Browsed by
Tagg: Fantasi

Det tunna svärdet – Frida Nilsson

Det tunna svärdet – Frida Nilsson

Många av Frida Nilssons tidigare böcker har det komiska och bisarra draget gemensamt; jag tänker främst på Jagger Jagger, Jag Dante och miljonerna och Apstjärnan. 2015 gavs Ishavspirater ut,  och även om Nilsson fortsätter att skildra en en värld där det är barnen istället för de vuxna som tar ansvar och klarar sig själva, finns även en mörk underton som löper genom hela texten. Det här gäller även den nya boken Det tunna svärdet, som precis som den förra boken har illustrerats av Alexander Jansson (vars bilder många säkert känner igen från de lättlästa böckerna om Mystiska skolan). 

Handlingsförloppet liknar den traditionella sagans grundmönster, det vill säga ”hem-uppbrott hemifrån-äventyr-hemkomst”, då berättelsen börjar med att protagonisten Sasja följer efter sin mamma till Dödens rike efter att hon har dött. Det visar sig bli en farlig resa, då inga levande får vistas i Tvefotingarnas, Harpyrernas och Spartarernas land. På sin väg finner han tre vänner; Prinsessan av Sparta som är en hund, Trine Tvefot som är en gris och Höder som är en örn, vilka hjälper honom med det uppdrag han har kommit dit för att slutföra. Det visar sig dock att Döden inte på något sätt är som Sasja (eller läsaren!) har föreställt sig, vilket försvårar och fördröjer hans planer.

Narratologin i Nilssons berättelse påminner om hur Astrid Lindgren använder språket i sina texter:  jag-perspektivet som används när Sasja på ett mycket förtroendegivande sätt berättar historien för läsaren, rytmen och flödet i meningarna och hur en scen plötsligt avbryts av att karaktären återupplever och uttrycker sina känslor inför det som beskrivs. Som när Sasja och Trine fäktas på skoj med sina pinnar: 

Åh, det var roligt! Det var så roligt att det sög i magen och så att hjärtat rusade i mitt bröst. (sid. 77)

Nilsson har samma förmåga som Lindgren att i det skrivna ordet föra fram en oerhörd känsla och stämning, och målar genom endast några ord upp en helt fantastisk värld där allt är möjligt. En värld som man beträder med både förväntan och vördnad.

Rekommenderad läsålder är 6-9 år, men jag skulle istället säga att boken lämpar sig för barn mellan 9 och 12 år. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Det tunna svärdet Bokomslag Det tunna svärdet
Frida Nilsson
Barnroman
Natur & Kultur
2017-08-21
515
6-9 år

Frida Nilsson tar läsaren med sig ut på ett fantastiskt äventyr, som behandlar teman så som döden, saknad, sorg, vänskap och mod. Passar utmärkt till högläsning, men även om rekommenderad läsålder är 6-9 år tycker jag att boken passar bättre till 9-12 åringar.

Kitty Crowthers bildvärld

Kitty Crowthers bildvärld

Ett av gårdagens bästa seminarium var samtalet mellan Lilla Piratförlagets förläggare Erik Titusson och den belgiska bilderboksförfattaren och ALMA-pristagaren Kitty Crowther, där Crowther bland annat berättade om vilka författare och bilderböcker som har inspirerat henne i hennes eget skapande – och nämnde bland andra Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Maurice Sendak och John Bauer. Just naturen och skogen ligger Crowther varmt om hjärtat sedan hon var liten, och något som hon gärna använder och återkommer till i sina illustrationer; det vilda och sagolika, och hur hon ser träd som nästan mänskliga varelser som talar sitt eget språk och har en förmåga att trösta och läka oss människor. Hon pratade om hur olika konstnärer avbildar till exempel träd på så olika sätt – och nämner Eva Lindström som en intressant och spännande bildkonstnär. Estetiskt utformade bilderböcker får henne att själv vilja skapa, och hon är intresserad av hur konstnären transformerar naturen och dess fenomen till pappersarket; det vill säga hur skogen, mossan, vinden, vattnet och trädens sus återskapas med endast material så som pennor och färger.

I fokus var Crowthers nya bilderbok Sagor om natten som har flera detaljer som hon menade var något som hon omedvetet hämtade ur Beskows Tomtebobarnen; som svamphatten, fladdermusen och naturmystiken. Det är fascinerande hur intertextualitet fungerar, och det här var även något som Crowther talade om som oundvikligt för konstnärer och författare – en idé kan tyckas vara originell och nyskapande, men är i själva verket del av något som vi någon gång läst eller sett.

Vidare fick vi veta hur boken blev till, och att den till en början var tänkt som ett skämt då hennes vän och illustratörskollega Sara Donati hade en dröm om kommande rosa bok av Kitty. När hon sedan kände ett behov av att göra en berättelse om förmänskligade björnar, visade det sig att just rosa var en färg som hon faktiskt ville använda sig av.

Crowther berättade även om hur mycket arbete som egentligen ligger bakom varje bok (förutom de om Ivo, som nu är så välkänd för henne att hon inte behöver tänka när hon gör de berättelserna), kanske mest för att hon vill att det ska se ut som motsatsen. För att komma in i rätt känsla när hon målar, lyssnar hon på musik – och alltid samma när hon fortsätter med arbetet dagen efter, just för stämningens skull.

En stund efter seminariet kunde man se Kitty Crowther måla en vägg som därefter fanns att beskåda hos Lilla Piratförlagets monter; ett konstverk som kommer att auktioneras ut på Tradera (man kan buda till och med onsdag nästa vecka) och där pengarna oavkortat går till War Child som stödjer krigsdrabbade barn. Vid montern finns även tre konsttryck som visas för första gången, vilka har tryckts upp i 50 exemplar som går att köpa, numrerade och signerade av Kitty. Halleluja!

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Klara Krantz är författaren till ungdomsromanen Ge min arsenik som utkom 2013; en berättelse om femtonåriga Elisabeth som genom att byta namn hoppas på en ny identitet och därmed ett nytt liv där hon blir sedd och omtyckt. Krantz nya roman Under odjurspälsen behandlar också utanförskap och ensamhet ur en femtonårig tjejs perspektiv: Signe bor i Uppsala och känner sig totalt osynlig både i skolan där hon endast är ett substitut för före detta bästisen Minnas nya bff som går i en annan skola, och hemma de frånskilda föräldrarna har fullt upp med sitt eget.

Den mobbning som de i klassen hon har utsatts henne för i många år, där de andra i klassen hånat hennes utseende har påverkat även hennes egna känslor för sig själv – hon föraktar både sitt inre och yttre och ser på sig själv som konstig och udda, någon som borde anstränga sig för att passa in i normen. I skolan går Joel, killen med blåklintsögonen som hon har varit kär i sedan mellanstadiet. Signe vet att Joel ser hennes odjurspäls som hon kallar det, precis som de andra, men hon vet även att han har förmågan att se under den – se hennes inre egenskaper och därmed förtrolla henne till en vacker prinsessa. Därför har hon skapat en annan parallell värld på icq-chatten på internet, där hon är normalblonda och normalsmala Frida från Karlstad som gillar normala saker och har en allra bästa vän som hon delar allt med. Frida, som är så underbar att Joel hela tiden längtar efter att få chatta med henne, längtar efter att få träffa och ta på henne.

Precis som i Krantz debutroman fungerar den påhittade tillvaron som en lyckosfär, en sorts dagdrömmeri där Signe kan fantisera ihop ett liv där allt är möjligt. Där ser Joel henne, och då Frida egentligen inte existerar är det som om han håller på att bli kär i Signe, då det är hennes ord till honom som gör att han gillar den påhittade Frida så mycket. Men när Joel köper tågbiljetter för att åka och hälsa på ”Frida” blir Signe tvungen att skilja på fantasi och verklighet.

Texten består av korta meningar som ofta avbryts mitt i, för att sedan fortsätter vidare efter punkt. Språket ligger nära tal/tankespråket, och även om det medför att texten känns realistisk så stör det flytet i läsningen en aning. Samtidigt medför stilgreppet att språket får en poetisk framtoning:

Klockan.

Visarna, den stora och lilla. Tjugo i tre.

Ett tåg.

Som ska sakta in.

Stanna.

I Karlstad.

Visarna och det räknar i mitt huvud.

Nio minuter. Om det är i tid.

Det finns inte, inte här, men det händer ändå.

På riktigt.

Joel finns.

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna…och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Under odjurspälsen Bokomslag Under odjurspälsen
Klara Krantz
Ungdomsroman
Alfabeta
2017-08-22
285
12-15

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna...och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Lögnernas träd – Frances Hardinger

Lögnernas träd – Frances Hardinger

När historien tar sin början är familjen Sunderly på väg mot sitt nya hem på den isolerade ön Vale, först i båt och sedan i hästvagn. Det spöregnar och är kallt vilket gör resan besvärlig – vilket symboliserar den situation de befinner sig i. Flytten är inte frivillig, utan är istället en flykt från hemstaden Kent, där elaka rykten florerar om att familjefadern tillika pastorn tillika vetenskapsmannen Erasmus vetenskapliga fynd varit falska, vilket har gjort det omöjligt för dem att stanna kvar. Det visar sig snart att öborna inte heller vill ha med familjen Sunderly att göra, vilket demonstreras tydligt genom ignorans och baktaleri.

Historien utspelar sig under den viktorianska eran, då kvinnor sågs som mindre intelligenta och vars enda syfte var att vara en så kallad ”Angel in the House”; en vacker hustru förvisad till hemmets vrå  där de skulle behaga och tjäna sin make. Bokens protagonist Faith är 14 år och vill inget hellre än att få slippa bli som sin mor. Istället vill hon kunna använda det skarpa intellekt som hon vet att hon har, och läser därför allt hon kan komma över för att få en möjlighet anskaffa sig den kunskap och den information som hon på grund av sitt kön inte har tillträde till.

Det är inte bara skandalen och hur den påverkar familjens liv som leder till en oundviklig katastrof – Erasmus är nämligen insnärjd i något mycket större, som kan leda till fara för inte bara honom själv utan även för Faith.

Hardinge har skapat en driven och originell berättelse där fantasi och historia förs ihop på ett skickligt sätt. Just kvinnans situation på den tiden är ett starkt tema i boken, men även människans lystnad och habegär, samt hur till synes små och oskyldiga lögner kan växa och skapa stor skada.

Trots att Lögneras träd är en både välskriven och intressant bok så kommer jag aldrig riktigt in i texten; vilket kan bero på att den emellanåt känns otroligt seg och innehållslös – det är en lång startsträcka innan man kommer fram till de partier som sätter fart på handlingen och därmed spänningen. Men inte ens då lyckas den dra in mig helt, och i det stora hela blir det tyvärr en ganska trist läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Lögnernas träd (The Lie Tree) Bokomslag Lögnernas träd (The Lie Tree)
Frances Hardinge
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-01-27
401
12-15 år

En bok som innehåller både historia och fantasi, men som trots att den är både mångbottnad och har en intressant vinkling känns ganska trögläst.

Inatt jag drömde – Mårten Melin

Inatt jag drömde – Mårten Melin

I Mårten Melins nya mellanåldersbok Inatt jag drömde är det fantasin som står i fokus. För tänk om man kunde besöka andra människors drömmar, och där få saker och ting att existera eller försvinna med en endaste tanke? Mat, byggnader, landskap, djur, människor…? Den här förmågan upptäcker Malik att han har, en natt på sommarkollot när han inte kan sova. Plötsligt finns det ett skimrande drömhål ovanför hans rumskompis Elias, vilket visar sig vara ingången till drömmarnas värld, och i det här fallet Elias dröm om en fisketur med sin avlidna pappa. Även om Maliks intrång i drömmen gör Elias besvärad, är han beredd att göra samma sak igen för att imponera på Sira, tjejen han är kär i. Tillsammans utforskar de det My Little Pony-land som Siras lillasyster Naida alltid drömmer om, där allt är glädje och lycka.

Men att vara drömvandrare är inte så problemfritt som det verkar vara, för det går inte att ta sig tillbaka till den verkliga världen när den som drömmer har vaknat. Ett annat dilemma är att det i drömmarnas värld finns någon som kallar sig Jonna – ”alla mardrömmars skapare och beskyddare”, som kan få en mysig dröm kan förvandlas till en oerhört skrämmande mardröm på bara en sekund. Jonna vill inte bara ha makt i sin egen värld utan även i den verkliga världen, och drar sig inte för att få som hon vill. Den ende som kan ta sig mellan världarna och därmed förena dem är Malik, vilket Jonna såklart utnyttjar för att ta sig över till den verkliga världen. För att få Malik att göra som hon vill tillfångatar hon Sira precis när de ska ta sig igenom hålet till den verkliga världen, vilket medför att Malik inte kan ta sig tillbaka in i drömmen för att hämta henne.

Det visar sig att alla människors drömmar hänger ihop och förenas, och att man därför kan ta sig från en dröm till en annan. Frågan är bara hur Malik ska ta sig tillbaka, och hur han ska hitta Sira. Och vad är det egentligen för planer som Jonna smider tillsammans med landets statsminister, och hur ska han lyckas stoppa dem?

Melin leker i den här berättelsen med en svindlande tanke; att kunna ta sig till drömmarnas värld och styra andras drömmar, men även att kunna skapa en egen sfär där man kan uppfylla sina egna drömmar genom tankens kraft. Historien låter han ta form genom den simultana jag-berättaren Malik, vilket gör att man som läsare kommer de både spännande och skräckinjagande händelserna och situationerna nära – man kan nästan fysiskt känna den panikkänsla som måste kommer över honom när Sira har fastnat i den andra världen, och han plötsligt står öga mot öga med hennes föräldrar; utan att kunna förklara varför deras dotter är borta.

Som i Melins andra texter finns även här en sorts direkthet, där det inte finns utrymme för det överflödiga. Genom att skala av på det här sättet sätts handlingen i centrum medan person- och miljöbeskrivningar kommer i skymundan. Det som är utmärkande för det här berättargreppet är att man på en gång hamnar i det som är berättelsens kärnhändelse; i det här fallet när Malik först upptäcker sin förmåga. Bokens exposition; dess inledning där man lär känna miljö och karaktärer, existerar därför inte och man lär istället känna dessa allteftersom historien berättas. Det här berättargreppet fungerar väl när syftet är att skapa spänning från start, men gör istället karaktärerna platta och intetsägande – för även om man ser händelserna från protagonistens perspektiv så beskrivs inte tankar och känslor ingående, vilket försvårar läsarens identifiering och igenkänning.

Det som jag verkligen uppskattar med Inatt jag drömde är flörten med de klassiska sagorna och deras berättelsemönster och teman, men även den intertextuella relation som finns till Melins tidigare verk om Skogsbingelskolan, som handlar om en skola för unga människor med övernaturliga förmågor. På det sättet var slutet lite av en besvikelse, då jag gärna hade sett en till berättelse om Malik där han fick utveckla sin oerhört fascinerande förmåga. Men vem vet? Vad som helst kan ju faktiskt hända i fiktionens värld!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min författarintervju med Mårten Melin!

Inatt jag drömde Bokomslag Inatt jag drömde
Mårten Melin
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-06-16
144
9-12 år

Vore det inte helt fantastiskt att kunna ta sig in i drömmarnas värld; att styra dem som man vill och uppleva sådant som man bara fantiserat om? Det här blir sanning för bokens huvudperson Malik, som upptäcker att han är en drömvandrare. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att gå in i andras drömmar; och snart riskerar han att förlora både sitt liv och tjejen han är kär i; men även att hela världen försämras till en mycket sämre plats.

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

En rosa karamell för själen

En rosa karamell för själen

Kitty Crowthers nya bilderbok är en fantastisk karamell i rosa för både ögon och själ. Som i hennes andra böcker finns det i illustrationerna många detaljer, ofta i neonrosa, och bilderna håller väldigt hög konstnärlig och estetisk kvalitet. Boken består av en ramberättelse där mamma Björn berättar tre olika godnattsagor för Lilla Björn. Den första handlar om Nattvakten, som går runt i skogen och ser till att alla djuren kan somna. I den andra berättelsen är flickan Zhora huvudkaraktär när hon går vilse i sin jakt efter de godaste björnbären. Här finns en tydlig vink till Elsa Beskows Tomtebobarnen, vilket märks främst genom flickans flugsvampshatt och fladdermusen som först skrämmer henne, men som sedan visar sig vara vänlig. Typiskt för Crowthers bilderböcker är det existentiella temat, och Sagor om natten är inget undantag.

Mest tydligt blir det kanske i den sista av berättelserna, där den gamle farbrorn Bo lider av sömnlöshet. I sin desperation går han en kväll ut för att hitta sin förlorade sömn, och stöter då på sin vän uttern Otto, som skriver poesi på stenar som han sedan kastar ut i havet. Crowther illustrerar de bådas karaktärer med både humor och skärpa; den avslappnade Otto som ligger på rygg med händerna bakom huvudet, och den gamle mannen som sitter med böjd rygg och grubblande min. Otto säger åt Bo att gå ner i vattnet, och där på havets botten hittar han en av Ottos stenar. När han sedan lägger sig den kvällen låter han kappan hänga på tork, och han somnar som väntat omedelbart. Genom motsatser och symbolik blir det här en riktigt fin historia, som jag gillar mycket. För visst är det väl så att vi alla behöver en påminnelse om att ta av oss den tunga kappa som livet ibland ger oss; se det stora i det lilla och glädjas över det.

Sagor om natten Bokomslag Sagor om natten
Kitty Crowther
Bilderbok
Lilla Piratförlaget
2017-05-03
80
3-6 år

En underbar bilderbok som utgörs av en ramberättelse och tre godnattsagor, som alla är olika men ändå hålls ihop med färger, detaljer och symbolik.

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Amy, Aron och anden – Ulf Stark

Jag såg verkligen fram emot att läsa den här boken av Ulf Stark och Per Gustavsson, då det känns som en oslagbar kombo. Jag älskar Starks barnböcker, och Gustavssons underbara bilderböcker tillhör mina favoriter. Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte blev så värst imponerad av det här samarbetet. Boken handlar om vännerna Amy och Aron och handlingen utspelar sig på en skrot där Amys pappa arbetar. Det är ett perfekt ställe att leka på, då det går att hitta massor av roliga ting som människors slängt. En sådan sak är en oljeflaska, och det visar sig att det bor en pojkande i den. Pojkanden är en sur och vresig typ till att börja med, ovillig att visa sig och leka med vännerna. Men efter att de firat hans födelsedag, (ingen har någonsin firat hans födelse och då han är flera hundra år gammal är det mycket som behöver tas igen) är han mycket mer villig att vara med och leka, och det visar sig att hans kropp blir mer och mer synlig  ju mer han umgås med Amy och Aron. För Amy och Aron är fantastiskt bra på att leka; de går riktigt in i sina fantasier och lever ut dem till fullo – helt skildra från vuxenvärlden. Det är en mångbottnad berättelse, där den fria leken är i fokus. Jag brukar uppskatta just det temat i barnböcker, men just nu känns det aningen tråkigt. Kanske beror det här på att jag läst ovanligt mycket barnlitteratur inom fantastik- och dystopigenren på sistone; där konspirationer, jordens undergång och magiska varelser är vardagsmat.

Jag är fullt medveten om symboliken som finns i boken– pojken som på grund av mobbing har gömt för att slippa människors elakhet, och som genom den nyfunna vänskapen blir synlig igen. Det är det här som gör Starks historier så bra, tillsammans med humorn och det uttalade barnperspektivet. Att karaktärer som är lite utanför samhällets normer skildras lyfter berättelsen, liksom de fina illustrationerna i färg som återfinns på varje sida.

Trots detta så faller boken inte mig helt i smaken, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på – kanske är det mina alltför höga förväntningar som förstör läsningen. Men trots detta så ser jag absolut fram emot fler samarbeten från den här duon!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Amy, Aron och anden Bokomslag Amy, Aron och anden
Ulf Stark
Barnroman
2017-01-16
123
6-9 år

En bok anpassad för åldern 6-9 år om utanförskap och vänskap av duon Ulf Stark och Per Gustavsson!

Oj, en polis – Eva Lindström

Oj, en polis – Eva Lindström

Det jag älskar med Eva Lindströms bilderböcker är att de har ett sådant uttalat barnperspektiv; både i text och bild. I hennes nya bilderbok Oj, en polis får vi följa två bröder i deras lek som rymmer både verklighet och fantasi. Det är den yngsta av karaktärerna som berättar och det är hans perspektiv vi får ta del av. Berättelsen börjar med att de båda bröderna, som båda är klädda i matroskläder, har blir jagade av en hund och att den äldre av dem ramlar och skadar sitt knä. Då kommer en man som de inte känner och plåstrar om. Och det är i det här mötet med den vuxne som berättelsen liksom tar fart och får skruv på ett sätt som endast sker i lekens fantasi; liksom i alla Lindströms böcker.

Brodern misstar mannen för en polis, fast han i själva verket är en pilot. Det här antagandet verkar vara något känslig för mannen, som vänder sig bort och liksom ger uttryck för en sårad stolthet, medan brodern skamset tittar i backen. Berättarjaget har istället blicken fäst på piloten, och man kan ana en förundran kring den vuxnes reaktion. På nästa uppslag ropar pojken: ”Jag är inte matros jag är idiot!”, för att få någon sorts reaktion, vilken uteblir. I brist på något gehör för pojkens vitsighet, skapar han istället själv fortsättningen på vad som skulle kunna ha blivit ett spännande möte med piloten. I fantasin kommer piloten och hämtar upp honom med sitt flygplan, och i leken kan pojken både ha roligt och ignorera den vuxne. Storebroderns icke-medverkan i leken visas genom att denne istället styr stegen bort från bilden; och följer därför inte berättelsens riktning. Det är de här små finesserna som gör att jag uppskattar Lindströms författarskap väldigt mycket; både illustrationerna – som säkerligen på ett medvetet sätt ser ut som något som ett barn har tecknat – och texten som påminner om ett barns tal- och tankespråk; bildar tillsammans en genuinitet då de samverkar samtidigt som de lämnar mycket för läsaren att själv upptäcka. Jag älskar de stora uppslagen och jordnära kulörerna som används; som alltid går ton i ton – vilka bidrar till att skapa ännu en helhet kring berättelsen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Oj, en polis Bokomslag Oj, en polis
Eva Lindström
Bilderbok
Alfabeta Bokförlag
24
3-6 år

En underbar bilderbok som rymmer både syskonkärlek, mötet med vuxenvärlden samt lekens fantasi.