Browsed by
Tagg: Barn- och ungdomslitteratur

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Pax Vitormen är den åttonde delen i den otroligt populära urban fantasyserien av trion Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Böckerna handlar om syskonen Alrik och Viggo, som på grund av att deras mamma inte kan ta hand om dem tillfälligt bor i ett fosterhem i Mariefred. I staden finns flera av de bikaraktärer som spelar en viktig roll för handlingen, bland annat Estrid och Magnar som vaktar det gamla biblioteket där böcker med magiska formler finns bevarande, Iris – den unga tjejen som är hemlös och som har starka häxkrafter, Maggan Migrän som arbetar som skolsköterska men som även döljer sitt samröre med de mörka krafterna som är på väg att ta över staden och dess invånare. I biblioteket finns något som är väldigt åtråvärt för de den som kallar sig för Svarthäxan, som gör allt för att ta sig igenom det skydd som hela tiden verkar försvagas. Alrik och Viggo visar sig vara de nya väktarna som ska ta över efter Estrid och Magnar, men redan nu måste de hjälpa till att skydda biblioteket. Men killarna har även andra problem som de ständigt måste handskas med, då de på skolan utsätts för trakasserier vilket ökar det sociala utanförskap som de är i på grund av uppväxten med en alkoholiserad mamma.

I den förra boken, Pestan, härjade en smitta i staden som gjorde många människor sjuka, vilket visade sig vara blyförgiftning orsakad av en sorts keramik som såldes på marknaden. Samtidigt som Alrik, Viggo och de andra försöker finna ett botemedel, tror sig Iris ha kommit på vem Svarthäxan egentligen är, och vart hon kan hittas…

I den nya boken är Iris plötsligt spårlöst försvunnen, och ett litet barn blir bokstavligt talat uppslukad av jorden när hon är ute och leker med sin äldre granne. Med hjälp av de gamla böckerna i biblioteket får Estrid och Magnar fram att det som finns under marken troligtvis är en så kallad Vitorm – en uråldrig och mytisk varelse som till utseendet liknar en blandning mellan en gigantisk orm och drake. Och om dess skräckinjagande utseende inte vore nog så framkommer även att de letar efter barn att äta. Dessutom verkar Vitormen nu ha siktet inställt på Iris! Hur ska Alrik och Viggo hitta henne i tid, och hur ska de onda krafterna kunna besegras?

Det som gör serien så fantastiskt bra handlar såklart om den spänning som hela tiden finns närvarande, och de nordiska väsen som man som läsare i varje bok får bekanta sig med. De otroligt detaljerade och snygga svartvita illustrationerna gör även sitt, och genom att komplettera texten är de är en stor del av berättelsen. Även kombinationen av realism och fantastik där karaktärerna får slåss mot såväl verklighetstrogna problem som påhittade är säkerligen en av anledningarna till att serien har blivit så omåttligt populär.

Maran, del nio i serien, utkommer i oktober. Det går att förboka den redan nu! Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta särskilt länge på den sista och avslutande delen i serien, vars titel är Draugen.

Bonnier Carlsens hemsida kan du läsa mer om Pax-serien; där finns det både information om böckerna och författarintervjuer.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Pax Vitormen (del 8) Bokomslag Pax Vitormen (del 8)
Pax
Åsa Larsson & Ingela Korsell
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-06-12
200
9-12 år

Den hemska smitta som drabbade Mariefred tycks ha försvunnit, och de drabbade har fått lämna sjukhuset. Men återigen händer det konstiga saker som hotar staden; ett litet barn försvinner då det dras ner under marken av en fasansfull varelse som tycks vara på jakt efter Iris, som är spårlöst försvunnen. Samtidigt är Svarthäxan och de mörka krafterna närmare än någonsin.

Hur ska Alrik och Viggo hitta Iris i tid, och hur ska de kunna stoppa Svarthäxan?

Det här är spänning och fantastik när det är som bäst!

Inatt jag drömde – Mårten Melin

Inatt jag drömde – Mårten Melin

I Mårten Melins nya mellanåldersbok Inatt jag drömde är det fantasin som står i fokus. För tänk om man kunde besöka andra människors drömmar, och där få saker och ting att existera eller försvinna med en endaste tanke? Mat, byggnader, landskap, djur, människor…? Den här förmågan upptäcker Malik att han har, en natt på sommarkollot när han inte kan sova. Plötsligt finns det ett skimrande drömhål ovanför hans rumskompis Elias, vilket visar sig vara ingången till drömmarnas värld, och i det här fallet Elias dröm om en fisketur med sin avlidna pappa. Även om Maliks intrång i drömmen gör Elias besvärad, är han beredd att göra samma sak igen för att imponera på Sira, tjejen han är kär i. Tillsammans utforskar de det My Little Pony-land som Siras lillasyster Naida alltid drömmer om, där allt är glädje och lycka.

Men att vara drömvandrare är inte så problemfritt som det verkar vara, för det går inte att ta sig tillbaka till den verkliga världen när den som drömmer har vaknat. Ett annat dilemma är att det i drömmarnas värld finns någon som kallar sig Jonna – ”alla mardrömmars skapare och beskyddare”, som kan få en mysig dröm kan förvandlas till en oerhört skrämmande mardröm på bara en sekund. Jonna vill inte bara ha makt i sin egen värld utan även i den verkliga världen, och drar sig inte för att få som hon vill. Den ende som kan ta sig mellan världarna och därmed förena dem är Malik, vilket Jonna såklart utnyttjar för att ta sig över till den verkliga världen. För att få Malik att göra som hon vill tillfångatar hon Sira precis när de ska ta sig igenom hålet till den verkliga världen, vilket medför att Malik inte kan ta sig tillbaka in i drömmen för att hämta henne.

Det visar sig att alla människors drömmar hänger ihop och förenas, och att man därför kan ta sig från en dröm till en annan. Frågan är bara hur Malik ska ta sig tillbaka, och hur han ska hitta Sira. Och vad är det egentligen för planer som Jonna smider tillsammans med landets statsminister, och hur ska han lyckas stoppa dem?

Melin leker i den här berättelsen med en svindlande tanke; att kunna ta sig till drömmarnas värld och styra andras drömmar, men även att kunna skapa en egen sfär där man kan uppfylla sina egna drömmar genom tankens kraft. Historien låter han ta form genom den simultana jag-berättaren Malik, vilket gör att man som läsare kommer de både spännande och skräckinjagande händelserna och situationerna nära – man kan nästan fysiskt känna den panikkänsla som måste kommer över honom när Sira har fastnat i den andra världen, och han plötsligt står öga mot öga med hennes föräldrar; utan att kunna förklara varför deras dotter är borta.

Som i Melins andra texter finns även här en sorts direkthet, där det inte finns utrymme för det överflödiga. Genom att skala av på det här sättet sätts handlingen i centrum medan person- och miljöbeskrivningar kommer i skymundan. Det som är utmärkande för det här berättargreppet är att man på en gång hamnar i det som är berättelsens kärnhändelse; i det här fallet när Malik först upptäcker sin förmåga. Bokens exposition; dess inledning där man lär känna miljö och karaktärer, existerar därför inte och man lär istället känna dessa allteftersom historien berättas. Det här berättargreppet fungerar väl när syftet är att skapa spänning från start, men gör istället karaktärerna platta och intetsägande – för även om man ser händelserna från protagonistens perspektiv så beskrivs inte tankar och känslor ingående, vilket försvårar läsarens identifiering och igenkänning.

Det som jag verkligen uppskattar med Inatt jag drömde är flörten med de klassiska sagorna och deras berättelsemönster och teman, men även den intertextuella relation som finns till Melins tidigare verk om Skogsbingelskolan, som handlar om en skola för unga människor med övernaturliga förmågor. På det sättet var slutet lite av en besvikelse, då jag gärna hade sett en till berättelse om Malik där han fick utveckla sin oerhört fascinerande förmåga. Men vem vet? Vad som helst kan ju faktiskt hända i fiktionens värld!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Läs gärna min författarintervju med Mårten Melin!

Inatt jag drömde Bokomslag Inatt jag drömde
Mårten Melin
Barnroman
Rabén & Sjögren
2017-06-16
144
9-12 år

Vore det inte helt fantastiskt att kunna ta sig in i drömmarnas värld; att styra dem som man vill och uppleva sådant som man bara fantiserat om? Det här blir sanning för bokens huvudperson Malik, som upptäcker att han är en drömvandrare. Men det visar sig att det inte är helt problemfritt att gå in i andras drömmar; och snart riskerar han att förlora både sitt liv och tjejen han är kär i; men även att hela världen försämras till en mycket sämre plats.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Ulf Stark 1944-2017

Ulf Stark 1944-2017

I går efter lunch möttes vi av det sorgliga beskedet att Ulf Stark har avlidit efter en kort tids sjukdom, 72 år gammal. Stark var en av Sveriges främsta barn- och ungdomsförfattare och är kanske mest känd för de böcker som blivit filmatiserade, så som Dårfinkar och Dönickar (1984), Min vän Percys magiska gymnastikskor (1991) och Kan du vissla Johanna? (1992). Han skrev även flera bilderböcker där han samarbetade med illustratörer som Anna Höglund, Matti Lepp och Eva Eriksson. Poesiboken Djur som ingen sett utom vi där Linda Bondestam har illustrerat bilderna, blev nominerad till Augustpriset 2016 och vann samma år Snöbollen för årets bästa bilderbok. Nu i maj utkom hans sista bok Åskan, för barn mellan 6-9 år.

 

Foto: Leif Hansen
Foto: Leif Hansen

Det som gör Ulf Stark till en sådan mästerlig berättare är hans förmåga att skildra barndomen helt utifrån barnets perspektiv, och samtidigt som berättelserna utgår från det lättsamma och enkla i att vara barn, så finns ett stråk av det tungsinta och svåra: helt enkelt hur det är att leva och att vara människa. Det är just hur Stark med sådan lätthet kombinerar teman som till exempel utanförskap, död och sorg med humor, som gör hans författarskap så originellt.

Stark kommer att lämna ett väldigt, väldigt stort tomrum efter sig inom barnlitteraturen.

 

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Vända världen rätt – Jennifer Niven

Jack och Libby tillhör helt olika världar i skolan – medan Jack är den populära killen som slänger ur sig elaka kommentarer åt mindre populära elever är Libby den som på grund av sitt yttre får ta emot just den sortens sårande ord. Men egentligen beror Jacks beteende inte på ren illvilja utan på att han på grund av sin prosopagnosi (ansiktsblindhet) inte känner igen någon, förutom det gäng han alltid hängt med och som han kan känna igen på grund av vissa speciella attribut. Att höra till gänget medför att han känner sig tvungen att agera på det sätt som förväntas av honom, för endast då kan han känna sig trygg i en fullkomligt okänd och skrämmande värld. Jack är med andra ord en mästare på performativitet, att spela någon som andra tror och räknar med att han ska vara. Libby har inte gått i skolan på många år, då hon varit sängbunden i sitt hus på grund av sin grava övervikt, och efter att ha gått ner så mycket att hon klarar av en normal vardag börjar hon i klassen under Jack. Tvärtemot Jack spelar inte Libby charader, hennes övervikt gör att hon redan döms av alla som betraktar henne, då det yttre är det enda som betyder något och därför är hon endast ”den tjocka tjejen”. Trots det så är hon en positiv person som vägrar låta några förtryckare förstöra hennes skolgång, och därför ger hon ofta svar på tal och bryr sig till exempel inte om vad andra tycker om att hon söker in till skolans danslag.

När Jack träffar Libby är det något som händer inom honom; för första gången kan han känna igen en annan människa – inte bara på grund av hennes attribut utan även på grund av hennes personlighet, det som gör henne till just Libby. Det är något med henne som gör att han uppfattar en sorts gemenskap och tillit till henne, även om de inte känner varandra. De känslor han hyser för henne är inget han vågar berätta för någon, så istället försöker han få kontakt med henne utan att det ska se konstigt ut; han låtsas vara med i gängets tävling ”tjockis-rodeo”, vilket innebär att man ska hoppa upp på en överviktig persons rygg och sitta kvar så länge som möjligt. Men mitt i kaoset som utbryter när han hoppar upp på Libbys rygg lägger han ner ett brev i hennes väska, där han förklarar orsaken till överfallet, och berättar allt om sin ansiktsblindhet – något som han inte berättat för sin familj ens. Trots den förnedring Libby känner, leder hans förtroende och ihärdighet till en djupare kontakt och vänskap, som efter hand utvecklar sig till något mer.

Karaktärerna Jack och Libby är så vansinnigt olika, men kompletterar varandra ofantligt bra. Det är som att två halvor äntligen hittar sin andra hälft och därmed även sig själv.

Jennifer Nivens ungdomsroman Vända världen rätt skildrar det råa klimat som råder i de flesta skolkorridorer, genom att använda ett inifrånperspektiv från både förövare och offer. Det här gör det till en mångbottnad berättelse som både ställer och besvarar den komplexa frågan om vad det är som gör att en viss individ beter sig på ett visst sätt. Den låter oss helt enkelt se och uppleva båda sidor av myntet. Samtidigt är det en berättelse om tillit och mod, och att våga stå upp för den man är.

Det här är en karamell som man vill suga länge på, men trots det omfångsrika formatet på 455 sidor tar läsningen slut alldeles för snabbt. Om man vill läsa mer av Niven finns även hennes ungdomsroman Som stjärnor i natten från 2015, en viktig bok om depression som har fått fina recensioner.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Vända världen rätt (Holding Up the Universe) Bokomslag Vända världen rätt (Holding Up the Universe)
Jennifer Niven
Ungdomsroman
Gilla Böcker
2017-05-03
455
Unga vuxna

Jack och Libby är varandras totala motsats; Jack tillhör de populära på skolan medan Libby är en av dem som på grund av sitt yttre hamnar utanför. Men när de möts och lär känna varandra kan inget komma emellan dem. En ungdomsbok om vänskap, kärlek och att våga vara den man är.

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden är en novellsamling av Elin Nilsson, som tidigare skrivit ungdomsböckerna Istället för att bara skrika (2011) och Flyt som en fjäril, stick som ett bi (2013).

Samlingen består av åtta noveller som alla innehåller olika teman och motiv, men ändå hålls ihop av vissa gemensamma nämnare. De beskriver alla hur det är att vara på väg ut i livet och frigöra sig från barndomens bojor, med allt vad det innebär: hur man i ena stunden snubblar fram längs livets snåriga väg för att i nästa plötsligt springa obehindrat i det grönaste och mjukaste gräs, obekymrad om tillvaron.

Nilsson skriver från de ungas perspektiv, och genom en vuxen närvaro i berättelserna tydliggörs och förstärks känslan av frigörelsen från vuxenvärlden. Ibland intar barnen vuxenrollen; är den som stöttar och finns där när de behövs. Det här sker bland annat i novellen ”Backa pappa”, där Oliver som har skilda föräldrar ska fira nyår med sin pappa hos sin farbror och hans familj. Det visar sig att många gäster är bjudna, och pappan som inte är van vid sociala sammanhang – han brukar inte ens träffa sin bror som han egentligen inte ens verkar gilla – känner sig obekväm av situationen. Han har köpt med sig raketer för en mindre förmögenhet, men när klockan blir tolv vill ingen på hela festen följa med ut förutom Oliver och en tjej i hans ålder. Olivers känslor för sin pappa är komplexa; samtidigt som han tycker att hans pappa är en rätt sorglig typ, så känner han med honom och ser hans utsatthet och sorgsenhet och det här skildras på ett väldigt bra sätt när de tillsammans åker ut för att fyra av fyrverkerierna.

Många noveller gestaltar även syskonskapet och hur det är att både avsky och älska sitt syskon. Jag fastnar speciellt för novellen som heter ”Vad fan är det för fel” där två tvillingsystrars relation står i fokus. Den ena tvillingsystern är sjuk i anorexia och allt kretsar kring hennes sjukdom för att hon inte ska bli ännu mer sjuk. Det här innebär att föräldrarna är beroende av att den andra systern ständigt tar hand om henne, både hemma och i skolan vilket är extremt påfrestande. Även i den här novellen intar den unga karaktären en vuxenroll, mot sin vilja. Att behöva axla den rollen innebär att hon går miste om mycket, och det i kombination med att hon brottas med sorgen över att sakta förlora sin syster gör att bägaren snart rinner över:

Jag blir nästan aldrig arg. Det är sant. Jag är inte en sån som blir det. Men nu kände jag för att förstöra något. Kasta en tallrik i väggen. Jag gick till vardagsrummet och började leta efter något att ha sönder. Jag öppnade vitrinskåpet och tog fram en glasvas. Det var inte den största. Men den såg dyrast ut. Jag höll den ovanför golvet och jag såg framför mig hur jag släppte den. Krasch. Och sen tusen små glasbitar på golvet (s. 99).

Det som gör den här novellsamlingen så bra är Nilssons förmåga att återge hur alldagliga händelser blir till de viktigaste ögonblicken, de som etsar sig fast och blir ihågkomna. De som vidrör något inuti individen och som från den stunden påverkar hela essensen av vem de är.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Anrop från inre rymden Bokomslag Anrop från inre rymden
Elin Nilsson
Novellsamling för barn och unga
Alfabeta Bokförlag
2017-04-28
159
9-12 år

En novellsamling för unga som lyckas med den svåra konsten att genom att skildra det alldagliga även berör det som är det viktigaste och mest avgörande.

Stöd Bladen brinner!

Stöd Bladen brinner!

Bladen brinner är en podcast med författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som består av intervjuer, reportage, diskussioner och boktips. Det som gör podden så speciell är att den endast handlar om barn- och ungdomslitteratur och fokuserar på barns läsning. Podden har funnits sedan september 2016, och bland annat har intervjuer gjorts med Meg Rosoff, Barbro Lindgren, Pija Lindenbaum, Ulf Stark och Mårten Melin. Programmet sänds varannan vecka och de som lyssnar är främst föräldrar, bibliotekarier och lärare. Förra året anordnades en Kickstarterkampanj för att finansiera det första året, och nu behövs fortsatt stöd för att podden ska kunna sändas ännu en säsong. Om du  liksom jag vill att den här podden som verkligen tar barnlitteraturen på allvar ska kunna fortsätta, skänk en liten slant och/eller sprid vidare vettja! Om man skänker över 200 kronor får man en gåva, till exempel pins eller en fin tygkasse.

Kampanjen har pågått sedan 4 maj, och man har redan nått sitt mål på 80.000 kr. För att säkra ytterligare avsnitt fortsätter kampanjen till den 1 juni.

Läs mer om podden Bladen brinner!

Läs mer om Kickstarterkampanjen!

Varulvens hemlighet – Kristina Ohlsson

Varulvens hemlighet – Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson skriver både barn- och vuxenlitteratur, och när det kommer till böcker för mellanåldern är hon en av Sveriges populäraste författare. Hon har bland annat skrivit spöktrilogin om Glasbarnen och Mysteriet på Hester Hill som även den innehåller rysliga inslag. Den nya serien som också riktar sig till barn mellan 9-12 år följer det här spåret, ett tema som aldrig verkar bli uttjatat.

Varulvens hemlighet är den fristående uppföljaren till Zombiefeber, som kom ut för nästan exakt ett år sedan. Återigen befinner vi oss i Eldsala med pojken Herbert som huvudperson, som bor hos sin farfar då hans föräldrar är döda. I förra boken dök hans halvbror Fabian upp, som sedan dess bor i Eldsala fast i ett annat hus. Herbert tillbringar all sin lediga tid med sin bästa vän Sally, och ännu en gång dras de in i ett mysterium som är både spännande och farligt. Den här gången är det dock inte zombies som hotar invånarnas säkerhet, utan precis som titeln antyder varulvar som till en början tas för vanliga vargar. Dessa stryker runt husen och i skogen och tycks bara vänta på en chans att attackera, och de tycks bli fler och fler. Men det märkligaste av allt är deras ögon som är lysande gröna, samt deras ständigt våta pälsar. Samtidigt brinner skogen så gott som varje natt, och brandmännen tror att det är någon som anlägger den med flit.

När Herbert besöker den gamla och vänliga Potus så får han en tavla som senare visar sig vara väldigt åtråvärd, då den är den tredje i en serie av en känd konstnär. Men det som gör tavlan speciell beror på något helt annat, som visar sig ha stor betydelse för Eldsalas framtid.

Berättartekniskt följer berättelsen en kronologisk ordning utan återblickar, vilket är vanligt inom litteratur för barn i mellanåldern då analepser oftast är för komplicerat för unga läsare.

Även om det centrala temat är att söka svar på gåtan om varulvarna, finns det även ett bimotiv som handlar om Herbert och hans sökande efter trygghet och en egen identitet. Nyckeln till detta är den nyfunna brodern, vars närvaro tycks hotad och därmed påverkar Herbert på ett negativt sätt. Den ständiga oron för farfadern finns också ständigt närvarande, och på ett sätt får varulvarna en symbolisk innebörd: något som hotar vår protagonist på ett personligt plan.

Ohlssons nya barnroman är en riktig bladvändare; det är en berättelse med både driv, spänning och mytiska inslag. Jag tror inte att jag har fel när jag påstår att vi är många som kommer att hålla utkik efter en tredje fristående del!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Varulvens hemlighet Bokomslag Varulvens hemlighet
Zombiefeber (del 2)
Kristina Ohlsson
Barnroman
Lilla Piratförlaget
2017-04-19
253
9-12 år

Den andra fristående delen i Kristina Ohlssons Zombiefeber-serie. En berättelse med både spänning, driv och mytiska inslag - helt enkelt perfekt för barn i mellanåldern!