Browsed by
Tagg: Mobbing

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Åsa Asptjärn har tidigare skrivit ungdomsserien om Emanuel Kent Sjögren; Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick. Det som gör de här böckerna så bra är hur Åsa Asptjärns lyckas med det svåra att skriva in huvudpersonen i de mest pinsamma situationer på ett sätt som inte känns det minsta forcerat, och aldrig blir tröttsamt. Tvärtom är Asptjärns böcker faktiskt de enda ungdomsböcker med humoristiska inslag som får mig att skratta rakt ut. Man kan inte annat än att älska Emanuel som karaktär, då han genom att ha en ständig förmåga att göra bort genom att säga fel saker vid fel tillfälle, vara extremt klumpig och göra helt ogenomtänkta saker får en att känna igen sig väldigt mycket: både i känslan av att vara bortgjord och i det komplicerade i att vara ung och hitta sin identitet.

Även i hennes nya roman, som vänder sig till barn mellan 9-12 år, finns det komiska som en röd tråd genom hela berättelsen. Den handlar om Bodil – som går under namnet Wursten då hon älskade korv som liten – som precis har gått ut sjätte klass och plötsligt inser att hon och bästisen Veronika inte har något gemensamt längre. Veronika vill hellre vara med populära Emmy, som verkar hata Wursten, och det killgäng som hennes nya pojkvän hänger med. Dessutom står det klart att det inte längre är okej att leka på samma sätt som man gjorde på mellanstadiet. Därför är hon hellre ensam. Vilket hon inte behöver vara länge, då veganen Diana dyker upp i hennes liv och klamrar sig fast vid henne som en igel. Till en början tycker Wursten att hon är ganska jobbig, då hon både är intensiv och tar för givet att de ska vara vänner. Men trots att de är olika precis som en wurst och en vegan, så är Diana en person som är rolig att vara med – hon är påhittig och engagerad i politiska frågor, och är när det kommer till kritan ändå rätt lik Wursten på många sätt.

Trots att berättelsen innehåller flera komiska partier; som till exempel när tjejerna bestämmer sig för att göra inbrott i kiosken, eller när en gammal förvirrad tant tas för en satanistisk galning och skjutsas tillbaka till ålderdomshemmet i en cykelvagn, blir det inte riktigt samma känsla som i Asptjärns tidigare romaner; jag skrattar aldrig rakt ut även om jag fnissar till emellanåt. Det här beror på att det i den här historien finns en protagonist som är starkare och säkrare i sig själv än vad Emanuel är; hon behöver därför inte göra sig till och försöka skapa en identitet bara för att bli omtyckt eller vinna en viss status. Det bekommer henne inte det minsta om Emmy och det coola killgänget gillar henne eller inte, och driver istället med dem på deras bekostnad – nästan som att få motsatt effekt, vilket i och för sig är väldigt underhållande. Ett exempel är när Veronika och Emmy pratar på om sina erfarenheter när det kommer till pojkvänner, och Wursten tycker att det är fjantigt och låtsas spela med i deras entusiasm och berättar om en påhittad före detta pojkvän:

”Berätta. Jag vill veta allt. Precis allt” säger hon medan hon sakta backar mot sittsäcken och sjunker ner med ett nöjt flin på läpparna. ”Tja, finns inte mycket att säga. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.” Jag pausar. ”Alltså bokstavligt talat, han bor i Alingsås.” (…) ”Var träffades ni?” ”På en campingplats på Bornholm.” Jag kastar huvudet bakåt och härmar Veronikas skratt. Så tystnar jag och ser sorgset på dem. ”Vi var så olika.”(…) ”När han ville spela krocket ville jag spela kubb. Det går inte att bygga ett förhållande då.”(…) ”Hur träffades ni då?” envisas hon. (…) ”Jag kom gående runt ett hörn med en massa shoppingkassar (…) Han kom från andra hållet (…) och när vi svängde runt hörnet så krockade vi (…)”. ”Det är ju precis som i den där filmen med Julia Roberts” protesterar Emmy. ”Jag vet!” skriker jag förtjust. ”Visst är det konstigt!” (s. 8, 9)

Skillnaden mellan Emanuel och Wursten är därför att medan Emanuel är en karaktär som man tycker synd om och lider med (och känner igen sig i!), är Wursten istället en karaktär som man ser upp till och vill vara som. Hon tar ingen skit, punkt slut. Och vad kan väl vara bättre att ha som förebild i böcker för barn som på något sätt befinner sig på gränsen till vuxenvärlden, vilket kan kännas både läskigt och frustrerande. Samtidigt tar Asplund upp vikten i att tänka självständigt och kritiskt, något som vävs samman med budskapet om att livet inte alltid blir vad man tänkt sig – men att det kan bli rätt så bra ändå.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Wursten och Veganen Bokomslag Wursten och Veganen
Åsa Asptjärn
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-09-05
190
9-12 år

När Bodil, eller Wursten som alla kallar henne, förlorar sin bästa vän till sin värsta fiende tror att sommarlovet kommer att bli det värsta någonsin. Men så dyker Diana alias Veganen upp, och hon inser att även om livet förändras så behöver det inte betyda att det är något negativt.

En humoristisk berättelse som även tar upp det viktiga i att våga vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker.

Sjörök – Camilla & Viveca Sten

Sjörök – Camilla & Viveca Sten

Sjörök är Camilla och Viveca Stens andra roman i serien om Havsfolket. Böckerna handlar om flickan Tuva som bor på Harö i skärgården, där flera generationer har bott på hennes mammas sida. I den första delen, Djupgraven, fick Tuva reda på att hon inte är sina föräldrars biologiska dotter utan istället är en så kallad bortbyting; en dotter av Havsfolket som getts bort till en mänsklig familj för att behålla den pakt som under lång tid funnits mellan dem. Hon blev nära vän med Rasmus, som också bevittnade de märkliga händelser som utspelade sig – och deras oväntade blev blev snabbt stark genom hemligheten de delade, och han är även den ende förutom familjen och skolsköterskan Maria som vet om sanningen om Tuva.

När den nya boken tar vid är det slutet på sportlovet och Rasmus har inte hört av sig på nio dagar, och de gånger Tuva har ringt har han varit korthuggen och konstig. Det här gör att hon känner sig både ledsen och besviken då hon inte har fått någon förklaring på hans beteende. När skolan börjar igen ignorerar han henne totalt och situationen blir därför värre än den var innan de blev vänner; för förutom ensamheten måste hon även måste dölja sina gälar som numera syns tydligt på hennes hals. Men Tuva har viktigare saker att tänka på då en tät och oroväckande dimma åter har lagt sig över skärgården, som gör att båtar kör vilse och de ombord riskerar att drunkna av den höga fuktighetshalten. Samma sorts dimma ledde i höstas till att Axel i klassen försvann och att Tuva nästa dog då hon kämpade mot de farliga havsormarna. När Österman som kör skolbåten är med om en hemsk ”olycka” bekräftas Tuvas farhågor, men när det visar sig att hotet är del av Havsfolket blir hon tvungen att välja sida – de hon känner mest tillhörighet till, eller de som varit del av hennes liv så länge hon minns.

I Sjörök finns en personlig och simultan jag-berättare som berättar om händelserna allteftersom de utspelar sig; och man får som läsare ta del av de känslor och tankar hon har angående sitt ursprung, sin alkoholiserade pappa och frånvända och onåbara mamma samt den utfrysning som hon är utsatt för. Då det här skildras ur ett inifrånperspektiv gör att man som mottagare av texten påverkas av de svårigheter som protagonisten går igenom. Det är en verklighet som är rå och bister, inte endast på grund av skolmiljön och hemförhållandet, utan även på grund av identitetskrisen som hon ständigt brottas med.

Handlingsförloppet är episodiskt då nya händelser läggs till, men som ändå är knutna till samma personer, miljö och motiv. Införandet av intriger av personlig karaktär ger berättelsen mer djup, men det är huvudintrigen som för berättelsen framåt och som är avgörande för hur både kulmen, upplösningen och slutet kommer att te sig i den tredje och avslutande delen. De olika intrigerna länkas ihop och skapar en mer komplex berättelse, där huvudkaraktären växer och utvecklas genom sin transformation och genom att hon är tvungen att lita till sig själv och sin förmåga. I den här typen av litteratur för unga där realism möter fantastik finns ofta litterära karaktärer som innehar samma egenskaper som Tuva; hon är föräldralös, hamnar i en familj som försummar henne, har en eller flera plågoandar och är den som är utvald att slåss mot en ondskefull fiende (tänk Harry Potter!), och hon är därmed en en typisk hjältinnekaraktär.

Protagonistens och berättelsens utveckling var något som jag undrade över i min recension av Djupgraven, då det kändes som om mycket hängde på hur författarna tog historien vidare. Efter att ha läst den andra delen i serien kan jag konstatera att Camilla och Viveca Sten lyckas väl med bådadera, och jag ser fram emot den sista och avgörande etappen där vi säkerligen kommer att få ta del av en kraftmätning utan dess like!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Läs gärna min recension av Djupgraven, den första delen i serien om Havsfolket!

Sjörök Bokomslag Sjörök
Havsfolket (del 2)
Camilla Sten & Viveca Sten
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-09-01
390
9-12 år

Den andra delen i serien om Havsfolket och Tuva som står inför ett svårt och avgörande val: att gå samman med den som hon känner tillhörighet med, eller rädda de människor som bor i Skärgården.

En spännande och välskriven roman för barn i åldern 9-12 år, som tar upp viktiga frågor så som mobbing, utanförskap och identitet.

Down under – Johan Ehn

Down under – Johan Ehn

Under hela sin skolgång har Jim känt att han inte tillhör gemenskapen och inte passar in bland de andra killarna i klassen, som ofta är elaka mot honom på grund av att han inte är ”grabbig”. Speciellt en kille, Stefan, och hans följeslagare gör livet surt för Jim och får honom att längta till den dagen då han kan börja Norra Latin i Stockholm – för på grund av sina betyg är han säker på att komma in där. Så blir det tyvärr inte, och han blir därför tvungen att tillbringa ännu mer tid tillsammans med människor som han inte kan relatera till alls. Men när han plötsligt får hjälp av kuratorn att byta skola till Norra Latin, där han får börja på estetisk linje med måleri som huvudämne, öppnas plötsligt en ny värld. Äntligen kan han vara sig själv bland andra som brinner för konst, musik och litteratur, och som uttrycker sig genom kläder, smink och musik. Eller kan han verkligen det? Första dagen träffar han Daniel, och de är sammansvetsade från första stund. Även om han vet att han dras till killar, och blir kär i sin vän Daniel, inleder han en relation med Alva och de flyttar så småningom ihop.

Men som man kan räkna ut är det här inte en hållbar situation, och efter att ha fått klart för sig att känslorna till Daniel inte är besvarade kommer han till insikt om att relationen med Alva bara är ett sätt att hålla uppe en fasad. Mitt i känslokaoset efter uppbrytningen från både flickvännen och bästa vännen inleder han ett sexuellt förhållande med Alvas nya pojkvän, vilket ställer till det ännu mer i hans redan komplicerade förhållande till sig själv – vilket gör att han väljer att bege sig så långt bort han kan komma. Valet faller på Nya Zeeland, där han har släkt på sin pappas sida. Det visar sig att flytten blir starten på en resa för att hitta sig själv, vilket blir en både frigörande och omtumlande upplevelse då han ställs inför olika situationer som tvingar honom att omvärdera hur han ser på både andra och sig själv.

I Down under förekommer anakronier, det vill säga avvikelser från kronologin. I texten bryts berättelsens nutid och förflyttas så långt tillbaka som till protagonistens barndom, då han i tredje klass blir utfryst och mobbad av de andra killarna i klassen då han anses vara ”för feminin”. Barndomsminnena är ett sätt för Jim att handskas med och bearbeta sin identitetskris, och därmed ett nödvändigt element i texten för att få förståelse för karaktären och dennes handlingar.

Genom den personliga autodiegetiska berättaren kommer man väldigt nära huvudkaraktären, vilket gör att Jims smärtsamma minnen skaver under huden på läsaren. Det blir tydligt att han genom hela sitt 19-åriga liv har försökt passa in i olika roller; under låg- och mellanstadiet genom att försöka bete sig som ”normala” killar genom att utöva ishockey som han inte ens gillade, och under gymnasiet genom att tillägna sig en konstnärlig och alternativ stil för att passa in bland de han vill vara som. Men trots att han till viss del vågar utmana de normer som finns i skolan, finns hos honom alltid en känsla av tvivel och rädsla över att inte passa in och accepteras. Det finns hela tiden en längtan bort från nuet där Jim är säker på att allt kommer att vara bättre och där han kommer att kunna vara sig själv. Det finns en återblick i texten när Jim ska börja högstadiet som beskriver den här ambivalenta känslan bra; att vilja hitta en ny position och samtidigt känna en enorm bävan inför det:

Sådär. Lite, lite kajal, bara så att det knappt syns. Ja! Det här är mitt nya jag! Tänker jag och cyklar iväg till skolan. Det är faktiskt ingen stor grej egentligen. Vi går ju för fasen i högstadiet. Då får man uttrycka sig mer individuellt. Vara sig själv. (…) Några nior från ”Henkan”, Henriksdalsberget, sitter och spelar kort utanför uppehållsrummet. Öh, grabben! Kom hit ett tag!” ropar en av killarna. Helvetesjävlaskit. ”Du ser ut som en clown, grabben! För du är en grabb, va?” De andra asgarvar. Måste…komma på…nåt smart att säga tillbaka…(…) ”Ja? Var det något du ville säga? Frågar Henkankillen. Fatta att det här är ett viktigt ögonblick. En vändpunkt som kan befästa din position här under en väldigt lång tid. ”Nej…det…det var inget” stammar jag till slut fram. ”Det var väl det jag trodde” säger Henkakillen och formar handen till en vinkning”. Så jag går därifrån. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag trodde att det skulle bli lättare på högstadiet? (s. 126, 127).

När man får en överblick över det upprepade mönstret blir det tydligt att flytten till Nya Zeeland bara ännu ett sätt för Jim att fly från sina rädslor, istället för att konfrontera dem.  För Jim är flytten till en annan kontinent en sorts eskapism för att kunna vara sig själv, långt bort från den performativitet som det heteronormativa och den heterosexuella matrisen tvingat in honom i.

Ehn sätter fingret på frågor som rör identitet och identitetsskapande, men även utanförskap, mobbing, vänskap, kärlek och sexualitet. De många olika motiven glider in i varandra och berör egentligen samma gemensamma nämnare: ifrågasättandet av normer och rätten att få vara den man är.

Det här är en bok som både unga och vuxna borde läsa, för trots att den utspelar sig under 80-talet behandlar den ett ämne som är lika viktigt och aktuellt i dag!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Down under Bokomslag Down under
Johan Ehn
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-07-19
315
Unga vuxna

En roman som sätter fingret på identitetsproblematiken, och som ifrågasätter det heteronormativa samhället. En roman som både skaver under huden och ger en abstinens, som både unga och vuxna borde läsa!

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Christina Lindströms bok Hugo och kepskampen är en sådan där bok som man lätt kan rekommendera till barn som går på mellanstadiet. Inte för att den innehåller spänning eller rysliga inslag, så som många barn i den åldern vill ha, sådana böcker hittar de ändå utan problem. Nej, den här boken innehåller istället något helt annat, något som jag tror är livsviktigt för barn att få läsa om i den åldern. För både sin egen och för andras skull. Med andra ord skulle man kunna säga att Lindströms bok kan förändra vardagen, på ett positivt sätt.

Handlingen är som sådan:

Hugo är inte som andra barn, inte enligt de andra i alla fall. Han älskar att gå i shorts, fast det är vinter, och han älskar att umgås med andra och att få bjuda dem på sina russin. Det är bara det att ingen vill umgås med honom, och ingen vill ta emot russinen han bjuder på. Hugo förstår inte varför, och även om det här leder till att han alltid är ensam i skolan och hemma så låter han inte det påverka humöret.

När en elevrådsrepresentant ska väljas ut och Hugo tar på sig uppdraget som ingen annan vill ha, förändras plötsligt Hugos situation. Från att ha varit den utstötte blir han tack vare att han lyckas driva igenom ett förslag där eleverna får ha mössor och kepsar på sig på fredagarna, plötsligt populär. Eller populär är kanske att ta i, men de tuffa killarna vill plötsligt hänga med honom och tjejen han gillar verkar se honom på riktigt.

Men det finns en hake med hela den här popularitetsbubblan, något som hotar att inte bara spräcka den för evigt utan även något ännu värre; risken att förlora den enda vän han någonsin haft.

Med detta sagt är Hugo och kepskampen är inte bara en bok om att vara annorlunda och utanför – den handlar om mer än så. Här finns ett budskap om att se bortom den verkligheten som man först ställs inför; att inte bara titta utan verkligen se. För mycket av det Hugo sysslar med är performativitet för att passa in i normen, men även för att överleva vardagen. För trots att han verkar nöjd över att trots inte inkluderas i den sociala gemenskapen i klassen, och trots att han tillbringar rasterna åt att vattna blommorna för hundrade gången så är det knappast nöjd han känner sig. Men det är en performativitet som inte endast handlar om honom själv, utan den handlar minst lika mycket om att skydda dem som bryr sig om honom. Men det är även en historia om att kunna stå upp för den man är och för att göra det som känns rätt för en själv, istället för det som andra tycker är rätt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Hugo och kepskampen Bokomslag Hugo och kepskampen
Christina Lindström
Barnroman
B Wahlströms
2017-01-27
137
9-12 år

Hugo är en barnkaraktär som man både vill ge en stor kram och en high five. Kramen för att säga att det ordnar sig och att det inte hans fel att alla är dumma. High fiven för att han är så himla cool och originell och för att han har exceptionellt stort mod.

En bok som alla mellanstadiebarn borde läsa; om hur man automatiskt hamnar utanför om man inte passar in i skolans förväntade roller.

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Jag såg verkligen fram emot att läsa den här boken av Ulf Stark och Per Gustavsson, då det känns som en oslagbar kombo. Jag älskar Starks barnböcker, och Gustavssons underbara bilderböcker tillhör mina favoriter. Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte blev så värst imponerad av det här samarbetet. Boken handlar om vännerna Amy och Aron och handlingen utspelar sig på en skrot där Amys pappa arbetar. Det är ett perfekt ställe att leka på, då det går att hitta massor av roliga ting som människors slängt. En sådan sak är en oljeflaska, och det visar sig att det bor en pojkande i den. Pojkanden är en sur och vresig typ till att börja med, ovillig att visa sig och leka med vännerna. Men efter att de firat hans födelsedag, (ingen har någonsin firat hans födelse och då han är flera hundra år gammal är det mycket som behöver tas igen) är han mycket mer villig att vara med och leka, och det visar sig att hans kropp blir mer och mer synlig  ju mer han umgås med Amy och Aron. För Amy och Aron är fantastiskt bra på att leka; de går riktigt in i sina fantasier och lever ut dem till fullo – helt skildra från vuxenvärlden. Det är en mångbottnad berättelse, där den fria leken är i fokus. Jag brukar uppskatta just det temat i barnböcker, men just nu känns det aningen tråkigt. Kanske beror det här på att jag läst ovanligt mycket barnlitteratur inom fantastik- och dystopigenren på sistone; där konspirationer, jordens undergång och magiska varelser är vardagsmat.

Jag är fullt medveten om symboliken som finns i boken– pojken som på grund av mobbing har gömt för att slippa människors elakhet, och som genom den nyfunna vänskapen blir synlig igen. Det är det här som gör Starks historier så bra, tillsammans med humorn och det uttalade barnperspektivet. Att karaktärer som är lite utanför samhällets normer skildras lyfter berättelsen, liksom de fina illustrationerna i färg som återfinns på varje sida.

Trots detta så faller boken inte mig helt i smaken, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på – kanske är det mina alltför höga förväntningar som förstör läsningen. Men trots detta så ser jag absolut fram emot fler samarbeten från den här duon!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Amy, Aron och anden Bokomslag Amy, Aron och anden
Ulf Stark
Barnroman
2017-01-16
123
6-9 år

En bok anpassad för åldern 6-9 år om utanförskap och vänskap av duon Ulf Stark och Per Gustavsson!