Browsed by
Tagg: Skrivande

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.” – Astrid Lindgren

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”Fantasy is escapist, and that is it’s glory. If a soldier is imprisoned by the enemy, don’t we consider it his duty to escape? If we value the freedom of mind and soul, if we’re partisans of liberty, then it’s our duty to escape, and to take as many people with us as we can!” – J.R.R. Tolkien

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.”

– Astrid Lindgren

 

(Foto: Jacob Forsell)
Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Uppväxtåren

Fjodor Dostojevskij föddes den 11 november 1821 i Moskva som den andra av sju syskon. Hans mor hette Maria Fjodorovna Netsjajeva, och var en köpmansdotter från Moskva. Det sägs att hon var en mycket empatisk och godhjärtat kvinna, som brann för omsorgen om de fattiga. Hon dog redan 1837 i tuberkulos, när Fjodor endast var 16 år gammal. Hans far Michajl Andrejevitj Dostojevskij var en illa omtyckt godsägare som när han var i femtonårsåldern rymde hemifrån för att slippa bli präst liksom sin far. Han lyckades komma in vid kejserliga medicinska akademien, deltog som fältskär i kriget 1812 och blev sedan kvar inom militärmedicinen. Efter det blev han chef för ett fattighospital i utkanten av Moskva och belönades med Sankta Annas orden av tredje klassen och fick titeln kollegieassessor. Genom den titeln uppnådde han status som adelsman i det officiella ryska klassystemet vilket i sin tur gav honom rätt att skaffa sig lantegendom, vilket han gjorde i guvernementet Tula. Till godset hörde två byar med livegna; men det var små byar med få invånare och även dålig jord.

Dostojevskijs hade anor från jordägare i det litauiska furstendömet Pinsk, och där finns byn Dostojevo fortfarande kvar.

Familjen Dostojevskij bodde i en våning  med bara tre rum och kök på sjukhusområdet, men trots det trånga boendet hade de ändå både tjänare, hästar och en ståtlig vagn. Fjodor och den yngre brodern Andrej hade en mycket nära relation, och var i princip alltid tillsammans. Dostojevskij undervisades i hemmet tills han var tolv år, sedan sattes både han och hans bror i en privat skola där de skulle förberedas för gymnasiet. Båda kom sedan in i den ansedda internatskolan Tjermakska skolan i Moskva. Kanske blev deras gemenskap än mer stark då modern dog och fadern på grund av sorgen blev alkoholiserad och ständigt var på dåligt humör. Han fostrade Fjodor och hans syskon väldigt strängt; dagarna bestod av studier och någon lek var det aldrig tal om. Men på somrarna åkte familjen ofta ut till byn Darovoje utan fadern som behövde arbeta, och där bidrog naturen och faderns frånvaro till att Fjodor kunde leva ut och känna sig fri.

Författare som Fjodor under studietiden läste flitigt var bland annat Pusjkin, Walter Scott, Gogol och Schiller; vilken den sistnämnde fungerade som en inspiratör för en renhjärtad idealism där människokärlek och frihetsdyrkan stod i centrum. Både Dostojevskij och brodern Michajl drömde om att bli författare, men då fadern ville annorlunda hamnade Fjodor vid ingenjörsakademien. Fjodor höll sig mest för sig själv på skolan, och tillbringade all sin lediga tid med att läsa och skriva. 1839 dog fadern. Det gick länge ett rykte om att han blivit ihjälslagen av bönderna men antagligen berodde istället hans dödsfall av ett slaganfall.

Författardebut, straffläger och förälskelse

När Dostojevskij var 23 år gammal bestämde han sig för att satsa helhjärtat på en författarkarriär. Han hade då förslösat nästan hela arvet efter fadern på kortspel, och sågs som en märklig figur som är skrytsam och lättirriterad, men hans dåliga humör kan ha berott på de epileptiska anfall han led av; där hallucinationer var ett symptom. 1846 debuterade han med brevromanen Arma människor (Som senare fått titeln Fattigt folk, vilken recenseras här i bloggen). Man menar att Dostojevskijs realism uppkom genom att han började se Petersburg så som det låg framför honom: att staden som låg framför honom samt alla människor var mer bottenlöst och oerhört än någon fantastisk dröm eller någon saga. Debutverket blev kritikerrosat och man menade att en ny stor författare i Gogols anda hade sett dagens ljus. I och med detta stod dörrarna till societeten öppen för honom, dock gjorde han sig snabbt ovän med andra författare då han såg sig som förmer än dessa. Samtidigt sägs han ha varit både paranoid och hypokondriker, och hade en stark rädsla för att begravas levande. Men hälsan påverkade inte Dostojevskijs produktivitet. De följande åren skrev han färdiga tre verk, där han började sätta individen i centrum istället för de sociala frågorna. Det här var en besvikelse på litteraturkritikern och den numera goda vännen Belinskij som efter debutromanen hyllat Dostojevskij som en ny socialrealistisk författare. Samtidigt var det Belinskij som introducerade honom för en hemlig grupp socialister som var kritiska till tsar Nikolaus I:s regim. Dostojevskij blev allt mer revolutionär, och läste ofta upp politiska skrifter för likasinnade. Tsarens hemliga polis arresterade dock anhängarna till gruppen, och dömde flera av dem till döden, bland annat Dostojevskij. Efter en skenavrättning blev han skickad till fånglägret i Sibirien och dömd till straffarbete i fyra år.

Dostojevskij sittandes i en stol Dock fick han avtjäna den sista tiden som menig soldat i Semiplanatinsk, där han träffade och blev bekant med flera personer, varav en av dem var en baron Wrangel som tjänstgjorde som åklagare. Genom Wrangel träffade Dostojevskij Maria Dmitrijevna, som han senare gifte sig med. Dock blev äktenskapet mycket olyckligt då de båda var sjukliga – Maria var lungsjuk medan Fjodor fick fler och fler epileptiska anfall. Dessutom var Maria mer förälskad i en ung lärare vid namn Vergunov, men Dostojevskij som i sitt kärleksrus var i det närmsta besatt av Maria hade på ett förödmjukande och ohederligt sätt fått Maria att välja honom istället. Bland annat genom att övertala dem båda att Maria skulle få det mycket bättre ekonomiskt med honom som make.

Fånglägret påverkade inte bara Dostojevskijs fysiska hälsa, utan påverkade även hans inre tankevärld. Detta visar sig i de två romaner han skrev vid den här tiden; där ondska och godhet står i polemik mot varandra, vilket även kom att kasta ljus framåt mot framtida verk så som Idioten och Onda andar.

Sjukdom och spelmissbruk

Tiden efter giftermålet och flytten tillbaka till Petersburg följdes av en svår period där både Fjodor och Maria blev allt sjukare, och Fjodor tycktes gräva ner sig i arbete, både i skrivandet och litteraturtidskriften Vremja som han drev med sin bror. Han besökte även många olika städer runt om i Europa där hans spelmissbruk gjorde att han förlorade en hel del pengar. I samma veva förälskade han sig i en ung författarinna vid namn Apollina (Polina) Prokofjevna, vilken han inledde en kärleksaffär med. Förälskelsen gjorde att han följde efter henne till Paris, där han på vägen dit spelade bort ytterligare pengar. Kärlekssagan dem emellan fick dock ett abrupt slut på grund av Polinas svalnande intresse, och man kan ana att hans roman Spelaren kom att skildra både den olyckliga kärleken och hans spelmissbruk. Dostojevskij menade att om man förnekade Gud kom detta i uttryck av en perverterad lust som hade drag av vansinne. Kanske hade den här tron uppkommit genom hans egen besatthet för spelandet, men även i sitt möte med mördare i Sibirien.

Enligt Karl Erik Lagerlöf i biografin Dostojevskij – liv och dikt menar att Dostojevskijs syn även inbegriper Ryssland, tsaren och folket och att människans hem och tillhörighet är hos Gud, vilken ger sig uttryck i nationen och jorden. Han menade att individualism och ett självständigt förnuft ledde till synd och ondska, medan man genom att sätta Gud och nationens bästa i främsta rummet förenades i godhet och världsharmoni. Samtidigt höll Dostojevskij, trots tvetydighet, fast vid åsikten att människan är fri att välja mellan gott och ont. Dock kan man inte hitta många karaktärer i hans romaner där karaktärerna är fria att välja; och även hans eget liv är fullt av motsägelser.

Fattigdom, sorg och enorm produktivitet

1865 dog både hustrun Maria och brodern Michajl. Då han både tog på sig ansvaret att sörja för broderns änka och barn samt att överta broderns fordringsägare då tidskriften gått i konkurs; stod han plötsligt med en stor skuld som han inte kunde betala. För att komma undan alla kreditorer flydde han till Wiesbaden där han efter att ha förlorat alla sina pengar ytterligare en gång  bokstavligt talat låste in sig på ett hotellrum för att skriva på romanen Brott och straff. För att få ihop lite pengar hade han innan flykten skrivit på ett kontrakt med en förläggare som innebar att Dostojevskij själv inte fick något vederlag för det han skrev, om han inte på ett år lyckadades skriva en roman på över 200 sidor. Men skrivandet blev inte lätt, han ständigt i ett tillstånd av hunger då han inte hade råd att äta sig mätt. För att få lite pengar lyckades han till slut sälja romanen som följetong till en tidskrift, och fick även låna pengar av olika vänner och bekanta. Detta bidrog till att han kunde återvända till Petersburg. Dock strök han de första sex kapitlen som var skrivna i jag-form och började om, med endast en månad på sig att leverera en färdig roman. Han anställer då en stenograf, en ung kvinna vid namn Anna, att hjälpa honom att färdigställa romanen i tid. Det lyckas, och Anna blir sedan hans hustru i fjorton år. Anna dyrkade sin man både som person och författare, vilket man lätt ser i hennes memoarer.

Man kan säga att det var Anna som fick rätsidas på Fjodors liv; både när det gäller att klara sig ur skuldknipan och genom att ta kommandot över deras ekonomi då han aldrig blev kvitt sitt spelmissbruk. Det var även Anna som tog hand om utgivningen av hans verk, vilket gjorde att han så småningom lyckades bli skuldfri. Trots detta gav författarskapet inte ekonomiskt vinning förrän han skrev på sitt sista stora verk, Bröderna Karamazov. Han hade först då fått erkännande både i Ryssland och i Europa för sitt författarskap. Men Anna gav honom även en trygg bas, ett familjeliv där han hade sin trygga punkt i livet. Dock dog den första dottern bara tre månader gammal, vilket lämnade Fjodor i enorm förtvivlan. Paret fick sedan tre barn till, och barnen var de som gav honom riktig lycka i livet, och han var en mycket tålmodig, ömsint far som älskade att leka med barnen. Han lär ha sagt att själen blev helad genom att man  vistades med barn.

Arbetet med den sista romanen slet på hans hälsa ordentligt, och han blev ofta fysisk sjukt av det intensiva skrivandet. Liksom innan var han uppe hela nätter för att skriva, men detta tär nu oerhört på hans välmående. Innan romanens tillkomst hade han gjort anteckningar i tre år och föreställt sig hur romanen skulle utformas i huvudet. Ändå förkastade han och förstörde flera kapitel för att skriva om. Under hösten då de sista kapitlen skrevs förstod Dostojevskij att han snart skulle dö, och när romanen var färdig i november 1880 hade han endast tre månader kvar att leva. Den 28 januari 1881dog han, 59 år gammal till följderna av blödningar från halsen, som tros ha berott på ett epileptiskt anfall.


Bakhåll förlag ger ut en svit av Dostojevskijromaner, där Anteckningar från underjorden,  Netka Nezvanova och Den evige äkta mannen hör till de senast utgivna.

Bokförlaget Modernista har gett ut nyutgåvor av de verk som ses som hans mest inflytelserika, så som Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov.

Här kan du läsa min recension av Fattigt folk.


Källa:
Lagerlöf, Karl Erik (2008). Dostojevskij – liv och dikt. Stockholm : Carlsson Bokförlag.