Browsed by
Tagg: B Wahlströms

Årets bästa barndeckare!

Årets bästa barndeckare!

För sin mellanåldersbok Döden i Skuggmyra tilldelades Elsie Petrén 2017 års Spårhunden-pris för bästa barn- och ungdomsdeckare. Priset delades ut på Bokmässan under lördagen, på Biblioteks- och berättarscenen. Priset delas ut av Svenska Deckarakademin, och så här löd juryns motivering: 

”Ett härligt spännande äventyr med skickliga, men aldrig påträngande, stråk av god pedagogik där författaren tar sina unga läsare på stort och skönt allvar”. 

Döden i Skuggmyra är den tredje delen i serien om Skuggmyra, som handlar om pojken Tim och hans vänner som tillsammans löser mysterier. Men berättelserna innehåller även ingredienser som hemligheter, svek, ödesdigra missförstånd och en gnutta kärlek. 

Sammanlagt var tre böcker nominerade till priset, och de andra två böckerna var Martin Widmark & Peter Lindbecks Talmannens hämnd och Ritta Jacobssons Labyrintens hemlighet. Bland de tidigare pristagarna finns bland andra Mats Berggren för Onsdag kväll strax före sju (2014), Jessica Schiefauer för När hundarna kommer (2015) och Christoffer Carlsson för Oktober är den kallaste månaden (2016).

Ett stort grattis till Elsie! 

Håll utkik efter min recension av Döden i Skuggmyra!

Grymheten – Scott Bergstrom

Grymheten – Scott Bergstrom

Scott Bergstroms debutroman Grymheten för unga vuxna har blivit rejält hypad; filmrättigheterna har redan säkrats av Paramount och sedan den publicerades på originalspråket engelska den 7 februari har den översatts till över 20 språk. Det här är första delen i en serie, hur många delar det blir är ännu oklart. På hemsidan för boken beskrivs den som en actionspäckad roman som är som en blandning av Taken, The Bourne Identity och The Girl with the Dragon Tattoo.

Och ja, det är verkligen en fartfylld berättelse från början till slut med en ung kvinnlig protagonist som inte väjer för de mest skrämmande situationer, och precis som Lisbeth Salander använder hon sin intelligens för att nå sitt mål. I Grymheten är Gwendolyn Bloom dottern till en kidnappad diplomat, som tar saken i egna händer då FBI lägger ner sökandet. Med viss hjälp tar hon sig med falsk identitet till Europa där spåren leder henne till den farliga undre världen. Det blir en jakt på inte bara en försvunnen far, utan även på svar om vem han egentligen är.

Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen, och man får redan i de första två kapitlen klart för sig att Gwendolyn inte liknar sina vanliga klasskamrater. På grund av faderns arbete har hon bott i flera olika länder, och hon talar därför franska, ryska och tyska flytande, och det kringresande livet har gett henne erfarenheter som de andra i hennes ålder saknar, och hon har andra värderingar än de andra eleverna på den prestigefyllda privatskolan Danton. Just därför kallar Gwendolyn sig själv för främlingen och outsidern, och det är något älskvärt med den här sortens protagonister – de annorlunda, nördiga, självständiga, de som trotsar normen. Men det finns trots det här något som gör att hon inte känns riktigt trovärdig som en sjuttonårig karaktär; hon är för orädd, brutal och kallsinnig, för smart och för bra på att klara sig helt ensam i en så farlig miljö. Istället för att skildras som den tonåring hon faktiskt är, skildras hon istället som vuxen i sitt sätt att tänka, känna och handla. Dock är historien som sådan originell då man främst hittar den här sortens berättelser i vuxenlitteratur, och trots att berättelsen brister i vissa hänseenden har den stor potential att utvecklas och bli ännu bättre i kommande böcker.

Den har främst två viktiga ingredienser som den till en bra spänningsroman: drivet och det svåra problemet som protagonisten står inför; något som måste lösas inom en viss tidsram med en okänd fiende som ständigt hot. Det här gör att Bergstrom lyckas hålla intresset för historien genom hela boken, trots att det i vissa scener blir ganska klichéartat och störande när Gwendolyn utmålas som någon sorts krigarmaskin som dessutom innehar alla de attribut som kvinna ska ha för att vara attraktiv.

Det har varit ganska mycket skriverier i USA kring Scott Bergstrom och hans debutbok, då han kritiserade litteratur för unga vuxna för att inte vara tillräckligt moraliskt komplicerade. Han sade sig vilja ändra på det här genom att ge ut en egen bok med konflikter som utspelar sig utanför den vanliga high school-miljön. Många har reagerat på hans uttalande med ilska och irritation, och läsare av Young Adult Literature har skrivit inlägg på sociala medier med hashtaggen #MorallyComplicatedYA, där de listar böcker för unga som visst är moraliskt komplicerade.

Efter att ha läst Grymheten som är riktad till unga vuxna, känns hans påstående olustigt. Den kritik han ger den genre som han själv valt att skriva inom gör att han känns inte bara okunnig om den målgrupp han skriver om och för, utan även om ungdomslitteraturen som sådan. För även om det här är en spännande och berättartekniskt bra bok, så är den inte på något sätt unik inom genren.

Då en litterär text alltid ska stå skild från författaren och bedömas därefter, påverkar Bergströms uttalande inte min recension. Diskussioner som den här är istället en möjlighet att reflektera över texten på ett sätt som man kanske inte hade gjort annars, utan att man för den delen behöver ändra åsikt om verket.

Det ska bli väldigt intressant att se hur berättelsen om Gwendolyn Bloom utvecklar sig i kommande böcker!

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Grymheten Bokomslag Grymheten
Gwendolyn Bloom
Scott Bergstrom
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-08-28
423
Unga vuxna

Gwendolyn Bloom är dotter till en diplomat som försvinner spårlöst under en tjänsteresa. När FBI inte kan göra mer tar hon saken i egna händer; vilket visar sig bli en farlig resa rakt i fiendes territorium.

Grymheten är en actionladdad roman för unga vuxna, som trots en del brister i gestaltningen lyckas med att hålla intresset för handlingen genom hela boken. Den starka kvinnlig karaktären som inte drar sig för att begå brutala handlingar för att nå sitt mål liknar på det sättet Stieg Larssons antihjälte Lisbeth Salander.

Lögnernas träd – Frances Hardinger

Lögnernas träd – Frances Hardinger

När historien tar sin början är familjen Sunderly på väg mot sitt nya hem på den isolerade ön Vale, först i båt och sedan i hästvagn. Det spöregnar och är kallt vilket gör resan besvärlig – vilket symboliserar den situation de befinner sig i. Flytten är inte frivillig, utan är istället en flykt från hemstaden Kent, där elaka rykten florerar om att familjefadern tillika pastorn tillika vetenskapsmannen Erasmus vetenskapliga fynd varit falska, vilket har gjort det omöjligt för dem att stanna kvar. Det visar sig snart att öborna inte heller vill ha med familjen Sunderly att göra, vilket demonstreras tydligt genom ignorans och baktaleri.

Historien utspelar sig under den viktorianska eran, då kvinnor sågs som mindre intelligenta och vars enda syfte var att vara en så kallad ”Angel in the House”; en vacker hustru förvisad till hemmets vrå  där de skulle behaga och tjäna sin make. Bokens protagonist Faith är 14 år och vill inget hellre än att få slippa bli som sin mor. Istället vill hon kunna använda det skarpa intellekt som hon vet att hon har, och läser därför allt hon kan komma över för att få en möjlighet anskaffa sig den kunskap och den information som hon på grund av sitt kön inte har tillträde till.

Det är inte bara skandalen och hur den påverkar familjens liv som leder till en oundviklig katastrof – Erasmus är nämligen insnärjd i något mycket större, som kan leda till fara för inte bara honom själv utan även för Faith.

Hardinge har skapat en driven och originell berättelse där fantasi och historia förs ihop på ett skickligt sätt. Just kvinnans situation på den tiden är ett starkt tema i boken, men även människans lystnad och habegär, samt hur till synes små och oskyldiga lögner kan växa och skapa stor skada.

Trots att Lögneras träd är en både välskriven och intressant bok så kommer jag aldrig riktigt in i texten; vilket kan bero på att den emellanåt känns otroligt seg och innehållslös – det är en lång startsträcka innan man kommer fram till de partier som sätter fart på handlingen och därmed spänningen. Men inte ens då lyckas den dra in mig helt, och i det stora hela blir det tyvärr en ganska trist läsupplevelse.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Lögnernas träd (The Lie Tree) Bokomslag Lögnernas träd (The Lie Tree)
Frances Hardinge
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-01-27
401
12-15 år

En bok som innehåller både historia och fantasi, men som trots att den är både mångbottnad och har en intressant vinkling känns ganska trögläst.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare, hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn. Christina har även bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Det här kalla landet – Pernilla Gesén

Det här kalla landet – Pernilla Gesén

Pernilla Geséns nya ungdomsroman Det här kalla landet utspelar sig i det fiktiva landet Nordland, där affärer tvingas slå igen och människor blir av med sina arbeten på grund av en ekonomisk kris. För Noomi som kommer från den höga medelklassen, innebär det här att hennes levnadsstandard försämras: hon kan inte längre köpa de nyaste och dyraste kläderna, och bara det faktum att hon inte kan handla en ny höstkappa som hon alltid gör medför att hon börjar reflektera över förändringarna och varför de sker. Istället förändras inte mycket för hennes klasskamrat Zahra, som bor i ett socioekonomiskt utsatt område, och är van att vända på slantarna.

I boken får man följa båda karaktärerna parallellt med varandra, när de berättar utifrån sina egna och mycket olika perspektiv. Noomis storebror Nick är aktiv i det främlingsfientliga partiet ND, och efter att Noomi en kväll blivit rånad på tåget av vad hon kallar för”nidingar”; ett nedsättande ord på människor som har flytt dit från andra länder, går hon också med i partiet. Det här skapar en konflikt mellan Noomi och Zahra, då Noomi ser Zahra som en niding som ”tar” både framtida jobb och pengar men även den kille som Noomi är kär i. Zahra är å andra sidan irriterad och arg över att Noomi som är intelligent inte tänker kritiskt utan istället helt köper idén om att det är människor som flytt till landet som är orsaken till Nordlands problem.

Genom hela berättelsen finns dock ett frö av tvivel inom Noomi, som växer sig större och större ju mer hon tänker, pratar och umgås med Zahra, som hon hyser känslor för som hon inte kan förklara. Samtidigt påverkar föräldrarnas och hennes lärares motstånd mot främlingsfientlighet henne, vilket gör att gör tillvaron och samröret med brodern och vännen som också är medlem i ND mer komplicerad. Det finns alltså en tydlig ambivalens hos Noomi som karaktär, där det blir tydligt att det är rädsla som styr de irrationella tankarna och åsikterna, och därmed främlingsfientligheten. När hon sedan lär känna Zahra och hennes historia och bakgrund bättre, inser hon att hon inte sympatiserar med den ideologi som ND står för.

Karaktärerna och dialogerna dem emellan känns för det mesta trovärdiga, och även miljön. Det som jag ställer mig frågande inför är författarens val att använda ersättningsord, då det är uppenbart att Nordland är Sverige, Västermalm är Östermalm och så vidare. Enligt mig blir det mer problematiskt att skapa en parallell och fiktiv värld istället för att förlägga handlingen till reella platser. För även om man såklart gör en naturlig koppling mellan Nordland och Sverige, så är det nödvändigt att benämna saker vid sitt rätta namn för att inte försätta de verkliga problemen vi står inför till en annan och påhittad plats. Det här är såklart endast mina egna åsikter, kanske tolkar någon annan det på ett annat sätt, och kanske har jag helt enkelt missat författarens intention.

Det här är en berättelse som griper tag om en, och som håller sig kvar länge. Det är inte bara det att det fiktiva samhället i boken påminner om hur Sverige ser ut i dag, utan det som berör är hur lätt en ung människa kan påverkas och vilka komponenter som ofta spelar roll i sammanhanget. Det är något som jag tar med mig, och som jag hoppas att fler reflekterar över efter att ha läst boken.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Det här kalla landet Bokomslag Det här kalla landet
Pernilla Gesén
Ungdomsroman
B Wahlströms
2017-03-27
238
Unga vuxna

Det här är en berättelse som griper tag om en, och som håller sig kvar länge. Den skildrar ett samhälle där främlingsfientlighet växer sig starkare, och hur en ung människa påverkas av de här ideologierna och vilka komponenter som ofta spelar roll i sammanhanget.

Tiger Svensson och den hemliga katten

Tiger Svensson och den hemliga katten

Den här boken handlar om Tiger som är i 9-års åldern. Det hon älskar mest är tigrar, och förutom att ha kläder som är tigerrandiga så gillar hon mest att vara hemma och rita tigrar. Hon är till och med döpt efter tigern!

När boken börjar är det sommarlov, och hon ska åka till sin mormor som hon inte har sett sedan hon var bebis, då hon har bott i Afrika där hon har tagit hand om vilda djur. Hennes mormor har köpt ett minst sagt stort hus ute på landet som är helt fantastiskt, men då det måste renoveras så kan de inte bo där. Istället får de bo i ett tält i den tillhörande trädgården.

Snart dyker ännu en till gäst upp, vilket visar sig vara en vårtsvinsunge som Tiger döper till Måndag – detta enligt henne själv för att måndag är början på veckan och hennes vistelse där är början på något nytt. Tiger gillar inte Måndag till en början; hon tycker att hon är ful och lortig och så får hon bo i köket meden hon och hennes mormor måste bo i ett tält. Men när hon får lära känna henne mer och får veta att hon inte har någon familj så tycker hon synd om henne och ger henne en chans vilket utvecklar sig till en fin vänskap mellan djur och människa. Hon blir även vän med grannpojken Tom, och tillsammans får de uppdraget att lära Måndag att bygga bo och att dricka vatten ur en skål.

Men vem är då katten på framsidan av boken, som även får vara med i titeln?

Det är en vit katt som plötsligt en dag bara befinner sig i huset, jamandes så högt och konstigt att barnen tror att det är ett monster i huset. Det är som att katten hör hemma där på ett naturligt sätt, och precis som katter brukar göra bestämt hon sig för att hon ska bo med dem och vara en del av familjen.

Men så mycket mer plats än så får inte katten, vilket kan vara lite vilseledande. Det är vårtsvinet som har den betydande rollen enligt mig, då det är Måndag som påverkar Tiger mest – som lär henne om tålamod, vänskap och ansvar.

En småmysig bok med svartvita illustrationer. Att den endast får två stjärnor i betyg beror helt på mina egna subjektiva åsikter, som alltid. Jag skulle däremot mycket väl kunna rekommendera den som läsning till barn som vill läsa om djur och vänskap, men även som högläsningsbok. Men för mig gav den ett ganska platt och intetsägande intryck, tyvärr.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Tiger Svensson och den hemliga katten Bokomslag Tiger Svensson och den hemliga katten
Sarah Lean
Barnroman
B Wahlströms
2017-01-27
138
6-9 år

En småmysig bok som handlar om djur och hur de kan lära en om ansvar, tålamod och vänskap.

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Hugo och kepskampen – Christina Lindström

Christina Lindströms bok Hugo och kepskampen är en sådan där bok som man lätt kan rekommendera till barn som går på mellanstadiet. Inte för att den innehåller spänning eller rysliga inslag, så som många barn i den åldern vill ha, sådana böcker hittar de ändå utan problem. Nej, den här boken innehåller istället något helt annat, något som jag tror är livsviktigt för barn att få läsa om i den åldern. För både sin egen och för andras skull. Med andra ord skulle man kunna säga att Lindströms bok kan förändra vardagen, på ett positivt sätt.

Handlingen är som sådan:

Hugo är inte som andra barn, inte enligt de andra i alla fall. Han älskar att gå i shorts, fast det är vinter, och han älskar att umgås med andra och att få bjuda dem på sina russin. Det är bara det att ingen vill umgås med honom, och ingen vill ta emot russinen han bjuder på. Hugo förstår inte varför, och även om det här leder till att han alltid är ensam i skolan och hemma så låter han inte det påverka humöret.

När en elevrådsrepresentant ska väljas ut och Hugo tar på sig uppdraget som ingen annan vill ha, förändras plötsligt Hugos situation. Från att ha varit den utstötte blir han tack vare att han lyckas driva igenom ett förslag där eleverna får ha mössor och kepsar på sig på fredagarna, plötsligt populär. Eller populär är kanske att ta i, men de tuffa killarna vill plötsligt hänga med honom och tjejen han gillar verkar se honom på riktigt.

Men det finns en hake med hela den här popularitetsbubblan, något som hotar att inte bara spräcka den för evigt utan även något ännu värre; risken att förlora den enda vän han någonsin haft.

Med detta sagt är Hugo och kepskampen är inte bara en bok om att vara annorlunda och utanför – den handlar om mer än så. Här finns ett budskap om att se bortom den verkligheten som man först ställs inför; att inte bara titta utan verkligen se. För mycket av det Hugo sysslar med är performativitet för att passa in i normen, men även för att överleva vardagen. För trots att han verkar nöjd över att trots inte inkluderas i den sociala gemenskapen i klassen, och trots att han tillbringar rasterna åt att vattna blommorna för hundrade gången så är det knappast nöjd han känner sig. Men det är en performativitet som inte endast handlar om honom själv, utan den handlar minst lika mycket om att skydda dem som bryr sig om honom. Men det är även en historia om att kunna stå upp för den man är och för att göra det som känns rätt för en själv, istället för det som andra tycker är rätt.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Hugo och kepskampen Bokomslag Hugo och kepskampen
Christina Lindström
Barnroman
B Wahlströms
2017-01-27
137
9-12 år

Hugo är en barnkaraktär som man både vill ge en stor kram och en high five. Kramen för att säga att det ordnar sig och att det inte hans fel att alla är dumma. High fiven för att han är så himla cool och originell och för att han har exceptionellt stort mod.

En bok som alla mellanstadiebarn borde läsa; om hur man automatiskt hamnar utanför om man inte passar in i skolans förväntade roller.

Spetälskesjukhuset – Camilla Lagerqvist

Spetälskesjukhuset – Camilla Lagerqvist

Elly bor hos sin farmor i Järvsö över sommaren. Det är tio månader sedan hennes mamma dog, och ända sedan dess har hon hela tiden utmanar ödet med galna upptåg. Det värsta har redan hänt, resonerar hon, och därför spelar det ingen roll vad som händer med henne. Hon är ensam i sin sorg, pappan verkar mest arbeta och storasystern sommarjobbar utomlands. Även om alla i hennes familj är snälla så är det ingen som pratar om det som hänt, och Elly känner inte att hon dela sorgen med någon av dem. Lagerqvist skildrar hur Elly tycker att hon ser och hör sin mamma, och hur hon får en impuls att ringa henne och berätta om saker som hänt eller om råd. Det är bra att berättelsen har en sådan sida med, även om det läggs mest tyngd på det spännande draget.

För spännande, det blir det på en gång! Nära hennes farmors stuga finns två stora huskomplex som nu för tiden fungerar som bostad åt psyksjuka män, men som fram till 1940-talet var ett sjukhus för de som var smittade med spetälska eller lepra som är det ord man använder i dag om sjukdomen.

Det går rykten om att det spökar i huset, och en kväll när Elly smugit dit för att se om ryktena är sanna, öppnas dörren och hon får en skymt av krokiga och såriga händer. Eftersom de som bor där är bortresta finner hon ingen logisk förklaring till vem det kan vara, vilket lockar tillbaka henne för att undersöka saken närmare.

I samma veva stöter hon ihop med Sam, en kille i klassen och hans kusin Marcus som också tillbringar sommaren där hos sina farföräldrar. Innan var hon intresserad av Sam, men ända sedan hon råkade höra hur han gjorde narr av henne på grund av hennes pysselblogg har hon bara känt ilska och irritation när hon ser honom. Berättelsen utvecklar sig så att deras vägar möts fler gånger under sommaren, och vävs samman på ett fint sätt i slutet av berättelsen.

Camilla Lagerqvist har innan skrivit serien Röda Rosorna som skildrar Sverige under andra världskriget. Även i romanen Den vita döden från förra året skildras ett tidigt 1900-tal, då tuberkulosen härjade i Sverige. I hennes nya roman för mellanåldern utspelar sig kärnhändelsen istället i realtid medan sekundärhändelsen utspelas i dåtid, även om den har en stor inverkan på historien som sådan. Ellys möte med Saga är mystiskt och oförklarligt, och det är endast Elly som kan se och prata med henne. De kan endast mötas i det gamla spetälskesjukhuset, och nutiden och de handlingar som utförs 2017 påverkar det förflutna.

Berättelsen har en opersonlig introspektiv berättare; som vet vad huvudkaraktären Elly gör, ser, känner och tänker. Att man får tillträde till hennes inre värld gör att hon blir flerdimensionell och inte så statisk som hon annars skulle ha varit. Hennes känslor inför sin döda mamma är ett bra exempel på att man kommer henne som individ nära, och det här samt den historiska aspekten lyfter berättelsen och gör att den inte blir en i mängden bland de otaliga mellanåldersböcker som ges ut i skräckgenren.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Spetälskesjukhuset Bokomslag Spetälskesjukhuset
Camilla Lagerqvist
Barnroman
2017-01-27
154
9-12 år

En ny spännande mellanåldersbok med en historisk touch!

Pojken på bergets topp – John Boyne

Pojken på bergets topp – John Boyne

Jag märker att jag på sistone av någon anledning har dragits till barn- och ungdomsromaner som handlar om krigstider, och som skildrar barnets perspektiv av en värld i kaos. Jag har ju för bara ett tag sedan skrivit om Morpurgos Flykten från den brinnande staden, och just nu lyssnar jag på Camilla Lagerqvists serie Svarta rosorna, som handlar om Maja och hennes två vänner och hur de genom att vilja hjälpa motståndsrörelsen mot nazisternas framfart blir indragna i livsfarliga situationer. Böckerna är så välskrivna och spännande att jag snart bara måste skriva om dem här på bloggen!

I alla fall, jag har precis läst ännu en ”krigsbok”. Den här är skriven av författaren John Boyne, som även innan behandlat ämnet om hur unga pojkar påverkas av ett världskrig. Berättelsen följer en kronologisk ordning, och börjar med att vi får möta protagonisten Pierrot när denne är en ung pojke i slutet av 30-talets Paris. Hans tyska far är traumatiserad av första världskriget, har alkoholproblem och är nästan aldrig hemma. Och är han det så är han hotfull och aggressiv. När han äntligen flyttar för gott infinner sig ett lugn och Pierrot är lycklig – han har sin bästa vän Anshel, en döv judisk pojke som kompletterar honom väldigt bra och som älskar att skriva ner de historier Pierrot berättar. Lyckan blir dock inte långvarig, och snart vänds hela hans tillvaro upp och ner. Pappan blir påkörd av ett tåg och dör, och strax därefter avlider även hans mamma i en lungsjukdom. Endast sex år gammal hamnar Pierrot på barnhem, och strax därefter hör hans faster från Österrike av sig och vill att han ska bo hos henne. Hon arbetar som hushållerska på ett godset Berghof; och det visar sig snart att herrn i huset är Adolf Hitler. Fastern Beatrix tvingar Pierrot att byta namn till Pieter, och namnbytet markerar en övergång till ett annat liv; en ny identitet. Uppmärksamheten från Hitler matar den innerliga längtan att bli sedd; och makten samt känslan av att höra till gör att Pierrot utan att ens reflektera över det går från att vara empatisk och vänlig till att bli barbarisk och hänsynslös. Eller det där var en sanning med modifikation. För Pierrot, eller Pieter som han nu blivit, känner faktiskt ånger och en viss ambivalens vid vissa tillfällen då han är den direkta orsaken till att människor råkar illa ut. Men det här är något som han snabbt skakar av sig, och intalar sig att det är rätt och moraliskt att till varje pris göra sin ledare nöjd och därmed vara trogen sitt land.

Det som är romanens styrka är just hur författaren lyckas hur en ung människa helt går emot sina principer och sin människosyn för att få känna någon sorts tillhörighet. Pierrot är en komplex karaktär, som slits mellan gott och ont och att göra det rätta – och även om hans situation är extrem så tror jag att många unga läsare kan känna igen sig i känslan att gå emot det man egentligen tycker och känner; för att bli accepterad och för att komma högre upp i hierarkin. Det som är så fängslande med berättelsen är just det att man under läsandets gång blir tvungen att ställa sig frågan vilka faktorer som egentligen spelar in när en människa göra de val som definierar oss som antingen goda eller onda individer. Går det att bli förlåten trots det oförlåtliga? Går det att glömma och gömma de djupa ärr som man orsakat, och blicka framåt?

Även fast det är en ohygglig berättelse är det även en otroligt viktig bok, och jag hoppas att den kommer i händerna på många – speciellt unga läsare!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Pojken på bergets topp Bokomslag Pojken på bergets topp
John Boyne
Ungdomsroman
B Wahlströms
2016-01-25
189
12-15 år

En stark berättelse om vänskap och förlåtelse, som väcker frågan om vilka faktorer som spelar in när människor begår onda handlingar.

Flykten från den brinnande staden – Michael Morpurgo

Flykten från den brinnande staden – Michael Morpurgo

I den här boken återkommer det tema som har blivit ett signum för Morpurgos författarskap – nämligen ett djurs vänskap och deras otroliga förmåga att läka oss människor och få oss att klara av sådant som vi egentligen inte tror oss klara av. Samtidigt står de för godheten på den här planeten, den pålitliga och trofasta.

Berättelsens röst är Lizzies, eller Elizabeth som hon egentligen heter. I nutid är hon en gammal dam som vårdas på ett sjukhem; och där finner hon i sköterskan och hennes son inte bara vänskap utan också en likhet till sin egen mamma och lillebror Karli. Det här gör att hon för första gången berättar sin historia om flykten från sin barndoms stad Dresden, som bombades sönder av amerikanarna under andra världskriget, och allt som hon upplevde under den långa vandringen ut på landsbygden. Det visar sig bli en svår uppgift, inte endast för att det är kallt och de saknar mat, utan även för att hennes lillebror är astmatiker och lätt blir sjuk. Men även för att de med sig har en elefant! Elefanten heter Marlene (efter Marlene Dietrich), och kommer från det zoo där mamman, som kallas Mutti, arbetar som djurskötare. Då kriget till slut nådde Dresden var man tvungna att skjuta alla djur, men eftersom Marlene var som ett barn för mamman, såg hon ingen annan utväg än att ta henne med sig. Även om Marlene är en god hjälp då Karli kan rida på henne, innebär hon även en fara på grund av sin storlek och andra människors misstankar. Lättare blir det inte när de på grund av vissa omständigheter även får med sig en kanadensisk soldat på sin vandring.

Den som även läst och uppskattat Morpurgos senaste bok Min vän skuggan, blir inte besviken. För liksom den är det här en viktig bok, inte bara för att den skildrar ännu ett krig ur ett barns synvinkel, utan även för att den visar att det finns hopp, även i den mörkaste av stunder. Det enda jag kan anmärka på är att läsningen ibland känns tråkig, då boken innehåller flera liknande partier som skildrar de till synes ändlösa vandringen – hunger, frusenhet och skoskav. Det kan även vara svårt för ett barn i åldern 9-12 (som är den ålder som är bokens målgrupp) att känna igen sig i de situationer som karaktärerna befinner sig i, och därmed göra att de därför tappar läslusten. Men med det sagt så behöver det absolut inte betyda att det är så, jag tror även att många barn finner det intressant och spännande att få ta del av någon annans liv och upplevelser, speciellt när det är en tid som de själva inte känner till så väl.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Flykten från den brinnande staden Bokomslag Flykten från den brinnande staden
Michael Morpurgo
Barnroman
B Wahlströms
2016-09-28
211
9-12 år

Andra världskriget har nått Dresden, och 16-åriga Elizabeth och hennes familj är tvungna att fly. Med sig på vandringen har de Marlene, som är en elefant från stadens zoo där mamman arbetar. En bok som innehåller både spänning, bra budskap och fina svartvita illustrationer.