Browsed by
Tagg: Barn- och ungdomslitteratur

Fredagens bästa programpunkter

Fredagens bästa programpunkter

För mig är Bokmässan slut för i år, och likaså mitt uppdrag som bloggambassadör. I mitt sista inlägg vill jag lyfta några programpunkter från fredagen som innehållsmässigt var intressanta, tankeväckande och engagerande och som samtliga hade den unga läsaren i fokus. Jag tar emellertid även med torsdagens seminarium med Gunilla Bergström, som inte hunnits med innan på grund intensiva dagar.

Moderatorn Daniel Sjölin inledde seminariet ”Bakom ryggen på Alfons Åberg” med att fråga bilderboksskaparen Gunilla Bergström varför hon aldrig tidigare har berättat om det hantverk som ligger bakom succén med Alfons Åberg-böckerna, och hennes enkla svar med humoristisk ton var att hon inte har blivit tillfrågad ännu – vilket Sjölin ansåg var märkligt då hennes böcker har sålt i 5 miljoner exemplar bara här i Sverige. Anledningen till att de här 45 minuterna kändes som den bäst spenderade tiden på hela torsdagen var Sjölins förmåga att få det till ett naturligt samtal istället för en intervju. Bergström utstrålade karisma och ödmjukhet, och besvarade frågorna med både klokhet och humor. Bland annat berättade hon om den pinnstol som hennes morfar eller farfar hade gjort när han levde, och som hon har suttit på sedan hon skapade den första boken om Alfons.

Daniel Sjölin i samtal med Gunilla Bergström

Just skapandet var precis som seminarienamnet antydde i centrum för samtalet, och Gunilla beskrev hur hon arbetar med olika material så som tyg, garntråd, tidningsurklipp och papp för att få till de kollagebilder som har blivit som ett signum för böckerna om pojken Alfons Åberg och hans värld. Illustrationerna varierar i uttryck, men det som är gemensamt för dem är den realistiska utformningen som är ett medvetet uttryck för att barnet ska kunna känna igen sig och ”hitta rätt”. Men även fast illustrationerna är det som är utmärkande för berättelserna, så menar hon att det är texten som är den största utmaningen och det som tar mest tid. Anledningen? Samspelet mellan text och bild och den språkliga begränsning som är nödvändig i bilderböcker, vilket alltid innebär redigering. Dock utgår arbetet alltid från en text, då Bergström anser att det inte är möjligt att illustrera utan att ha en riktning.

Daniel Sjödin ger sig på en tolkning om varför Alfons Åberg är en karaktär som är så omåttligt populär och omtyckt av barn världen över, och menar att det beror på hans vanlighet och hur han alltid skildras ur barnets perspektiv. Gunilla Bergström lägger till att han är en nyanserad karaktär som ännu inte är färdigutvecklad, och därför kan gå åt flera olika håll samt det faktum att böckerna skildrar konflikter som alla barn kan känna igen sig i. Något annat som framkommer under samtalet är att förlaget och hennes redaktör aldrig har lagt sig i och censurerat text eller bild, utan hon har istället fått ”härja fritt” som hon uttrycker det. De här aspekterna är tillsammans säkerligen en stor anledning till att böckerna om Alfons Åberg är bland de mest utlånade på biblioteken, och att de trots att flera titlar gavs ut under 70- och 80-talet är och förblir tidlösa.

Åsa Warnqvist från Svenska Barnboksinstitutet redogjorde för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på seminariet ”Kommer det för mycket barnböcker?” Det var känt för mig sedan innan att utgivningen har ökat med dubbelt så många titlar sedan år 2000, något som är helt unikt inom barn- och ungdomslitteraturen. Det som var nytt för mig var dock anledningen till ökningen, vilket enligt Warnqvist främst beror på 2002 års sänkning av bokmomsen, det utökade litteraturstödet under 2000-talet, Mangaboomen 2008, PISA-rapporten 2012 samt de förändringar som har skett inom förlagsbranschen.

Med det sistnämnda menas att många nya mindre förlag har startats och egenutgivningen har ökat. Flera mindre förlag har dessutom snabbt blivit etablerade på marknaden, så som Modernista, Gilla Böcker, Lilla Piratförlaget, Olika förlag och Idus. Dessutom sätter förlagen ISBN-nummer på produkter som inte är rena böcker utan istället en blandning mellan bok och leksak; som till exempel Disneys Frost som är både väska och bok.

Den här innebar såklart till ökad konkurrens vilket oundvikligen ledde till minskad försäljning. De här tendenserna har gjort det svårt för författare att kunna försörja sig på skrivandet, och många ger därför ut böcker på flera olika förlag – något som Warnqvist menar är problematiskt för försäljningen till andra länder då förlag ofta bara vill köpa in en av författarens titlar. Konkurrensen gör därför att det satsas på populära serier som säljs i många upplagor istället för på bredd och översättningar till andra språk, vilket med andra ord gör att kvantitet går före kvalitet.

Den kunniga och kompetenta författaren Helena Dahlgren modererade samtalet mellan spökförfattarna Katarina Genar, Lena Ollmark och Lena Arro i seminariet som hette ”Spökhistorier och deras funktioner”. För att inte bli långrandig vill jag bara ta upp några av alla de intressanta frågor som behandlades; bland annat hur skräckhistorier är något som alltid har funnits inom litteraturen och alltid har lockat unga läsare.

Helena Dahlgren, Katarina Genar, Lena Ollmark och Lena Arro diskuterar spöken och skräck i barnlitteraturen.

Katarina Genar menade att då hennes böcker är mer realistiska, krävs att hon inte skildrar för läskiga situationer och även har med ett lyckligt slut för att inte läsningen ska bli för skrämmande. För Ollmark betyder berättelsens ”pussel” istället mer, och anser istället att slut som inte är lyckliga och bra är mer spännande och intressanta och ger det läsande barnet något annat än det förväntade. Arro tog upp ursagans förmåga att göra det hemska till något komiskt, och att det är något som återfinns än i dag och att även det uppfostrande och moraliska i berättelserna finns kvar.

Alla i panelen var överens om att det gemensamma för spökberättelsen är att de innehåller en protagonist som av olika anledningar befinner sig i ett utanförskap, och att mötet med spöket gör att denne blir del av en gemenskap, då även den som går igen vill bli sedd.

Varför är då de här läskiga böckerna så otroligt populära bland barn och unga? Ett svar som gavs var att påhittade berättelser ger läsaren en sorts trygghet till skillnad från den allt mer kaotiska omvärlden; barnet kan när som helst stänga igen boken och få det hemska att försvinna. Dessutom fungerar berättelserna som ett sätt att lära sig att känna och hantera sin egen rädsla, och det adrenalin som pumpas ut i våra kroppar när vi blir skrämda gör även att vi känner oss euforiska när inget farligt händer oss och vi så att säga har klarat oss ur situationen helskinnade. Forskare påpekar att endorfinerna som utsöndras kan liknas vid morfin. Det är därför inte så svårt att förstå varför vi människor dras till det som är läskigt, men som man ändå har kontroll över.

”Kärlek och identitet” var en programpunkt som jag uppskattade mycket, dels för att både Jennifer Niven (Vända världen rätt) och Johanna Lindbäck  (Karta för förälskade och andra vilsna) deltog, men även för kulturjournalisten Tara Moshizis professionella framtoning då hon var mycket insatt i såväl de aktuella titlarna som tidigare verk. Att se till författarens alla verk gör samtalet kring skrivprocess, karaktärer och det stilistiska mer intressant.

Det visade sig att Niven och Lindbäck arbetar med persongallerierna i sina berättelser på ungefär samma sätt, och beskrev att det är lättare att skildra en pojkkaraktär då de kan hålla dem ifrån sig själva och de egna upplevelserna. Båda uppmärksammade även det problematiska i att låta två huvudkaraktärerna få lika mycket utrymme och plats, men att när det fungerar väl så skapar de olika perspektiven en mer nyanserad berättelse.

Moderator Tara Moshizi med författarna Jennifer Niven och Johanna Lindbäck

Niven avslöjade att hon skrev klart sin förra bok Som stjärnor i natten (All the Bright Places) på endast sex veckor, vilket fick Johanna Lindbäck att med förundran fråga hur hon klarade av en process som vanligtvis kan ta år på så kort tid – något som säkerligen alla i salen undrade över. Hon förklarade då att hon nästan var klar med ett manus för vuxna när hennes dåvarande förläggare hastigt gick bort, vilket ledde till oro och stress men även till att hon påbörjade ett manus för unga vuxna som hon tänkt skriva länge och som den avlidna förläggaren tyckte att hon skulle satsa på. Det fanns dock ett problem – den nya förläggaren hon hittat ville att hon skulle ha manuset klart redan efter några dagar, vilket var en omöjlighet. Den förläggare hon till slut hamnade hos skulle gå på föräldraledighet inom två månader, och för att slippa byta ännu en gång bestämde hon sig för att ägna all sin tid åt att skriva kart boken, vilket lyckades.

Moshizi avrundade genom att fråga författarna vilka böcker de själva önskade att de hade läst när de var unga, och båda var rörande överens om att de gärna skulle ha velat läsa den sortens litteratur som de nu själva skriver: som tar upp ämnen som mobbning, ensamhet och utanförskap – både för igenkänning och för att förstå andras upplevelser och lära sig något av det. Det är bara att konstatera att de som är unga och alla vi som älskar att läsa ungdomslitteratur kan skratta oss lyckliga över att ha möjligheten att läsa böcker skrivna av författare så som Jennifer Niven och Johanna Lindbäck.

Den unga läsaren i centrum

Den unga läsaren i centrum

I dag var första dagen på Bokmässan i Göteborg! Det första seminariet som jag gick på var ”De vuxna i barnlitteraturens värld” där moderatorn Johanna Lindbäck pratade med barn- och ungdomsförfattarna Anette Eggert och Karina Berg Johansson om hur de skildrar vuxna karaktärer i sina böcker, och vilken betydelse de vuxna har i litteratur för barn och unga. Anette Eggert berättade att hon inte har någon utförlig plan för sina karaktärer innan hon påbörjar skrivandet, utan att karaktärerna istället skapas allteftersom texten blir till. Det enda hon visste med säkerhet när hon började att skriva på den nya ungdomsromanen Tisteltankar, var att protagonisten skulle förlora någon närstående. Hon avslöjade att hon först tänkt att ”ta död” på huvudpersonen Linns pojkvän, men ändrade sig och istället var det hennes mormor som dog – då en naturlig död skulle vara bättre för den berättelse hon tänkt sig.

Johanna Lindbäck, Anette Eggert och Karina Berg Johansson

Katarina Berg Berg Johansson menade att inte heller hon gör upp något persongalleri, utan även hon hittar sina karaktärer under skrivandets gång. Berg Johansson tog upp att Stephen King liknar det här med att man som författare hittar bit för bit av sina karaktärer ju mer man skriver på en text; att man liksom en arkeolog använder en pensel för att långsamt få fram konturerna och sedan helheten.

Att ha med vuxna karaktärer i en berättelse där ett barn eller en ung person är protagonist ger den fler bottnar menar Eggerts, då konflikterna leder till spännande möten. De vuxnas medverkan där de faktiskt skildras som mänskliga och ibland även som inte endast goda är viktigt då speciellt lite äldre barn och unga även behöver ta del av situationer som inte är idylliska utan mer verklighetsförankrade, påpekade moderatorn Johanna Lindbäck.

Sammanfattningsvis var det ett intressant samtal som flöt på bra; där samspelet mellan barn och vuxna i litteraturen var i fokus.

Ett annat bra seminarium var ”Att skriva någon annans historia”, där Yukiko Duke samtalade med ungdomsförfattarna Charlotte Cederlund, Camilla Lagerqvist och Mats Berggren om hur man gör för att skildra någon och något som man inte har egen erfarenhet av.

Mats Berggren är författaren till den realistiska romanen Din syster måste dö, som är en fristående fortsättning på Onsdag kväll strax före sju som 2014 tilldelades priset Spårhunden. En viktig aspekt som Berggren tog upp under seminariet är den om man verkligen kan skriva om någon annans upplevelser och göra de till sina på något sätt, då han poängterade att ingen författare under historiens gång har skrivit om endast sådant som är självupplevt; och gav exempel på Astrid Lindgren och Shakespeare.

Mats Berggren, Camilla Lagerqvist, Charlotte Cederlund och Yukiko Duke

Duke frågade panelen om hur de gör för att samla information om de okända världar som de berättar om, och Charlotte Cederlund som har skrivit Idijärvi-serien där fantastik blandas med realism i en norrländsk sameby; svarade att för att att kunna ge en rättvis bild av samernas perspektiv och situation har hon en referensgrupp med unga samer boendes i Kiruna och byarna runt omkring. Camilla Lagerqvist skriver historiska romaner för mellanåldern, och till sin nya bok Försvunnen som är den första delen i en tänkt trilogi, besökte hon Rasbiologiska Institutet för att få en bild av platsen och historien då huvudpersonen Disas morfar tillfångatas då de tillhör resandefolket. Lagerqvist berättar vidare att hon tyvärr inte kunde göra den research hon tänkt sig, men antar att det beror på den skam som hör samman med rasbiologins historia i Sverige. Detaljerade miljöbeskrivningar om hur livet tedde sig förr i tiden är annars bra för att läsaren ska få en förståelse om den värld texten handlar om, och mycket av den informationen har hon fått av mor- och farföräldrar. Berggren har liksom Cederlund använder sig av referenspersoner som lever i den värld som han beskriver i sina böcker; som även läser hans manus och ger input.

Det som jag tar med mig från det här seminariet är att även om genuina och representativa röster behövs inom barn- och ungdomslitteraturen, så utesluter inte det att andra författare faktiskt också kan skriva om andra människors verklighet – för precis som Charlotte Cederlund påpekade så de här böckerna ett bevis för att vi som människor har förmågan att förstå andra individers perspektiv.

Jag gick på fler fantastiska seminarier om barn- och ungdomslitteratur; bland annat Låt oss prata om sex – och skriva om det” där Anna Ahlund, Christoffer Holst och Pernilla Gesèn diskuterade hur man får till en riktigt bra sexscen utan att förstöra stämningen, och även för att göra den normskapande, som Anna så klokt uttryckte det.

Anna Ahlund, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratar med moderatorn Jenny Jägerfeld om sexskildringar i ungdomslitteraturen.

Bokmässans höjdpunkter!

Bokmässans höjdpunkter!

Här nedan tipsar jag om några programpunkter med tema barn, unga och bibliotek från torsdagen den 28 september till söndagen den 1 oktober. Jag har lilamarkerat de seminarium som jag tycker verkar extra bra!

BIBLIOTEK OCH BERÄTTARSCENEN

(D-hallen, monter D02:01)

Torsdag 28 september

Kl. 10-10.20

”Hur skapar vi likvärdiga förutsättningar för barns och ungas läsning?”

Katti Hoflin, ordförande i Regeringens Läsdelegation, pratar om hur läsförståelse hör ihop med ett rikt språk och hur viktigt det är att skapa motivation till läsning. Hoflin berättar även hur det hittills har gått med uppdraget, och vad som behöver utvecklas.

Fredag 29 september

Kl. 12.20-12.40

”PUNKT 127 – biblioteket där unga får ta plats”

Bredäng bibliotek berättar om hur de gjort för att förvandla ett stökigt bibliotek till en plats som är både trygg och inbjudande för barn och unga, där både personal och barnen känner sig respekterade och hörda.

Lördag 30 september

Kl. 10-10.20

”Att skriva deckare för unga” 

Barn- och ungdomsförfattarna Pia Hagmar och Malin Stehn pratar om hur det är att skriva deckare för barn och unga, och utgår ifrån sina egna böcker. Pia Hagmar har skrivit deckarserien ”Dalslandsdeckarna” för barn 6-9 år, men är även känd för sina många hästböcker. Malin Stehn är aktuell med mellanåldersromanen Spökskrivaren, som utspelar sig en höstlovsvecka ute i ett torp omgiven av en stor skog där bokens huvudperson Casper är tvungen att vara med sin pappa som är en känd deckarförfattare.

SEMINARIER

Torsdag 28 september

Kl. 10-10.45

”Det livslånga läsandet”

Diskussion om hur man på bästa sätt främjar läskunnighet, och vilka faktorer som bidrar till Finlands höga resultat i PISA-mätningarna. Medverkar gör bland annat den finlandssvenska läsambassadören Katarina von Numers-Ekman och barnboksförfattaren Martin Widmark.

Kl. 11-11.45

”Bilderboken i förskolan”

Samtal med bland andra litteraturpedagogen Agneta Edwards och författarna Jujja Wieslander och Per Gustavsson om hur man kan arbeta språkutvecklande med barn i förskoleåldern genom att använda sig av bilderböcker.

Kl. 11-11.45 

”Att skriva någon annans historia”

Barn- och ungdomsförfattarna Charlotte Cederlund, Camilla Lagerqvist och Mats Berggren diskuterar hur det är att skriva böcker där huvudpersonen lever i en verklighet som är helt främmande för dem själva, och hur man skriver för att få karaktärer och händelser trovärdiga. 

Kl. 12-12.45

”Kitty Crowthers bildvärd”

Bilderboksskaparen Kitty Crowhter, som tilldelades ALMA-priset 2010, berättar om sin nya bok Sagor om natten, som är översatt av Ulf Stark och som först gavs ut på ett svenskt bokförlag (Lilla Piratförlaget).

Kl. 13-13.45

”Låt oss prata om sex – och skriva om det”

Ungdomsförfattarna Anna Ahlund, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratar med Jenny Jägerfeld om hur de tänker kring normkritik när de skriver, och hur en sexscen skildras på bästa sätt. 

Kl. 15-15.45 

”Bakom ryggen på Alfons Åberg” 

Gunilla Bergström berättar för första gången om om arbetet bakom böckerna som har sålts i miljontals exemplar bara i Sverige, och översatts till 35 språk.

Kl. 16-16.45 

”Humoristiskt om ungas identitetsfrågor”

Åsa Asptjärn pratar med finlandssvenska humorförfattare om den komiska litteraturens förmåga att närma sig ungas identitetsfrågor.

Fredag 29 september

Kl. 10-10.45

”Black Lives Matter – politik i ungdomsboken” UTGÅR TYVÄRR! 

Jason ”Timbuktu” Diakité (En droppe midnatt) och Angie Thomas (The Hate U Give) samtalar om rasism och längtan efter tillhörighet, med utgångspunkt från deras egna romaner.

Angie Thomas. Foto: Anissa Photography

Kl 11-11.45 

”Krypande spänning” 

M.G. Leonard, författaren till mellanåldersböckerna Kryp och den helt nyutgivna Krypens drottning berättar om sitt skrivande och sin fascination men även rädsla för småkryp.  

Kl 12-12.45 

”Spökhistorier och deras funktioner” 

Författarna Lena Ollmark, Katarina Genar och Lena Arro samtalar med författaren och litteraturbloggaren Helena Dahlgren om vad det är i de här berättelserna som lockar, och om de fyller någon psykologisk funktion för oss.

Kl. 13-13.45 

”Kärlek och identitet” 

Jennifer Niven, som skrivit den nyutgivna ungdomsromanen Att vända världen rättdiskuterar hur det är att skriva för unga samt om identitet och samhällets krav med författaren Johanna Lindbäck; aktuell med ungdomsromanen Karta för förälskade och andra vilsna. 

Kl. 14-14.45 

”Kapitelböcker i ett visuellt tidevarv”

Illustratörerna Per Gustavsson (Amy, Aron och Anden), Henrik Jonsson (PAX) och Julia Thorell (Bruno 3000) i samtal med kulturjournalisten Lotta Olsson om illustratörernas betydelse i en visuell tid, och hur det konstanta flödet påverkar samspelet mellan text och bild.

Kl 15-15.45

”Kulturmannen i ungdomsboken” 

Hur behandlas den den självgode påsmunken i ungdomslitteraturen? Författarna Maria Frensborg (Mina smala axlars längtan), Åsa Asptjärn (Rimligt lyckade ögonblick) och Hampus Nessvold (Ta det som en man) i diskussion om hur de i sina böcker förhåller sig till den utskällde mansfiguren.

Kl 16-16.45 

”Norge har aldrig varit hetare! – Norska barnböcker”

Tre norska författare berättar om sina senaste böcker för barn och varför just Norge är i framkant när det gäller barnlitteratur. Med Nina Grönvedt (En rumpa att dö för), Gudrun Skretting (Anton och andra olyckor) och Iben Akerlie (Lars är LOL).

Kl 17-17.45

”Eviga frågor för stora och små”

Eva Susso och Anna Höglund har skrivit den filosofiska boken Alla frågar sig varförsom tar upp existentiella frågor ur ett barns perspektiv, vilken de samtalar med tillsammans med Pernilla Stalfelt som i sin bok Tidenboken funderar och och undersöker vad tid är och hur vi upplever den.

Söndag 1 oktober 

Kl. 11-11.45 

”Arvet efter Astrid”

Författarna Erika Vallin, Sara Bergmark Elfgren och Annika Lindgren i ett samtal om hur de inspirerats av Astrid Lindgren och hennes berättelser, vad det är som gör en berättelse tidlös och vilka författarskap som kommer att leva kvar om 50 år, så som Astrids har gjort. 

Sara Bergmark Elfgren. Foto: Henric Lindsten 2017

I dag kom Mässtidningen ut! Den går att läsa på nätet men finns även att hämta på offentliga platser i Göteborgsområdet, så som bibliotek och caféer.

Håll utkik efter kommande inlägg om Bokmässan där jag skriver om mässans historia, årets tema och diskussionen om Nya tider!

Bloggambassadör 2017!

Bloggambassadör 2017!

I år ska jag bevaka Bokmässan, och att vara en av de utvalda bloggambassadörerna känns fantastiskt roligt och spännande! Jag kommer mest att skriva om de seminarier jag går på, men eventuellt även vad som händer i de olika montrarna och på de mindre scenerna.

Eftersom jag arbetar som bibliotekarie mot barn och unga och även är mest intresserad av den sortens litteratur, kommer mina inlägg främst att fokusera på seminarier inriktade mot bibliotek och barn- och ungdomslitteratur.

Redan nu kommer jag att börja blogga om mässan, så håll utkik efter kommande inlägg där jag bland annat tipsar om intressanta programpunkter, skriver om mässans historia, årets tema och diskussionen om Nya tiders medverkan!

(Inläggen kommer att ligga under ”Blogg” – ”Bokmässan 2017” i menyraden)

För att läsa mer om Bokmässan och se seminarieprogrammet, klicka dig in på deras hemsida!

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen är den åttonde delen i den otroligt populära urban fantasyserien av trion Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Böckerna handlar om syskonen Alrik och Viggo, som på grund av att deras mamma inte kan ta hand om dem tillfälligt bor i ett fosterhem i Mariefred. I staden finns flera av de bikaraktärer som spelar en viktig roll för handlingen, bland annat Estrid och Magnar som vaktar det gamla biblioteket där böcker med magiska formler finns bevarande, Iris – den unga tjejen som är hemlös och som har starka häxkrafter, Maggan Migrän som arbetar som skolsköterska men som även döljer sitt samröre med de mörka krafterna som är på väg att ta över staden och dess invånare. I biblioteket finns något som är väldigt åtråvärt för de den som kallar sig för Svarthäxan, som gör allt för att ta sig igenom det skydd som hela tiden verkar försvagas. Alrik och Viggo visar sig vara de nya väktarna som ska ta över efter Estrid och Magnar, men redan nu måste de hjälpa till att skydda biblioteket. Men killarna har även andra problem som de ständigt måste handskas med, då de på skolan utsätts för trakasserier vilket ökar det sociala utanförskap som de är i på grund av uppväxten med en alkoholiserad mamma.

I den förra boken, Pestan, härjade en smitta i staden som gjorde många människor sjuka, vilket visade sig vara blyförgiftning orsakad av en sorts keramik som såldes på marknaden. Samtidigt som Alrik, Viggo och de andra försöker finna ett botemedel, tror sig Iris ha kommit på vem Svarthäxan egentligen är, och vart hon kan hittas…

I den nya boken är Iris plötsligt spårlöst försvunnen, och ett litet barn blir bokstavligt talat uppslukad av jorden när hon är ute och leker med sin äldre granne. Med hjälp av de gamla böckerna i biblioteket får Estrid och Magnar fram att det som finns under marken troligtvis är en så kallad Vitorm – en uråldrig och mytisk varelse som till utseendet liknar en blandning mellan en gigantisk orm och drake. Och om dess skräckinjagande utseende inte vore nog så framkommer även att de letar efter barn att äta. Dessutom verkar Vitormen nu ha siktet inställt på Iris! Hur ska Alrik och Viggo hitta henne i tid, och hur ska de onda krafterna kunna besegras?

Det som gör serien så fantastiskt bra handlar såklart om den spänning som hela tiden finns närvarande, och de nordiska väsen som man som läsare i varje bok får bekanta sig med. De otroligt detaljerade och snygga svartvita illustrationerna gör även sitt, och genom att komplettera texten är de är en stor del av berättelsen. Även kombinationen av realism och fantastik där karaktärerna får slåss mot såväl verklighetstrogna problem som påhittade är säkerligen en av anledningarna till att serien har blivit så omåttligt populär.

Maran, del nio i serien, utkommer i oktober. Det går att förboka den redan nu! Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta särskilt länge på den sista och avslutande delen i serien, vars titel är Draugen.

Bonnier Carlsens hemsida kan du läsa mer om Pax-serien; där finns det både information om böckerna och författarintervjuer.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Pax Vitormen (del 8) Bokomslag Pax Vitormen (del 8)
Pax
Åsa Larsson & Ingela Korsell
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-06-12
200
9-12 år

Den hemska smitta som drabbade Mariefred tycks ha försvunnit, och de drabbade har fått lämna sjukhuset. Men återigen händer det konstiga saker som hotar staden; ett litet barn försvinner då det dras ner under marken av en fasansfull varelse som tycks vara på jakt efter Iris, som är spårlöst försvunnen. Samtidigt är Svarthäxan och de mörka krafterna närmare än någonsin.

Hur ska Alrik och Viggo hitta Iris i tid, och hur ska de kunna stoppa Svarthäxan?

Det här är spänning och fantastik när det är som bäst!

Inatt jag drömde – Mårten Melin

Inatt jag drömde – Mårten Melin

I Mårten Melins nya mellanåldersbok Inatt jag drömde är det fantasin som står i fokus. För tänk om man kunde besöka andra människors drömmar, och där få saker och ting att existera eller försvinna med en endaste tanke? Mat, byggnader, landskap, djur, människor…? Den här förmågan upptäcker Malik att han har, en natt på sommarkollot när han inte kan sova. Plötsligt finns det ett skimrande drömhål ovanför hans rumskompis Elias, vilket visar sig vara ingången till drömmarnas värld, och i det här fallet Elias dröm om en fisketur med sin avlidna pappa. Även om Maliks intrång i drömmen gör Elias besvärad, är han beredd att göra samma sak igen för att imponera på Sira, tjejen han är kär i. Tillsammans utforskar de det My Little Pony-land som Siras lillasyster Naida alltid drömmer om, där allt är glädje och lycka.

Men att vara drömvandrare är inte så problemfritt som det verkar vara, för det går inte att ta sig tillbaka till den verkliga världen när den som drömmer har vaknat. Ett annat dilemma är att det i drömmarnas värld finns någon som kallar sig Jonna – ”alla mardrömmars skapare och beskyddare”, som kan få en mysig dröm kan förvandlas till en oerhört skrämmande mardröm på bara en sekund. Jonna vill inte bara ha makt i sin egen värld utan även i den verkliga världen, och drar sig inte för att få som hon vill. Den ende som kan ta sig mellan världarna och därmed förena dem är Malik, vilket Jonna såklart utnyttjar för att ta sig över till den verkliga världen. För att få Malik att göra som hon vill tillfångatar hon Sira precis när de ska ta sig igenom hålet till den verkliga världen, vilket medför att Malik inte kan ta sig tillbaka in i drömmen för att hämta henne.

Det visar sig att alla människors drömmar hänger ihop och förenas, och att man därför kan ta sig från en dröm till en annan. Frågan är bara hur Malik ska ta sig tillbaka, och hur han ska hitta Sira. Och vad är det egentligen för planer som Jonna smider tillsammans med landets statsminister, och hur ska han lyckas stoppa dem?

Melin leker i den här berättelsen med en svindlande tanke; att kunna ta sig till drömmarnas värld och styra andras drömmar, men även att kunna skapa en egen sfär där man kan uppfylla sina egna drömmar genom tankens kraft. Historien låter han ta form genom den simultana jag-berättaren Malik, vilket gör att man som läsare kommer de både spännande och skräckinjagande händelserna och situationerna nära – man kan nästan fysiskt känna den panikkänsla som måste kommer över honom när Sira har fastnat i den andra världen, och han plötsligt står öga mot öga med hennes föräldrar; utan att kunna förklara varför deras dotter är borta.

Som i Melins andra texter finns även här en sorts direkthet, där det inte finns utrymme för det överflödiga. Genom att skala av på det här sättet sätts handlingen i centrum medan person- och miljöbeskrivningar kommer i skymundan. Det som är utmärkande för det här berättargreppet är att man på en gång hamnar i det som är berättelsens kärnhändelse; i det här fallet när Malik först upptäcker sin förmåga. Bokens exposition; dess inledning där man lär känna miljö och karaktärer, existerar därför inte och man lär istället känna dessa allteftersom historien berättas. Det här berättargreppet fungerar väl när syftet är att skapa spänning från start, men gör istället karaktärerna platta och intetsägande – för även om man ser händelserna från protagonistens perspektiv så beskrivs inte tankar och känslor ingående, vilket försvårar läsarens identifiering och igenkänning.

Det som jag verkligen uppskattar med Inatt jag drömde är flörten med de klassiska sagorna och deras berättelsemönster och teman, men även den intertextuella relation som finns till Melins tidigare verk om Skogsbingelskolan, som handlar om en skola för unga människor med övernaturliga förmågor. På det sättet var slutet lite av en besvikelse, då jag gärna hade sett en till berättelse om Malik där han fick utveckla sin oerhört fascinerande förmåga. Men vem vet? Vad som helst kan ju faktiskt hända i fiktionens värld!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min författarintervju med Mårten Melin!

Inatt jag drömde Bokomslag Inatt jag drömde
Mårten Melin
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-06-16
144
9-12 år

Vore det inte helt fantastiskt att kunna ta sig in i drömmarnas värld; att styra dem som man vill och uppleva sådant som man bara fantiserat om? Det här blir sanning för bokens huvudperson Malik, som upptäcker att han är en drömvandrare. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att gå in i andras drömmar; och snart riskerar han att förlora både sitt liv och tjejen han är kär i; men även att hela världen försämras till en mycket sämre plats.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Ulf Stark 1944-2017

Ulf Stark 1944-2017

I går efter lunch möttes vi av det sorgliga beskedet att Ulf Stark har avlidit efter en kort tids sjukdom, 72 år gammal. Stark var en av Sveriges främsta barn- och ungdomsförfattare och är kanske mest känd för de böcker som blivit filmatiserade, så som Dårfinkar och Dönickar (1984), Min vän Percys magiska gymnastikskor (1991) och Kan du vissla Johanna? (1992). Han skrev även flera bilderböcker där han samarbetade med illustratörer som Anna Höglund, Matti Lepp och Eva Eriksson. Poesiboken Djur som ingen sett utom vi där Linda Bondestam har illustrerat bilderna, blev nominerad till Augustpriset 2016 och vann samma år Snöbollen för årets bästa bilderbok. Nu i maj utkom hans sista bok Åskan, för barn mellan 6-9 år.

 

Foto: Leif Hansen
Foto: Leif Hansen

Det som gör Ulf Stark till en sådan mästerlig berättare är hans förmåga att skildra barndomen helt utifrån barnets perspektiv, och samtidigt som berättelserna utgår från det lättsamma och enkla i att vara barn, så finns ett stråk av det tungsinta och svåra: helt enkelt hur det är att leva och att vara människa. Det är just hur Stark med sådan lätthet kombinerar teman som till exempel utanförskap, död och sorg med humor, som gör hans författarskap så originellt.

Stark kommer att lämna ett väldigt, väldigt stort tomrum efter sig inom barnlitteraturen.

 

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.