelbladen. Del två av serien har jag skrivit mycket ledigare. Då har jag utgått från sex stycken nyckelscener runt vilka historien vävs. Det var lättare och roligare att skriva del två, mycket för att karaktärerna redan finns och att jag hade en klar bild av vart de skulle.

Foto: Teresia Bergström

På bokförlagets hemsida är bokens målgrupp vuxna, medan man på till exempel Adlibris väljer unga vuxna som målgrupp. Är tanken att den ska rikta sig till båda grupper av läsare, var det något som du och förlaget diskuterade? 

När jag skrev boken hade jag målgruppen 18-30 år i sikte, just för att det är en ålder då många viktiga val görs, och att det är risk för att hamna i limbo, paralyserad av alla möjligheter. Nu kan jag ångra att jag överhuvudtaget nämnde begreppet ”unga vuxna” för förlaget eftersom alla verkar ha sin egen definition på vad det är. (Jag tänkte i min enfald att det är som det låter: vuxna som fortfarande är unga). För vissa aktörer innebär ”unga vuxna” ända ner till 13-årsåldern.

Jag skriver definitivt för vuxna och faktum är att de läsare som har varit mest begeistrade är snarare lite äldre. Varför vet jag inte. Kanske för att det finns inslag av filosofiska tankegångar som alla bär med sig genom livet?

För att gå lite djupare in i det här med att dela upp litteratur efter ålder: fyller det något syfte för läsaren, eller är det bokbranschen och biblioteken som istället har nytta av det? 

Med stor konkurrens om människors uppmärksamhet är det viktigt att kunna snabbt kategorisera sitt verk för att fånga intresse. Allra bäst ur ett marknadsperspektiv är om man kan likna verket vid något som redan är känt, typ: ”Min bok är som Stieg Larssons trilogi fast med en mer trovärdig Lisbeth Salander.”

Ur andra perspektiv är det definitivt begränsande att kategorisera och åldersbestämma. Det gör att urvalet krymper och möjligheten att upptäcka nytt minskar. Risken blir att man bara läser sådant som man redan har läst, lite som alla algoritmer matar oss med idag i på streamingsiter. Jag skulle vilja ha en algoritm som vet vad man redan har sett och läst och räknar ut vad man verkligen behöver lära sig – en allmänbildarens algoritm!

Har du någon favoritplats där du helst sitter och skriver? 

Jag skriver bäst hemma vid köksbordet, nära till kaffebryggare. Jag kan skriva på många platser men det måste vara tyst, jag är en lättstörd typ.

Vad läser du själv för typ av böcker, finns det någon genre som tilltalar dig mest? Har du någon favoritförfattare?

Jag läser spänningsromaner, men inte deckare, den genren är uttjatad.

Allra bäst är verk – avsett om det är film, böcker, teater – som har en dörr öppen så att historien sipprar ut i verkligheten. Jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och berättelsen koloniserar den riktiga världen.

Spenderar du (den så kallade) sommaren med att skriva, eller kan du koppla bort det när du har semester?

Sommaren spenderar jag främst med familjen i sommarhuset i Bergslagen, där jag varvar skrivande med research och trädgårdsarbete. Ibland tar jag mig ett dopp också. Jobbar man heltid under resten av året, blir semestern en viktig period för skrivprocessen. Fast det är klart, tempot och effektiviteten går ner under sommaren. Jag har ofta storslagna planer över hur långt jag ska ha kommit, och när jag sedan summerar dagen så visar det sig att de ofta bestått av bara glass och podcastar. Men det gör mig inget, så länge jag njuter.

Slutet av din bok bäddar ju för en uppföljare, och visst är det så att det ska bli en trilogi? När beräknas del två ges ut, och kan du avslöja lite av handlingen?

Jag har tänkt att serien ska bestå av tre böcker och del två är redan skriven. Förhoppningsvis kan jag skriva kontrakt på den efter semestern. Nu åker jag på researchresa med familjen för att ta reda på fler detaljer och kontrollera att jag har beskrivit platserna korrekt. Del två startar bara några dagar efter slutet i del ett. Några nya karaktärer tillkommer medanJulia, Jake och Job kommer att finnas kvar. Del två kommer bli något mörkare och mardrömslik, och jag lovar att många frågor kommer få sina svar.


Läs gärna min recension av boken.

Karin Pasche finns på Instagram, och har även en egen hemsida!

Labyrint – vägen in gavs ut av Hoi förlag januari 2017, och är den första delen i en triologi där del två förhoppningsvis ges ut inom en snar framtid.

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

I Emmi Itärantas Minnet av vatten är världen är en orolig plats där krig och maktutövning utspelas och där hotet om individens frihet ständigt finns närvarande. Kina har erövrat Europa, och det som kallas för Skandinaviska Unionen har ockuperats av staten Nya Qian. Istället för att vara ett högteknologiskt samhälle, finns inga datorer eller mobilen kvar utom på metallskroten. Inte heller någon kunskap om de gamla apparaterna och hur de användes finns kvar.

Som dystopi innehåller romanen alla de klassiska elementen; så som att handlingen utspelar sig i en framtid som präglas av osäkerhet och otrygghet på grund av människans negativa påverkan på jordens resurser. I Itärantas bok är det vattenbrist som hotar mänskligheten, vilket leder att människor inte får tillräckligt mycket vatten eller i desperation dricker smutsigt vatten som gör dem sjuka. Flera i byn bryter därför mot vattenlagarna, och försöker dra egna ledningar för att få tillgång till mer och friskare vatten, vilket innebär husarrest och avrättning för de påkomna.

Militärens auktoritet och makt över invånarna präglar deras vardag, och det gäller att hålla sig väl med soldaterna. När Noria i samband med sin utbildning får reda på hemligheten om vattenkällan uppe i bergen som vaktats av många generationers temästare före henne, blir relationen till de högt uppsatta militärerna som brukar delta i teceremonier, inte bara något som bidrar till en inkomst utan även kan komma att påverka hela hennes framtid. Alla i armén är män, vilket i sig leder till en en samhällsordning där män står för makten. Den här hierarkin blir ännu mer påtaglig när en nyanländ kommendant vid namn Taro gör klart för Noria hur mycket han föraktar henne som kvinnlig temästare, då det vanligtvis är ett manligt yrke. Taro misstänker att familjen bryter mot vattenlagarna, och påbörjar därför en utredning som kommer att bryta ner fadern mer och mer.

Taros medverkan i berättelsen och de motstridiga känslor han bidrar till för Noria, är en stor del av hennes personliga utveckling. Som protagonist går hon från att vara ambivalent och tvekande inför att bli temästare, men när heder och arv hotas så kommer hennes intressen istället att handla om uppgiften att skydda och värna om vattnet och dess väsen. Genom sitt uppdrag växer Noria, och ser därmed på tillvaron på ett annat sätt – platsen och de små tingen i och runt huset  får ett större värde; även faderns värderingar ses på med mer förståelse och vördnad.

I texten byggs i del I och II upp en spänning som leder till det oundvikliga som berättelsen mer eller mindre hela tiden pekar mot. Genom de nära beskrivningar av de förberedelser som görs upp inför avfärd från byn finns därmed en förväntan, vilket avbryts abrupt då spåret plötsligt ändras. Det här är ett vanligt förekommande drag i dystopier, och känns till en början som en besvikelse. Men efter att ha låtit historien vila hos en ett tag så inser man hur allt hänger ihop; både struktur- och symbolmässigt.

Boken är uppdelad i tre delar, där varje del inleds med ett stycke om vattnet som element där länken mellan vatten och död hela tiden upprepas – formuleringarna är olika men har ändå samma betydelse och mening. Prologen och de sista sidorna av texten är ett annat exempel på hur berättelsen hänger i hop på ett fint och synkroniserat sätt. Det som formar och genomsyrar hela texten är nära förbundna vattnet och döden är, deras ofrånkomliga oskiljaktighet då människan är gjord av dem båda. Det här konkretiseras i slutet då Noria innan hon dör dricker en sista kopp av te bryggt på källvattnet som gett hennes kropp liv, en symbol för friheten att själv få välja sitt eget slut. För vattnet är ett föränderligt element: likväl som fördriver döden, så tar det liv. Och det enda man kan veta med säkerhet är att vattnet och döden är förbundna, i världen och i oss.

Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman; den har belönats med flera priser och har översatts till mer än 20 språk.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Minnet av vatten Bokomslag Minnet av vatten
Emmi Itäranta
Ungdomsroman
Modernista
2017-05-16
288
Unga vuxna

En dystopisk roman som skildrar hur krig och militär maktutövning präglar vardagen för den sjuttonåriga huvudkaraktären Noria och hennes familj och vänner. Berättelsen skildrar en dyster framtid där den globala uppvärmingen har lett till att jordens vattenresurser tagit slut, och där människans existens är hotad. Men mest av allt är det kanske en berättelse om individens frihet; att kunna bestämma över sig själv och göra sina egna val.

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Karin Pasche debuterade med romanen Labyrint – vägen in i januari i år, och boken är den första delen i en serie där spänning blandas med magisk realism.

Historien utspelar sig i ett nutida Stockholm, och inleds med att bokens protagonist Julia befinner sig på sjukhus på grund av en allvarlig hjärninflammation, som gör att hon hallucinerar och har stora minnesförluster. Sjukdomen påverkar hennes förmåga att arbeta och umgås med andra människor, och hon stänger därför in sig in sin lägenhet som hon hyr i andra hand. Emellanåt måste hon dessvärre bege sig ut för att handla mat eller utföra andra ärenden, och det är när hon befinner sig utomhus som hon får de hallucinatoriska synerna, som utgörs av en sorts dimma som leder henne i en viss riktning, som bringar henne en osannolik tur – hon vinner miljonbelopp två gånger om och träffar rikemanssonen Jake, som hon blir förälskad i. Det finns dock en annan orsak till att Julia och Jacks vägar korsas, något som försätter dem båda i livsfara.

Rent berättarmässigt så finns det  i texten en del brister som man lägger märke till. Det som stör läsningen är framförallt överanvändningen av ord som ”denna” och detta” som upprepas i var och varannan mening. Relationen mellan karaktärerna, och framförallt den mellan Julia och Jake som den målas upp känns inte helt trovärdig: det blir för mycket velande fram och tillbaka när Julia går från att vara en misstänkt brottslig, till att frikännas från all skuld, till att bli lite misstänkt igen, för att sedan få Jack att bli upp över öronen förälskad i henne. Dialogerna känns ibland för spontana och konstlade, framförallt när den annars så reserverade och kritiska Julia blir som förbytt när hon träffar gatupredikanten Job. Det finns även i hennes beteende gentemot Jake en tvetydighet, och det här gör att hon som protagonist blir svår att få grepp om emellanåt. Trots det så är Julia en karaktär som fastän hon ofta har en fysiskt och emotionell bräcklighet även har en sorts råhet och beslutsamhet i sig, som gör att jag gillar henne. Att skapa en ung karaktär med social fobi, litet kontaktnät och en problematisk arbetssituation är ett bra val av författaren, då det faktiskt speglar en realitet som många kan känna igen sig i.

De magiska och övernaturliga elementen är det som driver handlingen och därmed spänningen framåt, och Julias hjärna fungerar som en sorts katalysator för de kedjehändelser som utspelar sig. Pasche ställer i sin roman flera intressanta filosofiska frågor, vilket i sig gör boken värd att läsa. Vad är egentligen verkligheten; är den resultatet av hur vi upplever omvärlden med våra sinnesintryck, eller är det endast en illusion och något som döljer den verkliga verkligheten? När verkligheten förändras för Julia, sker en transformation inom henne som kan ses som en symbol för identitetsskapande. Och även om romanen kan ses som en spännande thriller med övernaturliga inslag, är det just Julias förvandling som är romanens styrka.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Labyrint - vägen in Bokomslag Labyrint - vägen in
Labyrint
Karin Pasche
Ungdomsroman, Roman
Hoi Förlag
2017-01-21
386
Unga vuxna, Vuxna

En spänningsroman som innehåller både deckarinslag och övernaturliga element!

Vänder sig till både unga vuxna och vuxna läsare.

De förlorade – Henrik Fexeus

De förlorade – Henrik Fexeus

Henrik Fexeus är en känd psykologisk manipulatör och mental illusionist, och har skrivit sju böcker inom det populärpsykologiska området. I vår debuterade han med sin första skönlitterära roman för unga vuxna, De förlorade, som är den första delen i serien Den sista illusionen. Med tanke på Fexeus bakgrund är det kanske inte så konstigt att hans romanserie har fått just den titeln, och att händelserna utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och illusion.

Lyckas Fexeus då att skapa en trovärdig skildring av en sådan tillvaro, sedd ur ett par ungdomars perspektiv? Svaret är ja, till viss del.

Berättelsen håller stundtals hög kvalitet; karaktärsskildringarna av Ky och Adam känns övertygande, miljön nere i tunnlarna är riktigt bra beskrivet, och det som utspelar sig där nere med kartor och hemliga gångar är de delar i berättelsen som känns mest genomtänkt och det som är historiens kärna – hemligheten, de utvalda, hotet från något okänt som de måste gömma sig från. Gruppen som helhet får jag dock inte riktigt grepp om, och det är en aning långsökt med totalvändningen med Bossi och Jaquin, men eventuellt är det här ett sätt att i kommande böcker skapa en mer dynamisk grupp med starkare relationer mellan karaktärerna som är kvar; vilket behövs för att klara av det hot de står inför.

Genom att återge Ky och Adams version av de klaustrofobiska och hallucinatoriska upplevelserna skapas kombinationen ångest och surrealism, som är riktigt lyckad för att få till den stämning som behövs. Den spänning som författaren skapar genom att sätta karaktärerna i flera olika farliga situationer planas dock ut en del, då händelserna inte leder till något avgörande svar på alla de frågor som läsare samlar på sig under läsningen gång, och de lämnas därför obesvarade. En viktig fråga är om de grå varelserna och deras intention, vilket är något som inte borde kännas riktigt så här oklart när boken är utläst.

Författarens avsikt att få läsaren att stå undrande över verklighetens varande fungerar för det mesta väl, men de många lösa trådar som finns i berättelsen gör att man emellanåt känner sig frågande och förvirrad på ett sätt som är förknippat med berättelsens delvis bristande struktur.

Men det finns i Fexeus historia något som känns originellt och nyskapande, och som inger nyfikenhet. Därför ska det bli intressant att se hur den utvecklar sig i nästa del, och åt vilket håll trådarna leder.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

De förlorade Bokomslag De förlorade
Den sista illusionen (del 1)
Henrik Fexeus
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2017-04-21
334
Unga vuxna

Tänk om världen som vi känner den är en illusion? Tänk om det som vi ser som verkligheten, egentligen styrs av något som vi inte har någon kännedom om? Som styr och har all makt över oss? Det här är frågor som man som läsare ställs inför i Henrik Fexeus nya roman för unga vuxna!