Browsed by
Tagg: Mobbing

Tisteltankar – Anette Eggert

Tisteltankar – Anette Eggert

Anette Eggert har tidigare gett ut mellanåldersserien Djurräddarklubben, samt undomsboken Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt (2011). Eggert skriver på sin hemsida att hennes texter handlar om vardagens dramatik, och om känslor och händelser som många kan känna igen sig i.

Precis det är utmärkande för hennes senaste ungdomsbok Tisteltankar, som kom ut i april i år. Berättelsen har sin utgångspunkt när Linn och hennes mamma ska hämta hennes mormor vid tågstationen. De har inte setts på ett tag, och Linn ser fram emot att umgås med sin mormor som hon alltid stått nära. När mormodern får en hjärtattack på perrongen och dör, ruckas inte bara Linns yttre tillvaro, utan händelsen leder även till att Linn börjar reflektera över och omvärdera både sig själv och andra.

Den där dagen då hennes mormor dog befann sig Tim, som hon känner igen från skolan, också på tågperrongen. När de börjar i samma klass i åttan dras hon till Tim, som trots att han blir mobbad på grund av sin övervikt, inte låter de elaka kommentarerna bryta ner honom. Hans utanförskap gör dock att hon bara vågar umgås med honom utanför skolan, för den person som Linn är på ytan, är inte den hon är i sitt inre. I skolan umgås hon med personer som hon egentligen inte har något gemensamt med och gillar, men för att inte bli ensam och verka onormal så spelar hon med i det sociala spelet, dag efter dag. Samtidigt utkämpas ett krig i hennes huvud, då de tankar som hon kallar för tisteltankar hela tiden maler och maler: för varför tänker hon en sak men gör och säger en helt annan? Varför är livet så svårt och frustrerande: med föräldrar utan en påsatt mask och med riktiga känslor, och varför blir människor dömda för hur de ser ut? Och vad ska man göra när man inte vet hur man ska bete sig och vem man vill vara?

Eggerts använder sig av en intradiegetisk och personlig berättare där berättandet ofta sker genom en inre monolog, och den bokstavliga synvinkeln medför att man kommer nära protagonistens själsliv och får ta del av de frågor som hon ständigt brottas med.

Även om texten och handlingen emellanåt känns en aning monoton och enformig, så visar den på ett konkret sätt hur komplext och komplicerat livet är – framförallt när man som tonåring genomgår en identitetskris där man försöker hitta sig själv och sin plats i världen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Tisteltankar Bokomslag Tisteltankar
Anette Eggert
Ungdomsroman
Opal
2017-04-03
237
12-15 år

En ungdomsroman som behandlar svårigheten att hitta sig själv och våga vara den man är. Den inre monologen gör att man kommer nära karaktären, vilket är romanens styrka. Emellanåt blir det dock monotont och enformigt, vilket gör att texten ibland känns svårtuggad.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Christina Lindströms bok Hugo och kepskampen är en sådan där bok som man lätt kan rekommendera till barn som går på mellanstadiet. Inte för att den innehåller spänning eller rysliga inslag, så som många barn i den åldern vill ha, sådana böcker hittar de ändå utan problem. Nej, den här boken innehåller istället något helt annat, något som jag tror är livsviktigt för barn att få läsa om i den åldern. För både sin egen och för andras skull. Med andra ord skulle man kunna säga att Lindströms bok kan förändra vardagen, på ett positivt sätt.

Handlingen är som sådan:

Hugo är inte som andra barn, inte enligt de andra i alla fall. Han älskar att gå i shorts, fast det är vinter, och han älskar att umgås med andra och att få bjuda dem på sina russin. Det är bara det att ingen vill umgås med honom, och ingen vill ta emot russinen han bjuder på. Hugo förstår inte varför, och även om det här leder till att han alltid är ensam i skolan och hemma så låter han inte det påverka humöret.

När en elevrådsrepresentant ska väljas ut och Hugo tar på sig uppdraget som ingen annan vill ha, förändras plötsligt Hugos situation. Från att ha varit den utstötte blir han tack vare att han lyckas driva igenom ett förslag där eleverna får ha mössor och kepsar på sig på fredagarna, plötsligt populär. Eller populär är kanske att ta i, men de tuffa killarna vill plötsligt hänga med honom och tjejen han gillar verkar se honom på riktigt.

Men det finns en hake med hela den här popularitetsbubblan, något som hotar att inte bara spräcka den för evigt utan även något ännu värre; risken att förlora den enda vän han någonsin haft.

Med detta sagt är Hugo och kepskampen är inte bara en bok om att vara annorlunda och utanför – den handlar om mer än så. Här finns ett budskap om att se bortom den verkligheten som man först ställs inför; att inte bara titta utan verkligen se. För mycket av det Hugo sysslar med är performativitet för att passa in i normen, men även för att överleva vardagen. För trots att han verkar nöjd över att trots inte inkluderas i den sociala gemenskapen i klassen, och trots att han tillbringar rasterna åt att vattna blommorna för hundrade gången så är det knappast nöjd han känner sig. Men det är en performativitet som inte endast handlar om honom själv, utan den handlar minst lika mycket om att skydda dem som bryr sig om honom. Men det är även en historia om att kunna stå upp för den man är och för att göra det som känns rätt för en själv, istället för det som andra tycker är rätt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Hugo och kepskampen Bokomslag Hugo och kepskampen
Christina Lindström
Barnroman
B Wahlströms
2017-01-27
137
9-12 år

Hugo är en barnkaraktär som man både vill ge en stor kram och en high five. Kramen för att säga att det ordnar sig och att det inte hans fel att alla är dumma. High fiven för att han är så himla cool och originell och för att han har exceptionellt stort mod.

En bok som alla mellanstadiebarn borde läsa; om hur man automatiskt hamnar utanför om man inte passar in i skolans förväntade roller.

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Jag såg verkligen fram emot att läsa den här boken av Ulf Stark och Per Gustavsson, då det känns som en oslagbar kombo. Jag älskar Starks barnböcker, och Gustavssons underbara bilderböcker tillhör mina favoriter. Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte blev så värst imponerad av det här samarbetet. Boken handlar om vännerna Amy och Aron och handlingen utspelar sig på en skrot där Amys pappa arbetar. Det är ett perfekt ställe att leka på, då det går att hitta massor av roliga ting som människors slängt. En sådan sak är en oljeflaska, och det visar sig att det bor en pojkande i den. Pojkanden är en sur och vresig typ till att börja med, ovillig att visa sig och leka med vännerna. Men efter att de firat hans födelsedag, (ingen har någonsin firat hans födelse och då han är flera hundra år gammal är det mycket som behöver tas igen) är han mycket mer villig att vara med och leka, och det visar sig att hans kropp blir mer och mer synlig  ju mer han umgås med Amy och Aron. För Amy och Aron är fantastiskt bra på att leka; de går riktigt in i sina fantasier och lever ut dem till fullo – helt skildra från vuxenvärlden. Det är en mångbottnad berättelse, där den fria leken är i fokus. Jag brukar uppskatta just det temat i barnböcker, men just nu känns det aningen tråkigt. Kanske beror det här på att jag läst ovanligt mycket barnlitteratur inom fantastik- och dystopigenren på sistone; där konspirationer, jordens undergång och magiska varelser är vardagsmat.

Jag är fullt medveten om symboliken som finns i boken– pojken som på grund av mobbing har gömt för att slippa människors elakhet, och som genom den nyfunna vänskapen blir synlig igen. Det är det här som gör Starks historier så bra, tillsammans med humorn och det uttalade barnperspektivet. Att karaktärer som är lite utanför samhällets normer skildras lyfter berättelsen, liksom de fina illustrationerna i färg som återfinns på varje sida.

Trots detta så faller boken inte mig helt i smaken, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på – kanske är det mina alltför höga förväntningar som förstör läsningen. Men trots detta så ser jag absolut fram emot fler samarbeten från den här duon!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Amy, Aron och anden Bokomslag Amy, Aron och anden
Ulf Stark
Barnroman
2017-01-16
123
6-9 år

En bok anpassad för åldern 6-9 år om utanförskap och vänskap av duon Ulf Stark och Per Gustavsson!