Browsed by
Tagg: Övernaturligt

Pojken från längesen – Kerstin Lundberg Hahn

Pojken från längesen – Kerstin Lundberg Hahn

Kerstin Lundberg Hahn har tidigare gett ut flera böcker för barn och unga, varav många tillhör skräckgenren. Skuggan i väggen (2012), Barnkolonin (2013) och Innan helgen är över (2016) är några titlar att nämna. Hon medverkar även med berättelsen ”Det som existerar” i samlingsverket Höstväsen – Skräckberättelser, som utkommer den 26 september.

I Pojken från längesen, Lundberg Hahns nya roman för barn i åldern 9-12 år, är det återigen det övernaturliga och oförklarliga som är i fokus, då huvudpersonen Tove kommer i kontakt med en halvt genomskinlig pojke som har gömt sig i ett gammalt skåp sedan andra världskriget. Tove och hennes mamma hittar skåpet på tippen; det är ett vackert hörnskåp med målade blommor på som är tillverkat någonstans i Centraleuropa under sent 1800-tal.

Pojken, som visar sig heta Florian, kommer fram ur skåpet varje natt för att prata med Tove men framförallt för att visa henne sina minnen från en tid som för längesedan passerat. Minnena är orsaken till att pojken dröjer sig kvar i skåpet, då det han upplevde under några dygn när nazistsoldaterna tillfångatog hans familj och brände upp deras hem traumatiserade honom djupt.

Men det är något som inte riktigt stämmer överens med Tuvas teori om att Florian är ett spöke, så därför bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att ta reda på sanningen.

Berättarrösten som är Toves är extradiegetisk-homodiegetisk då Tove står utanför under själva berättandets gång, men ändå själv deltar i de händelser och situationer som hon berättar om. Historien har alltså utspelat sig innan den berättas, men tidsrymden däremellan är endast några dagar. Det här får man veta först i slutet av boken, då hon beskriver hur hon bestämt sig för att skriva ner allt:

På helgen skrev jag klart om min prao. Det blev en ganska tråkig redogörelse […]. Men det som hade varit det verkligt viktiga, det skrev jag inte ett ord om i prao-rapporten. Det var då jag bestämde mig för att istället skriva ner den här berättelsen. Florians historia. Eller kanske rättare sagt: min historia om mötet med Florian. För det är en historia som måste berättas. Och det har jag gjort nu. (sid. 172)

De svartvita illustrationerna av Elisabeth Widmark är otroligt estetiska och stämningsfulla, och samverkar väl med den välskrivna texten som är avskalad samtidigt som viktiga detaljer och beskrivningar inte går förlorade.

Trots att skildringen av den unga pojkens livsöde är smärtsam och trots det lite rysliga spökinslagen, är det här en bok som jag garanterat kommer att rekommendera för barn i mellanåldern som letar efter ”läskiga böcker” som ändå inte orsakar mardrömmar. För det här är en bok som genom att skildra nazisternas avskyvärda handlingar visar en verklighet som var sann för många människor; något alla barn i mellanstadiet bör känna till och som vi aldrig någonsin får glömma bort. Dessutom visar den på den enskilda individens styrka och förmåga att ta sig vidare trots att det verkar omöjligt.

Även vänskapens kraft lyser starkt genom hela berättelsen, vilket är ett vanligt och typiskt tema just i mellanålderslitteratur. Man kan se skåpet som en symbol för vänskapen mellan Tuva och Florian, då det tar dem till en plats där ingen annan kan se dem, och där de kan umgås utan att några vuxna blandar sig i. Just det symboliska i Lundberg Hahns berättelse är kanske något som endast den vuxna läsaren lägger märke till, vilket på intet sätt är ett överflödigt inslag i texten. Tvärt om är det just det här som visar på barnlitteraturens höga kvalitet: på dess konstnärlighet och kapacitet att uppskattas av läsare i alla åldrar.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Pojken från längesen Bokomslag Pojken från längesen
Kerstin Lundberg Hahn
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-09-08
172
9-12 år

Kerstin Lundberg Hahns nya bok är både ryslig och skrämmande, men innehåller viktiga historiska skildringar. Sorg, vänskap och att acceptera det förflutna är andra teman som tillsammans med de svartvita illustrationerna skapar en finstämd och symbolisk berättelse.

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Labyrint vägen in – Karin Pasche

Karin Pasche debuterade med romanen Labyrint – vägen in i januari i år, och boken är den första delen i en serie där spänning blandas med magisk realism.

Historien utspelar sig i ett nutida Stockholm, och inleds med att bokens protagonist Julia befinner sig på sjukhus på grund av en allvarlig hjärninflammation, som gör att hon hallucinerar och har stora minnesförluster. Sjukdomen påverkar hennes förmåga att arbeta och umgås med andra människor, och hon stänger därför in sig in sin lägenhet som hon hyr i andra hand. Emellanåt måste hon dessvärre bege sig ut för att handla mat eller utföra andra ärenden, och det är när hon befinner sig utomhus som hon får de hallucinatoriska synerna, som utgörs av en sorts dimma som leder henne i en viss riktning, som bringar henne en osannolik tur – hon vinner miljonbelopp två gånger om och träffar rikemanssonen Jake, som hon blir förälskad i. Det finns dock en annan orsak till att Julia och Jacks vägar korsas, något som försätter dem båda i livsfara.

Rent berättarmässigt så finns det  i texten en del brister som man lägger märke till. Det som stör läsningen är framförallt överanvändningen av ord som ”denna” och detta” som upprepas i var och varannan mening. Relationen mellan karaktärerna, och framförallt den mellan Julia och Jake som den målas upp känns inte helt trovärdig: det blir för mycket velande fram och tillbaka när Julia går från att vara en misstänkt brottslig, till att frikännas från all skuld, till att bli lite misstänkt igen, för att sedan få Jack att bli upp över öronen förälskad i henne. Dialogerna känns ibland för spontana och konstlade, framförallt när den annars så reserverade och kritiska Julia blir som förbytt när hon träffar gatupredikanten Job. Det finns även i hennes beteende gentemot Jake en tvetydighet, och det här gör att hon som protagonist blir svår att få grepp om emellanåt. Trots det så är Julia en karaktär som fastän hon ofta har en fysiskt och emotionell bräcklighet även har en sorts råhet och beslutsamhet i sig, som gör att jag gillar henne. Att skapa en ung karaktär med social fobi, litet kontaktnät och en problematisk arbetssituation är ett bra val av författaren, då det faktiskt speglar en realitet som många kan känna igen sig i.

De magiska och övernaturliga elementen är det som driver handlingen och därmed spänningen framåt, och Julias hjärna fungerar som en sorts katalysator för de kedjehändelser som utspelar sig. Pasche ställer i sin roman flera intressanta filosofiska frågor, vilket i sig gör boken värd att läsa. Vad är egentligen verkligheten; är den resultatet av hur vi upplever omvärlden med våra sinnesintryck, eller är det endast en illusion och något som döljer den verkliga verkligheten? När verkligheten förändras för Julia, sker en transformation inom henne som kan ses som en symbol för identitetsskapande. Och även om romanen kan ses som en spännande thriller med övernaturliga inslag, är det just Julias förvandling som är romanens styrka.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Labyrint - vägen in Bokomslag Labyrint - vägen in
Labyrint
Karin Pasche
Ungdomsroman, Roman
Hoi Förlag
2017-01-21
386
Unga vuxna, Vuxna

En spänningsroman som innehåller både deckarinslag och övernaturliga element!

Vänder sig till både unga vuxna och vuxna läsare.

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Inatt jag drömde – Mårten Melin

Inatt jag drömde – Mårten Melin

I Mårten Melins nya mellanåldersbok Inatt jag drömde är det fantasin som står i fokus. För tänk om man kunde besöka andra människors drömmar, och där få saker och ting att existera eller försvinna med en endaste tanke? Mat, byggnader, landskap, djur, människor…? Den här förmågan upptäcker Malik att han har, en natt på sommarkollot när han inte kan sova. Plötsligt finns det ett skimrande drömhål ovanför hans rumskompis Elias, vilket visar sig vara ingången till drömmarnas värld, och i det här fallet Elias dröm om en fisketur med sin avlidna pappa. Även om Maliks intrång i drömmen gör Elias besvärad, är han beredd att göra samma sak igen för att imponera på Sira, tjejen han är kär i. Tillsammans utforskar de det My Little Pony-land som Siras lillasyster Naida alltid drömmer om, där allt är glädje och lycka.

Men att vara drömvandrare är inte så problemfritt som det verkar vara, för det går inte att ta sig tillbaka till den verkliga världen när den som drömmer har vaknat. Ett annat dilemma är att det i drömmarnas värld finns någon som kallar sig Jonna – ”alla mardrömmars skapare och beskyddare”, som kan få en mysig dröm kan förvandlas till en oerhört skrämmande mardröm på bara en sekund. Jonna vill inte bara ha makt i sin egen värld utan även i den verkliga världen, och drar sig inte för att få som hon vill. Den ende som kan ta sig mellan världarna och därmed förena dem är Malik, vilket Jonna såklart utnyttjar för att ta sig över till den verkliga världen. För att få Malik att göra som hon vill tillfångatar hon Sira precis när de ska ta sig igenom hålet till den verkliga världen, vilket medför att Malik inte kan ta sig tillbaka in i drömmen för att hämta henne.

Det visar sig att alla människors drömmar hänger ihop och förenas, och att man därför kan ta sig från en dröm till en annan. Frågan är bara hur Malik ska ta sig tillbaka, och hur han ska hitta Sira. Och vad är det egentligen för planer som Jonna smider tillsammans med landets statsminister, och hur ska han lyckas stoppa dem?

Melin leker i den här berättelsen med en svindlande tanke; att kunna ta sig till drömmarnas värld och styra andras drömmar, men även att kunna skapa en egen sfär där man kan uppfylla sina egna drömmar genom tankens kraft. Historien låter han ta form genom den simultana jag-berättaren Malik, vilket gör att man som läsare kommer de både spännande och skräckinjagande händelserna och situationerna nära – man kan nästan fysiskt känna den panikkänsla som måste kommer över honom när Sira har fastnat i den andra världen, och han plötsligt står öga mot öga med hennes föräldrar; utan att kunna förklara varför deras dotter är borta.

Som i Melins andra texter finns även här en sorts direkthet, där det inte finns utrymme för det överflödiga. Genom att skala av på det här sättet sätts handlingen i centrum medan person- och miljöbeskrivningar kommer i skymundan. Det som är utmärkande för det här berättargreppet är att man på en gång hamnar i det som är berättelsens kärnhändelse; i det här fallet när Malik först upptäcker sin förmåga. Bokens exposition; dess inledning där man lär känna miljö och karaktärer, existerar därför inte och man lär istället känna dessa allteftersom historien berättas. Det här berättargreppet fungerar väl när syftet är att skapa spänning från start, men gör istället karaktärerna platta och intetsägande – för även om man ser händelserna från protagonistens perspektiv så beskrivs inte tankar och känslor ingående, vilket försvårar läsarens identifiering och igenkänning.

Det som jag verkligen uppskattar med Inatt jag drömde är flörten med de klassiska sagorna och deras berättelsemönster och teman, men även den intertextuella relation som finns till Melins tidigare verk om Skogsbingelskolan, som handlar om en skola för unga människor med övernaturliga förmågor. På det sättet var slutet lite av en besvikelse, då jag gärna hade sett en till berättelse om Malik där han fick utveckla sin oerhört fascinerande förmåga. Men vem vet? Vad som helst kan ju faktiskt hända i fiktionens värld!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min författarintervju med Mårten Melin!

Inatt jag drömde Bokomslag Inatt jag drömde
Mårten Melin
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-06-16
144
9-12 år

Vore det inte helt fantastiskt att kunna ta sig in i drömmarnas värld; att styra dem som man vill och uppleva sådant som man bara fantiserat om? Det här blir sanning för bokens huvudperson Malik, som upptäcker att han är en drömvandrare. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att gå in i andras drömmar; och snart riskerar han att förlora både sitt liv och tjejen han är kär i; men även att hela världen försämras till en mycket sämre plats.

Fyr 137 – Ingelin Angerborn

Fyr 137 – Ingelin Angerborn

Ingelin Angerborn har tidigare gett ut en mängd mellanårsböcker som alla har rysartemat gemensamt; bland annat Sorgfjäril (2010), Hjärta av damm (2014) och Gengången (2015). Den nya boken Fyr 137 är den tredje och avslutande delen i Mebeltrilogin, där de två första delarna är Rum 213 (2011) och Sal 305 (2016). Rum 213 har även filmatiserats och har nu kommit ut på dvd.

När vi möter de tre vännerna Elvira, Meja och Bea igen är det återigen sommar – två år har gått sedan de var på kollot där mystiska saker för första gången började hända, och det är ett år sedan huvudpersonen Elvira på grund av en bilolycka hamnade på sjukhus, där hon hade utsikt mot mentalsjukhuset ”Dåris” där ännu mer kusliga saker utspelade sig. Nu är tjejerna istället på väg till Svartuddens camping tillsammans med Mejas föräldrar, där de ska bo en vecka. De ser fram emot att bada, sola och sova i tält, och kanske träffa på några trevliga killar också. På vägen dit berättar Mejas pappa att det finns en gammal fyr vid campingen, och precis då kör det förbi en bil med registreringsnumret FYR 137. Elvira, som är den vars tankar och känslor man får ta den av, undrar om skylten kan vara ett tecken eller en förvarning, på samma sätt som det varit det gångerna innan.

De blir ännu mer motvilliga till att besöka fyren när en ung tjej som arbetar i kiosken berättar att det spökar där. Enligt sägnen är spöket en kvinna, ”Svarta Sara”, som dränkte sig efter att ha förlorat sin man när en båt förliste utanför fyren år 1893. Men trots att de känner sig oroliga och lite rädda lånar de nyckeln till fyren och går dit, för att bevisa för sig själva och för några killar de träffat att de inte tror på sägnen om spöket. I en vik i närheten hittar Elvira en plåtburk med en gammal dagbok i, vilken kommer att få en central roll i berättelsen.

Angerborn är skicklig på att skildra hur det realistiska och vardagliga existerar samtidigt och parallellt med det paranormala och övernaturliga, och hon lyckas hålla det på en sådan nivå att det varken blir för otäckt eller förstör spänningen. Jag tror även att orsaken till att böckerna är så populära är att de även skildrar det komplicerade i att ha relationer till andra människor; både vänner, pojk/flickvänner och föräldrar, och att det här bidrar till igenkänning. Samtidigt som texten emellanåt får det att ila längs ryggraden finns även en känsla av trygghet och välbehag – för vad kan vara mer idylliskt än den svenska sommaren? Jag tror att just den här kombinationen är ett väldigt lyckat koncept, och är en stor anledning till böckernas popularitet.

Fyr 137 är onekligen en väldigt bra mysrysare, som passar perfekt som sommarläsning!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Fyr 137 Bokomslag Fyr 137
Mebeltrilogin (del 3)
Ingelin Angerborn
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-05-19
230
9-12 år

Det här är tredje och sista delen i Mebeltrilogin! Det har gått ett år sedan de märkliga händelserna på sjukhuset, det är sommar igen och Elvira, Meja och Bea ska tillbringa en vecka på Svartuddens camping. Där finns en gammal fyr, som enligt sägnen är hemsökt. Gör det verkligen det, och vem tillhör den gamla dagboken som de hittar? Det här är spännande läsning som passar perfekt till sommarlovet!

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

Ordbrodösen – Anna Arvidsson

Ordbrodösen – Anna Arvidsson

Ordbrodösen från 2016 är Anna Arvidssons debutroman, och vilken debut sedan!

Historien tar sin början vid tidpunkten för huvudkaraktären Albas 18-årsdag. Men Alba är ingen vanlig tonårstjej. I hennes släkt får kvinnor på sin artonårsdag en speciell gåva; nämligen att styra andra människors handlingar och tankar med skrivna ord. Men vid den obligatoriska ceremonin som även fungerar som ett inträdesprov för att bli en så kallad ordbrodös händer något som aldrig hänt innan – hon misslyckas med det som ledamöterna ber henne att göra. Det hon skriver har ingen verkan, och ingen har någon förklaring till varför. Det finns dock fem villkor som måste vara uppfyllda för att kraften ska fungera; man måste ha fyllt 18 år och inte göra inträdesprovet på en annan dag än den dagen man är född, inte ha fött barn, vara biologiskt dotter till en ordbrodös samt inte ha några bröder då de blockerar kraften. Då den enda förklaringen är att någon av de här villkoren inte är uppfyllda, börjar man beta av dem en och en och till slut kvarstår endast en av dem: Alba måste ha en tvillingbror, då hennes mamma som dog när hon var fem år gammal endast var gravid en gång.

I väntan på att ledamöterna ska komma fram till vad som ska göras härnäst, skickas Alba till Stockholm där hon ska bo hos en tillfällig handledare, som inte har någon kraft som ordbrodös då hon är adopterad. Lo, som den här kvinnan kallas, och hennes dotter Norah tar emot Alba med öppna armar och de blir som en ny familj för henne. För att lätta sitt hjärta och för att få svar på sina frågor berättar hon om ledamöternas misstankar om tvillingbrodern, och sökandet efter honom kommer att engagera den alla tre. Det blir även starten på en jakt mot klockan – då det visar sig att även någon annan med illasinnat uppsåt är på jakt efter honom.

Berättelsen är skriven i jag-form och utgår ifrån Albas perspektiv. I och med detta kommer man som läsare nära en känslig och osäker tonårstjej, som inte har mycket erfarenhet av världen. De drag som Alba har kan man känna igen i andra ungdomsromanhjältinnor; protagonister som genom att lära känna sig själva och sin kraft växer som individer. Genom hela romanen återkommer tillbakablickar i form av drömmar till tiden när Alba var liten och mamman levde, och det är via dessa som sanningen sakta börjar nystas upp. Geografiskt utspelar sig berättelsen både i Sverige, Danmark och Irland och detta bidrar tillsammans med den korta tidsaspekten till ett högt tempo där man hela tiden sitter som på nålar i väntan på vad som ska hända härnäst. Den här känslan förstärks av de mysterium som karaktärerna genom olika ledtrådar måste lösa, och det här skapar en berättelsestruktur som kan jämföras med pusseldeckaren.

I och med det väl genomtänkta upplägget förväntar man sig en upplösning av samma mått; istället blir den motsatsen till detta. För det känns på något sätt som både osannolikt, långsökt och alltför komplicerat, vilket inger en känsla av tvivel och skepsis. Men trots den här detaljen är Ordbrodösen verkligen en välskriven ungdomsbok med en bra och unik story som är svår att inte tycka om, och betyget blir tre väldigt starka stjärnor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Ordbrodösen Bokomslag Ordbrodösen
Anna Arvidsson
Ungdomsroman
Rabén & Sjögren
2016-01-20
328
Unga vuxna

En ungdomsroman som innehåller både spänning, magi och kärlek!

 

Djupgraven – Camilla & Viveca Sten

Djupgraven – Camilla & Viveca Sten

Det här första delen av tre i en helt ny rysarserie för mellanåldern.

Handlingen utspelar sig på Harö i Skärgården, där huvudkaraktären Tuva bor med sina föräldrar. Eftersom hon bor på en av de mindre öarna är hon tvungen att åka båt till skolan varje dag, vilket innebär att hon varje morgon måste åka i samma båt som två av de tjejer som aktivt medverkar till att frysa ut henne från gemenskapen. Tuva har vant sig vid detta och att alltid vara ensam, men det är inget hon orkar lägga energi på, även om hon förstås gärna hade haft en vän.  Hon är nämligen annorlunda till det yttre; liten och smal med kritvitt hår och med två långa ärr längs halsen som hon gärna gömmer under sitt hår.

Förutom mobbningen i skolan verkar skärgårdsidyllen fullständig: närheten till naturen och havet och enskildheten. Men det är något mörkt som lurar under ytan (bokstavligt talat!), något uråldrigt som inte ger sig i första taget. Det hela är redan satt i gungning men tar fart på riktigt en dag när det är friluftsdag i skolan. Tuva orienterar som vanligt ensam, hon är duktig och vet att hon klarar sig ändå. Men plötsligt får hon syn på Rasmus som går i hennes klass; han verkar irra omkring som i trans – hon skriker åt honom men han verkar inte ens höra henne. Till slut tar hon sats och springer in i honom så att han faller, och blir då sig själv igen. Dock visar det sig att hans bästa vän Axel är borta, och elaka rykten säger sedan att det är Tuva som är den skyldiga och att hon även försökt att göra illa Rasmus. Men något hände där i skogen, något som bara hon och Rasmus upplevde, men som är för overkligt för att de ska kunna berätta det för andra. Så tillsammans börjar de söka svar på varför Axel försvunnit och vart han kan vara nu. Långsamt börjar Tuva minnas sin barndom och oförklarliga händelser som hon förträngt, vilket leder till en förståelse för vad som har vaknat till liv, men även stor rädsla och förskräckelse för hur de ska göra för att stoppa detta ting.

Det här är en spännande bok som väver samman realism och fantastik. Dock måste jag erkänna att jag innan jag började läsa hade förväntat mig en mer vardagsnära handling med rysarinslag, och blev till en början besviken när det gick upp för mig att det här var en berättelse med inslag av naturmystik där flertalet nordiska väsen kommer till liv. Men när man har kommit in i läsningen gör istället den här ingrediensen att berättelsen känns originell och innovativ, och jag ser fram emot att läsa fortsättningen. Positivt är även Tuva som karaktär; hon är en tjej som är utanför på grund av flera orsaker, men ändå har en inre styrka som gör att hon fungerar som en bra förebild. Hon är en stark karaktär, och detta lyfter berättelsen avsevärt. Man vill veta hur hon som person kommer att utvecklas, och vilka förmågor hon egentligen besitter. Och självklart vill man veta hur hennes nyvunna kraft kommer att påverka relationen till hennes plågoandar.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Djupgraven Bokomslag Djupgraven
Camilla & Viveca Sten
Barnroman
Bonnier Carlsen
2016-09-01
334
9-12 år

Första delen i en rysartriologi där realism blandas med naturväsen. Något uråldrigt mörkt och farligt väcks under ytan i Stockholms skärgård, och det är upp till tolvåriga Tuva att få stopp på väsendet som hotar att förgöra inte bara naturen utan även de människor som bor på öarna.