Browsed by
Tagg: Lättläst

Mango & Bambang. Absolut ingen gris – Polly Faber & Clara Vulliamy

Mango & Bambang. Absolut ingen gris – Polly Faber & Clara Vulliamy

Det här är en sådan där bok som man vill gå och bära runt på alltid. Dels för att den är så fin, både omslaget och de lila, svarta och vita illustrationerna, men även historien som sådan. Boken handlar om flickan Mango som bor tillsammans med sin pappa i en mycket stor stad, där alla människor är väldigt upptagna och stressade. Pappan är inget undantag, och stänger konstant in sig i sitt arbetsrum där han är strängt upptagen med att räkna ut saker. Mango vill inte vara sämre, och sysselsätter sig med massor av aktiviteter; så som karate, schack och att spela klarinett. Men trots att hennes motto i livet är att man helhjärtat måste ägna tid åt det man vill bli bra på, låter det riktigt hemskt när hon spelar på sin klarinett. En dag på väg hem från karateträningen träffar hon på Bambang – en tapir som tagit sig från djungeln i Malaysia till den stora staden, där han nu förväxlas med en buckla på övergångsstället. Mango tar med sig den skräckslagna Bambang hem, bjuder på bananpannkakor och glass och sedan den dagen är de oskiljaktiga. Tapiren och människoflickan kompletterar varandra på ett bra sätt, och hjälper varandra i situationer där de känner sig ledsna, rädda och obekväma. En farlig sådan situation uppstår när granntanten fångar in Bambang för att lägga till  honom till sin samling med ovanliga djurarter. Berättelsen avslutas på ett fint sätt och knyter samman de olika teman som den berör: vänskap, empati, ensamhet och att ta mod till sig fast det känns svårt och jobbigt.

Mango och Bambang. Absolut ingen gris är en underbar liten pärla som med den lätta och luftiga texten, de vackra bilderna och den äventyrliga historien kommer att fånga såväl stora som små läsare! Redan i sommar kommer uppföljaren, Mango och Bambang. Tapir på viftoch förhoppningsvis översätts även de tre andra delarna snart. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Här är hela serien på engelska:

Mango och Bambang. Absolut ingen gris Bokomslag Mango och Bambang. Absolut ingen gris
Mango & Bambang (Del 1)
Polly Faber
Barnroman
Speja Förlag
2017-10-24
142
6-9 år

Det här är en underbar liten pärla som med den lätta och luftiga texten, de vackra bilderna och den äventyrliga historien kommer att fånga såväl stora som små läsare!

Lättlästa böcker med hög kvalitet

Lättlästa böcker med hög kvalitet

Som bibliotekarie med fokus på barn och unga anser jag att det är otroligt viktigt att det finns lättlästa böcker med hög kvalitet till den här målgruppen; det vill säga att texten är pedagogiskt utformad och innehåller ett bra språk, samt att illustrationerna är estetiskt tilltalande. Det är glädjande att utgivningen för lättlästa böcker ökar varje år, trots att kvaliteten varierar på de böcker som riktar sig till barn som precis har lärt sig att läsa eller har svårt med avkodningen och att förstå det lästa. Enligt mig sticker Hegas böcker ut, då de ofta redan genom omslaget lockar barnet till läsning, genom färg och form. Det här är av stor betydelse då just omslaget ofta är det som avgör om barnet (och den vuxne!) fattar intresse för boken eller inte. Även handlingen spelar såklart roll, och många efterfrågar just spännande och läskiga böcker, något som väl har blivit ett signum för Hegas bokförlag; som ger ut de omåttligt populära zombie-serierna  Zombie City och Zombie World, de läskiga omskrivningarna av klassiska sagor samt böckerna om kända superhjältar som slåss mot sina ärkefiender. Här nedan tipsar jag om två nya lättlästa böcker inom det sistnämnda temat; den första handlar om Batman och den andra om Wonder Woman.

Batman. Monsterreptilen

Batman är superhjälten som räddar Gotham City från brottslingar, vilket han bestämde sig för att göra redan som pojke när hans föräldrar blev dödade av rånare. Till sin hjälp har han Robin, som även han är föräldralös.

I den här boken har en känd läkare blivit kidnappad  av skurken Killer Croc, som behöver ha ett motgift för att helt utvecklas till en reptil med endast djuriska egenskaper. Batman försöker i första hand erbjuda Croc sin hjälp, men när det inte fungerar blir han och Robin tvungna att gillra en fälla för att få fast honom.

Språket ligger nära talspråket och att meningarna är korta men får ändå fram den viktigaste handlingen utan att fokusera på detaljer; så som karaktärs- och miljöskildringar, tankar och känslor. Berättarrösten är opersonlig och allvetande, men skildrar händelserna utan att gå in i karaktärerna. Illustrationerna är i fyrfärg och täcker oftast hela uppslag, och hänger samman med de händelser som texten beskriver. Det här gör det lättare för den ovane läsaren att hänga med i berättelsen.

Karaktärerna och handlingen är det som lockar till läsning; tuffa och orädda hjältar som överlistar en farlig ärkefiende och därmed räddar staden och dess invånare. Trots att Batman och Robin beskrivs med typiskt manliga egenskaper: muskulösa, starka, intelligenta, aktiva och handlingskraftiga och berättelsen endast innehåller en kvinnlig bikaraktär (reportern i tv-inslaget) så är det här inget man hakar upp sig på då många andra böcker i serien har kvinnliga protagonister och bikaraktärer – och den här sortens litteratur skapar läslust hos barn som annars inte gillar att läsa.

Läsnivå: 3
Läsålder: 6-9 år
Text: Katharine Turner
Bilder: Steven E. Gordon
Antal sidor: 32
Utgiven: 2017-08-07

 

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.


Wonder Woman möter Circe 

Trollkvinnan Circe hatar Wonder Woman mest av allt, och är besatt av att hitta ett sätt att förgöra henne. När hon kommer över informationen om vart Trippelbestens tre delar befinner sig – Hydran, Gripen och Gorgonerna; mystiska sagodjur och mytologiska monster med enorma krafter som Circe har för avsikt att använda mot Wonder Woman. Men när något går fruktansvärt fel är det plötsligt Wonder Woman som har övertaget, samtidigt som inte bara hennes fiende riskerar att dö utan hela världens befolkning.

En rolig detalj i berättelsen är att när Circe använder en trollformel inne i vulkanen Vesuvius där hon precis har hittat Hydran och fått dennes kraft, och därmed orsakar ett utbrott som kan komma att ödelägga staden Pompeji. Med den här informationen vet man att historien utspelar sig innan 79 e.Kr, vilket blir komiskt när det samtidigt finns både jetplan och höghuskomplex.

Boken är indelad i fem kapitel, som i snitt består av tio sidor. Läsnivån är 5 på LIX-skalan vilket betyder att boken passar de som vill lära sig fler svåra ord  och som vill läsa en text som har ett språk som mer liknar det litterära än talspråket. Svåra ord är skrivna i blå text, och förklaras längst bak i boken i en ordlista där orden inte är ordnade i alfabetisk ordning utan istället kronologisk. Längst bak finns även frågor kopplade till texten som interagerar läsaren på ett roligt sätt.

Precis som i Batman Monsterreptilen förekommer både helside- och heluppslagsillustrationer, men då läsnivån för den här boken är 5, vilket är det högsta, är texten dominerande och illustrationerna behöver därför endast skildra de mest avgörande händelserna, då läsare på en här nivån har en bättre läsförståelse och klarar av att hänga med i berättelsen ändå.

Berättarrösten är opersonlig och allvetande, och följer och går in i alla karaktärer och vet därmed allt om dem, inklusive tankar och känslor. Det här kräver mer av läsaren då perspektivskiften gör läsakten mer avancerad.

Jag älskar att superhjältinnor i form av en stark amason-krigare och en grekisk gudinna med trollkrafter får plats även i den lättlästa litteraturen, där många flickkaraktärer annars innehar typiskt kvinnliga egenskaper (självklart finns det undantag! Bland annat har Hegas gett ut serierna Häxboken och Amulett som båda har en stark kvinnlig protagonist), och hoppas därför på många fler böcker i samma stil!

Läsnivå: 5
Läsålder: 9-12 år
Text: Laurie S. Sutton
Bilder: Luciano Vecchio
Antal sidor: 48
Utgiven: 2017-08-07

 

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.


Lite fakta om Hegas förlag och deras lättlästa böcker

Hegas bokförlag startades 1983 av specialpedagogerna Siv Aronsson och Gun Hållander, som ansåg att det fanns för lite lättlästa böcker med hög kvalitet på marknaden. Målet var att skapa läslust för barn som annars inte gillade att läsa. Än i dag är förlagets ambition att barn ska ha tillgång till lättlästa, spännande och roliga böcker för att på så vis känna läslust vilket är tätt sammanlänkat med läsförståelse. Man menar att det enskilde barnets läsupplevelse är lika viktigt som demokrati och rättvisa.

En annan grundidé är att lättlästa böcker inte ska ta bort något ur berättelsens handling eller ämne; texten ska istället vara bearbetat så att den är lättare att läsa och förstå. Hur texten bearbetas i böckerna har sin grund i den pågående forskningen kring läsning och läsförståelse hos barn och ungdomar. Hegas böcker är baserade på LIX – det vill säga läsbarhetsindex. Ju lägre LIX-nivå desto kortare ord och meningar. Hänsyn görs även till kronologi, persongalleri och den litterära kvaliteten.

De olika Hegas-nivåerna:
1: Böcker för den som just börjat läsa eller för den som har ett mycket begränsat ordförråd.
2: Böcker med ett mycket enkelt och konkret språk som är lätt att avkoda.
3: Lättlästa böcker med ett språk som ligger ganska nära talspråket.
4: Lättlästa böcker med enstaka svårare ord och med ett språk som ställer lite högre krav avseende ordförråd och grammatik.
5: Lättlästa böcker med något fler svåra ord där språket närmar sig det litterära.

Hegas 5 kriterier för en lättläst bok:
1: Handlingen ska vara rak och tydlig. Läsaren ska på ett enkelt sätt kunna följa med i händelseutvecklingen.
2: Antalet medverkande ska vara begränsat.
3: Det får inte förekomma parallellhandlingar som förvirrar och försvårar läsningen.
4: Språket ska vara enkelt och korrekt. En lättläst bok ska innehålla lätta ord och anpassade meningar.
5: Den litterära kvaliteten ska vara hög och handlingen fängslande. Det måste vara kul och spännande att läsa!

Det finns även utarbetade Läsnycklar till samtliga titlar, som fungerar som arbetsmaterial att arbeta med för pedagoger. Materialet innehåller frågor till texten där till exempel tematik eller en viss genre står i fokus, och där barnen genom att gå djupare ner i texten även får en ökad läsförståelse.

På Hegas hemsida kan du läsa mer om deras böcker, hur de ser på lättläst och de olika LIX-nivåerna.


Källa: http://www.hegas.se
Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare. Hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn, men har bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.