Browsed by
Tagg: Skrivande

Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Bloggambassadör 2017!

Bloggambassadör 2017!

I år ska jag bevaka Bokmässan, och att vara en av de utvalda bloggambassadörerna känns fantastiskt roligt och spännande! Jag kommer mest att skriva om de seminarier jag går på, men eventuellt även vad som händer i de olika montrarna och på de mindre scenerna.

Eftersom jag arbetar som bibliotekarie mot barn och unga och även är mest intresserad av den sortens litteratur, kommer mina inlägg främst att fokusera på seminarier inriktade mot bibliotek och barn- och ungdomslitteratur.

Redan nu kommer jag att börja blogga om mässan, så håll utkik efter kommande inlägg där jag bland annat tipsar om intressanta programpunkter, skriver om mässans historia, årets tema och diskussionen om Nya tiders medverkan!

(Inläggen kommer att ligga under ”Blogg” – ”Bokmässan 2017” i menyraden)

För att läsa mer om Bokmässan och se seminarieprogrammet, klicka dig in på deras hemsida!

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.” – Astrid Lindgren

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”Fantasy is escapist, and that is it’s glory. If a soldier is imprisoned by the enemy, don’t we consider it his duty to escape? If we value the freedom of mind and soul, if we’re partisans of liberty, then it’s our duty to escape, and to take as many people with us as we can!” – J.R.R. Tolkien

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.”

– Astrid Lindgren

 

(Foto: Jacob Forsell)