Bokkoll.se

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!

Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.