Browsed by
Tagg: Lilla Piratförlaget

Den förskräckliga historien om Lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson

Den förskräckliga historien om Lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson

En annan favorit bland de nominerade titlarna inom kategorin årets svenska barn- och ungdomsbok är Den förskräckliga historien om Lilla Hon. För den som gillar rysare som även innehar ett komiskt inslag, är det här ett måste! Boken är för barn mellan 9-12 år, och även om den innehåller gengångare som dött på ett fasansfullt sätt – är dessa mer harmlösa än de levande människorna på skolan.

Berättelsen handlar om flickan Lilla Hon, som varken har det lätt hemma eller i skolan. Hennes föräldrar har inte tid med henne och tycker alltid att hon är i vägen, medan de andra eleverna på skolan retar henne för att hon alltid är så rädd av sig – och försöker hela tiden skrämma henne så att de kan reta henne ännu mer. När Lilla Hon äntligen blir lovad att vara med inne i kuddrummet med de andra blir hon överlycklig; för där kunde man hoppa och leka bland fina färger! Det är bara det att hon först måste gå upp på skolans vinde, där alla spöken som de skrämt upp henne med innan finns. Visst känns det läskigt för våran protagonist att gå upp där, men vad gör hon inte för att få vara med och leka? Hon är ju snart i det varma och fina kuddrummet. Men hoppsansa, dörren gick visst igen bakom henne och hon är nu helt ensam på den mörka och kalla vinden…

Handlingen är kumulativ, där en ny karaktär introduceras i varje ny episod – i alla fall i de mest avgörande kapitlen. Strukturmässigt består berättelsen av återkommande mönster; vilket skapar igenkänning för läsaren som därmed kan känna sig trygg med att berättelsen trots sina skräckinjagande element inte blir för läskig. Utan att avslöja för mycket kan dock nämnas att berättelsen avslutas med en oväntad twist, vilket kommer att uppskattas av unga läsare som är trötta på traditionellt ”lyckliga” (tråkiga?) slut. 

När man läser den här berättelsen känns det verkligen som om författaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson inte gjort annat än att samarbeta på det här sättet!

Måndagen den 27 november får vi veta vem som vinner: jag håller tummarna extra hårt för både Den förskräckliga historien om Lilla Hon och Fågeln i mig flyger vart den vill, som jag också har skrivit om.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon Bokomslag Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Lena Ollmark (Illustrationer: Per Gustavsson)
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-03-15
132
9-12 år

En rysare för mellanåldern, som även innehåller komiska inslag. Fantastiska illustrationer som samverkar väl med texten. Helt enkelt oemotståndlig!

Mysteriet på Örnklippan – Kristina Ohlsson

Mysteriet på Örnklippan – Kristina Ohlsson

Vi är många som har sträckläst Kristina Ohlssons tidigare mellanåldersböcker och som därför väntat och längtat efter hennes nya nya spänningsroman Mysteriet på Örnklippan. Trots titeln så är boken inte en fortsättning på Mysteriet på Hester Hill som kom ut 2015,  utan innehåller både nya karaktärer och en ny miljö. Handlingen utspelar sig Skuggviken, dit styvsyskonen Bonnie och Charles i protest har åkt för att deras föräldrar har bestämt över deras huvuden att de ska flytta till London. I Skuggviken bor Bonnies mormor Vivian som hon inte har träffat på länge, då Bonnies mamma inte kommer överens med mormodern. Vivian är en känd konstnär, som bor i en stor villa uppe på klippa som kallas för Örnklippan. I sin närhet har hon Alba och Douglas, som hjälper henne med hushålls- och trädgårdsarbete, samt ridläraren Paul. Det visar sig snart att det är något märkligt med honom och med den fyr som man kan se från huset, som tydligen inte har används på väldigt länge. Barnen förstår att det finns ett farligt samband dem emellan, och det faktum att ett barn har försvunnit från området – något som barnen är fast beslutna att ta reda på mer om. 

Ohlsson är bra på att förleda läsaren genom att använda sig av en allvetande berättare som skildrar Bonnies och Charles funderingar kring vem den skyldige kan vara; men den som upptäcker de små och avgörande detaljerna i texten eller kan läsa mellan raderna inser efterhand karaktärernas misstag, vilket framkallar en förtätad spänning ända till sista sidan. I författarens senaste verk är gränsen mellan realism och ockultism mer utsuddad –  de övernaturliga fenomenen skildras tydligare än i till exempel serien om Glasbarnen, där de till synes paranormala händelserna alltid visar sig ha naturliga förklaringar. Men trots att Mysteriet på Örnklippan är en berättelsen som både är nervkittlande och riktigt ryslig emellanåt, hålls ändå historien inom en rimlig nivå och går aldrig över gränsen för vad barn mellan nio och tolv år kan hantera. Och det är det som är det fantastiska med Kristina Ohlsson böcker: att läsaren både kan känna igen sig i det vardagliga och verkliga men samtidigt gå in i en främmande och kuslig värld där allt är möjligt.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Mysteriet på Örnklippan Bokomslag Mysteriet på Örnklippan
Kristina Ohlsson
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-09-25
213
9-12 år

Till alla barns (och vuxnas!) förtjusning Kristina Ohlsson tillbaka med ännu en spänningsroman! Men trots att Mysteriet på Örnklippan är en berättelsen som både är nervkittlande och riktigt ryslig emellanåt, hålls ändå historien inom en rimlig nivå och går aldrig över gränsen för vad barn mellan nio och tolv år kan hantera. Och det är det som är det fantastiska med Kristina Ohlsson böcker: att läsaren både kan känna igen sig i det vardagliga och verkliga men samtidigt gå in i en främmande och kuslig värld där allt är möjligt.

Karta för förälskade & andra vilsna – Johanna Lindbäck

Karta för förälskade & andra vilsna – Johanna Lindbäck

Johanna Lindbäck har sedan debuten 2007 med ungdomsboken En liten chock gett ut flera böcker för både barn och unga, till exempel Lite ihop, Kanske ihop, Jan Svensson (för 9-12 år), samt Min typ brorsaSom om jag frågat och Vi måste sluta ses på det här sättet (för ungdomar) tillsammans med författarkollegan Lisa Bjärbo, som hon även gör Bladen Brinner med – en pod om barn- och ungdomslitteratur.

Den nya ungdomsromanen Karta för förälskade & andra vilsna utspelar sig ett par sommarveckor på Dalarö utanför Stockholm. Medan Julia och hennes familj tillbringar varje sommar där, är det första gången Rasmus och hans mamma är där då de har hyrt en stuga – som råkar ligga precis bredvid Julias. Och ja, det är väl lika bra att avslöja redan nu att det uppstår intresse mellan huvudkaraktärerna – för vad kan man annars förvänta sig när texten är skriven av en författare som är förknippad med att skriva tonårsromantik? En annan sak som är gemensamt för Lindbäcks tidigare böcker är hennes förmåga att helt och hållet gå in i ungdomens sfär och sedan genom ett inifrånperspektiv skildra den på ett träffsäkert och realistiskt sätt.

Historien är uppbyggd kring Julia och Rasmus känslor för varandra, och kring de konflikter som uppstår i den osäkerhet och det velande som hör ihop med det faktum att Julia redan har en pojkvän. Och inte nog med det: det är en kille som hennes bästa vän gillar. Genom att använda sig av en allvetande och opersonlig berättare samt avbruten kronologi med återblickar till olika tidpunkter innan sommarlovets början, skapar författaren inte bara en bättre förståelse för karaktärerna och varför de passar så bra ihop – utan även en mångbottnad text som visar på hur bland annat bakgrund och socialt samspel formar en som individ.

Läsningen av Johanna Lindbäcks nya roman innebär inte direkt några överraskningar, utan snarare igenkänning om man är bekant med hennes författarskap eller med den här litterära genren. Men ibland är det kanske just den trygga, välbekanta och upptrampade stigen man vill vandra på: den som man redan på förhand vet vart den leder en.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Karta för förälskade & andra vilsna Bokomslag Karta för förälskade & andra vilsna
Johanna Lindbäck
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-09-27
286
Unga vuxna

En berättelse som genom perspektivskiftning skildrar den första riktiga kärleken; den som gör att världen skimrar och små detaljer på den andres kropp får det att pirra i hela kroppen.

Kitty Crowthers bildvärld

Kitty Crowthers bildvärld

Ett av gårdagens bästa seminarium var samtalet mellan Lilla Piratförlagets förläggare Erik Titusson och den belgiska bilderboksförfattaren och ALMA-pristagaren Kitty Crowther, där Crowther bland annat berättade om vilka författare och bilderböcker som har inspirerat henne i hennes eget skapande – och nämnde bland andra Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Maurice Sendak och John Bauer. Just naturen och skogen ligger Crowther varmt om hjärtat sedan hon var liten, och något som hon gärna använder och återkommer till i sina illustrationer; det vilda och sagolika, och hur hon ser träd som nästan mänskliga varelser som talar sitt eget språk och har en förmåga att trösta och läka oss människor. Hon pratade om hur olika konstnärer avbildar till exempel träd på så olika sätt – och nämner Eva Lindström som en intressant och spännande bildkonstnär. Estetiskt utformade bilderböcker får henne att själv vilja skapa, och hon är intresserad av hur konstnären transformerar naturen och dess fenomen till pappersarket; det vill säga hur skogen, mossan, vinden, vattnet och trädens sus återskapas med endast material så som pennor och färger.

I fokus var Crowthers nya bilderbok Sagor om natten som har flera detaljer som hon menade var något som hon omedvetet hämtade ur Beskows Tomtebobarnen; som svamphatten, fladdermusen och naturmystiken. Det är fascinerande hur intertextualitet fungerar, och det här var även något som Crowther talade om som oundvikligt för konstnärer och författare – en idé kan tyckas vara originell och nyskapande, men är i själva verket del av något som vi någon gång läst eller sett.

Vidare fick vi veta hur boken blev till, och att den till en början var tänkt som ett skämt då hennes vän och illustratörskollega Sara Donati hade en dröm om kommande rosa bok av Kitty. När hon sedan kände ett behov av att göra en berättelse om förmänskligade björnar, visade det sig att just rosa var en färg som hon faktiskt ville använda sig av.

Crowther berättade även om hur mycket arbete som egentligen ligger bakom varje bok (förutom de om Ivo, som nu är så välkänd för henne att hon inte behöver tänka när hon gör de berättelserna), kanske mest för att hon vill att det ska se ut som motsatsen. För att komma in i rätt känsla när hon målar, lyssnar hon på musik – och alltid samma när hon fortsätter med arbetet dagen efter, just för stämningens skull.

En stund efter seminariet kunde man se Kitty Crowther måla en vägg som därefter fanns att beskåda hos Lilla Piratförlagets monter; ett konstverk som kommer att auktioneras ut på Tradera (man kan buda till och med onsdag nästa vecka) och där pengarna oavkortat går till War Child som stödjer krigsdrabbade barn. Vid montern finns även tre konsttryck som visas för första gången, vilka har tryckts upp i 50 exemplar som går att köpa, numrerade och signerade av Kitty. Halleluja!

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna – Cecilia Lidbeck

Cecilia Lidbeck är författaren till den kritikerrosade mellanåldersrysaren Barnhemmet från 2013, vars intrig består av hur flera barnhemsbarn försvinner på ett mystiskt sätt och hur de andra barnen tar sig an uppgiften att ta reda på vad som hänt dem. Även Lidbecks nya roman, De försvunna, är skriven för barn mellan 9-12 år och har rysliga inslag. Den första scenen skildrar hur nio barn färdas i en buss genom ett skogslandskap på väg mot ett sjudagars läger. Det är flickan Judit vars perspektiv vi betraktar händelserna ifrån, och man förstår snart att hon inte verkar se fram emot vistelsen särskilt mycket. Redan tidigt i texten är det underförstått att hon har någon sorts ångestproblematik, då hon behöver räkna och upprepa saker för sig själv så fort en situation känns obehaglig och okontrollerbar. Resan får dock ett abrupt slut när bussen kraschar ner i ett dike och in i några träd. När föraren visar sig vara död och ledaren går för att hämta hjälp, blir barnen tvungna att klara sig själva i skogen tills undsättning anländer; vilket innebär att de  blir tvungna att lita på och hjälpa varandra om de ska överleva– något som blir svårt då gruppen består av många olika individer med många olika karaktärsdrag och viljor. Trots att Judit som protagonist ter sig väldig självsäker och stark utåt sett, så är just hennes inre känslorna och tankar något som leder till en ständig konflikt inom henne. Vad som är orsaken till hennes mående är något som nystas upp successivt; en hemlighet som Judit hade lovat sig själv att aldrig nämna för någon.

Trots att det inte sker så mycket i det progressiva handlingsförloppet – man får ta del av hur barnen dag för dag kämpar med att leta efter vatten och mat, hur de utsätts för kyla och regn och vandrar runt för att hitta en väg ut ur skogen – så gör det suggestiva berättandet och det subtila hotet både från varandra och den mörka skogen att boken är en riktig bladvändare. Berättelsens narrativa struktur påminner om det klassiska grundmönstret inom barnlitteratur; ”uppbrott hemifrån – äventyr – hemkomst”; där skogen och enskilda individer i gruppen kan ses som fienden och ”äventyret” som kampen för överlevnad.

Den som förväntar sig en rysare av det övernaturliga slaget kommer att bli besviken; men för den som uppskattar hur existentialism och människans komplexa natur återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö har verkligen en rysligt bra lässtund att se fram emot!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

De försvunna Bokomslag De försvunna
Cecilia Lidbeck
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-09-12
253
9-12 år

Det här är inte en rysare av det övernaturliga slaget, utan istället en suggestiv berättelse om existentialism och människans komplexa natur som återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö. Om man gillar den här sortens litteratur har man en rysligt bra lässtund framför sig!

Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Down under – Johan Ehn

Down under – Johan Ehn

Under hela sin skolgång har Jim känt att han inte tillhör gemenskapen och inte passar in bland de andra killarna i klassen, som ofta är elaka mot honom på grund av att han inte är ”grabbig”. Speciellt en kille, Stefan, och hans följeslagare gör livet surt för Jim och får honom att längta till den dagen då han kan börja Norra Latin i Stockholm – för på grund av sina betyg är han säker på att komma in där. Så blir det tyvärr inte, och han blir därför tvungen att tillbringa ännu mer tid tillsammans med människor som han inte kan relatera till alls. Men när han plötsligt får hjälp av kuratorn att byta skola till Norra Latin, där han får börja på estetisk linje med måleri som huvudämne, öppnas plötsligt en ny värld. Äntligen kan han vara sig själv bland andra som brinner för konst, musik och litteratur, och som uttrycker sig genom kläder, smink och musik. Eller kan han verkligen det? Första dagen träffar han Daniel, och de är sammansvetsade från första stund. Även om han vet att han dras till killar, och blir kär i sin vän Daniel, inleder han en relation med Alva och de flyttar så småningom ihop.

Men som man kan räkna ut är det här inte en hållbar situation, och efter att ha fått klart för sig att känslorna till Daniel inte är besvarade kommer han till insikt om att relationen med Alva bara är ett sätt att hålla uppe en fasad. Mitt i känslokaoset efter uppbrytningen från både flickvännen och bästa vännen inleder han ett sexuellt förhållande med Alvas nya pojkvän, vilket ställer till det ännu mer i hans redan komplicerade förhållande till sig själv – vilket gör att han väljer att bege sig så långt bort han kan komma. Valet faller på Nya Zeeland, där han har släkt på sin pappas sida. Det visar sig att flytten blir starten på en resa för att hitta sig själv, vilket blir en både frigörande och omtumlande upplevelse då han ställs inför olika situationer som tvingar honom att omvärdera hur han ser på både andra och sig själv.

I Down under förekommer anakronier, det vill säga avvikelser från kronologin. I texten bryts berättelsens nutid och förflyttas så långt tillbaka som till protagonistens barndom, då han i tredje klass blir utfryst och mobbad av de andra killarna i klassen då han anses vara ”för feminin”. Barndomsminnena är ett sätt för Jim att handskas med och bearbeta sin identitetskris, och därmed ett nödvändigt element i texten för att få förståelse för karaktären och dennes handlingar.

Genom den personliga autodiegetiska berättaren kommer man väldigt nära huvudkaraktären, vilket gör att Jims smärtsamma minnen skaver under huden på läsaren. Det blir tydligt att han genom hela sitt 19-åriga liv har försökt passa in i olika roller; under låg- och mellanstadiet genom att försöka bete sig som ”normala” killar genom att utöva ishockey som han inte ens gillade, och under gymnasiet genom att tillägna sig en konstnärlig och alternativ stil för att passa in bland de han vill vara som. Men trots att han till viss del vågar utmana de normer som finns i skolan, finns hos honom alltid en känsla av tvivel och rädsla över att inte passa in och accepteras. Det finns hela tiden en längtan bort från nuet där Jim är säker på att allt kommer att vara bättre och där han kommer att kunna vara sig själv. Det finns en återblick i texten när Jim ska börja högstadiet som beskriver den här ambivalenta känslan bra; att vilja hitta en ny position och samtidigt känna en enorm bävan inför det:

Sådär. Lite, lite kajal, bara så att det knappt syns. Ja! Det här är mitt nya jag! Tänker jag och cyklar iväg till skolan. Det är faktiskt ingen stor grej egentligen. Vi går ju för fasen i högstadiet. Då får man uttrycka sig mer individuellt. Vara sig själv. (…) Några nior från ”Henkan”, Henriksdalsberget, sitter och spelar kort utanför uppehållsrummet. Öh, grabben! Kom hit ett tag!” ropar en av killarna. Helvetesjävlaskit. ”Du ser ut som en clown, grabben! För du är en grabb, va?” De andra asgarvar. Måste…komma på…nåt smart att säga tillbaka…(…) ”Ja? Var det något du ville säga? Frågar Henkankillen. Fatta att det här är ett viktigt ögonblick. En vändpunkt som kan befästa din position här under en väldigt lång tid. ”Nej…det…det var inget” stammar jag till slut fram. ”Det var väl det jag trodde” säger Henkakillen och formar handen till en vinkning”. Så jag går därifrån. Hur kunde jag vara så jävla dum att jag trodde att det skulle bli lättare på högstadiet? (s. 126, 127).

När man får en överblick över det upprepade mönstret blir det tydligt att flytten till Nya Zeeland bara ännu ett sätt för Jim att fly från sina rädslor, istället för att konfrontera dem.  För Jim är flytten till en annan kontinent en sorts eskapism för att kunna vara sig själv, långt bort från den performativitet som det heteronormativa och den heterosexuella matrisen tvingat in honom i.

Ehn sätter fingret på frågor som rör identitet och identitetsskapande, men även utanförskap, mobbing, vänskap, kärlek och sexualitet. De många olika motiven glider in i varandra och berör egentligen samma gemensamma nämnare: ifrågasättandet av normer och rätten att få vara den man är.

Det här är en bok som både unga och vuxna borde läsa, för trots att den utspelar sig under 80-talet behandlar den ett ämne som är lika viktigt och aktuellt i dag!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Down under Bokomslag Down under
Johan Ehn
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-07-19
315
Unga vuxna

En roman som sätter fingret på identitetsproblematiken, och som ifrågasätter det heteronormativa samhället. En roman som både skaver under huden och ger en abstinens, som både unga och vuxna borde läsa!

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

En rosa karamell för själen

En rosa karamell för själen

Kitty Crowthers nya bilderbok är en fantastisk karamell i rosa för både ögon och själ. Som i hennes andra böcker finns det i illustrationerna många detaljer, ofta i neonrosa, och bilderna håller väldigt hög konstnärlig och estetisk kvalitet. Boken består av en ramberättelse där mamma Björn berättar tre olika godnattsagor för Lilla Björn. Den första handlar om Nattvakten, som går runt i skogen och ser till att alla djuren kan somna. I den andra berättelsen är flickan Zhora huvudkaraktär när hon går vilse i sin jakt efter de godaste björnbären. Här finns en tydlig vink till Elsa Beskows Tomtebobarnen, vilket märks främst genom flickans flugsvampshatt och fladdermusen som först skrämmer henne, men som sedan visar sig vara vänlig. Typiskt för Crowthers bilderböcker är det existentiella temat, och Sagor om natten är inget undantag.

Mest tydligt blir det kanske i den sista av berättelserna, där den gamle farbrorn Bo lider av sömnlöshet. I sin desperation går han en kväll ut för att hitta sin förlorade sömn, och stöter då på sin vän uttern Otto, som skriver poesi på stenar som han sedan kastar ut i havet. Crowther illustrerar de bådas karaktärer med både humor och skärpa; den avslappnade Otto som ligger på rygg med händerna bakom huvudet, och den gamle mannen som sitter med böjd rygg och grubblande min. Otto säger åt Bo att gå ner i vattnet, och där på havets botten hittar han en av Ottos stenar. När han sedan lägger sig den kvällen låter han kappan hänga på tork, och han somnar som väntat omedelbart. Genom motsatser och symbolik blir det här en riktigt fin historia, som jag gillar mycket. För visst är det väl så att vi alla behöver en påminnelse om att ta av oss den tunga kappa som livet ibland ger oss; se det stora i det lilla och glädjas över det.

Sagor om natten Bokomslag Sagor om natten
Kitty Crowther
Bilderbok
Lilla Piratförlaget
2017-05-03
80
3-6 år

En underbar bilderbok som utgörs av en ramberättelse och tre godnattsagor, som alla är olika men ändå hålls ihop med färger, detaljer och symbolik.

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist är en Göteborgsbaserad författare, ursprungligen från Vallda utanför Kungsbacka. Hon bor med man, barn och katter i en lägenhet i Majorna där de har bott i snart nio år. Familjen letar dock hus, främst söderut. Christins största intresse är att skriva, och hon skriver hellre än hon läser. Andra intressen är bland annat yoga, bada i havet om somrarna, umgås med familj och vänner samt att teckna när lusten faller på. Hon gillar också att spela dataspel, exempelvis Guild Wars, och att äta choklad.

Hennes senaste roman för unga, Vita tigern, utkom i mars i år. Innan dess har hon skrivit böckerna Kaninhjärta (2012), Fågelbarn (2013) och Rävsång (2014), som kan beskrivas som genreöverskridande och som även dem riktar sig till unga vuxna läsare.

I den här intervjun svarar Christin på frågor om bland annat sin bakgrund, inspirationskällor och hur själva skrivprocessen går till.  Samt om spännande nya skrivprojekt!

Vad har du för bakgrund, vad har du sysslat med innan? Hur kom det sig att du blev författare?

Jag har sysslat med allt, känns det som. Under de åren jag försökte bli författare jobbade jag som butiksförsäljare, brevbärare, ekonomibiträde i storkök, sommarpuff på Volvos lager (jag har truckkort!), telefoninsamlare, telefonförsäljare…Jag har väldens längsta meritlista! Jättebra att ha som skrivstoff! Det talar också för att jag var på väg mot något och inte fick stanna upp. Först när Gilla Böcker antog Kaninhjärta var jag precis där jag skulle vara, känslan landade tungt i mig. Jag upplevde det som att jag blev jag hela vägen inifrån och ut, tydligare för världen och alla nära mig. Författare är faktiskt det jag är allra bäst, jag har inte särskilt mycket tålamod eller intresse för annat.

Har litteraturen alltid funnits i ditt liv, och vad betyder den för dig?

Ja, det har den. Mina föräldrar läste för oss syskon när vi var små; jag är uppvuxen med Astrid Lindgren i alla hennes former och jag har alltid läst själv. Kitty-böckerna som ung, sedan Marian Keyes som tonåring och den första stora läsupplevelsen som vuxen var Donna Tartts Den hemliga historien. När en bok är bra konkurrerar den ut allt annat, till och med mobilen! Litteraturen betyder frihet för mig. Det är i den jag är absolut fri, och i den jag utvecklas mest.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig i ditt skrivande?

Donna Tartt, fast bara med hennes första bok tyvärr. De andra böckerna har inte varit på samma nivå. Hon inspirerar mig stort, även Marisha Pessl och Tana French – hör och häpna ingen svensk författare! Jag vet inte… kanske är jag så kräsen att jag inte har upptäckt någon stor författare bland oss. Men än så länge är jag bara halvt imponerad av vår lokalproducerade litteratur. Jag saknar djupet, språket, de riktigt snillrika tankarna bakom. Jag saknar att känna mig lurad när jag läser.

Hur går skrivprocessen till, från tanke till text? Har du någon favoritplats där du sitter och skriver?

Det börjar med en tanke, minsta lilla räcker. Oftast går det fort, det kan räcka med en promenad för att jag ska ha en skissartad historia klar för mig. Jag skriver ner den fort som attans, mobilen är bra för det. Sen överför jag skissen till ett dokument i datorn, låter det marinera en tid, petar in saker allt eftersom jag kommer på dem. Och när jag tycker synopset är klart, eller inte kan hålla mig borta längre; renskriver jag texten, strukturerar upp den i kapitel och börjar skriva. Jag har alltid, alltid slutet klart för mig – slutet är som en magnetisk känsla genom hela boken. Det märks, tycker jag, och jag gillar det.

Jag sitter gärna på Stadsbiblioteket i Göteborg – det var där jag skrev Vita Tigern och där jag tänker skriva bok två i höst. De har ett smarrigt kafé, stora fönster, många vrår. Perfekt. Vita Tigern och jag ska dock vara med i en bokcirkel där i höst, det kommer kännas lite märkligt att smyga in för att skriva samtidigt som jag syns på storbildsskärmarna där.

Var det ett medvetet val att skriva för unga?

Nej. Jag hade tänkt mig samtliga av mina böcker för en vuxen publik först, innan förlaget förklarade för mig hur de tänkte och varför. Och de hade ju rätt, så klart. Men det är skönt att inte låsa sig vid en läsargrupp utan istället berätta en historia som den vill låta sig berättas. På så sätt tror jag att jag når fler, över åldersgränserna.

Hur fick du idén till din senaste bok Vita tigern, som är en framtidsroman med inslag av dystopi och steampunk?

Idén kom när jag insåg att jag inte trodde på mänsklighetens framtid, när allt jag såg var mörker. Det skrämde mig. Jag hade liksom inte ens en idé, trots all min fantasi! Så jag använde mitt dagdrömmeri och en hel del research för att skapa en supergrön framtid spännande nog att våga tro på. Och för att må bättre, ungefär som ett slags omvänd biblioterapi.
Jag ville också skriva en mer handlingsdriven bok med fantastiska ingredienser som luftskepp, hotellmiljö, hemliga sällskap, övergivna platser – jag stoppade boken full av sånt som tilltalar mig.

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Varför tror du att den dystopiska genren är så populär bland unga? Vad finns det som är så lockande i den mörka samhällsskildringen?

För att våra unga är framtiden, och det både skrämmer och fascinerar dem. De har liksom makten i sina händer att forma verkligheten framgent och de vet de, de känner det. Och mörkret är väl alltid fascinerande, oavsett form. Vi vill ju läsa om hemskheter för att vi själva har det bra, söka någon form av kontrast tänker jag. Det finns en njutning i det. Framtidsmörkret var väl också en tanke hos mig: att inte göra min framtid så mörk, utan också hoppfull. Sen råkade den visst få en rätt dyster politisk verklighet ändå…När man skriver fantastik tränger sig samhällskritiken ohjälpligt på. Men jorden mår bra! Luften är frisk, vattnet går att dricka, djuren kryllar överallt! Sånt gör mig lycklig. Att vi inte lyckas ta kål på världen, att den återhämtar sig och svämmar över bredderna.

Man får väl säga att det var ganska vågat att skriva inom den dystopiska genren och samtidigt blanda in steampunk, som väl knappt existerar inom den svenska ungdomslitteraturen? Kändes det aldrig som att du gav dig ut på okänd mark, och var du inte rädd för att få negativa besked från förlagen, och sedan för att få ett dåligt mottagande?

Steampunk är tämligen nytt inom ungdomslitteraturen! Kanske inte lika mycket bland barnlitteraturen, tänker jag, och Vita Tigern balanserar mellan de båda grupperna, mellan hyllan för 9-12 år och Ungdomshyllan. Det fina med steampunk, eller gaspunk som jag ju egentligen skriver, är att det finns en hel subkultur för oss. Cosplay, festivaler, tema-barer, verkstäder – steampunken lever och frodas i verkliga livet utanför böckerna och filmerna, och alla är välkomna dit! Det tycker jag är fint. Och nyttigt, att få leva ut sina fantasier lite, att få leka tillsammans med andra. Ju fler ungdomar som hittar in i dessa kulturer desto bättre. Där finns en fin gemenskap.

Det var egentligen inte okänd mark för mig – jag har skrivit fantastik förut. Dock inget publicerat! Jag tänker aldrig på risker när jag skriver. Om förlaget/förlagen inte vill ge ut vad jag skrivit får jag låta manuset marinera en tid till, som jag gjorde med Fågelbarn – den blev min bok två, fast den var tänkt som bok ett. För jag vill skriva det jag vill berätta, inte skriva det som möjligen säljer mer. Jag var heller inte jätteorolig inför mottagandet av Vita Tigern, det var alltför kul att skriva den! Snarare tänkte jag att jag skulle visa mina läsare vilken bredd jag kan ha, och också vinna nya läsare. Jag vill hemskt gärna slå brett med mina tigerböcker.

Av alla dina karaktärer som du har hittat på i dina böcker, har du någon favorit och i sådana fall varför?

Hanna (från böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång). Hon är allt jag inte vågar vara. Jag har planer för henne, får dock se när dessa realiseras.

Hur går det till när du kommer på en karaktär?

Jag lyssnar efter dem, och när jag hör dem börjar de också växa fram som bilder inuti huvudet. Flummigt, jag vet. Men de är som röster inombords först, och jag som en kanal. Jag kan få rysningar när jag slutligen inser precis vilka de är. Först då lossnar skrivet.

Vad är det bästa och sämsta med att vara författare?

Det bästa är friheten, kreativiteten! Jag får kickar av det, adrenalinrusher. Säkert slås belöningssystemet på för full kraft. Jag får förstå och inse saker medan jag skriver, jobba ensam och styra över min egen tid. Det är skönt. Det sämsta är ”lönen” – man tjänar ganska lite som författare kontra all tid man lägger ner. Om man då inte skriver för att sälja, så som deckare eller romance kanske?

Till sist: Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Absolut! Både bok två och tre i tigerserien är på planeringsstadiet; jag för in scener, detaljer, trådar i de olika dokumenten. Dock skriver jag inte aktivt nu, jag har ändå försökt! Men jag lyckas inte få loss någon tid. Jag är mammaledig och min dotter sover lite om dagarna samt är inne i en väldigt aktiv fas – 10-månadersfasen. Hasa, åla, stoppa allt på golvet i munnen. Jag hittade lite av katternas torrfoder där häromdagen, till exempel. Prio ett just nu är att börja bebis-säkra hemmet. Skrivande får det bli om onsdagarna med start i augusti, jag längtar!


För att läsa mer om Christin Ljungqvist och hennes författarskap, klicka dig in på hennes hemsida!

Bibliografi i kronologisk ordning:

Böckerna ges ut av bokförlaget Gilla Böcker som är en del av Lilla Piratförlaget.

Läs gärna min recension av Vita tigern.

Här hittar du även Dagens Nyheters recension av boken