Browsed by
Tagg: Klassiker

Karin Boye

Karin Boye

I natt är det 76 år sedan poeten och författaren Karin Boye avled, endast 41 år gammal. Hon är en av mina favoritpoeter, och den vackraste av hennes dikter är enligt mig ”I rörelse”. För er som inte har upptäckt Boye än, eller redan är bekant med hennes författarskap vill jag tipsa om att Modernista i början av nästa år ger ut flera av hennes verk i nya upplagor – både romaner och diktsamlingar. Rysligt fina är de! De som jag har sett är romanerna Kallocain, För lite och Merit vaknar, samt diktsamlingarna För trädets skull och De sju dödssynderna. 

 

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst,

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

  

 

Charlotte Brontë

Charlotte Brontë

I dag den 21 april är det 201 år sedan den engelska författaren Charlotte Brontë föddes. Hon hade fem syskon, bland dem Emma och Anne som också skrev romaner. Familjen bodde i Thornton, West Riding of Yorkshire men då modern dog tidigt skickades Charlotte och hennes systrar till en flickskola i Lancashire. Skolans dåliga skick ledde till att två av hennes äldre systrar dog av tuberkulos, och Charlotte framhöll att det var skolan som var orsaken till hennes dåliga hälsa. Vistelsen där fungerade som inspiration i hennes skrivande, och figurerar bland annat i Jane Eyre. Just Jane Eyre blev en enorm succé när den gavs ut 1847, under pesudonymen Currer Bell. Romanen bröt ny mark, då det var det första skönlitterära verket med en kvinnlig protagonist där berättelsen var skriven ur en kvinnas perspektiv. Charlotte Brontë dog endast 38 år gammal, på grund av graviditetskomplikationer.

 

Kallocain – Karin Boye

Kallocain – Karin Boye

Den andra boken i vårens bokcirkel med temat klassiker är Karin Boyes Kallocain. Den gavs ut första gången 1940, endast ett år innan hon tog sitt eget liv. På sistone har jag kommit att bli väldigt intresserad av både Boyes författarskap och hennes personliga liv, och jag har läst alla biografier jag har kommit över om henne. Det här har kommit att färga min läsning av både Kallocain och andra texter och hon författat; säkert på både gott och ont. För det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

I Kallocain är det den samhällskritiska berättarrösten som får komma till tals, genom protagonisten Leo Kall, en kemist i Kemistaden som har tillverkat ett sanningsserum som ska få statsfientliga människor att bli fängslade och straffade innan de hunnit begå de brott mot staten som är förbjudna: det vill säga ha egna individualistiska tankar som är kritiska mot Staten. Det som är intressant med berättelsen är att den trots att den skrevs för över 70 år sedan, skildrar ett framtida samhälle som till viss del ser ut som det gör i vissa delar av världen i dag där staten övervakar individen och censurerar alla försök till kritisk granskning av maktsystemet.

Leo Kall som karaktär är utåt sett ett mycket gott exemplar av en medborgare av Världsstaten: inte bara är han en lojal medsoldat, han är även en duktig kemist som har tillverkat ett medel för Statens bästa för att avslöja icke-lojala invånare. Men när det första försöksoffret, nr 135, förhörs med kallocain i blodet händer något inom Leo, något som antagligen legat och grott en lång tid men som han inte tillåtit att komma upp till ytan. Ju fler personer som förhörs, ju fler historier får Leo höra om en hemlig rörelse som alla har en gemensam dröm om en annan verklighet där varje människa är sin egen, och det talas om en annan stad kallad Ökenstaden. Leo blir snabbt medveten om att hans chef Rissen delar dessa tankar och idéer och eftersom Leo hela tiden brottas med sina inre demoner anmäler han honom till den högsta polischefen. Leo har nämligen själv bidragit till att att en ny lag har stiftats, som innebär att individer som bär på negativa tankar om Staten och som kan skada det nuvarande systemet på något vis kan straffas, och även bli avrättade. I samma veva som han anmäler Rissen och ber polischefen om en gentjänst att avrätta Rissen för förräderi, inser han hur fel han haft och att han själv också innehar en kritisk syn på Staten, och egentligen drömmer om den utopi som Ökenstaden står för.

Den som får Leo att våga öppna dörren till sitt inre är hans fru Linda. Hon är en fascinerande karaktär som man först i slutet av berättelsen får en klar bild av, av förklarliga skäl. För i en verklighet där man ständigt är övervakad går det inte att visa vad man egentligen har för åsikter och vem man egentligen är. Linda tycks därför kall och oempatisk till en början, men sedan förstår man varför. Hon är en kvinna som redan när hon födde sitt första barn insåg hur fel och omoraliskt det samhällssystem som existerar är, där kvinnor endast ses som en tillgång på grund av sina äggstockar och sin livmoder – för att föda fler män till världen. Som individ har hon inget som helst egenvärde, utan fungerar bara som fru och föderska. Linda är den första i romanen som kritiserar det patriarkalt styrda samhället, och det är genom henne som Leo ser verkligheten ur hennes, det vill säga det kvinnliga perspektivet.

Trots att jag är medveten om att man bör skilja på verk och författare, kan jag ändå inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Karin Boyes livssituation och de påhittade karaktärerna i Kallocain. För visst finns det vissa likheter mellan Boye och Kall: Kall är i ständig konflikt mellan de två sidorna av sig själv – det som är det ”rätta” enligt Staten, och det som känns äkta och sant för honom själv, det som är den innersta kärnan av hans jag. Boye hade sedan de tidiga tonåren också varit i ständig strid med sig själv och sina känslor – för trots att det ansågs vara fel och till och med olagligt vid den här tiden att vara homosexuell och att ha samlag med en person av samma kön, så blev hon ständigt förälskad i nya flickor/kvinnor vilket ledde till psykisk ohälsa. Hon gick till och med i psykoanalys för att bli ”botad”. Samhällets syn och det hon själv kände måste därför ha lett till en splittring av jaget, precis som den splittring Leo Kall upplever. Många behandlade henne dessutom med respektlöshet, och hon kunde bara känna sig fri och lycklig i de kretsar där hon kunde vara sig själv, vilket var på landsbygden vid den skola där hon brukade arbeta. Den här platsen kan ses som en utopi; en idealplats och ett idealsamhälle i miniformat. I tonåren var Boye en sökare, och hon blev som besatt av både kristendomen och buddhismen. Jag är ingen terapeut, men det är inte svårt att lista ut att hon på något sätt försökte finna det rätt svaret, och då hon kände att kristendomen svek henne sökte hon sig vidare till buddhismen som istället accepterar alla människor så som de är med stor respekt och vördnad. Trots att hon funnit en religion som accepterade henne som hon var, brottades hon ständigt med ambivalenta känslor inför sig själv – kanske hela livet ut.

Men det finns lite av Boye i alla karaktärer i romanen; i Linda som fått upp ögonen för de patriarkala strukturerna i samhället som förminskar kvinnan (Boye lär ha protesterat mot hur olika kvinnor och män behandlades på universitetet i Uppsala) och Rissen och försökspersonerna som vågar gå emot Staten trots risk för hån och straff (i Berlin träffade hon många likasinnade och kanske var det på grund av gemenskapen med dem som hon fick mod till sig att sedan leva ihop med en annan kvinna).

Det kan hända att jag fabulerar i mitt försök till analys, men efter att ha läst boken och biografier om Boye parallellt med varandra har det varit omöjligt att inte se ett samband och en koppling mellan liv och dikt.

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

För er som redan har upptäckt Boye och för er som vill göra det, kan jag tipsa om att Modernista i januari 2018 ger ut flera av hennes verk i nyutgåvor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Kallocain Bokomslag Kallocain
Albert Bonniers Klassiker
Karin Boye
Bonnier Pocket
2010-01-04
155
Vuxna

En dystopisk roman som skildrar ett samhälle där Staten övervakar varje människa, för att individualism och kritiskt tänkande inte ska kunna existera.

 

Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Uppväxtåren

Fjodor Dostojevskij föddes den 11 november 1821 i Moskva som den andra av sju syskon. Hans mor hette Maria Fjodorovna Netsjajeva, och var en köpmansdotter från Moskva. Det sägs att hon var en mycket empatisk och godhjärtat kvinna, som brann för omsorgen om de fattiga. Hon dog redan 1837 i tuberkulos, när Fjodor endast var 16 år gammal. Hans far Michajl Andrejevitj Dostojevskij var en illa omtyckt godsägare som när han var i femtonårsåldern rymde hemifrån för att slippa bli präst liksom sin far. Han lyckades komma in vid kejserliga medicinska akademien, deltog som fältskär i kriget 1812 och blev sedan kvar inom militärmedicinen. Efter det blev han chef för ett fattighospital i utkanten av Moskva och belönades med Sankta Annas orden av tredje klassen och fick titeln kollegieassessor. Genom den titeln uppnådde han status som adelsman i det officiella ryska klassystemet vilket i sin tur gav honom rätt att skaffa sig lantegendom, vilket han gjorde i guvernementet Tula. Till godset hörde två byar med livegna; men det var små byar med få invånare och även dålig jord.

Dostojevskijs hade anor från jordägare i det litauiska furstendömet Pinsk, och där finns byn Dostojevo fortfarande kvar.

Familjen Dostojevskij bodde i en våning  med bara tre rum och kök på sjukhusområdet, men trots det trånga boendet hade de ändå både tjänare, hästar och en ståtlig vagn. Fjodor och den yngre brodern Andrej hade en mycket nära relation, och var i princip alltid tillsammans. Dostojevskij undervisades i hemmet tills han var tolv år, sedan sattes både han och hans bror i en privat skola där de skulle förberedas för gymnasiet. Båda kom sedan in i den ansedda internatskolan Tjermakska skolan i Moskva. Kanske blev deras gemenskap än mer stark då modern dog och fadern på grund av sorgen blev alkoholiserad och ständigt var på dåligt humör. Han fostrade Fjodor och hans syskon väldigt strängt; dagarna bestod av studier och någon lek var det aldrig tal om. Men på somrarna åkte familjen ofta ut till byn Darovoje utan fadern som behövde arbeta, och där bidrog naturen och faderns frånvaro till att Fjodor kunde leva ut och känna sig fri.

Författare som Fjodor under studietiden läste flitigt var bland annat Pusjkin, Walter Scott, Gogol och Schiller; vilken den sistnämnde fungerade som en inspiratör för en renhjärtad idealism där människokärlek och frihetsdyrkan stod i centrum. Både Dostojevskij och brodern Michajl drömde om att bli författare, men då fadern ville annorlunda hamnade Fjodor vid ingenjörsakademien. Fjodor höll sig mest för sig själv på skolan, och tillbringade all sin lediga tid med att läsa och skriva. 1839 dog fadern. Det gick länge ett rykte om att han blivit ihjälslagen av bönderna men antagligen berodde istället hans dödsfall av ett slaganfall.

Författardebut, straffläger och förälskelse

När Dostojevskij var 23 år gammal bestämde han sig för att satsa helhjärtat på en författarkarriär. Han hade då förslösat nästan hela arvet efter fadern på kortspel, och sågs som en märklig figur som är skrytsam och lättirriterad, men hans dåliga humör kan ha berott på de epileptiska anfall han led av; där hallucinationer var ett symptom. 1846 debuterade han med brevromanen Arma människor (Som senare fått titeln Fattigt folk, vilken recenseras här i bloggen). Man menar att Dostojevskijs realism uppkom genom att han började se Petersburg så som det låg framför honom: att staden som låg framför honom samt alla människor var mer bottenlöst och oerhört än någon fantastisk dröm eller någon saga. Debutverket blev kritikerrosat och man menade att en ny stor författare i Gogols anda hade sett dagens ljus. I och med detta stod dörrarna till societeten öppen för honom, dock gjorde han sig snabbt ovän med andra författare då han såg sig som förmer än dessa. Samtidigt sägs han ha varit både paranoid och hypokondriker, och hade en stark rädsla för att begravas levande. Men hälsan påverkade inte Dostojevskijs produktivitet. De följande åren skrev han färdiga tre verk, där han började sätta individen i centrum istället för de sociala frågorna. Det här var en besvikelse på litteraturkritikern och den numera goda vännen Belinskij som efter debutromanen hyllat Dostojevskij som en ny socialrealistisk författare. Samtidigt var det Belinskij som introducerade honom för en hemlig grupp socialister som var kritiska till tsar Nikolaus I:s regim. Dostojevskij blev allt mer revolutionär, och läste ofta upp politiska skrifter för likasinnade. Tsarens hemliga polis arresterade dock anhängarna till gruppen, och dömde flera av dem till döden, bland annat Dostojevskij. Efter en skenavrättning blev han skickad till fånglägret i Sibirien och dömd till straffarbete i fyra år.

Dostojevskij sittandes i en stol Dock fick han avtjäna den sista tiden som menig soldat i Semiplanatinsk, där han träffade och blev bekant med flera personer, varav en av dem var en baron Wrangel som tjänstgjorde som åklagare. Genom Wrangel träffade Dostojevskij Maria Dmitrijevna, som han senare gifte sig med. Dock blev äktenskapet mycket olyckligt då de båda var sjukliga – Maria var lungsjuk medan Fjodor fick fler och fler epileptiska anfall. Dessutom var Maria mer förälskad i en ung lärare vid namn Vergunov, men Dostojevskij som i sitt kärleksrus var i det närmsta besatt av Maria hade på ett förödmjukande och ohederligt sätt fått Maria att välja honom istället. Bland annat genom att övertala dem båda att Maria skulle få det mycket bättre ekonomiskt med honom som make.

Fånglägret påverkade inte bara Dostojevskijs fysiska hälsa, utan påverkade även hans inre tankevärld. Detta visar sig i de två romaner han skrev vid den här tiden; där ondska och godhet står i polemik mot varandra, vilket även kom att kasta ljus framåt mot framtida verk så som Idioten och Onda andar.

Sjukdom och spelmissbruk

Tiden efter giftermålet och flytten tillbaka till Petersburg följdes av en svår period där både Fjodor och Maria blev allt sjukare, och Fjodor tycktes gräva ner sig i arbete, både i skrivandet och litteraturtidskriften Vremja som han drev med sin bror. Han besökte även många olika städer runt om i Europa där hans spelmissbruk gjorde att han förlorade en hel del pengar. I samma veva förälskade han sig i en ung författarinna vid namn Apollina (Polina) Prokofjevna, vilken han inledde en kärleksaffär med. Förälskelsen gjorde att han följde efter henne till Paris, där han på vägen dit spelade bort ytterligare pengar. Kärlekssagan dem emellan fick dock ett abrupt slut på grund av Polinas svalnande intresse, och man kan ana att hans roman Spelaren kom att skildra både den olyckliga kärleken och hans spelmissbruk. Dostojevskij menade att om man förnekade Gud kom detta i uttryck av en perverterad lust som hade drag av vansinne. Kanske hade den här tron uppkommit genom hans egen besatthet för spelandet, men även i sitt möte med mördare i Sibirien.

Enligt Karl Erik Lagerlöf i biografin Dostojevskij – liv och dikt menar att Dostojevskijs syn även inbegriper Ryssland, tsaren och folket och att människans hem och tillhörighet är hos Gud, vilken ger sig uttryck i nationen och jorden. Han menade att individualism och ett självständigt förnuft ledde till synd och ondska, medan man genom att sätta Gud och nationens bästa i främsta rummet förenades i godhet och världsharmoni. Samtidigt höll Dostojevskij, trots tvetydighet, fast vid åsikten att människan är fri att välja mellan gott och ont. Dock kan man inte hitta många karaktärer i hans romaner där karaktärerna är fria att välja; och även hans eget liv är fullt av motsägelser.

Fattigdom, sorg och enorm produktivitet

1865 dog både hustrun Maria och brodern Michajl. Då han både tog på sig ansvaret att sörja för broderns änka och barn samt att överta broderns fordringsägare då tidskriften gått i konkurs; stod han plötsligt med en stor skuld som han inte kunde betala. För att komma undan alla kreditorer flydde han till Wiesbaden där han efter att ha förlorat alla sina pengar ytterligare en gång  bokstavligt talat låste in sig på ett hotellrum för att skriva på romanen Brott och straff. För att få ihop lite pengar hade han innan flykten skrivit på ett kontrakt med en förläggare som innebar att Dostojevskij själv inte fick något vederlag för det han skrev, om han inte på ett år lyckadades skriva en roman på över 200 sidor. Men skrivandet blev inte lätt, han ständigt i ett tillstånd av hunger då han inte hade råd att äta sig mätt. För att få lite pengar lyckades han till slut sälja romanen som följetong till en tidskrift, och fick även låna pengar av olika vänner och bekanta. Detta bidrog till att han kunde återvända till Petersburg. Dock strök han de första sex kapitlen som var skrivna i jag-form och började om, med endast en månad på sig att leverera en färdig roman. Han anställer då en stenograf, en ung kvinna vid namn Anna, att hjälpa honom att färdigställa romanen i tid. Det lyckas, och Anna blir sedan hans hustru i fjorton år. Anna dyrkade sin man både som person och författare, vilket man lätt ser i hennes memoarer.

Man kan säga att det var Anna som fick rätsidas på Fjodors liv; både när det gäller att klara sig ur skuldknipan och genom att ta kommandot över deras ekonomi då han aldrig blev kvitt sitt spelmissbruk. Det var även Anna som tog hand om utgivningen av hans verk, vilket gjorde att han så småningom lyckades bli skuldfri. Trots detta gav författarskapet inte ekonomiskt vinning förrän han skrev på sitt sista stora verk, Bröderna Karamazov. Han hade först då fått erkännande både i Ryssland och i Europa för sitt författarskap. Men Anna gav honom även en trygg bas, ett familjeliv där han hade sin trygga punkt i livet. Dock dog den första dottern bara tre månader gammal, vilket lämnade Fjodor i enorm förtvivlan. Paret fick sedan tre barn till, och barnen var de som gav honom riktig lycka i livet, och han var en mycket tålmodig, ömsint far som älskade att leka med barnen. Han lär ha sagt att själen blev helad genom att man  vistades med barn.

Arbetet med den sista romanen slet på hans hälsa ordentligt, och han blev ofta fysisk sjukt av det intensiva skrivandet. Liksom innan var han uppe hela nätter för att skriva, men detta tär nu oerhört på hans välmående. Innan romanens tillkomst hade han gjort anteckningar i tre år och föreställt sig hur romanen skulle utformas i huvudet. Ändå förkastade han och förstörde flera kapitel för att skriva om. Under hösten då de sista kapitlen skrevs förstod Dostojevskij att han snart skulle dö, och när romanen var färdig i november 1880 hade han endast tre månader kvar att leva. Den 28 januari 1881dog han, 59 år gammal till följderna av blödningar från halsen, som tros ha berott på ett epileptiskt anfall.


Bakhåll förlag ger ut en svit av Dostojevskijromaner, där Anteckningar från underjorden,  Netka Nezvanova och Den evige äkta mannen hör till de senast utgivna.

Bokförlaget Modernista har gett ut nyutgåvor av de verk som ses som hans mest inflytelserika, så som Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov.

Här kan du läsa min recension av Fattigt folk.


Källa:
Lagerlöf, Karl Erik (2008). Dostojevskij – liv och dikt. Stockholm : Carlsson Bokförlag.
Fattigt folk – Fjodor Dostojevskij

Fattigt folk – Fjodor Dostojevskij

Med anledning av nyutgivningarna av Fjodor Dostojevskijs mastodontverk Idioten och Bröderna Karamazov, skulle jag vilja uppmärksamma hans inte lika kända debutroman Fattigt folk från 1845. 2009 gavs en nyöversättning ut av verket, och översättaren lyckas komma originaltexten mycket nära. Det här är en brevroman, som när den gavs ut beskrevs av litteraturkritiker som den första ryska romanen med fokus på sociala frågor.

I berättelsen får man följa de fattiga grannarna Makar Devuskjin och Varvara Debroselova, som trots att de bor på samma gård och har fönstren mitt emot varandra i huvudsak kommunicerar via brev.  Devuskjin är en mycket godhjärtat och ensam man som mer än något annat vill göra Varvara lycklig och därför ger henne de få mynt han har över och köper fina kläder till henne. I de brevs som skrivs skildras människor på samhällets botten som törstar efter kärlek och vänskap, ett ljus i den mörka vardag de varje dag möter. Men Devuskjins vilja att vara ”sin lilla duvas” beskyddare och på ett sätt därmed äga henne om individ blir även tydligt, och Dostojevskij gestaltar därmed redan här en komplex karaktär som inte enbart är god utan även innehar andra mänskliga egenskaper.

Romens handling kan vid en första anblick verka simpel. Två fattiga människor som via brevväxling finner tröst hos varandra i en miserabel situation. Men under ytan finns där de psykologiska skildringarna som har blivit Dostojevskijs sigill på något sätt, även om berättartekniken inte är helt utvecklad.  Dock får man komma ihåg att boken gavs ut innan de personliga tragedierna i Dostojevskijs liv som på många sätt färgat hans senare författarskap, så som fängelsevistelsen i Sibirien samt de ångestfyllda åren med spelberoende och olycklig kärlek.  Debutromanen är en utmärkt roman att läsa, både om man har läst Dostojevskij innan eller om man vill börja med något mera lättsmält. De mer blygsamma 140 sidorna gör även boken mer tilltalande än de omfångsrika senare verken att ta med sig ut till parken eller stranden en varm sommardag.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Här kan du läsa författarbiografin om Dostojevskij.

Fattigt Folk
Fjodor Dostojevskij
Roman
Akvilon
2009-05-28
140
Vuxna