Browsed by
Tagg: Skola

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen – Laura Wood

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen – Laura Wood

Poppy Pym och den förhäxade pjäsen är uppföljaren till den första boken om den trapetssvingande flickan Poppy; vars titel är Poppy Pym och Faraos förbannelse (2016). Författaren är den brittiska litteraturvetaren Laura Wood, och böckerna om Poppy har gjort succé både i England och internationellt, och man kan lätt förstå varför. Poppy är föräldralös och har växt upp i ett cirkuskollektiv, men går nu på den anrika privatskolan Saint Smithens, där hon tillsammans med sina bästa vänner Ingrid och Kip gör mycket annat än att bara göra läxor – som att lösa mystiska brott till exempel!

Precis som i den första boken är hela handlingen mestadels förlagd på skolan och dess område, förutom i början när en utflykt till den närmaste orten Brimwell går av stapeln, där också den första i raden av mystiska saker händer. Titeln på boken avslöjar att det handlar om en teaterpjäs som är förhäxad, och inte vilken pjäs som helst utan elevernas uppsättning av Shakespeares Macbeth; som är känd för att föra olycka med sig. Och olyckor, det drabbar verkligen teatersällskapet vid provspelningarna – så som bränder, matförgiftning, och spöken som skräms.

Wood lägger upp texten på samma sätt som i sin förra bok; och man skulle kunna säga att det enda som är utbytt är att det den här gången handlar om en teaterpjäs istället för en egyptisk utställning. Miljön är densamma, de karaktärer som är misstänkta innehar liknande attribut och kan beskrivas som arketyper: den goda, den giriga, den självupptagna, den snygge, den stränga och så vidare. Därmed får man precis det man förväntar sig av berättelsen, utan några överraskningar. Det här behöver för den delen inte vara något negativt, utan tvärtom så är det främst igenkänning som gör att barn fastnar för en viss typ av serier och även har lättare att förstå texten.

Wood är skicklig på att bygga upp spänningen samtidigt som hon får med sig läsaren i att lösa de olika mysterierna genom så kallade ”planteringar”, det vill säga att en för stunden oviktig detalj eller karaktär senare visar sig ha stor betydelse för händelseförloppet och handlingens lösning.

Vid läsningen av den första boken reagerade jag på den intertextuella kopplingen till främst Harry Potter-böckerna, och ansåg att likheterna rent karaktärsmässigt var för många även om berättelsen som sådan är unik. Men jag måste få ändra mig lite, för karaktärssammansättningen är onekligen ett lyckat koncept. Det som tilltalar mest med böckerna om Poppy Pym är kanske deras förmåga att både vara roliga och spännande, och att de kan läsas och ge behållning för både den yngre och äldre läsaren. Poppy som karaktär går helt enkelt inte att ogilla, för vem kan stå emot hennes humor, värme, totala avsaknad av förnuft och känsla – och inte minst av allt hennes klipskhet som leder till att ohederliga och oärliga brottslingar kan gripas!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min recension av Poppy Pym och Faraos förbannelse.

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen (Poppy Pym & the Double Jinx) Bokomslag Poppy Pym & den förhäxade pjäsen (Poppy Pym & the Double Jinx)
Poppy Pym (del 2)
Laura Wood
Barnroman
Modernista
2017-06-07
304
9-12 år

Äntligen är den trapetssvingande flickan Poppy Pym tillbaka! Ännu en gång får vi bevittna hennes totala avsaknad av förnuft och känsla, och ännu en gång får vi vara med och lösa ett brott som har begåtts! Den här gången handlar det om en teaterpjäs som tycks vara förhäxad, och Poppy och hennes vänner hamnar återigen i farliga situationer.

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Barnet i mossen – Siobhan Dowd

Barnet i mossen – Siobhan Dowd

Historien utspelar sig i Irland under tidigt 80-tal; oroligheterna i landet präglar vardagen och militären vaktar gränsen till Nordirland. Protagonisten Fergus är mitt inne i en intensiv tentaperiod, där hans resultat kommer att påverka om han kommer in på läkarutbildningen i Aberdeen eller inte, och därmed hur hans framtid blir. Men han har mer att tänka på än endast studierna, då hans storebror sitter i fängelse på grund av sitt samröre med IRA. Oron för brodern växer, då hungerstrejken som han och andra interner inlett med anledning av Margaret Thatchers beslut att de inte tillåts behandlas som politiska fångar, kan leda till hans död.

I samma veva gör Fergus en fasansfull upptäckt när han och hans farbror Tally en tidig morgon är uppe vid kullarna vid gränsen, för att på olagligt vis samla in torv att sälja. Upptäckten visar sig vara en kropp av vad man först tror är en liten flicka, men som sedan visar sig vara en kortväxt ung kvinna som levde för 2000 år sedan, som kommer att kallas Mel. Fergus blir bekant med arkeologen som har hand om fyndet och hennes dotter, Cora, då de i brist på husrum i byn får bo på det Bed & Breakfast som Fergus mamma sporadiskt driver. Cora är allvarlig och mystisk, och hennes sätt att vara både okuvlig och skör gör att Fergus i henne hittar någon som han både attraheras av och finner en själslig samhörighet med.

Med endast de här ingredienserna skulle historien ha varit en bra läsupplevelse; men Dowd låter sig inte nöjas här, utan går djupare genom att väva ihop dåtid och nutid och de sammanhang som förenar dem, vilket skapar en mångfacetterad och mångbottnad berättelse.

Det finns i historien en parallell berättelse som är Mels, som markeras genom kursiv stil och som har en personlig jagberättare; till skillnad från den allvetande opersonliga berättare som återger Fergus perspektiv. Det här gör att Mel talar direkt till läsaren, vilket gör att det känns som om den tid som skiljer dåtid från nutid inte existerar.

Trots att texten till största del skildrar en dyster vardag där framtiden är oviss, och där man tvingas acceptera tillvarons varande, så finns det i boken ett budskap som syftar till det motsatta: människans förmåga att till en viss del själv styra över sitt liv och öde, att bryta sig loss och frigöra sig från det som håller en fast – vare sig det är samhällets normer och värderingar eller det socioekonomiska och kulturella arv som man bär på.

Självuppoffring är kanske inget man definierar frigörelse av jaget och självet med, utan tvärtom dess motsats. Dowds berättelse kan tyckas dra och spreta åt båda hållen, dels den frigörelse Fergus är på väg emot genom att fly byn och börja ett nytt liv på universitetet, men också hur han är villig att offra sin egen frihet och framtid för sin brors skull. Mels kortväxthet gör att hon blir utstött, och det är bara genom bybornas acceptans som hon kan få frigörelse. Istället offrar hon sig själv när hon felaktigt döms till döden, istället för att hennes bror ska avrättas. Det som tycks få berättelsen att verka osammanhängande är istället berättartekniskt väl genomtänkt, och förbinder och förenar.

Det är just motsatsförhållandet som gör Barnet i mossen till en sådan exceptionell läsupplevelse – att se hur de fint sammanflätade trådarna förenar självets uppoffring med dess frigörelse; och det enastående och vackra i att offra sitt eget liv och vad det är värt för den kärlek man hyser till en annan människa.

För Barnet i mossen tilldelades Siobhan Dowd postumt det brittiska litteraturpriset Carnegie Medal, för 2009 års bästa ungdomsbok.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Barnet i mossen (Bog Child) Bokomslag Barnet i mossen (Bog Child)
Siobhan Dowd
Ungdomsroman
Atrium Förlag
2017-02-15
346
Unga vuxna

En enastående berättelse där vedertagna sanningar hela tiden måste omprövas, och där två till synes olika berättelser vävs samman och förenas på ett mycket skickligt och genomtänkt sätt.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden är en novellsamling av Elin Nilsson, som tidigare skrivit ungdomsböckerna Istället för att bara skrika (2011) och Flyt som en fjäril, stick som ett bi (2013).

Samlingen består av åtta noveller som alla innehåller olika teman och motiv, men ändå hålls ihop av vissa gemensamma nämnare. De beskriver alla hur det är att vara på väg ut i livet och frigöra sig från barndomens bojor, med allt vad det innebär: hur man i ena stunden snubblar fram längs livets snåriga väg för att i nästa plötsligt springa obehindrat i det grönaste och mjukaste gräs, obekymrad om tillvaron.

Nilsson skriver från de ungas perspektiv, och genom en vuxen närvaro i berättelserna tydliggörs och förstärks känslan av frigörelsen från vuxenvärlden. Ibland intar barnen vuxenrollen; är den som stöttar och finns där när de behövs. Det här sker bland annat i novellen ”Backa pappa”, där Oliver som har skilda föräldrar ska fira nyår med sin pappa hos sin farbror och hans familj. Det visar sig att många gäster är bjudna, och pappan som inte är van vid sociala sammanhang – han brukar inte ens träffa sin bror som han egentligen inte ens verkar gilla – känner sig obekväm av situationen. Han har köpt med sig raketer för en mindre förmögenhet, men när klockan blir tolv vill ingen på hela festen följa med ut förutom Oliver och en tjej i hans ålder. Olivers känslor för sin pappa är komplexa; samtidigt som han tycker att hans pappa är en rätt sorglig typ, så känner han med honom och ser hans utsatthet och sorgsenhet och det här skildras på ett väldigt bra sätt när de tillsammans åker ut för att fyra av fyrverkerierna.

Många noveller gestaltar även syskonskapet och hur det är att både avsky och älska sitt syskon. Jag fastnar speciellt för novellen som heter ”Vad fan är det för fel” där två tvillingsystrars relation står i fokus. Den ena tvillingsystern är sjuk i anorexia och allt kretsar kring hennes sjukdom för att hon inte ska bli ännu mer sjuk. Det här innebär att föräldrarna är beroende av att den andra systern ständigt tar hand om henne, både hemma och i skolan vilket är extremt påfrestande. Även i den här novellen intar den unga karaktären en vuxenroll, mot sin vilja. Att behöva axla den rollen innebär att hon går miste om mycket, och det i kombination med att hon brottas med sorgen över att sakta förlora sin syster gör att bägaren snart rinner över:

Jag blir nästan aldrig arg. Det är sant. Jag är inte en sån som blir det. Men nu kände jag för att förstöra något. Kasta en tallrik i väggen. Jag gick till vardagsrummet och började leta efter något att ha sönder. Jag öppnade vitrinskåpet och tog fram en glasvas. Det var inte den största. Men den såg dyrast ut. Jag höll den ovanför golvet och jag såg framför mig hur jag släppte den. Krasch. Och sen tusen små glasbitar på golvet (s. 99).

Det som gör den här novellsamlingen så bra är Nilssons förmåga att återge hur alldagliga händelser blir till de viktigaste ögonblicken, de som etsar sig fast och blir ihågkomna. De som vidrör något inuti individen och som från den stunden påverkar hela essensen av vem de är.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Anrop från inre rymden Bokomslag Anrop från inre rymden
Elin Nilsson
Novellsamling för barn och unga
Alfabeta Bokförlag
2017-04-28
159
9-12 år

En novellsamling för unga som lyckas med den svåra konsten att genom att skildra det alldagliga även berör det som är det viktigaste och mest avgörande.