Browsed by
Tagg: Barnroman

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna – Cecilia Lidbeck

Cecilia Lidbeck är författaren till den kritikerrosade mellanåldersrysaren Barnhemmet från 2013, vars intrig består av hur flera barnhemsbarn försvinner på ett mystiskt sätt och hur de andra barnen tar sig an uppgiften att ta reda på vad som hänt dem. Även Lidbecks nya roman, De försvunna, är skriven för barn mellan 9-12 år och har rysliga inslag. Den första scenen skildrar hur nio barn färdas i en buss genom ett skogslandskap på väg mot ett sjudagars läger. Det är flickan Judit vars perspektiv vi betraktar händelserna ifrån, och man förstår snart att hon inte verkar se fram emot vistelsen särskilt mycket. Redan tidigt i texten är det underförstått att hon har någon sorts ångestproblematik, då hon behöver räkna och upprepa saker för sig själv så fort en situation känns obehaglig och okontrollerbar. Resan får dock ett abrupt slut när bussen kraschar ner i ett dike och in i några träd. När föraren visar sig vara död och ledaren går för att hämta hjälp, blir barnen tvungna att klara sig själva i skogen tills undsättning anländer; vilket innebär att de  blir tvungna att lita på och hjälpa varandra om de ska överleva– något som blir svårt då gruppen består av många olika individer med många olika karaktärsdrag och viljor. Trots att Judit som protagonist ter sig väldig självsäker och stark utåt sett, så är just hennes inre känslorna och tankar något som leder till en ständig konflikt inom henne. Vad som är orsaken till hennes mående är något som nystas upp successivt; en hemlighet som Judit hade lovat sig själv att aldrig nämna för någon.

Trots att det inte sker så mycket i det progressiva handlingsförloppet – man får ta del av hur barnen dag för dag kämpar med att leta efter vatten och mat, hur de utsätts för kyla och regn och vandrar runt för att hitta en väg ut ur skogen – så gör det suggestiva berättandet och det subtila hotet både från varandra och den mörka skogen att boken är en riktig bladvändare. Berättelsens narrativa struktur påminner om det klassiska grundmönstret inom barnlitteratur; ”uppbrott hemifrån – äventyr – hemkomst”; där skogen och enskilda individer i gruppen kan ses som fienden och ”äventyret” som kampen för överlevnad.

Den som förväntar sig en rysare av det övernaturliga slaget kommer att bli besviken; men för den som uppskattar hur existentialism och människans komplexa natur återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö har verkligen en rysligt bra lässtund att se fram emot!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

De försvunna Bokomslag De försvunna
Cecilia Lidbeck
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-09-12
253
9-12 år

Det här är inte en rysare av det övernaturliga slaget, utan istället en suggestiv berättelse om existentialism och människans komplexa natur som återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö. Om man gillar den här sortens litteratur har man en rysligt bra lässtund framför sig!

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Åsa Asptjärn har tidigare skrivit ungdomsserien om Emanuel Kent Sjögren; Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick. Det som gör de här böckerna så bra är hur Åsa Asptjärns lyckas med det svåra att skriva in huvudpersonen i de mest pinsamma situationer på ett sätt som inte känns det minsta forcerat, och aldrig blir tröttsamt. Tvärtom är Asptjärns böcker faktiskt de enda ungdomsböcker med humoristiska inslag som får mig att skratta rakt ut. Man kan inte annat än att älska Emanuel som karaktär, då han genom att ha en ständig förmåga att göra bort genom att säga fel saker vid fel tillfälle, vara extremt klumpig och göra helt ogenomtänkta saker får en att känna igen sig väldigt mycket: både i känslan av att vara bortgjord och i det komplicerade i att vara ung och hitta sin identitet.

Även i hennes nya roman, som vänder sig till barn mellan 9-12 år, finns det komiska som en röd tråd genom hela berättelsen. Den handlar om Bodil – som går under namnet Wursten då hon älskade korv som liten – som precis har gått ut sjätte klass och plötsligt inser att hon och bästisen Veronika inte har något gemensamt längre. Veronika vill hellre vara med populära Emmy, som verkar hata Wursten, och det killgäng som hennes nya pojkvän hänger med. Dessutom står det klart att det inte längre är okej att leka på samma sätt som man gjorde på mellanstadiet. Därför är hon hellre ensam. Vilket hon inte behöver vara länge, då veganen Diana dyker upp i hennes liv och klamrar sig fast vid henne som en igel. Till en början tycker Wursten att hon är ganska jobbig, då hon både är intensiv och tar för givet att de ska vara vänner. Men trots att de är olika precis som en wurst och en vegan, så är Diana en person som är rolig att vara med – hon är påhittig och engagerad i politiska frågor, och är när det kommer till kritan ändå rätt lik Wursten på många sätt.

Trots att berättelsen innehåller flera komiska partier; som till exempel när tjejerna bestämmer sig för att göra inbrott i kiosken, eller när en gammal förvirrad tant tas för en satanistisk galning och skjutsas tillbaka till ålderdomshemmet i en cykelvagn, blir det inte riktigt samma känsla som i Asptjärns tidigare romaner; jag skrattar aldrig rakt ut även om jag fnissar till emellanåt. Det här beror på att det i den här historien finns en protagonist som är starkare och säkrare i sig själv än vad Emanuel är; hon behöver därför inte göra sig till och försöka skapa en identitet bara för att bli omtyckt eller vinna en viss status. Det bekommer henne inte det minsta om Emmy och det coola killgänget gillar henne eller inte, och driver istället med dem på deras bekostnad – nästan som att få motsatt effekt, vilket i och för sig är väldigt underhållande. Ett exempel är när Veronika och Emmy pratar på om sina erfarenheter när det kommer till pojkvänner, och Wursten tycker att det är fjantigt och låtsas spela med i deras entusiasm och berättar om en påhittad före detta pojkvän:

”Berätta. Jag vill veta allt. Precis allt” säger hon medan hon sakta backar mot sittsäcken och sjunker ner med ett nöjt flin på läpparna. ”Tja, finns inte mycket att säga. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.” Jag pausar. ”Alltså bokstavligt talat, han bor i Alingsås.” (…) ”Var träffades ni?” ”På en campingplats på Bornholm.” Jag kastar huvudet bakåt och härmar Veronikas skratt. Så tystnar jag och ser sorgset på dem. ”Vi var så olika.”(…) ”När han ville spela krocket ville jag spela kubb. Det går inte att bygga ett förhållande då.”(…) ”Hur träffades ni då?” envisas hon. (…) ”Jag kom gående runt ett hörn med en massa shoppingkassar (…) Han kom från andra hållet (…) och när vi svängde runt hörnet så krockade vi (…)”. ”Det är ju precis som i den där filmen med Julia Roberts” protesterar Emmy. ”Jag vet!” skriker jag förtjust. ”Visst är det konstigt!” (s. 8, 9)

Skillnaden mellan Emanuel och Wursten är därför att medan Emanuel är en karaktär som man tycker synd om och lider med (och känner igen sig i!), är Wursten istället en karaktär som man ser upp till och vill vara som. Hon tar ingen skit, punkt slut. Och vad kan väl vara bättre att ha som förebild i böcker för barn som på något sätt befinner sig på gränsen till vuxenvärlden, vilket kan kännas både läskigt och frustrerande. Samtidigt tar Asplund upp vikten i att tänka självständigt och kritiskt, något som vävs samman med budskapet om att livet inte alltid blir vad man tänkt sig – men att det kan bli rätt så bra ändå.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Wursten och Veganen Bokomslag Wursten och Veganen
Åsa Asptjärn
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-09-05
190
9-12 år

När Bodil, eller Wursten som alla kallar henne, förlorar sin bästa vän till sin värsta fiende tror att sommarlovet kommer att bli det värsta någonsin. Men så dyker Diana alias Veganen upp, och hon inser att även om livet förändras så behöver det inte betyda att det är något negativt.

En humoristisk berättelse som även tar upp det viktiga i att våga vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker.

Krypens drottning – M G Leonard

Krypens drottning – M G Leonard

Liksom Kryp, den första delen i M.G. Leonards bokserie, handlar uppföljaren Krypens drottning om pojken Darkus Cuttler som tillsammans med sina två vänner Virginia och Bertolt och skalbaggarna försöker stoppa den ondskefulla Lucretia Cutter och hennes plan på att ta över världen genom att genomgå en fasansfull metamorfos.

I slutet av den den första boken räddade de tre vännerna och deras tre skalbaggar Darkus pappa Bartholomew som Cuttler hade tagit till fånga – samt alla de ovanliga och intelligenta skalbaggar som skapats genom de experiment som genomförts av Cutter och de andra i labbteamet, bland annat Darkus pappa Bartholomew.

När den nya boken tar vid är det dags för vännerna att visa skalbaggarna för Darkus pappa, som ännu inte har sett dem. De fritagna skalbaggarna har nu sitt hem i Högkvarteret som är byggt i Darkus farbror Max trädgård, men när de visar dem för Darkus pappa börjar han att bete sig mycket underligt, och försvinner ännu en gång. När det visar sig att han begett sig till Lucretia Cutter frivilligt, och ämnar stanna hos henne under en längre period, börjar Darkus ifrågasätta pappans motiv och vems sida han egentligen står på.

Då det dessutom framkommer att Lucretia ska medverka i årets stora filmprisgala i Hollywood, inser Darkus och hans vänner att hon har något helt annat i siktet än att endast vilja uppmärksammas för de vackra klänningar som hon har designat åt de nominerade skådespelerskorna. Något som kan komma att få ödesdigra konsekvenser och som kräver att de tre vännerna och deras medhjälpare handlar snabbt.

Berättaren är opersonlig och delvis allvetande, och betraktar och beskriver de olika händelserna genom ett utifrånperspektiv – förutom när det gäller protagonisten Darkus vars känslor och tankar återges till viss del. Berättelsens temporala struktur är kronologisk, och utspelar sig tidsmässigt strax efter förra bokens slut. I närläsningen av Kryp fann jag påtagliga intertextuella kopplingar till andra skönlitterära berättelser och karaktärer, något som återfinns även i den nya texten då det är en fortsättningsbok. Även hjältesagan finns som hypotext vilket är vanligt förekommande inom barnlitteraturen; det goda som strider mot det onda med de klassiska stereotyperna så som hjälten och skurken. Här kommer Lucretia Cutters likhet med karaktären Cruella de Vil in, samt berättelsen De 101 dalmatinernas centralmotiv som återfinns i M.G. Leonards trilogi. Men även om vissa paralleller är omisskänneliga, så känns det som om författaren i den nya boken har kommit mer till rätta och hittat mer av sin egen röst i historieutveckling och persongalleri.

Texten är välskriven och det episodiska handlingsförloppet där nya händelser läggs till allteftersom gör att spänningen håller i sig under hela läsningen. Genom att skriva in bikaraktärerna Humphry, Pickering och Bertholts mamma Calista tillförs även det humoristiska inslagen, vilket gör berättelsen komplett och oemotståndlig: för vem kan hålla sig för skratt när de brottsliga kusinerna med ont uppsåt tvingas klä sig i en mycket för liten kostym och en rosablommig klänning till Filmprisgalan? Eller hur den olidligt klumpiga Celista Bloom oavsiktligt råkar sparka Lucretias medhjälpare rakt i skrevet med sina stilettklackar?

Sammanfattningsvis överträffar Krypens drottning den föregående boken i serien både stilistiskt och innehållsmässigt, vilket gör att mina förväntningar på den avslutande delen inte kan vara annat än höga!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs även min recension av Kryp, den första delen i serien.

Krypens drottning Bokomslag Krypens drottning
Kryp (del 1)
M G Leonard
Barnroman
Opal
2017-08-14
355
9-12 år

Uppföljaren till M G Leonards bok Kryp, om pojken Darkus som tillsammans med sina vänner och de smarta skalbaggarna har tagit till sin uppgift att stoppa den ondskefulla Lucretia Cuttle och hennes planer på att ta över världen. En mellanåldersbok som både är otroligt spännande och rolig!

Pojken från längesen – Kerstin Lundberg Hahn

Pojken från längesen – Kerstin Lundberg Hahn

Kerstin Lundberg Hahn har tidigare gett ut flera böcker för barn och unga, varav många tillhör skräckgenren. Skuggan i väggen (2012), Barnkolonin (2013) och Innan helgen är över (2016) är några titlar att nämna. Hon medverkar även med berättelsen ”Det som existerar” i samlingsverket Höstväsen – Skräckberättelser, som utkommer den 26 september.

I Pojken från längesen, Lundberg Hahns nya roman för barn i åldern 9-12 år, är det återigen det övernaturliga och oförklarliga som är i fokus, då huvudpersonen Tove kommer i kontakt med en halvt genomskinlig pojke som har gömt sig i ett gammalt skåp sedan andra världskriget. Tove och hennes mamma hittar skåpet på tippen; det är ett vackert hörnskåp med målade blommor på som är tillverkat någonstans i Centraleuropa under sent 1800-tal.

Pojken, som visar sig heta Florian, kommer fram ur skåpet varje natt för att prata med Tove men framförallt för att visa henne sina minnen från en tid som för längesedan passerat. Minnena är orsaken till att pojken dröjer sig kvar i skåpet, då det han upplevde under några dygn när nazistsoldaterna tillfångatog hans familj och brände upp deras hem traumatiserade honom djupt.

Men det är något som inte riktigt stämmer överens med Tuvas teori om att Florian är ett spöke, så därför bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att ta reda på sanningen.

Berättarrösten som är Toves är extradiegetisk-homodiegetisk då Tove står utanför under själva berättandets gång, men ändå själv deltar i de händelser och situationer som hon berättar om. Historien har alltså utspelat sig innan den berättas, men tidsrymden däremellan är endast några dagar. Det här får man veta först i slutet av boken, då hon beskriver hur hon bestämt sig för att skriva ner allt:

På helgen skrev jag klart om min prao. Det blev en ganska tråkig redogörelse […]. Men det som hade varit det verkligt viktiga, det skrev jag inte ett ord om i prao-rapporten. Det var då jag bestämde mig för att istället skriva ner den här berättelsen. Florians historia. Eller kanske rättare sagt: min historia om mötet med Florian. För det är en historia som måste berättas. Och det har jag gjort nu. (sid. 172)

De svartvita illustrationerna av Elisabeth Widmark är otroligt estetiska och stämningsfulla, och samverkar väl med den välskrivna texten som är avskalad samtidigt som viktiga detaljer och beskrivningar inte går förlorade.

Trots att skildringen av den unga pojkens livsöde är smärtsam och trots det lite rysliga spökinslagen, är det här en bok som jag garanterat kommer att rekommendera för barn i mellanåldern som letar efter ”läskiga böcker” som ändå inte orsakar mardrömmar. För det här är en bok som genom att skildra nazisternas avskyvärda handlingar visar en verklighet som var sann för många människor; något alla barn i mellanstadiet bör känna till och som vi aldrig någonsin får glömma bort. Dessutom visar den på den enskilda individens styrka och förmåga att ta sig vidare trots att det verkar omöjligt.

Även vänskapens kraft lyser starkt genom hela berättelsen, vilket är ett vanligt och typiskt tema just i mellanålderslitteratur. Man kan se skåpet som en symbol för vänskapen mellan Tuva och Florian, då det tar dem till en plats där ingen annan kan se dem, och där de kan umgås utan att några vuxna blandar sig i. Just det symboliska i Lundberg Hahns berättelse är kanske något som endast den vuxna läsaren lägger märke till, vilket på intet sätt är ett överflödigt inslag i texten. Tvärt om är det just det här som visar på barnlitteraturens höga kvalitet: på dess konstnärlighet och kapacitet att uppskattas av läsare i alla åldrar.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Pojken från längesen Bokomslag Pojken från längesen
Kerstin Lundberg Hahn
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-09-08
172
9-12 år

Kerstin Lundberg Hahns nya bok är både ryslig och skrämmande, men innehåller viktiga historiska skildringar. Sorg, vänskap och att acceptera det förflutna är andra teman som tillsammans med de svartvita illustrationerna skapar en finstämd och symbolisk berättelse.

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen – Laura Wood

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen – Laura Wood

Poppy Pym och den förhäxade pjäsen är uppföljaren till den första boken om den trapetssvingande flickan Poppy; vars titel är Poppy Pym och Faraos förbannelse (2016). Författaren är den brittiska litteraturvetaren Laura Wood, och böckerna om Poppy har gjort succé både i England och internationellt, och man kan lätt förstå varför. Poppy är föräldralös och har växt upp i ett cirkuskollektiv, men går nu på den anrika privatskolan Saint Smithens, där hon tillsammans med sina bästa vänner Ingrid och Kip gör mycket annat än att bara göra läxor – som att lösa mystiska brott till exempel!

Precis som i den första boken är hela handlingen mestadels förlagd på skolan och dess område, förutom i början när en utflykt till den närmaste orten Brimwell går av stapeln, där också den första i raden av mystiska saker händer. Titeln på boken avslöjar att det handlar om en teaterpjäs som är förhäxad, och inte vilken pjäs som helst utan elevernas uppsättning av Shakespeares Macbeth; som är känd för att föra olycka med sig. Och olyckor, det drabbar verkligen teatersällskapet vid provspelningarna – så som bränder, matförgiftning, och spöken som skräms.

Wood lägger upp texten på samma sätt som i sin förra bok; och man skulle kunna säga att det enda som är utbytt är att det den här gången handlar om en teaterpjäs istället för en egyptisk utställning. Miljön är densamma, de karaktärer som är misstänkta innehar liknande attribut och kan beskrivas som arketyper: den goda, den giriga, den självupptagna, den snygge, den stränga och så vidare. Därmed får man precis det man förväntar sig av berättelsen, utan några överraskningar. Det här behöver för den delen inte vara något negativt, utan tvärtom så är det främst igenkänning som gör att barn fastnar för en viss typ av serier och även har lättare att förstå texten.

Wood är skicklig på att bygga upp spänningen samtidigt som hon får med sig läsaren i att lösa de olika mysterierna genom så kallade ”planteringar”, det vill säga att en för stunden oviktig detalj eller karaktär senare visar sig ha stor betydelse för händelseförloppet och handlingens lösning.

Vid läsningen av den första boken reagerade jag på den intertextuella kopplingen till främst Harry Potter-böckerna, och ansåg att likheterna rent karaktärsmässigt var för många även om berättelsen som sådan är unik. Men jag måste få ändra mig lite, för karaktärssammansättningen är onekligen ett lyckat koncept. Det som tilltalar mest med böckerna om Poppy Pym är kanske deras förmåga att både vara roliga och spännande, och att de kan läsas och ge behållning för både den yngre och äldre läsaren. Poppy som karaktär går helt enkelt inte att ogilla, för vem kan stå emot hennes humor, värme, totala avsaknad av förnuft och känsla – och inte minst av allt hennes klipskhet som leder till att ohederliga och oärliga brottslingar kan gripas!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min recension av Poppy Pym och Faraos förbannelse.

Poppy Pym & den förhäxade pjäsen (Poppy Pym & the Double Jinx) Bokomslag Poppy Pym & den förhäxade pjäsen (Poppy Pym & the Double Jinx)
Poppy Pym (del 2)
Laura Wood
Barnroman
Modernista
2017-06-07
304
9-12 år

Äntligen är den trapetssvingande flickan Poppy Pym tillbaka! Ännu en gång får vi bevittna hennes totala avsaknad av förnuft och känsla, och ännu en gång får vi vara med och lösa ett brott som har begåtts! Den här gången handlar det om en teaterpjäs som tycks vara förhäxad, och Poppy och hennes vänner hamnar återigen i farliga situationer.

Åskan – Ulf Stark

Åskan – Ulf Stark

Det här är den sista boken som gavs ut av Ulf Stark, som avled i juni i år. Den är utgiven av Brombergs förlag, och är ett samarbete tillsammans med illustratören Marcus-Gunnar Pettersson, som debuterade som barnboksillustratör 2014 och vars bilder har fått stor uppmärksamhet och även belönats med Albert Engström-sällskapets pris.

Många av Ulf Starks böcker skildrar hans egen uppväxt i Stockholmsförorten Stureby, vilket även är fallet i Åskan, där rädslan och fascinationen över grannen Oskarsson är berättelsens fokus. Oskarsson, som även går under namnet Åskan, ses nämligen av barnen som en jätte på grund av sin kroppsvolym, och då han även har en tendens att alltid vara ilsken gör att protagonisten Uffe och hans bästa vän Bernt inte vågar sig i närheten av honom. Bernt, vars föräldrar är lärare och äger ett eget bibliotek med sjuhundrafemtiotre böcker, vet i princip allt som finns att veta och hävdar att Oskarssons basker har en antenn för att han ska kunna prata med de andra jättarna.

Uffe och Bernts vänskapsrelation baseras på just det faktum att Bernt leder och styr hur Uffe upplever verkligheten, och det här är något som Uffes familjemedlemmar ofta kritiserar, och som han därför själv börjar reflektera över. Samtidigt är det en stark vänskap, där pojkarna har en stor tillit till varandra. Men när Uffe i förbifarten råkar sprida ut Bernts hemlighet om att han alltid blir kissnödig i spännande och farliga situationer, är den plötsligt inte så självklar längre och Uffe blir tvungen att vinna tillbaka sin väns förtroende. Och det är här den livsfarliga Åskan kommer in i bilden på allvar.

Men vem är deras till synes skräckinjagande granne egentligen, som dels är eldfängd men även tycks ha en mjuk sida då han gråter de sorgsna låtar som Uffes mamma spelar på pianot?

Det här är en barnroman som i sann Ulf Stark-anda lyckas kombinera det humoristiska med det svåra och allvarliga; vars tema är vänskap, mod, ensamhet och de fantastiska landskap som barndomen tillåter oss att beträda. Vissa kanske hävdar att miljöskildringen kan göra barn förvirrade, då Stark skildrar en tid innan materialism och teknikens under. Istället finns en möjlighet att med hjälp av det fina samspel som finns mellan texten och de konstnärliga illustrationerna påvisa det stora i det lilla: hur den vackra glasfågel som är Uffes finaste ägodel representerar och symboliserar hur materiella ting inte är värt något i jämförelse med sådant som i högsta grad finns, men som man inte kan ta på –  det som när allt kommer omkring faktiskt är det enda viktiga här i livet.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Åskan Bokomslag Åskan
Ulf Stark
Barnroman
Brombergs
2017-05-18
94
6-9 år

Perfekt högläsningsbok som i sann Ulf Stark-anda kombinerar både det komiska och det allvarsamma.

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen är den åttonde delen i den otroligt populära urban fantasyserien av trion Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Böckerna handlar om syskonen Alrik och Viggo, som på grund av att deras mamma inte kan ta hand om dem tillfälligt bor i ett fosterhem i Mariefred. I staden finns flera av de bikaraktärer som spelar en viktig roll för handlingen, bland annat Estrid och Magnar som vaktar det gamla biblioteket där böcker med magiska formler finns bevarande, Iris – den unga tjejen som är hemlös och som har starka häxkrafter, Maggan Migrän som arbetar som skolsköterska men som även döljer sitt samröre med de mörka krafterna som är på väg att ta över staden och dess invånare. I biblioteket finns något som är väldigt åtråvärt för de den som kallar sig för Svarthäxan, som gör allt för att ta sig igenom det skydd som hela tiden verkar försvagas. Alrik och Viggo visar sig vara de nya väktarna som ska ta över efter Estrid och Magnar, men redan nu måste de hjälpa till att skydda biblioteket. Men killarna har även andra problem som de ständigt måste handskas med, då de på skolan utsätts för trakasserier vilket ökar det sociala utanförskap som de är i på grund av uppväxten med en alkoholiserad mamma.

I den förra boken, Pestan, härjade en smitta i staden som gjorde många människor sjuka, vilket visade sig vara blyförgiftning orsakad av en sorts keramik som såldes på marknaden. Samtidigt som Alrik, Viggo och de andra försöker finna ett botemedel, tror sig Iris ha kommit på vem Svarthäxan egentligen är, och vart hon kan hittas…

I den nya boken är Iris plötsligt spårlöst försvunnen, och ett litet barn blir bokstavligt talat uppslukad av jorden när hon är ute och leker med sin äldre granne. Med hjälp av de gamla böckerna i biblioteket får Estrid och Magnar fram att det som finns under marken troligtvis är en så kallad Vitorm – en uråldrig och mytisk varelse som till utseendet liknar en blandning mellan en gigantisk orm och drake. Och om dess skräckinjagande utseende inte vore nog så framkommer även att de letar efter barn att äta. Dessutom verkar Vitormen nu ha siktet inställt på Iris! Hur ska Alrik och Viggo hitta henne i tid, och hur ska de onda krafterna kunna besegras?

Det som gör serien så fantastiskt bra handlar såklart om den spänning som hela tiden finns närvarande, och de nordiska väsen som man som läsare i varje bok får bekanta sig med. De otroligt detaljerade och snygga svartvita illustrationerna gör även sitt, och genom att komplettera texten är de är en stor del av berättelsen. Även kombinationen av realism och fantastik där karaktärerna får slåss mot såväl verklighetstrogna problem som påhittade är säkerligen en av anledningarna till att serien har blivit så omåttligt populär.

Maran, del nio i serien, utkommer i oktober. Det går att förboka den redan nu! Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta särskilt länge på den sista och avslutande delen i serien, vars titel är Draugen.

Bonnier Carlsens hemsida kan du läsa mer om Pax-serien; där finns det både information om böckerna och författarintervjuer.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Pax Vitormen (del 8) Bokomslag Pax Vitormen (del 8)
Pax
Åsa Larsson & Ingela Korsell
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-06-12
200
9-12 år

Den hemska smitta som drabbade Mariefred tycks ha försvunnit, och de drabbade har fått lämna sjukhuset. Men återigen händer det konstiga saker som hotar staden; ett litet barn försvinner då det dras ner under marken av en fasansfull varelse som tycks vara på jakt efter Iris, som är spårlöst försvunnen. Samtidigt är Svarthäxan och de mörka krafterna närmare än någonsin.

Hur ska Alrik och Viggo hitta Iris i tid, och hur ska de kunna stoppa Svarthäxan?

Det här är spänning och fantastik när det är som bäst!

Inatt jag drömde – Mårten Melin

Inatt jag drömde – Mårten Melin

I Mårten Melins nya mellanåldersbok Inatt jag drömde är det fantasin som står i fokus. För tänk om man kunde besöka andra människors drömmar, och där få saker och ting att existera eller försvinna med en endaste tanke? Mat, byggnader, landskap, djur, människor…? Den här förmågan upptäcker Malik att han har, en natt på sommarkollot när han inte kan sova. Plötsligt finns det ett skimrande drömhål ovanför hans rumskompis Elias, vilket visar sig vara ingången till drömmarnas värld, och i det här fallet Elias dröm om en fisketur med sin avlidna pappa. Även om Maliks intrång i drömmen gör Elias besvärad, är han beredd att göra samma sak igen för att imponera på Sira, tjejen han är kär i. Tillsammans utforskar de det My Little Pony-land som Siras lillasyster Naida alltid drömmer om, där allt är glädje och lycka.

Men att vara drömvandrare är inte så problemfritt som det verkar vara, för det går inte att ta sig tillbaka till den verkliga världen när den som drömmer har vaknat. Ett annat dilemma är att det i drömmarnas värld finns någon som kallar sig Jonna – ”alla mardrömmars skapare och beskyddare”, som kan få en mysig dröm kan förvandlas till en oerhört skrämmande mardröm på bara en sekund. Jonna vill inte bara ha makt i sin egen värld utan även i den verkliga världen, och drar sig inte för att få som hon vill. Den ende som kan ta sig mellan världarna och därmed förena dem är Malik, vilket Jonna såklart utnyttjar för att ta sig över till den verkliga världen. För att få Malik att göra som hon vill tillfångatar hon Sira precis när de ska ta sig igenom hålet till den verkliga världen, vilket medför att Malik inte kan ta sig tillbaka in i drömmen för att hämta henne.

Det visar sig att alla människors drömmar hänger ihop och förenas, och att man därför kan ta sig från en dröm till en annan. Frågan är bara hur Malik ska ta sig tillbaka, och hur han ska hitta Sira. Och vad är det egentligen för planer som Jonna smider tillsammans med landets statsminister, och hur ska han lyckas stoppa dem?

Melin leker i den här berättelsen med en svindlande tanke; att kunna ta sig till drömmarnas värld och styra andras drömmar, men även att kunna skapa en egen sfär där man kan uppfylla sina egna drömmar genom tankens kraft. Historien låter han ta form genom den simultana jag-berättaren Malik, vilket gör att man som läsare kommer de både spännande och skräckinjagande händelserna och situationerna nära – man kan nästan fysiskt känna den panikkänsla som måste kommer över honom när Sira har fastnat i den andra världen, och han plötsligt står öga mot öga med hennes föräldrar; utan att kunna förklara varför deras dotter är borta.

Som i Melins andra texter finns även här en sorts direkthet, där det inte finns utrymme för det överflödiga. Genom att skala av på det här sättet sätts handlingen i centrum medan person- och miljöbeskrivningar kommer i skymundan. Det som är utmärkande för det här berättargreppet är att man på en gång hamnar i det som är berättelsens kärnhändelse; i det här fallet när Malik först upptäcker sin förmåga. Bokens exposition; dess inledning där man lär känna miljö och karaktärer, existerar därför inte och man lär istället känna dessa allteftersom historien berättas. Det här berättargreppet fungerar väl när syftet är att skapa spänning från start, men gör istället karaktärerna platta och intetsägande – för även om man ser händelserna från protagonistens perspektiv så beskrivs inte tankar och känslor ingående, vilket försvårar läsarens identifiering och igenkänning.

Det som jag verkligen uppskattar med Inatt jag drömde är flörten med de klassiska sagorna och deras berättelsemönster och teman, men även den intertextuella relation som finns till Melins tidigare verk om Skogsbingelskolan, som handlar om en skola för unga människor med övernaturliga förmågor. På det sättet var slutet lite av en besvikelse, då jag gärna hade sett en till berättelse om Malik där han fick utveckla sin oerhört fascinerande förmåga. Men vem vet? Vad som helst kan ju faktiskt hända i fiktionens värld!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min författarintervju med Mårten Melin!

Inatt jag drömde Bokomslag Inatt jag drömde
Mårten Melin
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-06-16
144
9-12 år

Vore det inte helt fantastiskt att kunna ta sig in i drömmarnas värld; att styra dem som man vill och uppleva sådant som man bara fantiserat om? Det här blir sanning för bokens huvudperson Malik, som upptäcker att han är en drömvandrare. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att gå in i andras drömmar; och snart riskerar han att förlora både sitt liv och tjejen han är kär i; men även att hela världen försämras till en mycket sämre plats.

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

Varulvens hemlighet – Kristina Ohlsson

Varulvens hemlighet – Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson skriver både barn- och vuxenlitteratur, och när det kommer till böcker för mellanåldern är hon en av Sveriges populäraste författare. Hon har bland annat skrivit spöktrilogin om Glasbarnen och Mysteriet på Hester Hill som även den innehåller rysliga inslag. Den nya serien som också riktar sig till barn mellan 9-12 år följer det här spåret, ett tema som aldrig verkar bli uttjatat.

Varulvens hemlighet är den fristående uppföljaren till Zombiefeber, som kom ut för nästan exakt ett år sedan. Återigen befinner vi oss i Eldsala med pojken Herbert som huvudperson, som bor hos sin farfar då hans föräldrar är döda. I förra boken dök hans halvbror Fabian upp, som sedan dess bor i Eldsala fast i ett annat hus. Herbert tillbringar all sin lediga tid med sin bästa vän Sally, och ännu en gång dras de in i ett mysterium som är både spännande och farligt. Den här gången är det dock inte zombies som hotar invånarnas säkerhet, utan precis som titeln antyder varulvar som till en början tas för vanliga vargar. Dessa stryker runt husen och i skogen och tycks bara vänta på en chans att attackera, och de tycks bli fler och fler. Men det märkligaste av allt är deras ögon som är lysande gröna, samt deras ständigt våta pälsar. Samtidigt brinner skogen så gott som varje natt, och brandmännen tror att det är någon som anlägger den med flit.

När Herbert besöker den gamla och vänliga Potus så får han en tavla som senare visar sig vara väldigt åtråvärd, då den är den tredje i en serie av en känd konstnär. Men det som gör tavlan speciell beror på något helt annat, som visar sig ha stor betydelse för Eldsalas framtid.

Berättartekniskt följer berättelsen en kronologisk ordning utan återblickar, vilket är vanligt inom litteratur för barn i mellanåldern då analepser oftast är för komplicerat för unga läsare.

Även om det centrala temat är att söka svar på gåtan om varulvarna, finns det även ett bimotiv som handlar om Herbert och hans sökande efter trygghet och en egen identitet. Nyckeln till detta är den nyfunna brodern, vars närvaro tycks hotad och därmed påverkar Herbert på ett negativt sätt. Den ständiga oron för farfadern finns också ständigt närvarande, och på ett sätt får varulvarna en symbolisk innebörd: något som hotar vår protagonist på ett personligt plan.

Ohlssons nya barnroman är en riktig bladvändare; det är en berättelse med både driv, spänning och mytiska inslag. Jag tror inte att jag har fel när jag påstår att vi är många som kommer att hålla utkik efter en tredje fristående del!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Varulvens hemlighet Bokomslag Varulvens hemlighet
Zombiefeber (del 2)
Kristina Ohlsson
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-04-19
253
9-12 år

Den andra fristående delen i Kristina Ohlssons Zombiefeber-serie. En berättelse med både spänning, driv och mytiska inslag - helt enkelt perfekt för barn i mellanåldern!