Browsed by
Tagg: Svensk författare

Författarintervju med Karin Pasche

Författarintervju med Karin Pasche

Författaren Karin Pasche föddes i Uppsala, växte upp i Uddevalla på västkusten och bor nu med man och barn på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad agronom och arbetar med kvalitetsfrågor i livsmedelsbranschen. Naturvetenskapen är en viktig inspirationskälla i hennes skrivande, då hon menar att det finns så mycket fantasieggande i det naturvetenskapliga fältet. Speciellt de områden som ännu inte är fullständigt klarlagda – som människohjärnan till exempel, vilket är något som Pasche närmar sig i sin debutromanen som gavs ut i januari i år.

Din debutroman Labyrint – vägen in kan beskrivas som en spänningsroman med inslag av magisk realism. Kan du berätta lite om den och när och hur idén kom till?

Den handlar om tre människors sökande och hur de vandrar genom livet i jakt på olika saker. En av dem är Julia som drabbas av en hjärnförändring efter en sjukdom. Under tillfrisknandet börjar hon se mer av verkligheten, ungefär som en radio som efter en smäll får in fler frekvenser. Julias nyvunna förmåga gör att hon kommer i kontakt med människor som hon annars aldrig skulle möta, och hon dras in i en kedja av händelser som hon försöker tyda och hantera, i en värld som upplevs mer och mer som ett deterministiskt spel.

Jake har lämnat sitt framgångsfulla liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och sedemera affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. Jake anar att hans mamma bär på en mörk hemlighet men hon sjunker djupare in i demens, till en plats där hon inte längre kan besväras av hans besatthet av att finna sanningen. Jakes oförmåga att släppa taget om det förflutna gör att han slutligen står inför samma öde som sin far.

Inspirationen till Julias kognitiva förmåga bygger jag på det faktum att människor inte ser verkligheten som den är. Vi ser det som är viktigt för vår arts fortlevnad. Våra hjärnor är inte utrustade att se verkligheten på andra skalor än människoskalan. På den allra minsta eller största skalan räcker inte våra hjärnor till och vi behöver ta hjälp av vetenskapen. Men vår begränsning väcker en del intressanta frågor: Vad skulle hända om vi uppfattade mer av omvärlden? Skulle den som såg mer ha ett försprång gentemot andra, eller skulle det bli ett handikapp?

Jag har även smugit in ett filosofiskt tema i boken – den evigt debatterade frågan om fri vilja. Är man fri att välja, eller är man endast ett offer för sina gener och miljö? Hur fri är du att välja dina tankar? För att kunna välja en tanke måste du tänka den innan du har tänkt den.

Foto: Teresia Bergström

Är karaktärerna helt och hållet fiktiva, eller har du hämtat olika drag från människor i din omgivning?

Inspirationen till Julias sjukdom fick jag genom en dagbok som jag hittade i tunnelbanan i Stockholm. Dagboken var fylld av medicinska termer och journaler från sjukhusbesök – en skatt för en naturvetare. Jag fann ägaren och efter några samtal fick jag ta del av hennes sjukdomshistoria och använda mig av den för att förklara varifrån Julia får sin kognitiva förmåga.

Inspiration till gatupredikanten Job har jag plockat från Stockholms gatupredikare – ensamma och missförstådda själar som stryker runt och gormar på stadens gator.

Inspiration till Jake var svårast att finna, han var så främmande. Men jag gav honom några av mina egenskaper och då tyckte jag att det blev lättare att förstå sig på honom. Han fick min analytiska och envisa läggning. Om han har bestämt sig för en sak ger han aldrig upp.

Vad tycker du är svårast; att beskriva och skildra karaktärer eller miljö? 

Jag ville ha ett bra driv genom boken och kroka i läsaren vid varje kapitel för att hålla kvar intresset. Jag försöker skriva lagom mycket miljöbeskrivning för att sätta scenen, men det får inte ta över och dra ner tempot.

Karaktärsbeskrivningar är roligare och därmed lättare att skildra. Jag gillar att studera människor och lyssna på samtal. Det känns väldigt tillfredsställande när jag hittar en gest eller ett drag som utmärker en stämning eller situation klockrent.

När romanens huvudkaraktär Julia får hjärninflammation börjar hon se en annan verklighet, där människor och händelser är sammanlänkade på ett förutbestämt sätt. Ibland så kan livet kännas precis så, som att de val man gör leder en i en viss riktning. Tror du på ödet och på att våra liv är utstakade efter de val vi gör varje dag?

Jag tror vi lever i ett deterministiskt universum, och att vi är produkter av våra gener och den miljö vi befinner oss i, vilket även inkluderar uppväxt, samtid, kunskap och erfarenheter. Jag tror inte att vi har en fri vilja i en filosofisk mening. Det känns som vi gör fria val, men det är en illusion. Valet är redan gjort av ditt undermedvetna, innan ditt medvetna jag får reda på det. Så, hur fritt är ett val som ditt undermedvetna har gjort? Det undermedvetna är förvisso en del av dig, men det är också bestämt av dina gener, miljö, tidigare tankar och handlingar.

Samtidigt är det viktigt att vi gör val och ständigt stävar efter förbättring. Att tro att vi inte har en fri vilja är inte samma sak som att resignera och inte göra något. Att inte göra något är i sig ett val, ett dåligt sådant.

I berättelsen får man ta del av tre karaktärers perspektiv, vilka lever helt olika liv och tillhör olika samhällsklasser. Jag tänker på Julia, som med sitt lågavlönade arbete får vända på varje krona då hon blir sjukskriven, och på Jake som med familjens pengar lever i ett överflöd av pengar och lyx. Det är intressant att se hur gatupredikanten Job, som en gång var extremt rik på grund av sin gåva, nu väljer att leva ett minimalistiskt liv där tron är det enda viktiga. Hade du något syfte med att skildra de motpoler och skillnader som finns i samhället?

Tanken var att låta tre människorna från olika samhällsklasser träffas, något som inte skulle ske utan Julias nyvunna förmåga. Det är dels en lek med de parallella liv som människor lever bredvid oss och som vi oftast inte kommer i kontakt med. Dels är det en början på något som behandlas mer av i del två av bokserien; att en procent av jordens rikaste äger lika mycket som resterande nittionio procent, och att de extremt rika snabbt blir rikare. Det är en så orimlig snedfördelning att det inte går att undvika prata om.

Pengar, och hur de både kan vara en välsignelse och en förbannelse är också ett tydligt tema i boken. Det som är intressant är att Julia och Jake är lika olyckliga och ensamma i början av berättelsen oavsett om de har tillgång till pengar eller inte. Den ende som egentligen känner att livet har en mening är Job. Tror du att pengar kan göra en människa lycklig? 

Jag tror att en viss nivå av välstånd minskar olyckan hos människor, de nedre nivåerna i Maslows behovstrappa behöver vara uppfyllda. Men när den är uppfylld och man har mer pengar, ökar inte lyckan för det. Flera som är extremt rika upplever andra slags problem – de blir isolerade, de har svårt att lita på vänner och de måste skydda sig mot illasinnade människor.

Vi glömmer att saker som gemenskap, kultur, natur och motion gör oss lyckliga.

Om du själv hade haft Julias förmåga, skulle du då använda den för att bli snuskigt rik?

Haha! Jag skulle vara väldigt försiktig med att använda den, av många skäl. Men visst skulle jag använda den sparsamt för att förverkliga några drömmar och stötta projekt som jag tycker är viktiga.

Hur lång tid tog det att skriva klart boken?

Jag skrev första utkastet dagligen i fyra månader under en period av arbetslöshet. Jag tror att det är viktigt att skriva det första utkastet i raskt tempo, det vill säga under loppet av några månader. Annars finns det risk för att man tappar inspiration och det kreativa flödet. Efter den perioden arbetade jag heltid och redigerade i texten i omgångar. Redigeringen kunde jag utföra på kvällar och helger, den är inte lika beroende av att utföras i ett sammanhängande stycke.

Har du gått någon skrivarkurs eller är du självlärd? Är skrivintresset något som alltid funnits hos dig?

Jag började skriva dagbok redan som 12-åring. Min syster gav mig en med motiv av gråtande clowndockor – ett tema som jag ännu i dag förundras över! Varje blad hade ett datum, och plikttrogen som jag är, fyllde jag varje blad.

I tonåren var jag med i Lilla Augustprisets ungdomssatsning. Vi var ett 20-tal ungdomar från hela landet som fick delta i skrivarläger, så ganska styrt alltså. Det var en fantastisk och ovanlig möjlighet, förstår jag nu, och jag skrev nyligen (en sådär 20 år senare!) till initiativtagaren och författaren Mats Wahl för att tacka för hans engagemang.

Hade du hela storyn klar för dig redan när du började skriva, eller kom du på händelseförloppet allteftersom?

Jag hade byggt boken genom excelblad som minutiöst beskriver scenernas konflikter och portionerar ut ledtrådar under kapitlen – ganska styrt alltså. Men under processen tog sig berättelsen nya vägar och jag fick stuva om i excelbladen. Del två av serien har jag skrivit mycket ledigare. Då har jag utgått från sex stycken nyckelscener runt vilka historien vävs. Det var lättare och roligare att skriva del två, mycket för att karaktärerna redan finns och att jag hade en klar bild av vart de skulle.

Foto: Teresia Bergström

På bokförlagets hemsida är bokens målgrupp vuxna, medan man på till exempel Adlibris väljer unga vuxna som målgrupp. Är tanken att den ska rikta sig till båda grupper av läsare, var det något som du och förlaget diskuterade? 

När jag skrev boken hade jag målgruppen 18-30 år i sikte, just för att det är en ålder då många viktiga val görs, och att det är risk för att hamna i limbo, paralyserad av alla möjligheter. Nu kan jag ångra att jag överhuvudtaget nämnde begreppet ”unga vuxna” för förlaget eftersom alla verkar ha sin egen definition på vad det är. (Jag tänkte i min enfald att det är som det låter: vuxna som fortfarande är unga). För vissa aktörer innebär ”unga vuxna” ända ner till 13-årsåldern.

Jag skriver definitivt för vuxna och faktum är att de läsare som har varit mest begeistrade är snarare lite äldre. Varför vet jag inte. Kanske för att det finns inslag av filosofiska tankegångar som alla bär med sig genom livet?

För att gå lite djupare in i det här med att dela upp litteratur efter ålder: fyller det något syfte för läsaren, eller är det bokbranschen och biblioteken som istället har nytta av det? 

Med stor konkurrens om människors uppmärksamhet är det viktigt att kunna snabbt kategorisera sitt verk för att fånga intresse. Allra bäst ur ett marknadsperspektiv är om man kan likna verket vid något som redan är känt, typ: ”Min bok är som Stieg Larssons trilogi fast med en mer trovärdig Lisbeth Salander.”

Ur andra perspektiv är det definitivt begränsande att kategorisera och åldersbestämma. Det gör att urvalet krymper och möjligheten att upptäcka nytt minskar. Risken blir att man bara läser sådant som man redan har läst, lite som alla algoritmer matar oss med idag i på streamingsiter. Jag skulle vilja ha en algoritm som vet vad man redan har sett och läst och räknar ut vad man verkligen behöver lära sig – en allmänbildarens algoritm!

Har du någon favoritplats där du helst sitter och skriver? 

Jag skriver bäst hemma vid köksbordet, nära till kaffebryggare. Jag kan skriva på många platser men det måste vara tyst, jag är en lättstörd typ.

Vad läser du själv för typ av böcker, finns det någon genre som tilltalar dig mest? Har du någon favoritförfattare?

Jag läser spänningsromaner, men inte deckare, den genren är uttjatad.

Allra bäst är verk – avsett om det är film, böcker, teater – som har en dörr öppen så att historien sipprar ut i verkligheten. Jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och berättelsen koloniserar den riktiga världen.

Spenderar du (den så kallade) sommaren med att skriva, eller kan du koppla bort det när du har semester?

Sommaren spenderar jag främst med familjen i sommarhuset i Bergslagen, där jag varvar skrivande med research och trädgårdsarbete. Ibland tar jag mig ett dopp också. Jobbar man heltid under resten av året, blir semestern en viktig period för skrivprocessen. Fast det är klart, tempot och effektiviteten går ner under sommaren. Jag har ofta storslagna planer över hur långt jag ska ha kommit, och när jag sedan summerar dagen så visar det sig att de ofta bestått av bara glass och podcastar. Men det gör mig inget, så länge jag njuter.

Slutet av din bok bäddar ju för en uppföljare, och visst är det så att det ska bli en trilogi? När beräknas del två ges ut, och kan du avslöja lite av handlingen?

Jag har tänkt att serien ska bestå av tre böcker och del två är redan skriven. Förhoppningsvis kan jag skriva kontrakt på den efter semestern. Nu åker jag på researchresa med familjen för att ta reda på fler detaljer och kontrollera att jag har beskrivit platserna korrekt. Del två startar bara några dagar efter slutet i del ett. Några nya karaktärer tillkommer medanJulia, Jake och Job kommer att finnas kvar. Del två kommer bli något mörkare och mardrömslik, och jag lovar att många frågor kommer få sina svar.


Läs gärna min recension av boken.

Karin Pasche finns på Instagram, och har även en egen hemsida!

Labyrint – vägen in gavs ut av Hoi förlag januari 2017, och är den första delen i en triologi där del två förhoppningsvis ges ut inom en snar framtid.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare. Hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn, men har bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Ulf Stark 1944-2017

Ulf Stark 1944-2017

I går efter lunch möttes vi av det sorgliga beskedet att Ulf Stark har avlidit efter en kort tids sjukdom, 72 år gammal. Stark var en av Sveriges främsta barn- och ungdomsförfattare och är kanske mest känd för de böcker som blivit filmatiserade, så som Dårfinkar och Dönickar (1984), Min vän Percys magiska gymnastikskor (1991) och Kan du vissla Johanna? (1992). Han skrev även flera bilderböcker där han samarbetade med illustratörer som Anna Höglund, Matti Lepp och Eva Eriksson. Poesiboken Djur som ingen sett utom vi där Linda Bondestam har illustrerat bilderna, blev nominerad till Augustpriset 2016 och vann samma år Snöbollen för årets bästa bilderbok. Nu i maj utkom hans sista bok Åskan, för barn mellan 6-9 år.

 

Foto: Leif Hansen
Foto: Leif Hansen

Det som gör Ulf Stark till en sådan mästerlig berättare är hans förmåga att skildra barndomen helt utifrån barnets perspektiv, och samtidigt som berättelserna utgår från det lättsamma och enkla i att vara barn, så finns ett stråk av det tungsinta och svåra: helt enkelt hur det är att leva och att vara människa. Det är just hur Stark med sådan lätthet kombinerar teman som till exempel utanförskap, död och sorg med humor, som gör hans författarskap så originellt.

Stark kommer att lämna ett väldigt, väldigt stort tomrum efter sig inom barnlitteraturen.