Browsed by
Tagg: Barnlitteratur

Mysteriet på Örnklippan – Kristina Ohlsson

Mysteriet på Örnklippan – Kristina Ohlsson

Vi är många som har sträckläst Kristina Ohlssons tidigare mellanåldersböcker och som därför väntat och längtat efter hennes nya nya spänningsroman Mysteriet på Örnklippan. Trots titeln så är boken inte en fortsättning på Mysteriet på Hester Hill som kom ut 2015,  utan innehåller både nya karaktärer och en ny miljö. Handlingen utspelar sig Skuggviken, dit styvsyskonen Bonnie och Charles i protest har åkt för att deras föräldrar har bestämt över deras huvuden att de ska flytta till London. I Skuggviken bor Bonnies mormor Vivian som hon inte har träffat på länge, då Bonnies mamma inte kommer överens med mormodern. Vivian är en känd konstnär, som bor i en stor villa uppe på klippa som kallas för Örnklippan. I sin närhet har hon Alba och Douglas, som hjälper henne med hushålls- och trädgårdsarbete, samt ridläraren Paul. Det visar sig snart att det är något märkligt med honom och med den fyr som man kan se från huset, som tydligen inte har används på väldigt länge. Barnen förstår att det finns ett farligt samband dem emellan, och det faktum att ett barn har försvunnit från området – något som barnen är fast beslutna att ta reda på mer om. 

Ohlsson är bra på att förleda läsaren genom att använda sig av en allvetande berättare som skildrar Bonnies och Charles funderingar kring vem den skyldige kan vara; men den som upptäcker de små och avgörande detaljerna i texten eller kan läsa mellan raderna inser efterhand karaktärernas misstag, vilket framkallar en förtätad spänning ända till sista sidan. I författarens senaste verk är gränsen mellan realism och ockultism mer utsuddad –  de övernaturliga fenomenen skildras tydligare än i till exempel serien om Glasbarnen, där de till synes paranormala händelserna alltid visar sig ha naturliga förklaringar. Men trots att Mysteriet på Örnklippan är en berättelsen som både är nervkittlande och riktigt ryslig emellanåt, hålls ändå historien inom en rimlig nivå och går aldrig över gränsen för vad barn mellan nio och tolv år kan hantera. Och det är det som är det fantastiska med Kristina Ohlsson böcker: att läsaren både kan känna igen sig i det vardagliga och verkliga men samtidigt gå in i en främmande och kuslig värld där allt är möjligt.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Mysteriet på Örnklippan Bokomslag Mysteriet på Örnklippan
Kristina Ohlsson
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-09-25
213
9-12 år

Till alla barns (och vuxnas!) förtjusning Kristina Ohlsson tillbaka med ännu en spänningsroman! Men trots att Mysteriet på Örnklippan är en berättelsen som både är nervkittlande och riktigt ryslig emellanåt, hålls ändå historien inom en rimlig nivå och går aldrig över gränsen för vad barn mellan nio och tolv år kan hantera. Och det är det som är det fantastiska med Kristina Ohlsson böcker: att läsaren både kan känna igen sig i det vardagliga och verkliga men samtidigt gå in i en främmande och kuslig värld där allt är möjligt.

Slottsmysteriet – Martin Widmark

Slottsmysteriet – Martin Widmark

I den 26:e boken om Lasse och Maja i Valleby står vännerna återigen inför vad som verkar vara ännu ett fall för LasseMajas Detektivbyrå. Den här gången befinner de sig på Valleby slott tillsammans med tidigare kända karaktärer från staden; Ivy Roos med sin hund Karl-Filip, Barbro Palm, Prästen, Muhammed Karat, Ture Modig, Rune Andersson, Franco Bollo och såklart Polismästaren. De är inbjudna till slottet av greve Erik von Fersen, för en exklusiv chokladprovning. Men så småningom börjar Lasse och Maja ana att greven och hans döva betjänt Floyd har något fuffens på gång, och när de smyger ut för att titta sig omkring i slottet bekräftas deras misstankar.

Lasse och Maja som karaktärer är platta och statiska – de utvecklas inte under seriens gång, vilket beror på att det helt enkelt inte finns utrymme för det i den här typen av berättelse. Syftet är istället att läsaren tillsammans med huvudkaraktärerna ska lösa ett brott med hjälp av de planteringar som finns i texten. 

För den som har läst tidigare böcker i serien är handlingens komposition välbekant: en ny plats och en ny bikaraktär presenteras, vilken resulterar i  en spänningsskapande konflikt som sedan leder till upplösningen genom vissa sammanfogade händelser. Intentionen med att upprepa berättelsemönster, karaktärer och miljö i böckerna är att den unga läsaren då redan är grundligt insatt i expositionen; vilket är positivt för läsförståelsen. Det finns något tryggt och säkert med en värld som man sedan innan känner till, och kartan och karaktärsbeskrivningarna på försättsbladen förstärker den känslan. 

Så är det förstås även i LasseMajas Detektivbyrå: Slottsmysteriet, och även om tematiken känns uttjatad för en vuxen läsare får man ändå påminna sig själv om att böckerna om Lasse och Maja inte har blivit så enormt populära på grund av hög litterär kvalitet eller att läsaren i texten finner en stor utmaning – utan just på grund av populärlitteraturens förmåga att underhålla och locka till läsning genom sitt fasta mönster där oväntade överraskningsmoment uteblir.

Boken hittar du bland annat hos Adlibris och Bokus

Slottsmysteriet Bokomslag Slottsmysteriet
LasseMajas Detektivbyrå (del 26)
Martin Widmark
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-08-24
103
6-9 år

I LasseMajas Detektivbyrå: Slottsmysteriet kan tematiken kännas uttjatad för en vuxen läsare, men man måste ändå påminna sig själv om att böckerna om Lasse och Maja inte har blivit så enormt populära på grund av hög litterär kvalitet eller att läsaren i texten finner en stor utmaning - utan just på grund av populärlitteraturens förmåga att underhålla och locka till läsning genom sitt fasta mönster där det oväntade överraskningsmoment uteblir.

Döden i Skuggmyra – Elsie Petrén

Döden i Skuggmyra – Elsie Petrén

Med sin tredje bok i serien om Skuggmyra vann Elsie Petrén Spårhunden-priset för årets bästa barndeckare. Böckerna handlar om pojken Tim och hans vänner som tillsammans löser mysterier – men berättelserna innehåller även ingredienser som hemligheter, svek, ödesdigra missförstånd och en gnutta kärlek.

I den fristående tredje delen står ett mystiskt dödsfall i centrum för historien; ett fall som kommer att påverka vännerna på ett speciellt sätt då det handlar om Selmas granne Harry. Hennes bekantskap med Harry gör att hon lägger märke till saker och ting som sticker ut från det normala; som att hans hund Dexter beter sig konstigt och att diskmaskinen står på fast Harry bodde ensam och aldrig använde dem då han i princip aldrig fick besök – inte ens av sina tre söner. Vännerna misstänker snart att något inte stämmer och att någon försöker sopa igen spåren efter sig. Men vem skulle vilja ha ihjäl gamle och vänlige Harry, och varför?

Berättaren är extradiegetisk-heterodiegetisk; det vill säga en opersonlig och allvetande berättare som står själv inte medverkar men ändå är extremt närvarande i alla händelser som utspelar sig. Inom litteraturvetenskapen talar man om det problematiska med sådana här ”vuxna” berättare, då det ofta medför en klyfta mellan denne och läsaren, då texten aldrig kan bli helt på barnets nivå när händelserna ses genom det vuxna perspektivet. Genom de korta meningarna och det realistiska språket lyckas Petrén ändå med bedriften att få glappet att inte märks så tydligt.

Den prisbelönta Döden i Skuggmyra är en spännande bok med driv och tempo, som har förmågan att locka både ovana och vana läsare i ålder 9-12 år – perfekt för de som växt ifrån LasseMaja-böckerna och som törstar efter svårare fall och intriger på en djupare nivå!

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Döden i Skuggmyra Bokomslag Döden i Skuggmyra
Skuggmyra (del 3)
Elsie Petrén
Barnroman
ZEK Bokförlag
2017-03-13
154
9-12 år

Den prisbelönta Döden i Skuggmyra är en spännande bok med driv och tempo, som har förmågan att locka både ovana och vana läsare i ålder 9-12 år – perfekt för de som växt ifrån LasseMaja-böckerna och som törstar efter svårare fall och intriger på en djupare nivå!

Årets bästa barndeckare!

Årets bästa barndeckare!

För sin mellanåldersbok Döden i Skuggmyra tilldelades Elsie Petrén 2017 års Spårhunden-pris för bästa barn- och ungdomsdeckare. Priset delades ut på Bokmässan under lördagen, på Biblioteks- och berättarscenen. Priset delas ut av Svenska Deckarakademin, och så här löd juryns motivering: 

”Ett härligt spännande äventyr med skickliga, men aldrig påträngande, stråk av god pedagogik där författaren tar sina unga läsare på stort och skönt allvar”. 

Döden i Skuggmyra är den tredje delen i serien om Skuggmyra, som handlar om pojken Tim och hans vänner som tillsammans löser mysterier. Men berättelserna innehåller även ingredienser som hemligheter, svek, ödesdigra missförstånd och en gnutta kärlek. 

Sammanlagt var tre böcker nominerade till priset, och de andra två böckerna var Martin Widmark & Peter Lindbecks Talmannens hämnd och Ritta Jacobssons Labyrintens hemlighet. Bland de tidigare pristagarna finns bland andra Mats Berggren för Onsdag kväll strax före sju (2014), Jessica Schiefauer för När hundarna kommer (2015) och Christoffer Carlsson för Oktober är den kallaste månaden (2016).

Ett stort grattis till Elsie! 

Håll utkik efter min recension av Döden i Skuggmyra!

Fredagens bästa programpunkter

Fredagens bästa programpunkter

För mig är Bokmässan slut för i år, och likaså mitt uppdrag som bloggambassadör. I mitt sista inlägg vill jag lyfta några programpunkter från fredagen som innehållsmässigt var intressanta, tankeväckande och engagerande och som samtliga hade den unga läsaren i fokus. Jag tar emellertid även med torsdagens seminarium med Gunilla Bergström, som inte hunnits med innan på grund intensiva dagar.

Moderatorn Daniel Sjölin inledde seminariet ”Bakom ryggen på Alfons Åberg” med att fråga bilderboksskaparen Gunilla Bergström varför hon aldrig tidigare har berättat om det hantverk som ligger bakom succén med Alfons Åberg-böckerna, och hennes enkla svar med humoristisk ton var att hon inte har blivit tillfrågad ännu – vilket Sjölin ansåg var märkligt då hennes böcker har sålt i 5 miljoner exemplar bara här i Sverige. Anledningen till att de här 45 minuterna kändes som den bäst spenderade tiden på hela torsdagen var Sjölins förmåga att få det till ett naturligt samtal istället för en intervju. Bergström utstrålade karisma och ödmjukhet, och besvarade frågorna med både klokhet och humor. Bland annat berättade hon om den pinnstol som hennes morfar eller farfar hade gjort när han levde, och som hon har suttit på sedan hon skapade den första boken om Alfons.

Daniel Sjölin i samtal med Gunilla Bergström

Just skapandet var precis som seminarienamnet antydde i centrum för samtalet, och Gunilla beskrev hur hon arbetar med olika material så som tyg, garntråd, tidningsurklipp och papp för att få till de kollagebilder som har blivit som ett signum för böckerna om pojken Alfons Åberg och hans värld. Illustrationerna varierar i uttryck, men det som är gemensamt för dem är den realistiska utformningen som är ett medvetet uttryck för att barnet ska kunna känna igen sig och ”hitta rätt”. Men även fast illustrationerna är det som är utmärkande för berättelserna, så menar hon att det är texten som är den största utmaningen och det som tar mest tid. Anledningen? Samspelet mellan text och bild och den språkliga begränsning som är nödvändig i bilderböcker, vilket alltid innebär redigering. Dock utgår arbetet alltid från en text, då Bergström anser att det inte är möjligt att illustrera utan att ha en riktning.

Daniel Sjödin ger sig på en tolkning om varför Alfons Åberg är en karaktär som är så omåttligt populär och omtyckt av barn världen över, och menar att det beror på hans vanlighet och hur han alltid skildras ur barnets perspektiv. Gunilla Bergström lägger till att han är en nyanserad karaktär som ännu inte är färdigutvecklad, och därför kan gå åt flera olika håll samt det faktum att böckerna skildrar konflikter som alla barn kan känna igen sig i. Något annat som framkommer under samtalet är att förlaget och hennes redaktör aldrig har lagt sig i och censurerat text eller bild, utan hon har istället fått ”härja fritt” som hon uttrycker det. De här aspekterna är tillsammans säkerligen en stor anledning till att böckerna om Alfons Åberg är bland de mest utlånade på biblioteken, och att de trots att flera titlar gavs ut under 70- och 80-talet är och förblir tidlösa.

Åsa Warnqvist från Svenska Barnboksinstitutet redogjorde för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på seminariet ”Kommer det för mycket barnböcker?” Det var känt för mig sedan innan att utgivningen har ökat med dubbelt så många titlar sedan år 2000, något som är helt unikt inom barn- och ungdomslitteraturen. Det som var nytt för mig var dock anledningen till ökningen, vilket enligt Warnqvist främst beror på 2002 års sänkning av bokmomsen, det utökade litteraturstödet under 2000-talet, Mangaboomen 2008, PISA-rapporten 2012 samt de förändringar som har skett inom förlagsbranschen.

Med det sistnämnda menas att många nya mindre förlag har startats och egenutgivningen har ökat. Flera mindre förlag har dessutom snabbt blivit etablerade på marknaden, så som Modernista, Gilla Böcker, Lilla Piratförlaget, Olika förlag och Idus. Dessutom sätter förlagen ISBN-nummer på produkter som inte är rena böcker utan istället en blandning mellan bok och leksak; som till exempel Disneys Frost som är både väska och bok.

Den här innebar såklart till ökad konkurrens vilket oundvikligen ledde till minskad försäljning. De här tendenserna har gjort det svårt för författare att kunna försörja sig på skrivandet, och många ger därför ut böcker på flera olika förlag – något som Warnqvist menar är problematiskt för försäljningen till andra länder då förlag ofta bara vill köpa in en av författarens titlar. Konkurrensen gör därför att det satsas på populära serier som säljs i många upplagor istället för på bredd och översättningar till andra språk, vilket med andra ord gör att kvantitet går före kvalitet.

Den kunniga och kompetenta författaren Helena Dahlgren modererade samtalet mellan spökförfattarna Katarina Genar, Lena Ollmark och Lena Arro i seminariet som hette ”Spökhistorier och deras funktioner”. För att inte bli långrandig vill jag bara ta upp några av alla de intressanta frågor som behandlades; bland annat hur skräckhistorier är något som alltid har funnits inom litteraturen och alltid har lockat unga läsare.

Helena Dahlgren, Katarina Genar, Lena Ollmark och Lena Arro diskuterar spöken och skräck i barnlitteraturen.

Katarina Genar menade att då hennes böcker är mer realistiska, krävs att hon inte skildrar för läskiga situationer och även har med ett lyckligt slut för att inte läsningen ska bli för skrämmande. För Ollmark betyder berättelsens ”pussel” istället mer, och anser istället att slut som inte är lyckliga och bra är mer spännande och intressanta och ger det läsande barnet något annat än det förväntade. Arro tog upp ursagans förmåga att göra det hemska till något komiskt, och att det är något som återfinns än i dag och att även det uppfostrande och moraliska i berättelserna finns kvar.

Alla i panelen var överens om att det gemensamma för spökberättelsen är att de innehåller en protagonist som av olika anledningar befinner sig i ett utanförskap, och att mötet med spöket gör att denne blir del av en gemenskap, då även den som går igen vill bli sedd.

Varför är då de här läskiga böckerna så otroligt populära bland barn och unga? Ett svar som gavs var att påhittade berättelser ger läsaren en sorts trygghet till skillnad från den allt mer kaotiska omvärlden; barnet kan när som helst stänga igen boken och få det hemska att försvinna. Dessutom fungerar berättelserna som ett sätt att lära sig att känna och hantera sin egen rädsla, och det adrenalin som pumpas ut i våra kroppar när vi blir skrämda gör även att vi känner oss euforiska när inget farligt händer oss och vi så att säga har klarat oss ur situationen helskinnade. Forskare påpekar att endorfinerna som utsöndras kan liknas vid morfin. Det är därför inte så svårt att förstå varför vi människor dras till det som är läskigt, men som man ändå har kontroll över.

”Kärlek och identitet” var en programpunkt som jag uppskattade mycket, dels för att både Jennifer Niven (Vända världen rätt) och Johanna Lindbäck  (Karta för förälskade och andra vilsna) deltog, men även för kulturjournalisten Tara Moshizis professionella framtoning då hon var mycket insatt i såväl de aktuella titlarna som tidigare verk. Att se till författarens alla verk gör samtalet kring skrivprocess, karaktärer och det stilistiska mer intressant.

Det visade sig att Niven och Lindbäck arbetar med persongallerierna i sina berättelser på ungefär samma sätt, och beskrev att det är lättare att skildra en pojkkaraktär då de kan hålla dem ifrån sig själva och de egna upplevelserna. Båda uppmärksammade även det problematiska i att låta två huvudkaraktärerna få lika mycket utrymme och plats, men att när det fungerar väl så skapar de olika perspektiven en mer nyanserad berättelse.

Moderator Tara Moshizi med författarna Jennifer Niven och Johanna Lindbäck

Niven avslöjade att hon skrev klart sin förra bok Som stjärnor i natten (All the Bright Places) på endast sex veckor, vilket fick Johanna Lindbäck att med förundran fråga hur hon klarade av en process som vanligtvis kan ta år på så kort tid – något som säkerligen alla i salen undrade över. Hon förklarade då att hon nästan var klar med ett manus för vuxna när hennes dåvarande förläggare hastigt gick bort, vilket ledde till oro och stress men även till att hon påbörjade ett manus för unga vuxna som hon tänkt skriva länge och som den avlidna förläggaren tyckte att hon skulle satsa på. Det fanns dock ett problem – den nya förläggaren hon hittat ville att hon skulle ha manuset klart redan efter några dagar, vilket var en omöjlighet. Den förläggare hon till slut hamnade hos skulle gå på föräldraledighet inom två månader, och för att slippa byta ännu en gång bestämde hon sig för att ägna all sin tid åt att skriva kart boken, vilket lyckades.

Moshizi avrundade genom att fråga författarna vilka böcker de själva önskade att de hade läst när de var unga, och båda var rörande överens om att de gärna skulle ha velat läsa den sortens litteratur som de nu själva skriver: som tar upp ämnen som mobbning, ensamhet och utanförskap – både för igenkänning och för att förstå andras upplevelser och lära sig något av det. Det är bara att konstatera att de som är unga och alla vi som älskar att läsa ungdomslitteratur kan skratta oss lyckliga över att ha möjligheten att läsa böcker skrivna av författare så som Jennifer Niven och Johanna Lindbäck.

Skalbaggar, Anne Frank och LasseMajas Detektivbyrå

Skalbaggar, Anne Frank och LasseMajas Detektivbyrå

I dag har jag fått lära mig mer om läskiga kryp som egentligen är ganska gulliga, enligt barnboksförfattaren M.G. Leonard, som berättade om sin egen rädsla och fascination för skalbaggar i seminariet ”Krypande spänning”. För er som tycker att namnet verkar taget, så stämmer det alldeles utmärkt – Maya Gabrielle är hennes riktiga namn medan Leonard är namnet på hennes äldsta son, som hon lovade att om hon någonsin skulle bli författare så var det pseudonymen M.G. Leonard hon skulle skriva under. Det kan verka märkligt att en författare väljer att skriva böcker om kryp, och ännu underligare blir det när den författaren i princip har en fobi mot dessa. M.G. Leonard hävdar att hon kände det som en plikt att skapa en berättelse om skalbaggar där de inte framställs som endast otäcka insekter, och använde därför ord i texten som inte associeras med rädsla utan istället förmedlar en positiv bild av dem som intressanta och originella. De är bland annat den enda arten på jorden som kan anpassa sig efter sin omgivning utan problem, vilket var den idé som berättelsen är uppbyggd kring – för vad skulle hända om någon med ett ont uppsåt genmanipulerar skalbaggar? Maya Gabrielle, eller M.G. Leonard som är hennes skrivarnamn, poängterade att även om det är grov generalisering så kvarstår faktum att pojkar gillar hennes böcker på grund av det faktabaserade innehållet – och att de ofta går in för att lära sig de latinska namnen på skalbaggarna. Det viktigaste och det som jag kommer att bära med mig är att barn som läst böckerna Kryp och Krypens drottning inte finner den ondskefulla Lucretia Cutter läskig på grund av hennes insektsben och fasettögon. Nej, det som barnen tyckte var mest skrämmande med henne var det faktum att hon inte hyser någon som helst empati för andra människor – inte ens sin egen dotter. Och jag kan inte annat än att hålla med: för det är de tankar och känslor som finns inuti en individ som kan vara farligt för omgivningen, inte de yttre attributen i sig.

Seminariet ”Krypande spänning” med M.G. Leonard. Moderator Lotta Olsson.

Till och från de olika seminariepunkterna sprang jag bland annat på Berättarministeriets och svenska PEN’s högläsning av Anne Franks dagbok; där syftet var att uppmärksamma yttrandefriheten och kampen mot rasism och främlingsfientlighet. En monter som känns väldigt relevant och viktig med tanke på den nazistdemonstration som kommer att genomföras i morgon lördag.

Berättarministeriet läser högt ur Anne Franks dagbok

Till något helt annat, nämligen Bonnier Carlsens fina lekhörna där barnen kan roa sig med att leka LasseMajas Detektivbyrå! Perfekt sysselsättning för de yngre mässbesökarna som tröttnat på att trängas bland alla vuxna på mässgolvet.

Vilket barn kan motstå LasseMajas lekhörna?

 

Kitty Crowthers bildvärld

Kitty Crowthers bildvärld

Ett av gårdagens bästa seminarium var samtalet mellan Lilla Piratförlagets förläggare Erik Titusson och den belgiska bilderboksförfattaren och ALMA-pristagaren Kitty Crowther, där Crowther bland annat berättade om vilka författare och bilderböcker som har inspirerat henne i hennes eget skapande – och nämnde bland andra Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Maurice Sendak och John Bauer. Just naturen och skogen ligger Crowther varmt om hjärtat sedan hon var liten, och något som hon gärna använder och återkommer till i sina illustrationer; det vilda och sagolika, och hur hon ser träd som nästan mänskliga varelser som talar sitt eget språk och har en förmåga att trösta och läka oss människor. Hon pratade om hur olika konstnärer avbildar till exempel träd på så olika sätt – och nämner Eva Lindström som en intressant och spännande bildkonstnär. Estetiskt utformade bilderböcker får henne att själv vilja skapa, och hon är intresserad av hur konstnären transformerar naturen och dess fenomen till pappersarket; det vill säga hur skogen, mossan, vinden, vattnet och trädens sus återskapas med endast material så som pennor och färger.

I fokus var Crowthers nya bilderbok Sagor om natten som har flera detaljer som hon menade var något som hon omedvetet hämtade ur Beskows Tomtebobarnen; som svamphatten, fladdermusen och naturmystiken. Det är fascinerande hur intertextualitet fungerar, och det här var även något som Crowther talade om som oundvikligt för konstnärer och författare – en idé kan tyckas vara originell och nyskapande, men är i själva verket del av något som vi någon gång läst eller sett.

Vidare fick vi veta hur boken blev till, och att den till en början var tänkt som ett skämt då hennes vän och illustratörskollega Sara Donati hade en dröm om kommande rosa bok av Kitty. När hon sedan kände ett behov av att göra en berättelse om förmänskligade björnar, visade det sig att just rosa var en färg som hon faktiskt ville använda sig av.

Crowther berättade även om hur mycket arbete som egentligen ligger bakom varje bok (förutom de om Ivo, som nu är så välkänd för henne att hon inte behöver tänka när hon gör de berättelserna), kanske mest för att hon vill att det ska se ut som motsatsen. För att komma in i rätt känsla när hon målar, lyssnar hon på musik – och alltid samma när hon fortsätter med arbetet dagen efter, just för stämningens skull.

En stund efter seminariet kunde man se Kitty Crowther måla en vägg som därefter fanns att beskåda hos Lilla Piratförlagets monter; ett konstverk som kommer att auktioneras ut på Tradera (man kan buda till och med onsdag nästa vecka) och där pengarna oavkortat går till War Child som stödjer krigsdrabbade barn. Vid montern finns även tre konsttryck som visas för första gången, vilka har tryckts upp i 50 exemplar som går att köpa, numrerade och signerade av Kitty. Halleluja!

De försvunna – Cecilia Lidbeck

De försvunna – Cecilia Lidbeck

Cecilia Lidbeck är författaren till den kritikerrosade mellanåldersrysaren Barnhemmet från 2013, vars intrig består av hur flera barnhemsbarn försvinner på ett mystiskt sätt och hur de andra barnen tar sig an uppgiften att ta reda på vad som hänt dem. Även Lidbecks nya roman, De försvunna, är skriven för barn mellan 9-12 år och har rysliga inslag. Den första scenen skildrar hur nio barn färdas i en buss genom ett skogslandskap på väg mot ett sjudagars läger. Det är flickan Judit vars perspektiv vi betraktar händelserna ifrån, och man förstår snart att hon inte verkar se fram emot vistelsen särskilt mycket. Redan tidigt i texten är det underförstått att hon har någon sorts ångestproblematik, då hon behöver räkna och upprepa saker för sig själv så fort en situation känns obehaglig och okontrollerbar. Resan får dock ett abrupt slut när bussen kraschar ner i ett dike och in i några träd. När föraren visar sig vara död och ledaren går för att hämta hjälp, blir barnen tvungna att klara sig själva i skogen tills undsättning anländer; vilket innebär att de  blir tvungna att lita på och hjälpa varandra om de ska överleva– något som blir svårt då gruppen består av många olika individer med många olika karaktärsdrag och viljor. Trots att Judit som protagonist ter sig väldig självsäker och stark utåt sett, så är just hennes inre känslorna och tankar något som leder till en ständig konflikt inom henne. Vad som är orsaken till hennes mående är något som nystas upp successivt; en hemlighet som Judit hade lovat sig själv att aldrig nämna för någon.

Trots att det inte sker så mycket i det progressiva handlingsförloppet – man får ta del av hur barnen dag för dag kämpar med att leta efter vatten och mat, hur de utsätts för kyla och regn och vandrar runt för att hitta en väg ut ur skogen – så gör det suggestiva berättandet och det subtila hotet både från varandra och den mörka skogen att boken är en riktig bladvändare. Berättelsens narrativa struktur påminner om det klassiska grundmönstret inom barnlitteratur; ”uppbrott hemifrån – äventyr – hemkomst”; där skogen och enskilda individer i gruppen kan ses som fienden och ”äventyret” som kampen för överlevnad.

Den som förväntar sig en rysare av det övernaturliga slaget kommer att bli besviken; men för den som uppskattar hur existentialism och människans komplexa natur återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö har verkligen en rysligt bra lässtund att se fram emot!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

De försvunna Bokomslag De försvunna
Cecilia Lidbeck
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-09-12
253
9-12 år

Det här är inte en rysare av det övernaturliga slaget, utan istället en suggestiv berättelse om existentialism och människans komplexa natur som återges ur ett barns perspektiv i en hemsk och skrämmande miljö. Om man gillar den här sortens litteratur har man en rysligt bra lässtund framför sig!

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn

Åsa Asptjärn har tidigare skrivit ungdomsserien om Emanuel Kent Sjögren; Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick. Det som gör de här böckerna så bra är hur Åsa Asptjärns lyckas med det svåra att skriva in huvudpersonen i de mest pinsamma situationer på ett sätt som inte känns det minsta forcerat, och aldrig blir tröttsamt. Tvärtom är Asptjärns böcker faktiskt de enda ungdomsböcker med humoristiska inslag som får mig att skratta rakt ut. Man kan inte annat än att älska Emanuel som karaktär, då han genom att ha en ständig förmåga att göra bort genom att säga fel saker vid fel tillfälle, vara extremt klumpig och göra helt ogenomtänkta saker får en att känna igen sig väldigt mycket: både i känslan av att vara bortgjord och i det komplicerade i att vara ung och hitta sin identitet.

Även i hennes nya roman, som vänder sig till barn mellan 9-12 år, finns det komiska som en röd tråd genom hela berättelsen. Den handlar om Bodil – som går under namnet Wursten då hon älskade korv som liten – som precis har gått ut sjätte klass och plötsligt inser att hon och bästisen Veronika inte har något gemensamt längre. Veronika vill hellre vara med populära Emmy, som verkar hata Wursten, och det killgäng som hennes nya pojkvän hänger med. Dessutom står det klart att det inte längre är okej att leka på samma sätt som man gjorde på mellanstadiet. Därför är hon hellre ensam. Vilket hon inte behöver vara länge, då veganen Diana dyker upp i hennes liv och klamrar sig fast vid henne som en igel. Till en början tycker Wursten att hon är ganska jobbig, då hon både är intensiv och tar för givet att de ska vara vänner. Men trots att de är olika precis som en wurst och en vegan, så är Diana en person som är rolig att vara med – hon är påhittig och engagerad i politiska frågor, och är när det kommer till kritan ändå rätt lik Wursten på många sätt.

Trots att berättelsen innehåller flera komiska partier; som till exempel när tjejerna bestämmer sig för att göra inbrott i kiosken, eller när en gammal förvirrad tant tas för en satanistisk galning och skjutsas tillbaka till ålderdomshemmet i en cykelvagn, blir det inte riktigt samma känsla som i Asptjärns tidigare romaner; jag skrattar aldrig rakt ut även om jag fnissar till emellanåt. Det här beror på att det i den här historien finns en protagonist som är starkare och säkrare i sig själv än vad Emanuel är; hon behöver därför inte göra sig till och försöka skapa en identitet bara för att bli omtyckt eller vinna en viss status. Det bekommer henne inte det minsta om Emmy och det coola killgänget gillar henne eller inte, och driver istället med dem på deras bekostnad – nästan som att få motsatt effekt, vilket i och för sig är väldigt underhållande. Ett exempel är när Veronika och Emmy pratar på om sina erfarenheter när det kommer till pojkvänner, och Wursten tycker att det är fjantigt och låtsas spela med i deras entusiasm och berättar om en påhittad före detta pojkvän:

”Berätta. Jag vill veta allt. Precis allt” säger hon medan hon sakta backar mot sittsäcken och sjunker ner med ett nöjt flin på läpparna. ”Tja, finns inte mycket att säga. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.” Jag pausar. ”Alltså bokstavligt talat, han bor i Alingsås.” (…) ”Var träffades ni?” ”På en campingplats på Bornholm.” Jag kastar huvudet bakåt och härmar Veronikas skratt. Så tystnar jag och ser sorgset på dem. ”Vi var så olika.”(…) ”När han ville spela krocket ville jag spela kubb. Det går inte att bygga ett förhållande då.”(…) ”Hur träffades ni då?” envisas hon. (…) ”Jag kom gående runt ett hörn med en massa shoppingkassar (…) Han kom från andra hållet (…) och när vi svängde runt hörnet så krockade vi (…)”. ”Det är ju precis som i den där filmen med Julia Roberts” protesterar Emmy. ”Jag vet!” skriker jag förtjust. ”Visst är det konstigt!” (s. 8, 9)

Skillnaden mellan Emanuel och Wursten är därför att medan Emanuel är en karaktär som man tycker synd om och lider med (och känner igen sig i!), är Wursten istället en karaktär som man ser upp till och vill vara som. Hon tar ingen skit, punkt slut. Och vad kan väl vara bättre att ha som förebild i böcker för barn som på något sätt befinner sig på gränsen till vuxenvärlden, vilket kan kännas både läskigt och frustrerande. Samtidigt tar Asplund upp vikten i att tänka självständigt och kritiskt, något som vävs samman med budskapet om att livet inte alltid blir vad man tänkt sig – men att det kan bli rätt så bra ändå.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Wursten och Veganen Bokomslag Wursten och Veganen
Åsa Asptjärn
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-09-05
190
9-12 år

När Bodil, eller Wursten som alla kallar henne, förlorar sin bästa vän till sin värsta fiende tror att sommarlovet kommer att bli det värsta någonsin. Men så dyker Diana alias Veganen upp, och hon inser att även om livet förändras så behöver det inte betyda att det är något negativt.

En humoristisk berättelse som även tar upp det viktiga i att våga vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker.

Krypens drottning – M G Leonard

Krypens drottning – M G Leonard

Liksom Kryp, den första delen i M.G. Leonards bokserie, handlar uppföljaren Krypens drottning om pojken Darkus Cuttler som tillsammans med sina två vänner Virginia och Bertolt och skalbaggarna försöker stoppa den ondskefulla Lucretia Cutter och hennes plan på att ta över världen genom att genomgå en fasansfull metamorfos.

I slutet av den den första boken räddade de tre vännerna och deras tre skalbaggar Darkus pappa Bartholomew som Cuttler hade tagit till fånga – samt alla de ovanliga och intelligenta skalbaggar som skapats genom de experiment som genomförts av Cutter och de andra i labbteamet, bland annat Darkus pappa Bartholomew.

När den nya boken tar vid är det dags för vännerna att visa skalbaggarna för Darkus pappa, som ännu inte har sett dem. De fritagna skalbaggarna har nu sitt hem i Högkvarteret som är byggt i Darkus farbror Max trädgård, men när de visar dem för Darkus pappa börjar han att bete sig mycket underligt, och försvinner ännu en gång. När det visar sig att han begett sig till Lucretia Cutter frivilligt, och ämnar stanna hos henne under en längre period, börjar Darkus ifrågasätta pappans motiv och vems sida han egentligen står på.

Då det dessutom framkommer att Lucretia ska medverka i årets stora filmprisgala i Hollywood, inser Darkus och hans vänner att hon har något helt annat i siktet än att endast vilja uppmärksammas för de vackra klänningar som hon har designat åt de nominerade skådespelerskorna. Något som kan komma att få ödesdigra konsekvenser och som kräver att de tre vännerna och deras medhjälpare handlar snabbt.

Berättaren är opersonlig och delvis allvetande, och betraktar och beskriver de olika händelserna genom ett utifrånperspektiv – förutom när det gäller protagonisten Darkus vars känslor och tankar återges till viss del. Berättelsens temporala struktur är kronologisk, och utspelar sig tidsmässigt strax efter förra bokens slut. I närläsningen av Kryp fann jag påtagliga intertextuella kopplingar till andra skönlitterära berättelser och karaktärer, något som återfinns även i den nya texten då det är en fortsättningsbok. Även hjältesagan finns som hypotext vilket är vanligt förekommande inom barnlitteraturen; det goda som strider mot det onda med de klassiska stereotyperna så som hjälten och skurken. Här kommer Lucretia Cutters likhet med karaktären Cruella de Vil in, samt berättelsen De 101 dalmatinernas centralmotiv som återfinns i M.G. Leonards trilogi. Men även om vissa paralleller är omisskänneliga, så känns det som om författaren i den nya boken har kommit mer till rätta och hittat mer av sin egen röst i historieutveckling och persongalleri.

Texten är välskriven och det episodiska handlingsförloppet där nya händelser läggs till allteftersom gör att spänningen håller i sig under hela läsningen. Genom att skriva in bikaraktärerna Humphry, Pickering och Bertholts mamma Calista tillförs även det humoristiska inslagen, vilket gör berättelsen komplett och oemotståndlig: för vem kan hålla sig för skratt när de brottsliga kusinerna med ont uppsåt tvingas klä sig i en mycket för liten kostym och en rosablommig klänning till Filmprisgalan? Eller hur den olidligt klumpiga Celista Bloom oavsiktligt råkar sparka Lucretias medhjälpare rakt i skrevet med sina stilettklackar?

Sammanfattningsvis överträffar Krypens drottning den föregående boken i serien både stilistiskt och innehållsmässigt, vilket gör att mina förväntningar på den avslutande delen inte kan vara annat än höga!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs även min recension av Kryp, den första delen i serien.

Krypens drottning Bokomslag Krypens drottning
Kryp (del 1)
M G Leonard
Barnroman
Opal
2017-08-14
355
9-12 år

Uppföljaren till M G Leonards bok Kryp, om pojken Darkus som tillsammans med sina vänner och de smarta skalbaggarna har tagit till sin uppgift att stoppa den ondskefulla Lucretia Cuttle och hennes planer på att ta över världen. En mellanåldersbok som både är otroligt spännande och rolig!