Browsed by
Tagg: Johanna Thydell

De nominerade barn- och ungdomsböckerna!

De nominerade barn- och ungdomsböckerna!

För en liten stund sedan tillkännagavs vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris. Inom kategorin svensk barn- och ungdomslitteratur, som jag är mest intresserad av, är det någon av de här titlarna som har chans att vinna:

Om dagen tar slut – Lisa Hyder & Per Gustavsson (3-6 år)

Fågeln i mig flyger vart den vill – Sara Lundberg (9-12 år)

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson (9-12 år)

För att väcka hon som drömmer – Johanna Nilsson (12-15 år)

Den förskräckliga historien om Lilla Hon – Lena Ollmark & Per Gustavsson (9-12 år)

Dumma teckning! – Johanna Thydell & Emma Adbåge

Den 23 november får vi veta vem som får motta det prestigefyllda priset!

 

De nominerade inom barn- och ungdomskategorin. På bilden från vänster: Bakre raden: Elin Nilsson, Johanna Thydell. Främre raden: Lisa Hyder, Per Gustavsson, Johanna Nilsson. Frånvarande: Emma Adbåge, Lena Ollmark, Sara Lundberg. Foto: Sören Andersson

 

(M)ornitologen – Johanna Thydell

(M)ornitologen – Johanna Thydell

Jag fick ett recensionsexemplar av Alfabeta Bokförlag, och då det för mig var en mycket efterlängtad roman sträcklästes den under en dag. Vilket tyvärr resulterat i en känsla av: ”vad ska jag nu läsa?!”

Johanna Thydell debuterade 2003 med ungdomsromanen I taket lyser stjärnorna, som belönades med Augustpriset. Hon har dessutom gett ut ungdomsromanerna Det fattas en tärning (2010) samt Ursäkta att man vill bli lite älskad (2011). Hon har  även skrivit en bilderbok som är mycket uppskattad, Det är en gris på dagis (2012).

I (M)ornitologen är det Moas berättelse man får följa. Eller, Moa Hedvig Öhman, vilket är hennes hela namn. Hon är 17 år gammal och hatar sitt mellannamn. Varför? Jo för att det är samma namn som hennes mamma bär, hennes mamma som lämnade henne när hon var två år gammal och som hon inte har ett endaste minne av. En dag hör mamman av sig och vill träffas, men enligt Moa finns det ingen anledning att träffa någon som för henne är död och inte existerar i hennes liv överhuvudtaget. Men Otto, Moas bästa vän som har förlorat sin mamma i cancer, får henne att ändra sig – det kan ju faktiskt vara en chans att ställa henne mot väggen och få de svar hon så länge grubblat över. Älskade hon inte Moa? Ville hon inte ha henne? Hade hon blivit kidnappad, religös, eller dödssjuk? (de sista hypoteserna var Ottos). Men att Hedvig skulle tro att Moa är okej med att bara komma förbi sådär efter 15 år som om inget hänt, det är inget alternativ. Istället kommer Otto med den briljanta idén att hon ska låtsas vara ornitolog, och att hon har en uppgift till skolan att lösa om olika fåglar. Det här är en perfekt plan då Hedvig bor mitt ute på landet, där det finns massor med olika fågelarter. Utåt sett är Moa alltså en ornitolog som spanar på fåglar, som har en uppgift med sitt besök, medan hon egentligen är en mornitolog som spanar på sin mamma för att få ledtrådar till vem hon är och varför hon lämnade henne och pappan. Hedvig får kodnamnet Göken, vilket passande nog är en fågelart som låter andra ta hand om dess ungar. I fem dagar ska hon vara hos sin biologiska mamma, en mamma som samtidigt som hon varit som en vålnad alla dessa år, även har figurerat i Moas medvetande och speglat hennes liv på många olika sätt – inte minst de relationer hon har till människor.

(M)ornitologen är en ungdomsroman som är oväntat stark, och som lämnar mig med både rödgråtna ögon och en varm känsla inombords. För aldrig har en berättelse talat så personligt till mig innan; om det där hålet i hjärtat som man har när man blivit övergiven som barn – av någon som så naturligt borde funnits där för en. Det gör nästan för ont att läsa Moas tankar och funderingar kring sin mammas försvinnande, för jag har varit där jag också. Och är fortfarande, trots att jag är dubbelt så gammal. För de där känslorna av att inte vara älskad och önskad är känslor som förföljer en livet ut. Dessa rader fångar och beskriver på ett simpelt men samtidigt djupt sätt hur det känns att ständigt leva med känslan av att sakna någon viktig i sitt liv:

”Ibland trodde jag att jag såg Hedvid. På gatan, i gallerian, vid stängslet till skolgården. Men det var aldrig hon. Det skulle aldrig vara hon. Och det visste jag ju, egentligen.” (s. 25).

Men samtidigt som det är förjävligt att det är så, så finner man ändå i Thydells roman hopp och styrka – för jo, man kan faktiskt klara av livet riktigt bra trots allt. Man kan faktiskt se det som en positivt erfarenhet att ha med sig, som gör att man växer som individ.

Jag älskar även hur berättelsen är uppbyggd rent narratologiskt, det vill säga hur författaren använder sig av anakronier i form av flashbacks och hur berättelsen genom detta byggs upp allt eftersom. Genom detta får man som läsare en större förståelse för Moas känslor av besvikelse och rent hat gentemot sin mamma, men även för hennes kärlek till sin familj och sin bästa vän Otto. Jag även gottar mig riktigt i alla de beskrivningar som finns om mamman och hennes märkliga tillvaro i huset – alla de små ting som huvudkaraktären hittar på sina snokarvandringar och som leder fram till den person som faktiskt inte är en vålnad utan är livs levande. För Hedvid Maj Fåhraeus är, trots att hon lämnat sitt barn, en människa som har en röst, en vilopuls, leverfläckar, en handstil, en dagbok, rädslor, drömmar och mål.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

 

(M)ornitologen Bokomslag (M)ornitologen
Johanna Thydell
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2016-08-28
222
Unga vuxna

En fantastisk bok som på ett humoristiskt och hjärtskärande sätt skildrar känslan av saknaden efter en mamma, men även den starka kärleken och tacksamheten till familj och vänner som man faktiskt har i sitt liv.