Browsed by
Tagg: Gilla Böcker

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist är en Göteborgsbaserad författare, ursprungligen från Vallda utanför Kungsbacka. Hon bor med man, barn och katter i en lägenhet i Majorna där de har bott i snart nio år. Familjen letar dock hus, främst söderut. Christins största intresse är att skriva, och hon skriver hellre än hon läser. Andra intressen är bland annat yoga, bada i havet om somrarna, umgås med familj och vänner samt att teckna när lusten faller på. Hon gillar också att spela dataspel, exempelvis Guild Wars, och att äta choklad.

Hennes senaste roman för unga, Vita tigern, utkom i mars i år. Innan dess har hon skrivit böckerna Kaninhjärta (2012), Fågelbarn (2013) och Rävsång (2014), som kan beskrivas som genreöverskridande och som även dem riktar sig till unga vuxna läsare.

I den här intervjun svarar Christin på frågor om bland annat sin bakgrund, inspirationskällor och hur själva skrivprocessen går till.  Samt om spännande nya skrivprojekt!

Vad har du för bakgrund, vad har du sysslat med innan? Hur kom det sig att du blev författare?

Jag har sysslat med allt, känns det som. Under de åren jag försökte bli författare jobbade jag som butiksförsäljare, brevbärare, ekonomibiträde i storkök, sommarpuff på Volvos lager (jag har truckkort!), telefoninsamlare, telefonförsäljare…Jag har väldens längsta meritlista! Jättebra att ha som skrivstoff! Det talar också för att jag var på väg mot något och inte fick stanna upp. Först när Gilla Böcker antog Kaninhjärta var jag precis där jag skulle vara, känslan landade tungt i mig. Jag upplevde det som att jag blev jag hela vägen inifrån och ut, tydligare för världen och alla nära mig. Författare är faktiskt det jag är allra bäst, jag har inte särskilt mycket tålamod eller intresse för annat.

Har litteraturen alltid funnits i ditt liv, och vad betyder den för dig?

Ja, det har den. Mina föräldrar läste för oss syskon när vi var små; jag är uppvuxen med Astrid Lindgren i alla hennes former och jag har alltid läst själv. Kitty-böckerna som ung, sedan Marian Keyes som tonåring och den första stora läsupplevelsen som vuxen var Donna Tartts Den hemliga historien. När en bok är bra konkurrerar den ut allt annat, till och med mobilen! Litteraturen betyder frihet för mig. Det är i den jag är absolut fri, och i den jag utvecklas mest.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig i ditt skrivande?

Donna Tartt, fast bara med hennes första bok tyvärr. De andra böckerna har inte varit på samma nivå. Hon inspirerar mig stort, även Marisha Pessl och Tana French – hör och häpna ingen svensk författare! Jag vet inte… kanske är jag så kräsen att jag inte har upptäckt någon stor författare bland oss. Men än så länge är jag bara halvt imponerad av vår lokalproducerade litteratur. Jag saknar djupet, språket, de riktigt snillrika tankarna bakom. Jag saknar att känna mig lurad när jag läser.

Hur går skrivprocessen till, från tanke till text? Har du någon favoritplats där du sitter och skriver?

Det börjar med en tanke, minsta lilla räcker. Oftast går det fort, det kan räcka med en promenad för att jag ska ha en skissartad historia klar för mig. Jag skriver ner den fort som attans, mobilen är bra för det. Sen överför jag skissen till ett dokument i datorn, låter det marinera en tid, petar in saker allt eftersom jag kommer på dem. Och när jag tycker synopset är klart, eller inte kan hålla mig borta längre; renskriver jag texten, strukturerar upp den i kapitel och börjar skriva. Jag har alltid, alltid slutet klart för mig – slutet är som en magnetisk känsla genom hela boken. Det märks, tycker jag, och jag gillar det.

Jag sitter gärna på Stadsbiblioteket i Göteborg – det var där jag skrev Vita Tigern och där jag tänker skriva bok två i höst. De har ett smarrigt kafé, stora fönster, många vrår. Perfekt. Vita Tigern och jag ska dock vara med i en bokcirkel där i höst, det kommer kännas lite märkligt att smyga in för att skriva samtidigt som jag syns på storbildsskärmarna där.

Var det ett medvetet val att skriva för unga?

Nej. Jag hade tänkt mig samtliga av mina böcker för en vuxen publik först, innan förlaget förklarade för mig hur de tänkte och varför. Och de hade ju rätt, så klart. Men det är skönt att inte låsa sig vid en läsargrupp utan istället berätta en historia som den vill låta sig berättas. På så sätt tror jag att jag når fler, över åldersgränserna.

Hur fick du idén till din senaste bok Vita tigern, som är en framtidsroman med inslag av dystopi och steampunk?

Idén kom när jag insåg att jag inte trodde på mänsklighetens framtid, när allt jag såg var mörker. Det skrämde mig. Jag hade liksom inte ens en idé, trots all min fantasi! Så jag använde mitt dagdrömmeri och en hel del research för att skapa en supergrön framtid spännande nog att våga tro på. Och för att må bättre, ungefär som ett slags omvänd biblioterapi.
Jag ville också skriva en mer handlingsdriven bok med fantastiska ingredienser som luftskepp, hotellmiljö, hemliga sällskap, övergivna platser – jag stoppade boken full av sånt som tilltalar mig.

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Varför tror du att den dystopiska genren är så populär bland unga? Vad finns det som är så lockande i den mörka samhällsskildringen?

För att våra unga är framtiden, och det både skrämmer och fascinerar dem. De har liksom makten i sina händer att forma verkligheten framgent och de vet de, de känner det. Och mörkret är väl alltid fascinerande, oavsett form. Vi vill ju läsa om hemskheter för att vi själva har det bra, söka någon form av kontrast tänker jag. Det finns en njutning i det. Framtidsmörkret var väl också en tanke hos mig: att inte göra min framtid så mörk, utan också hoppfull. Sen råkade den visst få en rätt dyster politisk verklighet ändå…När man skriver fantastik tränger sig samhällskritiken ohjälpligt på. Men jorden mår bra! Luften är frisk, vattnet går att dricka, djuren kryllar överallt! Sånt gör mig lycklig. Att vi inte lyckas ta kål på världen, att den återhämtar sig och svämmar över bredderna.

Man får väl säga att det var ganska vågat att skriva inom den dystopiska genren och samtidigt blanda in steampunk, som väl knappt existerar inom den svenska ungdomslitteraturen? Kändes det aldrig som att du gav dig ut på okänd mark, och var du inte rädd för att få negativa besked från förlagen, och sedan för att få ett dåligt mottagande?

Steampunk är tämligen nytt inom ungdomslitteraturen! Kanske inte lika mycket bland barnlitteraturen, tänker jag, och Vita Tigern balanserar mellan de båda grupperna, mellan hyllan för 9-12 år och Ungdomshyllan. Det fina med steampunk, eller gaspunk som jag ju egentligen skriver, är att det finns en hel subkultur för oss. Cosplay, festivaler, tema-barer, verkstäder – steampunken lever och frodas i verkliga livet utanför böckerna och filmerna, och alla är välkomna dit! Det tycker jag är fint. Och nyttigt, att få leva ut sina fantasier lite, att få leka tillsammans med andra. Ju fler ungdomar som hittar in i dessa kulturer desto bättre. Där finns en fin gemenskap.

Det var egentligen inte okänd mark för mig – jag har skrivit fantastik förut. Dock inget publicerat! Jag tänker aldrig på risker när jag skriver. Om förlaget/förlagen inte vill ge ut vad jag skrivit får jag låta manuset marinera en tid till, som jag gjorde med Fågelbarn – den blev min bok två, fast den var tänkt som bok ett. För jag vill skriva det jag vill berätta, inte skriva det som möjligen säljer mer. Jag var heller inte jätteorolig inför mottagandet av Vita Tigern, det var alltför kul att skriva den! Snarare tänkte jag att jag skulle visa mina läsare vilken bredd jag kan ha, och också vinna nya läsare. Jag vill hemskt gärna slå brett med mina tigerböcker.

Av alla dina karaktärer som du har hittat på i dina böcker, har du någon favorit och i sådana fall varför?

Hanna (från böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång). Hon är allt jag inte vågar vara. Jag har planer för henne, får dock se när dessa realiseras.

Hur går det till när du kommer på en karaktär?

Jag lyssnar efter dem, och när jag hör dem börjar de också växa fram som bilder inuti huvudet. Flummigt, jag vet. Men de är som röster inombords först, och jag som en kanal. Jag kan få rysningar när jag slutligen inser precis vilka de är. Först då lossnar skrivet.

Vad är det bästa och sämsta med att vara författare?

Det bästa är friheten, kreativiteten! Jag får kickar av det, adrenalinrusher. Säkert slås belöningssystemet på för full kraft. Jag får förstå och inse saker medan jag skriver, jobba ensam och styra över min egen tid. Det är skönt. Det sämsta är ”lönen” – man tjänar ganska lite som författare kontra all tid man lägger ner. Om man då inte skriver för att sälja, så som deckare eller romance kanske?

Till sist: Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Absolut! Både bok två och tre i tigerserien är på planeringsstadiet; jag för in scener, detaljer, trådar i de olika dokumenten. Dock skriver jag inte aktivt nu, jag har ändå försökt! Men jag lyckas inte få loss någon tid. Jag är mammaledig och min dotter sover lite om dagarna samt är inne i en väldigt aktiv fas – 10-månadersfasen. Hasa, åla, stoppa allt på golvet i munnen. Jag hittade lite av katternas torrfoder där häromdagen, till exempel. Prio ett just nu är att börja bebis-säkra hemmet. Skrivande får det bli om onsdagarna med start i augusti, jag längtar!


För att läsa mer om Christin Ljungqvist och hennes författarskap, klicka dig in på hennes hemsida!

Bibliografi i kronologisk ordning:

Böckerna ges ut av bokförlaget Gilla Böcker som är en del av Lilla Piratförlaget.

Läs gärna min recension av Vita tigern.

Här hittar du även Dagens Nyheters recension av boken

Vita tigern – Christin Ljungqvist

Vita tigern – Christin Ljungqvist

Året är 2296, och Sverige är ett odemokratiskt land där gränserna är hårt bevakade, trots att det är ett av få ställen där människor kan söka skydd i en mycket orolig och farlig värld. De som lyckas ta sig in i Göteborg, tar sig till hotell Vita tigern där man får hjälp att försvinna om man måste. Fjortonåriga Avalons familj driver hotellet, och tillsammans med sin mamma, pappa och storebror bor hon högst upp på femte våningen, medan personal och gäster bor på de andra våningarna.

Berättelsen är kronologisk med en del kortare anakronier där man får veta bakgrundsfakta, och därmed lär känna protagonisten och hennes värld bättre. Vita tigern inleds med det som är dess kärna; nämligen att någon har kraschat med sin svävare vid Suckarnas kaj, det är bara det att kroppen saknas. Snart framkommer att det handlar om en luftfartssabotör, som har tagit sig in i Sverige olagligt och därför måste hittas. Avalon som är infernaliskt nyfiken av sig samt har en hemlig dröm om ett yrke som privatspanare, tar sig an fallet tillsammans med fyra vänner. Innan har de löst otaliga fall tillsammans i hemlighet och därmed hjälpt polisen. Men det här fallet är annorlunda vilket framförallt Avalon snart kommer att få erfara, och snart inser hon att inget är vad det verkar vara innanför hotellets väggar – inte ens hennes egen familj. Men trots att fara lurar runt varje hörn, är frestelsen att lösa fallet om den okände mannen större än rädslan som hela tiden gnager i henne.

Jag tycker nog att man kan tala om den här romanen som dystopisk då det är ett framtida samhälle där staten styr med järnhand, polisen är korrupt och köper information från stadens invånare. Dessutom har miljöförstörelse lett till en förfallen stad där skrot och öde byggnader trängs med träd och stora växthus där man odlar grönsaker och frukt. För även om det förflutnas misstag ständigt gör sig påmint i staden, så det en högst medveten stad som beskrivs, där varje tak har solceller som används till både husens bränsleceller och svävarnas och luftskeppens motorer.

Jag måste erkänna att det tog ett tag innan jag kom in i boken; texten kändes till en början svår att processa och komma in i. Men så är det ju med läsning av texter som skildrar en främmande värld: har man ingen erfarenhet av det man läser om och inte kan relatera till det, så är det bevisligen svårare att komma in i läsningen. Trots att jag är en van läsare av dystopisk litteratur, tror jag att kombinationen dystopi/steampunk/högteknologi, samt att karaktärerna var svåra att greppa till en början gjorde att det inledningsvis var lite motstånd i läsningen. Men sedan, när jag kommit över den där tröskeln och lärt känna både karaktärer och miljö, så tog sig berättelsen rejält och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken.

Det som gör det så bra är just det som är vanligt i dystopisk litteratur; nämligen att samhället är uppdelat i två läger (ok, det kan finnas mellanläger med) – de som är på statens sida och de som är i opposition mot den. Även i Vita tigern är detta något som sker i hemlighet, då det är olagligt att bedriva hemliga och rebelliska organisationer. För att skydda sig mot polisens ögon och öron finns det därför lönndörrar, underjordiska gångar och hemliga kodord vilket bidrar till en otroligt spänning som håller i sig genom hela berättelsen, ända till sista sidan. Även att man som läsare får vara med och se hemligheterna öppna sig och saker och ting få sin förklaring är ett bra berättargrepp – ett exempel är att Avalon i början funderar över sin mammas ursprung som hon inte vet något om, samt ett album som hon hittat med utrivna foton. Det här knyts ihop på ett genialt sätt i slutet av boken, och det finns fler frågetecken som rätas ut allteftersom.

En annan viktig komponent är såklart den unga flickprotagonisten Avalon, som på sitt sätt gör uppror mot både föräldrarna och andra som har mer makt; så som polisen och farliga förbrytare. Till att börja med handlar hennes uppror i grunden om att skapa förståelse för sin egen familj och de människor som hon lever med, för att sedan utvecklas och handla om uppror mot en värld hon innan inte ens visste existerade, även om hon hela tiden fortsätter att gå emot det som vuxna säger till henne och istället gör på sitt eget sätt. Det är det som är så oerhört coolt med Avalon – för trots att hon inte ens väger 50 kg så tvekar hon inte en sekund över att ställa sig upp mot det hon tycker är fel, även om hon riskerar sitt eget liv. På det sättet är det både lite Lisbeth Salander och Katniss Everdeen över henne.

Nu när boken är utläst har jag lite Vita tigern-abstinens. Jag vill tillbaka till den där lite råa och kalla framtiden, där livet är farligt och man inte vet vad som väntar i skuggorna. Jag vill veta hur det kommer att gå för Avalon och hennes familj, hur det blir med Teodor och hur det hemliga sällskapet är organiserat och hur det blir med deras fortsatta arbete. Jag vill ha mer, mer, mer!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Vita tigern Bokomslag Vita tigern
Christin Ljungqvist
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-03-22
414
Unga vuxna

Sverige 2296; ett odemokratiskt land som trots oroligheter i världen nästan inte beviljar någon uppehållstillstånd. I Göteborg finns dock ett hotell, Vita tigern, där människor på flykt får bo och även kan försvinna om det behövs. Här bor fjortonåriga Avalon med sin familj, och är ovetande om de hemligheter som finns inom hotellets väggar - tills det en dag kommer in en luftfartssabotör i staden och allt börjar nystas upp. Det är en farlig och rå värld där staten styr med järnhand och polisen är korrupt, men samtidigt en värld där man vägrar ge upp och kämpar för det godas skull. Spänning från första sidan!

Om jag försvann – Meg Rosoff

Om jag försvann – Meg Rosoff

Meg Rosoffs ungdomsroman Picture Me Gone gavs ut 2013, och nu har den äntligen översatts till svenska! Den svenska titeln är Om jag försvann, och omslaget är så vackert att man nästan smäller av. Det första jag lägger märke till när jag börjar läsa texten är att jag riktigt sugs in i boken; historien fångar mig omedelbart och antagligen beror det på att den börjar så direkt. Redan på andra sidan får man klart för sig att berättelsens kärna är den att den tolvåriga protagonisten Mila och hennes far Gil ska åka från London till New York för att hitta Gils bästa vän Matthew, som har försvunnit spårlöst från sin fru och ettårige son. Och det är precis nu som man som läsare kan spänna fast bältet och bara åka med i den här historien som är helt makalöst bra narraterad.

Det är som sagt Mila som är huvudpersonen, och genom att följa med i hennes tankegångar är man med och löser gåtan om vad som kan ha hänt Matthew och varför. Mila är enda barnet till föräldrar i 60-årsåldern, modern är fiolspelare och fadern översättare. De har en väldigt nära förälder-barnrelation och Mila beskriver dem som en treenighet vilket beskriver känslan man får för dem väldigt bra. De är så omtänksamma och har en sådan stor kärlek och tillit till varandra, samtidigt som de respekterar varandra som individer. Samtidigt är Mila totalt olik sina föräldrar, då hon varken har en fallenhet för språk eller är intresserad av att lära sig spela något instrument. Istället gillar hon att se på TV-serier och har en fäbless för mysterielösning. Men den största skillnaden är att Mila till skillnad från dem (och i princip alla människor hon möter) har en otrolig känslighet för saker och ting, och noterar de mista ting som går andra förbi. Ibland får man uppfattningen att hon är synsk på något vis, eller kanske bara högkänslig, vem vet. Det är det här personlighetsdraget som gör att Mila är en sådan extremt bra berättare, då historien om Matthew och hans liv och familj rullas upp framför en undan för undan. Precis som man anar är det inte ett enkelt fall att lösa, utan istället ett flerbottnat och komplext sådant.

Jag skrev innan att man slås av kärleken och tilliten mellan Mila och hennes föräldrar; även om det inte är några storslagna ord eller handlingar som skildras. Istället är det tvärtom det lilla, de små gesterna och orden som gör det trovärdigt. Den känslan är totalt motsatsen till den man får av Matthews familj; där råder istället kyla, distansering och oärlighet. Trots att Matthew och Suzanne är gifta och har barn ihop känns det som om de inte ens känner varandra och är flera mil från varandra rent känslomässigt. Rent avståndsmässigt är de ju faktiskt det också, men Suzanne verkar inte ens bry sig. Den som istället bryr sig och saknar honom mest är den vita schäfertiken Honey. Tillsammans med henne ger sig Mila och Gil ut på en 70 mil lång resa för att hitta den försvunne Matthew.

Om de lyckas eller ej tänker jag inte avslöja, men för mig var det inte det som var avgörande för berättelsen. Istället var det vägen dit, att få lära känna en människa som man egentligen inte vet någonting om och som man på grund av hans handlingar tycker riktigt illa om. Rosoffs styrka är hennes personporträtt och förmågan att på ett nästan subtilt sätt få en att förstå människans innersta väsen. För att illustrera detta måste jag citera en mening från boken, som beskriver förstålse för en annan individ väldigt bra:

 

Väldigt mycket översättning, har Gil en gång sagt till mig, sker på en imaginär plats där författaren och översättaren möts. Man måste inte tycka om författaren för att instämma i det han har skrivit. Men det är nödvändigt att gå bredvid och hålla samma takt. Det blir svårare, säger han, när den andra personen haltar svårt eller stannar och startar hela tiden eller rör sig planlöst. Det svåraste av allt är när berättelsen kommer från en plats som översättaren själv inte kan besöka (s.247).

 

Till alla er som inte upptäckt Meg Rosoff än, ni har verkligen något att se fram emot!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Om jag försvann Bokomslag Om jag försvann
Meg Rosoff
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-02-01
248
Unga vuxna

Äntligen har Meg Rosoffs ungdomsroman Picture Me Gone översatts till svenska!

I den här berättelsen får man följa med tolvåriga Mila och hennes pappa Gil när de åker 70 mil genom USA för att hitta Gils vän som är spårlöst försvunnen. Men berättelsen är mycket mer än så, och Rosoffs berättarteknik gör att man kommer nära människans innersta väsen.

Ingen normal står i regnet och sjunger – Sara Ohlsson

Ingen normal står i regnet och sjunger – Sara Ohlsson

Sara Ohlssons debut från 2012; Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag, är en bok som jag ofta har sneglat på på biblioteket, men som jag inte kommit mig för att läsa än. Det borde jag verkligen göra snart inser jag efter att ha läst hennes andra roman för unga, Ingen normal står i regnet och sjunger. Här skildras en tonårsångest som gör att man förflyttas bakåt i tiden till sin egen gymnasietid, och man sugs liksom in i det tillståndet igen. För bokens huvudperson Ella som går sista året på gymnasiet består tillvaron av en ständig ångest över att vara fel och därmed inte vara med i klassens gemenskap. Samtidigt vill hon inte alls vara någon som inte vågar säga ifrån när sexistiska kommenterar fälls av klassens killar, eller göra sin röst hörd i andra situationer. Så istället håller hon sig till en mittemellan-position, där hon för det mesta håller sig i bakgrunden men ibland säger ifrån, även om hon inte gillar sin pipiga falsettröst när hon gör det. Någon som däremot alltid står upp för sig själv och för det hon tycker är rätt är Niki, som går i Ellas klass. Först tycker Ella att Niki är allmänt jobbig, men hennes egenskaper växer i Ellas ögon ju mer hon själv inser hur sexistiskt och fel samhället är, och hur tjejer alltid ses som lägre stående varelser, även i klassen. Efter en av alla fester hos någon klasskompis eller på Harrys följer Niki med Ella hem till Charlie – Ellas bästa vän/nästanbrorsa sedan två års ålder, och den människa som hon skulle göra allt för. Så klart uppstår kärlek, och såklart känner sig Ella utanför när Charlie och Niki inte har tid för henne. Det här leder till att hon desperat försöker hitta någon att vara ihop med men lika mycket för att ha ett substitut för det hon och Charlie hade ihop innan Niki kom in i bilden. Vilket endast kan sluta i sårade känslor och ännu mera ångest.

Även om det här är en historia som känns igen väldigt väl i ungdomslitteraturen, finns det ingredienser som gör att den skiljer sig från mängden (jag tänker inte avslöja vad!). Det är mycket festande och ångest vilket jag kan känna mig ganska så mätt på – man har redan läst ett antal gånger om för mycket intag om alkohol och hur detta påverkar det rationella tänkandet och beteendet hos ungdomen i fråga, samt om de kärleksbekymmer som detta leder till. Det finns även ett överflöd av berättelser som behandlar svikande föräldrar och vänner, men bara för det så behöver det inte betyda att den här sortens böcker inte behövs och gillas väldigt mycket, tvärt om! För det som gör den här sortens realistiska ungdomsböcker så bra är att det på något sätt är befriande att karaktären inte är sådär perfekt och som alltid gör och säger bra och genomtänkta saker, utan är precis så fel som hon är rädd för att vara – hon ljuger, dricker för mycket, har för mycket sex – med fel personer dessutom, är en dålig vän och bryr sig inte särskilt mycket om att hon utnyttjar andra. Hon spårar alltså ut rejält gång efter gång efter gång. Vad är det då som gör att man gillar karaktärer som Ella, och det här konceptet för en bok? Jo, för mig är det i alla fall så att Ella får en att känna igen sig i de gånger då man själv inte en bra vän eller flickvän, då man vaknade och hade bakisångest eller lovade sig själv att stå upp för sig själv lite mer. Hon är helt enkelt en karaktär som får en att känna sig mindre fel, och det om något är mycket värt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Ingen normal står i regnet och sjunger Bokomslag Ingen normal står i regnet och sjunger
Sara Ohlsson
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2016-09-07
216
Unga vuxna

Ungdomsroman där den välkända tonårsångesten blandas med en stor dos vänskap och kärlek!

Oktober är den kallaste månaden – Christoffer Carlsson

Oktober är den kallaste månaden – Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson debuterar med sin första ungdomsroman som är en blandning mellan deckare och spänningsroman. Det är en roman som letar sig in under skinnet på läsaren, och vars stämning stannar kvar hos en länge.

Redan på den första sidan kastas man in i berättelsens centralpunkt; det som är kärnan och det som allt kretsar kring – Vegas bror är försvunnen och polisen letar efter honom. Det gör även Vega, för hon vet varför han är borta och är orolig. Hon vet, för hon var där den där kvällen då ett brott begicks – och även om hon är oskyldig till det inträffade känner hon sig ändå som en medbrottsling.

Det som gör den är romanen till en läsupplevelse är inte själva brottet som sådant, och inte heller själva upplösningen – utan för mig handlar det istället om miljön och stämningen i boken. Författaren lyckas skildra den lilla bygden och dess människor på ett utmärkt sätt; hur människor i byar liksom i större samhällen delas upp och rangordnas hierarkiskt – de som är utanför i det stora samhället blir även socialt utanför i byn och hamnar för sig själva där låg utbildningsnivå, arbetslöshet och för mycket alkohol verkar vara det livsöde som ärvs från generation till generation precis på samma sätt som husen går i arv.

Det är som ett eget land som man får beträda med hjälp av Carlssons suggestiva prosa där stämningen är mörk och melankolisk. Det narratologiska blir nästan filmiskt och man ser den magra ensamma tonårsflickan Vega framför sig, stretande på en gammal cykel, vandrandes i skogen och ensam i det stora slitna huset; ständigt i rörelse för att hitta sin bror. Den enda som verkligen betyder något för henne. Den som hon kan ljuga för och skydda trots att det äventyrar hennes egen framtid.

Trots misären och den totala avsaknaden av hopp i den här berättelsen, vill jag bara läsa mer. Jag vet inte varför jag dras till just sådana här berättelser, kanske är det just det att livet i sig inte alltid är ljust, vackert och lyckligt (tvärt om väldigt sällan!) och att sådana berättelser därför gör mig helt ointresserad. För det är väl det som är litteraturens storhet – att den har en förmåga att skildra människors olika perspektiv och upplevelser, och att man som läsare därmed kan få förståelse för olika levnadssätt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Oktober är den kallaste månaden Bokomslag Oktober är den kallaste månaden
Christoffer Carlsson
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2016-08-31
185
Unga vuxna

En stark spänningsberättelse om ett brott som begås i en enslig landsbygd, men även en berättelse om socialt arv och familjerelationer hur det påverkar oss människor.