Browsed by
Tagg: Dystopi

Brännmärkt – Lizette Edfeldt

Brännmärkt – Lizette Edfeldt

Ungdomsdystopin Brännmärkt är Lizette Edfeldts debutroman, och den första boken i serien om Imperiet. Om du känner igen författarens namn är det antagligen för att Lizette är journalist och bland annat medverkar i Lilla Aktuellt på SVT. 

För att definiera vad en dystopi är brukar ord som ”samhällskritik” och ”samhällsordning” vara passande, då den dystopiska berättelsen ofta äger rum i ett framtida samhälle där människor är uppdelade i på olika sätt; de fattiga längst ner medan de som är högst upp i hierarkin är de som är rikast – i toppen är den maktgalna ledaren som styr över det människorna och det system som råder.  Huvudkaraktären har ofta en låg social status och ställning, men har egenskaper som gör att denne har en ledande roll i kampen mot makten. 

Då alla dystopiska romaner innehar liknande komponenter, är handlingen i Brännmärkt inte oväntad, och i sin helhet inte heller originell. I Edfeldts fiktiva värld är till exempel befolkningen i de olika områdena uppdelade efter rang, där Alfa är högst upp och Kappa är den tionde och lägsta rangen. I centrum för historien står protagonisten Adeline Theta, som bor i det område som kallas Imperiet. Hon tillhör den åttonde rangen, och lever ett fattigt liv med sin pappa och sina två systrar. Familjen försörjer sig på att jaga och sälja kött, men inkomsten är så liten att de har brist på både mat och kläder. Dessutom är pappan alkoholiserad, och eftersom mamman är död är det Adelines storasyster som får ta allt ansvar hemma. Adeline som karaktär är i och för sig också ansvarstagande, och arbetar hårt varje dag i butiken. Men den rebelliska och otämjda sidan visar sig mer och mer, och när skymningen faller och ingen kan se henne både tränar hon och träffar sin hemliga vän Amabelle, som är dotter till Alfaledaren Robb Alfa, men som inte är det minsta lik sin maktgiriga far. Vänskapen får Adeline att både avsky systemet mer och drömma om en annan tillvaro, utan en ständig kamp för överlevnad. Av olika orsaker visar det sig att den tillvaron snart blir verklighet; en mycket farlig sådan. 

Brännmärkt har en hel del gemensamt med Sarah J Maas fantasyserie om Glastronen, då strukturen följer ungefär samma mönster: en hjältinna från samhällets botten, som är stark och orädd, som visar sig höra hemma i fiendens guldsmyckade korridorer. Här finns även det romantiska stråket, vilket i båda böckerna är ett viktigt, men ibland uttjatat inslag. När det kommer till persongalleriet så återfinns flera likheter; som den vackra och smärta hjältinnan, den ovårdade men ack så vackre och muskulöse vakten (som först är otroligt irriterande och jobbig, men som sedan vinner hennes hjärta), den groteskt fula och elaka generalen/motståndaren/fienden. 

Men trots många likheter, finns ändå i Lizette Edfeldts debutroman ett härligt driv och en twist som gör att man som läsare plöjer de 435 sidorna så fort man bara kan. För det är spännande, och precis som Maas och andra dystopi- och fantasyförfattare har Edfeldth trots genrens utmaningar en egen röst. Och det är en stark röst, som kommer att göra ett stort avtryck i den svenska ungdomslitteraturen.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Brännmärkt Bokomslag Brännmärkt
Imperiet (del 1)
Lizette Edfeldt
Ungdomsroman
Modernista
2017-09-15
446
Unga vuxna

Ny svensk dystopi-serie, med både driv och egen röst. För läsare som gillar Sarah J Maas och Marie Lu är det här ett måste!

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

Minnet av vatten – Emmi Itäranta

I Emmi Itärantas Minnet av vatten är världen är en orolig plats där krig och maktutövning utspelas och där hotet om individens frihet ständigt finns närvarande. Kina har erövrat Europa, och det som kallas för Skandinaviska Unionen har ockuperats av staten Nya Qian. Istället för att vara ett högteknologiskt samhälle, finns inga datorer eller mobilen kvar utom på metallskroten. Inte heller någon kunskap om de gamla apparaterna och hur de användes finns kvar.

Som dystopi innehåller romanen alla de klassiska elementen; så som att handlingen utspelar sig i en framtid som präglas av osäkerhet och otrygghet på grund av människans negativa påverkan på jordens resurser. I Itärantas bok är det vattenbrist som hotar mänskligheten, vilket leder att människor inte får tillräckligt mycket vatten eller i desperation dricker smutsigt vatten som gör dem sjuka. Flera i byn bryter därför mot vattenlagarna, och försöker dra egna ledningar för att få tillgång till mer och friskare vatten, vilket innebär husarrest och avrättning för de påkomna.

Militärens auktoritet och makt över invånarna präglar deras vardag, och det gäller att hålla sig väl med soldaterna. När Noria i samband med sin utbildning får reda på hemligheten om vattenkällan uppe i bergen som vaktats av många generationers temästare före henne, blir relationen till de högt uppsatta militärerna som brukar delta i teceremonier, inte bara något som bidrar till en inkomst utan även kan komma att påverka hela hennes framtid. Alla i armén är män, vilket i sig leder till en en samhällsordning där män står för makten. Den här hierarkin blir ännu mer påtaglig när en nyanländ kommendant vid namn Taro gör klart för Noria hur mycket han föraktar henne som kvinnlig temästare, då det vanligtvis är ett manligt yrke. Taro misstänker att familjen bryter mot vattenlagarna, och påbörjar därför en utredning som kommer att bryta ner fadern mer och mer.

Taros medverkan i berättelsen och de motstridiga känslor han bidrar till för Noria, är en stor del av hennes personliga utveckling. Som protagonist går hon från att vara ambivalent och tvekande inför att bli temästare, men när heder och arv hotas så kommer hennes intressen istället att handla om uppgiften att skydda och värna om vattnet och dess väsen. Genom sitt uppdrag växer Noria, och ser därmed på tillvaron på ett annat sätt – platsen och de små tingen i och runt huset  får ett större värde; även faderns värderingar ses på med mer förståelse och vördnad.

I texten byggs i del I och II upp en spänning som leder till det oundvikliga som berättelsen mer eller mindre hela tiden pekar mot. Genom de nära beskrivningar av de förberedelser som görs upp inför avfärd från byn finns därmed en förväntan, vilket avbryts abrupt då spåret plötsligt ändras. Det här är ett vanligt förekommande drag i dystopier, och känns till en början som en besvikelse. Men efter att ha låtit historien vila hos en ett tag så inser man hur allt hänger ihop; både struktur- och symbolmässigt.

Boken är uppdelad i tre delar, där varje del inleds med ett stycke om vattnet som element där länken mellan vatten och död hela tiden upprepas – formuleringarna är olika men har ändå samma betydelse och mening. Prologen och de sista sidorna av texten är ett annat exempel på hur berättelsen hänger i hop på ett fint och synkroniserat sätt. Det som formar och genomsyrar hela texten är nära förbundna vattnet och döden är, deras ofrånkomliga oskiljaktighet då människan är gjord av dem båda. Det här konkretiseras i slutet då Noria innan hon dör dricker en sista kopp av te bryggt på källvattnet som gett hennes kropp liv, en symbol för friheten att själv få välja sitt eget slut. För vattnet är ett föränderligt element: likväl som fördriver döden, så tar det liv. Och det enda man kan veta med säkerhet är att vattnet och döden är förbundna, i världen och i oss.

Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman; den har belönats med flera priser och har översatts till mer än 20 språk.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Minnet av vatten Bokomslag Minnet av vatten
Emmi Itäranta
Ungdomsroman
Modernista
2017-05-16
288
Unga vuxna

En dystopisk roman som skildrar hur krig och militär maktutövning präglar vardagen för den sjuttonåriga huvudkaraktären Noria och hennes familj och vänner. Berättelsen skildrar en dyster framtid där den globala uppvärmingen har lett till att jordens vattenresurser tagit slut, och där människans existens är hotad. Men mest av allt är det kanske en berättelse om individens frihet; att kunna bestämma över sig själv och göra sina egna val.

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist är en Göteborgsbaserad författare, ursprungligen från Vallda utanför Kungsbacka. Hon bor med man, barn och katter i en lägenhet i Majorna där de har bott i snart nio år. Familjen letar dock hus, främst söderut. Christins största intresse är att skriva, och hon skriver hellre än hon läser. Andra intressen är bland annat yoga, bada i havet om somrarna, umgås med familj och vänner samt att teckna när lusten faller på. Hon gillar också att spela dataspel, exempelvis Guild Wars, och att äta choklad.

Hennes senaste roman för unga, Vita tigern, utkom i mars i år. Innan dess har hon skrivit böckerna Kaninhjärta (2012), Fågelbarn (2013) och Rävsång (2014), som kan beskrivas som genreöverskridande och som även dem riktar sig till unga vuxna läsare.

I den här intervjun svarar Christin på frågor om bland annat sin bakgrund, inspirationskällor och hur själva skrivprocessen går till.  Samt om spännande nya skrivprojekt!

Vad har du för bakgrund, vad har du sysslat med innan? Hur kom det sig att du blev författare?

Jag har sysslat med allt, känns det som. Under de åren jag försökte bli författare jobbade jag som butiksförsäljare, brevbärare, ekonomibiträde i storkök, sommarpuff på Volvos lager (jag har truckkort!), telefoninsamlare, telefonförsäljare…Jag har väldens längsta meritlista! Jättebra att ha som skrivstoff! Det talar också för att jag var på väg mot något och inte fick stanna upp. Först när Gilla Böcker antog Kaninhjärta var jag precis där jag skulle vara, känslan landade tungt i mig. Jag upplevde det som att jag blev jag hela vägen inifrån och ut, tydligare för världen och alla nära mig. Författare är faktiskt det jag är allra bäst, jag har inte särskilt mycket tålamod eller intresse för annat.

Har litteraturen alltid funnits i ditt liv, och vad betyder den för dig?

Ja, det har den. Mina föräldrar läste för oss syskon när vi var små; jag är uppvuxen med Astrid Lindgren i alla hennes former och jag har alltid läst själv. Kitty-böckerna som ung, sedan Marian Keyes som tonåring och den första stora läsupplevelsen som vuxen var Donna Tartts Den hemliga historien. När en bok är bra konkurrerar den ut allt annat, till och med mobilen! Litteraturen betyder frihet för mig. Det är i den jag är absolut fri, och i den jag utvecklas mest.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig i ditt skrivande?

Donna Tartt, fast bara med hennes första bok tyvärr. De andra böckerna har inte varit på samma nivå. Hon inspirerar mig stort, även Marisha Pessl och Tana French – hör och häpna ingen svensk författare! Jag vet inte… kanske är jag så kräsen att jag inte har upptäckt någon stor författare bland oss. Men än så länge är jag bara halvt imponerad av vår lokalproducerade litteratur. Jag saknar djupet, språket, de riktigt snillrika tankarna bakom. Jag saknar att känna mig lurad när jag läser.

Hur går skrivprocessen till, från tanke till text? Har du någon favoritplats där du sitter och skriver?

Det börjar med en tanke, minsta lilla räcker. Oftast går det fort, det kan räcka med en promenad för att jag ska ha en skissartad historia klar för mig. Jag skriver ner den fort som attans, mobilen är bra för det. Sen överför jag skissen till ett dokument i datorn, låter det marinera en tid, petar in saker allt eftersom jag kommer på dem. Och när jag tycker synopset är klart, eller inte kan hålla mig borta längre; renskriver jag texten, strukturerar upp den i kapitel och börjar skriva. Jag har alltid, alltid slutet klart för mig – slutet är som en magnetisk känsla genom hela boken. Det märks, tycker jag, och jag gillar det.

Jag sitter gärna på Stadsbiblioteket i Göteborg – det var där jag skrev Vita Tigern och där jag tänker skriva bok två i höst. De har ett smarrigt kafé, stora fönster, många vrår. Perfekt. Vita Tigern och jag ska dock vara med i en bokcirkel där i höst, det kommer kännas lite märkligt att smyga in för att skriva samtidigt som jag syns på storbildsskärmarna där.

Var det ett medvetet val att skriva för unga?

Nej. Jag hade tänkt mig samtliga av mina böcker för en vuxen publik först, innan förlaget förklarade för mig hur de tänkte och varför. Och de hade ju rätt, så klart. Men det är skönt att inte låsa sig vid en läsargrupp utan istället berätta en historia som den vill låta sig berättas. På så sätt tror jag att jag når fler, över åldersgränserna.

Hur fick du idén till din senaste bok Vita tigern, som är en framtidsroman med inslag av dystopi och steampunk?

Idén kom när jag insåg att jag inte trodde på mänsklighetens framtid, när allt jag såg var mörker. Det skrämde mig. Jag hade liksom inte ens en idé, trots all min fantasi! Så jag använde mitt dagdrömmeri och en hel del research för att skapa en supergrön framtid spännande nog att våga tro på. Och för att må bättre, ungefär som ett slags omvänd biblioterapi.
Jag ville också skriva en mer handlingsdriven bok med fantastiska ingredienser som luftskepp, hotellmiljö, hemliga sällskap, övergivna platser – jag stoppade boken full av sånt som tilltalar mig.

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Varför tror du att den dystopiska genren är så populär bland unga? Vad finns det som är så lockande i den mörka samhällsskildringen?

För att våra unga är framtiden, och det både skrämmer och fascinerar dem. De har liksom makten i sina händer att forma verkligheten framgent och de vet de, de känner det. Och mörkret är väl alltid fascinerande, oavsett form. Vi vill ju läsa om hemskheter för att vi själva har det bra, söka någon form av kontrast tänker jag. Det finns en njutning i det. Framtidsmörkret var väl också en tanke hos mig: att inte göra min framtid så mörk, utan också hoppfull. Sen råkade den visst få en rätt dyster politisk verklighet ändå…När man skriver fantastik tränger sig samhällskritiken ohjälpligt på. Men jorden mår bra! Luften är frisk, vattnet går att dricka, djuren kryllar överallt! Sånt gör mig lycklig. Att vi inte lyckas ta kål på världen, att den återhämtar sig och svämmar över bredderna.

Man får väl säga att det var ganska vågat att skriva inom den dystopiska genren och samtidigt blanda in steampunk, som väl knappt existerar inom den svenska ungdomslitteraturen? Kändes det aldrig som att du gav dig ut på okänd mark, och var du inte rädd för att få negativa besked från förlagen, och sedan för att få ett dåligt mottagande?

Steampunk är tämligen nytt inom ungdomslitteraturen! Kanske inte lika mycket bland barnlitteraturen, tänker jag, och Vita Tigern balanserar mellan de båda grupperna, mellan hyllan för 9-12 år och Ungdomshyllan. Det fina med steampunk, eller gaspunk som jag ju egentligen skriver, är att det finns en hel subkultur för oss. Cosplay, festivaler, tema-barer, verkstäder – steampunken lever och frodas i verkliga livet utanför böckerna och filmerna, och alla är välkomna dit! Det tycker jag är fint. Och nyttigt, att få leva ut sina fantasier lite, att få leka tillsammans med andra. Ju fler ungdomar som hittar in i dessa kulturer desto bättre. Där finns en fin gemenskap.

Det var egentligen inte okänd mark för mig – jag har skrivit fantastik förut. Dock inget publicerat! Jag tänker aldrig på risker när jag skriver. Om förlaget/förlagen inte vill ge ut vad jag skrivit får jag låta manuset marinera en tid till, som jag gjorde med Fågelbarn – den blev min bok två, fast den var tänkt som bok ett. För jag vill skriva det jag vill berätta, inte skriva det som möjligen säljer mer. Jag var heller inte jätteorolig inför mottagandet av Vita Tigern, det var alltför kul att skriva den! Snarare tänkte jag att jag skulle visa mina läsare vilken bredd jag kan ha, och också vinna nya läsare. Jag vill hemskt gärna slå brett med mina tigerböcker.

Av alla dina karaktärer som du har hittat på i dina böcker, har du någon favorit och i sådana fall varför?

Hanna (från böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång). Hon är allt jag inte vågar vara. Jag har planer för henne, får dock se när dessa realiseras.

Hur går det till när du kommer på en karaktär?

Jag lyssnar efter dem, och när jag hör dem börjar de också växa fram som bilder inuti huvudet. Flummigt, jag vet. Men de är som röster inombords först, och jag som en kanal. Jag kan få rysningar när jag slutligen inser precis vilka de är. Först då lossnar skrivet.

Vad är det bästa och sämsta med att vara författare?

Det bästa är friheten, kreativiteten! Jag får kickar av det, adrenalinrusher. Säkert slås belöningssystemet på för full kraft. Jag får förstå och inse saker medan jag skriver, jobba ensam och styra över min egen tid. Det är skönt. Det sämsta är ”lönen” – man tjänar ganska lite som författare kontra all tid man lägger ner. Om man då inte skriver för att sälja, så som deckare eller romance kanske?

Till sist: Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Absolut! Både bok två och tre i tigerserien är på planeringsstadiet; jag för in scener, detaljer, trådar i de olika dokumenten. Dock skriver jag inte aktivt nu, jag har ändå försökt! Men jag lyckas inte få loss någon tid. Jag är mammaledig och min dotter sover lite om dagarna samt är inne i en väldigt aktiv fas – 10-månadersfasen. Hasa, åla, stoppa allt på golvet i munnen. Jag hittade lite av katternas torrfoder där häromdagen, till exempel. Prio ett just nu är att börja bebis-säkra hemmet. Skrivande får det bli om onsdagarna med start i augusti, jag längtar!


För att läsa mer om Christin Ljungqvist och hennes författarskap, klicka dig in på hennes hemsida!

Bibliografi i kronologisk ordning:

Böckerna ges ut av bokförlaget Gilla Böcker som är en del av Lilla Piratförlaget.

Läs gärna min recension av Vita tigern.

Här hittar du även Dagens Nyheters recension av boken

Vita tigern – Christin Ljungqvist

Vita tigern – Christin Ljungqvist

Året är 2296, och Sverige är ett odemokratiskt land där gränserna är hårt bevakade, trots att det är ett av få ställen där människor kan söka skydd i en mycket orolig och farlig värld. De som lyckas ta sig in i Göteborg, tar sig till hotell Vita tigern där man får hjälp att försvinna om man måste. Fjortonåriga Avalons familj driver hotellet, och tillsammans med sin mamma, pappa och storebror bor hon högst upp på femte våningen, medan personal och gäster bor på de andra våningarna.

Berättelsen är kronologisk med en del kortare anakronier där man får veta bakgrundsfakta, och därmed lär känna protagonisten och hennes värld bättre. Vita tigern inleds med det som är dess kärna; nämligen att någon har kraschat med sin svävare vid Suckarnas kaj, det är bara det att kroppen saknas. Snart framkommer att det handlar om en luftfartssabotör, som har tagit sig in i Sverige olagligt och därför måste hittas. Avalon som är infernaliskt nyfiken av sig samt har en hemlig dröm om ett yrke som privatspanare, tar sig an fallet tillsammans med fyra vänner. Innan har de löst otaliga fall tillsammans i hemlighet och därmed hjälpt polisen. Men det här fallet är annorlunda vilket framförallt Avalon snart kommer att få erfara, och snart inser hon att inget är vad det verkar vara innanför hotellets väggar – inte ens hennes egen familj. Men trots att fara lurar runt varje hörn, är frestelsen att lösa fallet om den okände mannen större än rädslan som hela tiden gnager i henne.

Jag tycker nog att man kan tala om den här romanen som dystopisk då det är ett framtida samhälle där staten styr med järnhand, polisen är korrupt och köper information från stadens invånare. Dessutom har miljöförstörelse lett till en förfallen stad där skrot och öde byggnader trängs med träd och stora växthus där man odlar grönsaker och frukt. För även om det förflutnas misstag ständigt gör sig påmint i staden, så det en högst medveten stad som beskrivs, där varje tak har solceller som används till både husens bränsleceller och svävarnas och luftskeppens motorer.

Jag måste erkänna att det tog ett tag innan jag kom in i boken; texten kändes till en början svår att processa och komma in i. Men så är det ju med läsning av texter som skildrar en främmande värld: har man ingen erfarenhet av det man läser om och inte kan relatera till det, så är det bevisligen svårare att komma in i läsningen. Trots att jag är en van läsare av dystopisk litteratur, tror jag att kombinationen dystopi/steampunk/högteknologi, samt att karaktärerna var svåra att greppa till en början gjorde att det inledningsvis var lite motstånd i läsningen. Men sedan, när jag kommit över den där tröskeln och lärt känna både karaktärer och miljö, så tog sig berättelsen rejält och jag hade svårt att lägga ifrån mig boken.

Det som gör det så bra är just det som är vanligt i dystopisk litteratur; nämligen att samhället är uppdelat i två läger (ok, det kan finnas mellanläger med) – de som är på statens sida och de som är i opposition mot den. Även i Vita tigern är detta något som sker i hemlighet, då det är olagligt att bedriva hemliga och rebelliska organisationer. För att skydda sig mot polisens ögon och öron finns det därför lönndörrar, underjordiska gångar och hemliga kodord vilket bidrar till en otroligt spänning som håller i sig genom hela berättelsen, ända till sista sidan. Även att man som läsare får vara med och se hemligheterna öppna sig och saker och ting få sin förklaring är ett bra berättargrepp – ett exempel är att Avalon i början funderar över sin mammas ursprung som hon inte vet något om, samt ett album som hon hittat med utrivna foton. Det här knyts ihop på ett genialt sätt i slutet av boken, och det finns fler frågetecken som rätas ut allteftersom.

En annan viktig komponent är såklart den unga flickprotagonisten Avalon, som på sitt sätt gör uppror mot både föräldrarna och andra som har mer makt; så som polisen och farliga förbrytare. Till att börja med handlar hennes uppror i grunden om att skapa förståelse för sin egen familj och de människor som hon lever med, för att sedan utvecklas och handla om uppror mot en värld hon innan inte ens visste existerade, även om hon hela tiden fortsätter att gå emot det som vuxna säger till henne och istället gör på sitt eget sätt. Det är det som är så oerhört coolt med Avalon – för trots att hon inte ens väger 50 kg så tvekar hon inte en sekund över att ställa sig upp mot det hon tycker är fel, även om hon riskerar sitt eget liv. På det sättet är det både lite Lisbeth Salander och Katniss Everdeen över henne.

Nu när boken är utläst har jag lite Vita tigern-abstinens. Jag vill tillbaka till den där lite råa och kalla framtiden, där livet är farligt och man inte vet vad som väntar i skuggorna. Jag vill veta hur det kommer att gå för Avalon och hennes familj, hur det blir med Teodor och hur det hemliga sällskapet är organiserat och hur det blir med deras fortsatta arbete. Jag vill ha mer, mer, mer!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Vita tigern Bokomslag Vita tigern
Christin Ljungqvist
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-03-22
414
Unga vuxna

Sverige 2296; ett odemokratiskt land som trots oroligheter i världen nästan inte beviljar någon uppehållstillstånd. I Göteborg finns dock ett hotell, Vita tigern, där människor på flykt får bo och även kan försvinna om det behövs. Här bor fjortonåriga Avalon med sin familj, och är ovetande om de hemligheter som finns inom hotellets väggar - tills det en dag kommer in en luftfartssabotör i staden och allt börjar nystas upp. Det är en farlig och rå värld där staten styr med järnhand och polisen är korrupt, men samtidigt en värld där man vägrar ge upp och kämpar för det godas skull. Spänning från första sidan!

Kallocain – Karin Boye

Kallocain – Karin Boye

Den andra boken i vårens bokcirkel med temat klassiker är Karin Boyes Kallocain. Den gavs ut första gången 1940, endast ett år innan hon tog sitt eget liv. På sistone har jag kommit att bli väldigt intresserad av både Boyes författarskap och hennes personliga liv, och jag har läst alla biografier jag har kommit över om henne. Det här har kommit att färga min läsning av både Kallocain och andra texter och hon författat; säkert på både gott och ont. För det finns en fara i att tolka en författares verk som biografiskt, då ett verk vid analys helst ska stå helt fritt från författaren och dennes liv. Efter att ha läst hennes dikter, är det en upplevelse att även läsa de romaner som hon skrivit; för även om det är en annan sorts röst här känner man ändå igen det starka, taktfasta och symboliska i det skrivna.

I Kallocain är det den samhällskritiska berättarrösten som får komma till tals, genom protagonisten Leo Kall, en kemist i Kemistaden som har tillverkat ett sanningsserum som ska få statsfientliga människor att bli fängslade och straffade innan de hunnit begå de brott mot staten som är förbjudna: det vill säga ha egna individualistiska tankar som är kritiska mot Staten. Det som är intressant med berättelsen är att den trots att den skrevs för över 70 år sedan, skildrar ett framtida samhälle som till viss del ser ut som det gör i vissa delar av världen i dag där staten övervakar individen och censurerar alla försök till kritisk granskning av maktsystemet.

Leo Kall som karaktär är utåt sett ett mycket gott exemplar av en medborgare av Världsstaten: inte bara är han en lojal medsoldat, han är även en duktig kemist som har tillverkat ett medel för Statens bästa för att avslöja icke-lojala invånare. Men när det första försöksoffret, nr 135, förhörs med kallocain i blodet händer något inom Leo, något som antagligen legat och grott en lång tid men som han inte tillåtit att komma upp till ytan. Ju fler personer som förhörs, ju fler historier får Leo höra om en hemlig rörelse som alla har en gemensam dröm om en annan verklighet där varje människa är sin egen, och det talas om en annan stad kallad Ökenstaden. Leo blir snabbt medveten om att hans chef Rissen delar dessa tankar och idéer och eftersom Leo hela tiden brottas med sina inre demoner anmäler han honom till den högsta polischefen. Leo har nämligen själv bidragit till att att en ny lag har stiftats, som innebär att individer som bär på negativa tankar om Staten och som kan skada det nuvarande systemet på något vis kan straffas, och även bli avrättade. I samma veva som han anmäler Rissen och ber polischefen om en gentjänst att avrätta Rissen för förräderi, inser han hur fel han haft och att han själv också innehar en kritisk syn på Staten, och egentligen drömmer om den utopi som Ökenstaden står för.

Den som får Leo att våga öppna dörren till sitt inre är hans fru Linda. Hon är en fascinerande karaktär som man först i slutet av berättelsen får en klar bild av, av förklarliga skäl. För i en verklighet där man ständigt är övervakad går det inte att visa vad man egentligen har för åsikter och vem man egentligen är. Linda tycks därför kall och oempatisk till en början, men sedan förstår man varför. Hon är en kvinna som redan när hon födde sitt första barn insåg hur fel och omoraliskt det samhällssystem som existerar är, där kvinnor endast ses som en tillgång på grund av sina äggstockar och sin livmoder – för att föda fler män till världen. Som individ har hon inget som helst egenvärde, utan fungerar bara som fru och föderska. Linda är den första i romanen som kritiserar det patriarkalt styrda samhället, och det är genom henne som Leo ser verkligheten ur hennes, det vill säga det kvinnliga perspektivet.

Trots att jag är medveten om att man bör skilja på verk och författare, kan jag ändå inte låta bli att dra vissa paralleller mellan Karin Boyes livssituation och de påhittade karaktärerna i Kallocain. För visst finns det vissa likheter mellan Boye och Kall: Kall är i ständig konflikt mellan de två sidorna av sig själv – det som är det ”rätta” enligt Staten, och det som känns äkta och sant för honom själv, det som är den innersta kärnan av hans jag. Boye hade sedan de tidiga tonåren också varit i ständig strid med sig själv och sina känslor – för trots att det ansågs vara fel och till och med olagligt vid den här tiden att vara homosexuell och att ha samlag med en person av samma kön, så blev hon ständigt förälskad i nya flickor/kvinnor vilket ledde till psykisk ohälsa. Hon gick till och med i psykoanalys för att bli ”botad”. Samhällets syn och det hon själv kände måste därför ha lett till en splittring av jaget, precis som den splittring Leo Kall upplever. Många behandlade henne dessutom med respektlöshet, och hon kunde bara känna sig fri och lycklig i de kretsar där hon kunde vara sig själv, vilket var på landsbygden vid den skola där hon brukade arbeta. Den här platsen kan ses som en utopi; en idealplats och ett idealsamhälle i miniformat. I tonåren var Boye en sökare, och hon blev som besatt av både kristendomen och buddhismen. Jag är ingen terapeut, men det är inte svårt att lista ut att hon på något sätt försökte finna det rätt svaret, och då hon kände att kristendomen svek henne sökte hon sig vidare till buddhismen som istället accepterar alla människor så som de är med stor respekt och vördnad. Trots att hon funnit en religion som accepterade henne som hon var, brottades hon ständigt med ambivalenta känslor inför sig själv – kanske hela livet ut.

Men det finns lite av Boye i alla karaktärer i romanen; i Linda som fått upp ögonen för de patriarkala strukturerna i samhället som förminskar kvinnan (Boye lär ha protesterat mot hur olika kvinnor och män behandlades på universitetet i Uppsala) och Rissen och försökspersonerna som vågar gå emot Staten trots risk för hån och straff (i Berlin träffade hon många likasinnade och kanske var det på grund av gemenskapen med dem som hon fick mod till sig att sedan leva ihop med en annan kvinna).

Det kan hända att jag fabulerar i mitt försök till analys, men efter att ha läst boken och biografier om Boye parallellt med varandra har det varit omöjligt att inte se ett samband och en koppling mellan liv och dikt.

Kallocain är en dystopisk roman som skrevs redan nio år innan George Orwells 1984 gavs ut, vilket kan vara intressant att påpeka. Det är dock oklart om Orwell påverkades av Boye i sitt skrivande.

Karin Boye gav ut fem romaner och fyra diktsamlingar, samt en diktsamling postumt. Hon blev 41 år gammal.

För er som redan har upptäckt Boye och för er som vill göra det, kan jag tipsa om att Modernista i januari 2018 ger ut flera av hennes verk i nyutgåvor!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Kallocain Bokomslag Kallocain
Albert Bonniers Klassiker
Karin Boye
Bonnier Pocket
2010-01-04
155
Vuxna

En dystopisk roman som skildrar ett samhälle där Staten övervakar varje människa, för att individualism och kritiskt tänkande inte ska kunna existera.