Browsed by
Tagg: Astrid Lindgren

Författarbiografi – Astrid Lindgren

Författarbiografi – Astrid Lindgren

astrid_lindgren_1924I och med att Astrid Lindgren skulle ha fyllt 109 år den 14 november, vill jag uppmärksamma både hennes person och författarskap. Lindgren inte endast den författaren som betytt mest för barnlitteraturen efter andra världskriget, hon har även betytt mycket för mig personligen genom olika stadier i mitt liv, både som barn och vuxen. Men jag har även i Astrid Lindgren upptäckt en människa som jag känner ett släktskap med – utan att ens ha träffat henne. Och för detta vill jag skriva några rader för att hylla den här fantastiska kvinnan.

Det är en utmaning att skriva en kortfattad biografi över människan och författaren Astrid Lindgren, både för att det finns så mycket skrivet om henne och hennes verk, men även för att hon var en väldigt komplex individ, i alla fall är det så jag uppfattar henne. För å ena sidan har vi upprorskan Astrid, som gick emot strömmen som ung ensamstående mamma; vi har karriärskvinnan Astrid som först arbetade på tidning och sedan både gav ut böcker och arbetade på förlag och som blev den stora författarinnan med hela Svenska folket och världen, samt allt som hör det till så som media och kändisskap. Men vi har också människan bakom allt detta, en ganska introvert kvinna som tyckte mest om att vara ensam i tystnaden, som helst ville vara i naturen och långt ifrån storstadens brus. Min text har blivit till genom att jag läst biografierna Astrid Lindgren – en levnadsteckning och Jens Andersens Denna dagen, ett liv, samt Lindgrens dagbokanteckningar i Krigsdagböcker 1939-1945 samt brevväxlingen med Louise Hartung som återgetts i Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Mitt mål är inte för att täcka hela Lindgrens liv och författarskap utan istället få med de viktigaste punkterna. Om det finns några faktafel, så är det helt och hållet mitt eget fel.

Den idylliska barndomen och dess abrupta slut

Astrid Lindgren (född Ericsson) föddes torsdagen den 14 november år 1907 i Näs i Vimmerby. Hon föddes i den stora sängen där hennes pappa brukade sova, och den här sängen sov hon i när hon barndomsbild på astrid lindgrensom vuxen besökte sitt barndomshem. Hon växte upp på gården tillsammans med sina föräldrar Samuel August och Hanna samt syskonen Gunnar, Stina och Ingegerd samt djur, pigor och drängar. Till Gunnar, som endast var ett år äldre, hade Astrid en speciell relation livet igenom, och de två var de som ”bestämde” över de två yngre syskonen. Astrid skildrar sin barndom som en idyll; som trygg och säker med mycket kärlek och lek – men även hårt arbete – och den här lyckliga tiden där hon lärde sig om ”levandets villkor”fungerade som inspiration för många av de berättelser hon skrev, framförallt böckerna om Bullerbyn. Fadern skildras som en person med oerhörd empati och någon som verkligen tyckte om barn. Modern var istället den som kunde vara sträng och som bestraffade barnen då de gjorde något ofog, men det påpekas att hon aldrig skällde på barnen för minsta lilla och lät dem ofta vara fria och utforska världen på egen hand. På gården fanns Edit, som var dotter till en av drängarna, och det var hon som öppnade dörrarna till litteraturens värld, då hon läste högt för de andra barnen på gården. Men var då barndomen så idyllisk som den framställs? Enligt Margareta Strömstedt som 1977 skrev en biografi över författarens liv (som sedan gavs ut 1999 och 2003), finns det ingen tvekan om att så var fallet. Strömstedt som var Lindgrens vän under tre decennier menar att Astrids syskon bekräftar den lyckliga, och unika barndomen på Näs.

Men någon gång måste dock barndomen ta slut, och även om Astrid utrycker det som att detta skedde redan när hon var runt tolv tretton år och upptäckte att hon inte kunde leka längre, då är det först år 1926, när Astrid är 18 år, som den får ett abrupt slut. Det var då som hon hamnade ”i olycka” som man sa på den tiden. Hon blev gravid utan att vara gift, och inte nog med det så var barnets far hennes gifta chef Reinhold Blomberg på tidningsredaktionen Wimmerby Tidning där Astrid hade fått sitt första arbete. Astrid trädde därmed in i vuxenvärldens allvar och fick uppleva hur människor pratade bakom hennes rygg och skvallrade. Det här måste ha varit smärtsamt, speciellt då det inte bara drabbade henne själv utan även de älskade föräldrarna. Astrid mor Hanna sa ofta att man skulle hålla saker och ting inom familjen, och antagligen var det därför som hon valde att flytta till Stockholm innan graviditeten började synas alltför väl.

Astrid deklarerade dock tydligt att hon inte ville ha ett förhållande med Reinhold Blomberg,  och det främsta skälet tycks vara att han har ett behov av att äga och ha henne; något som hon inte kunde acceptera. Bland annat så hade han förbjudit henne att gå ut och dansa i storstaden, och ansåg inte att hon borde borde gå sekreterarutbildningen som hon påbörjat för att lära sig stenografi och maskinskrivning. Astrid ignorerade dock Blomberg och hans försöka att få henne att bli sin fru, och valde istället att lita till sig själv och sin förmåga.

Astrid åkte till Danmark för att föda, och Lasse som föds tidigt i december stannar kvar på Håbets allé med sin fostermor i tre år. Trots att det här skapade ångest och sorg inom henne, åkte hon tillbaka till Stockholm och fortsatte sin utbildning som om inget hänt, och får 1927 anställning på Svenska Bokhandelscentralens Radioavdelning. Men hon åkte ofta och hälsade på sin son, och de dyra resorna bidrog till att att kontorslönen snabbt tog slut. 1931 gifter hon sig med Sture Lindgren, en nio år äldre kontorschef. Lasse har flyttat hem, dottern Karin föds 1934 och ljuset verkar nu återvända till Astrids liv. Men så bryter andra världskriget ut, och läget i världen kommer att påverka henne mycket; framförallt för att hon fått arbete som ”granskare” på avdelningen för brevcensur och därmed fick inblick hur eländigt läget såg ut för så många människor. Trots de dystra sinnesstämningarna så känner Lindgren dock lycka när familjen 1941 flyttar till våningen på  Dalagatan 46, ett hem som för henne innebar trygghet och glädje. Här kom Astrid att bo resten av sitt liv.

Yrkeskarriär och författarliv

Nu får vi backa några år, för Astrids författarkarriär tog egentligen fart redan innan andra världskrigets början och flytten till Dalagatan. För tack vare sin bror Gunnars kontakter började hon skriva julberättelser för julhäftet Landsbygdens jul, och skrev där mellan åren 1937-1942. Sammanlagt blev det 15 kortprosatexter, men dessa berättelser är inget som brukar räknas till hennes produktion, framförallt för att hon själv var mycket kritisk till dessa sagor som enligt henne inte höll en textmässig kvalitet, och inte heller innehåller dessa texter den röst och ton som är så karaktäristiskt för Lindgrens författarskap. Texterna kritiserades även av kritiker, som menade att dessa producerades i en sagofabrik och de ansågs vara tillfällighetssagor och triviallitteratur; utan originalitet eller fantasifulla inslag. Men det finns en berättelse som skiljer sig från de övriga: 1937 skrev Lindgren Maja får en fästman, och den här berättelsen är viktig på grund av den aspekten att den är den första berättelsen som hade Lindgrens så specifika barnperspektiv och berättarteknik; där barnets upplevelser och verklighet är i centrum.

1944 skickas manuskriptet till Pippi Långstrump in till Bonniers bokförlag, vilka refuserar den med orden om att då man redan bestämt utgivningen för två år framåt inte kunde ge ut boken. Egentligen handlade det om oenighet bland en lektör och förlagsförläggaren, som tyckte att berättelsen var alltför avancerad för små barn. Som tur var fick Lindgren och Pippi sin revansch. Astrid hade vunnit första pris i Rabén & Sjögrens manustävling samma år med Britt-Marie lättar sitt hjärta, och fick därmed ge ut den som bok. Detta edde till att hon blev god vän med en av jurymedlemmarna, nämligen Elsa Olenius, som även var barnbibliotekarie och en riktig eldsjäl när det kom till litteratur för barn och unga. Elsa såg den potential som fanns hos Lindgren, och uppmanade henne att även skicka in Pippi-manuskriptet till en tävling inom barngenren. Pippi vann första pris, och utgivningen ledde till en rekordsuccé där Lindgren åkte runt på högläsningsturné och där boken sålde så bra att förlaget som innan varit nedläggningshotat, nu kan fortsätta. Hans Rabén anställer Astrid som förlagsredaktör, och därmed är hon både författare och yrkeskvinna. Flera böcker skrivs de följande åren, bland annat Alla vi barn i Bullerbyn och Mästerdetektiven Blomkvist, som även den vinner pris.

Ensamhet och produktivitet

Men allt var inte oändlig lycka i Astrid Lingrens liv, trots framgångarna. Äktenskapet började krackelera då det upptäcktes att Sture varit otrogen och drack för mycket. Trots det så verkar det som om Astrid såg mellan fingrarna, och lät det passera. Kanske var det så att hon skapade sitt eget liv, sin egen sfär med skrivandet, litteraturen och barnen och sedan även barnbarnen där hon kunde vara lycklig. Hon har sagt att hon aldrig var förälskad i Sture, men att hon ändå älskade honom som vän och livskamrat. Sture dog på grund av skrumplever 1952 endast 53 år gammal, och tiden därefter påverkade Astrid mycket då ensamheten blev mycket påtaglig, speciellt ute vid sommarhuset i Furusund. Ensamhet var annars något som Astrid uppskattade; ett tillstånd där man kunde hämta styrka och kraft och där  kreativiteten var som störst. Ett sätt att skingra de melankoliska tankarna efter Stures död var att arbeta hårt, och förutom förlagsarbetet skrev hon bland annat klart Mio min Mio (1954), var med i radioprogram och skrev radioföljetonger. Även Rasmus på luffen och Karlsson på taket skrevs under de kommande fem åren.

En sällsam vänskap

jag har också levat1953 hade Astrid Lindgren besökt Zurich tillsammans med Elsa Olenius, för att medverka i ett en internationell barnlitteraturkongress (det var då IBBY bildades). Med på kongressen var Louise Hartung, som arbetade i Berlins ”Haupjungendamt”; en organisation som arbetade för att läka de sår som kriget hade orsakat barn och unga. Hartungs arbete bestod bland annat av att hålla i läsecirklar en gång i veckan, där högläsningen av utvald barnlitteratur skulle fungera som både inspiration och medicin för barnen. Många av de titlar som valdes ut var skrivna av Lindgren, och eftersom Astrid var ute på en Tysklandsturné för att lansera de böcker som blivit översatta hade Hartung bjudit in henne till Berlin för att prata om sitt författarskap och läsa ur Pippi Långstrump. Hartung erbjöd Lindgren att bo hos henne, och deras första möte blev startskottet för en tio års lång vänskap. De reste ihop och besökte varandra, men till största del bestod deras vänskap av de 600 brev som de skickade till varandra. Redan från första början klargjorde Hartung att de känslor hon hyste för Astrid var mer än vänskapliga, med även om Astrid inte besvarade dessa så höll deras starka vänskap ända till Louise Hartungs död 1965.

I Louise hittade Astrid en människa som liksom hon hyste stor vördnad för litteraturen och de stora frågorna i livet, och breven innehåller intelligenta och intellektuella samtal. Vänskapsrelationen och Hartungs uppvaktning innebär att en ny värld skapas för Astrid, en värld som skiljer sig från den som hon är van att leva i. Samtidigt som det är smickrande med uppskattningen och alla de presenter som skickades, klargör hon för Hartung att det deras relation inte kommer att bli annat än vänskaplig. I Louise hittade Astrid en sällsam vänskap, någon att anförtro sig åt och dela sina djupaste intressen med, och därmed kände ett släktskap med.

Döden, döden

Den största tragedin i Astrids liv var när hennes son Lasse dog 1986, till följderna av cancer. Andersen menar i sin biografi över Lindgren att Lasse varit hennes största lycka och sorg i livet, och att berättelser som Mio min mio där karaktären är en ensam föräldralös pojke har kommit till just på grund av de känslor hon haft inför sin sons första år, där för Astrids tillvaro präglades av ständig våndan och oro.

Förutom att värna om barn och barnens litteratur, spelade djur och natur stor roll för henne och hon engagerade sig i både i miljö och djurrättsfrågor. Andersen förvånas i biografin Denna dagen, ett liv över att hon aldrig förknippades med eller benämndes som ”ekofeminist”, då hon under 90-talet deltog i debatter om både kvinnans förtryck under patriarkatet och miljön.

1998, i maj månad, drabbades Astrid Lindgren en stroke som innebar att hon inte kunde klara sig själv längre, utan alltid var beroende av en vårdare. Den 28 januari 2002 klockan 10 på förmiddagen avled hon, i sin säng hemma på Dalagatan 46. Strömstedt menar att vuxendelen av Lindgrens liv orsakade mycket smärta och sorg, och att hon därför alltid hade en längtan tillbaka till barndomens landskap, och att den vuxna rollen ofta gjorde henne melankolisk. Barndomens fantastiska och förtrollande land, samt den smärta och sorg som Astrid Lindgrens liv innefattade, märks tydligt i hennes författarskap där både gränslös glädje och olidlig sorg skildras. Och det är kanske det som gör hennes författarskap så stort : just det att det i sin helhet avspelar livet och vad det innebär att vara en människa. För utan den där rivande sorgen kan vi inte heller uppleva den största lyckan.

astrid lindgren gravsten


Länkar

Astrid Lindgren-sällskapet

På Astrid Lindgrens-sällskapets hemsida hittar du mer information om Astrid och om hennes författarskap. Du kan du även bli medlem, vilket innebär att du tre till fyra gånger per år får ett medlemsblad med information om nyutkomna böcker och mycket annat. Man får även erbjudande om publikationer framtagna speciellt för Astrid Lindgren-sällskapets medlemmar och mycket mer. På sidan kan man även boka biljetter för visning av Dalagatan 46 (OBS! Det gäller att vara ute i god tid då platserna tar slut fort!)

http://www.astridlindgrensallskapet.se

Astrid Lindgrens Näs

På den här hemsidan hittar du information om guidningar av barndomshemmet, utställningar samt om trädgårdarna.

http://www.astridlindgrensnas.se/sv/hem

 


Källor

Andersen, Jens (2014). Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm : Norstedts
Bjorvand, Agnes-Margrethe & Aisato, Lisa (2016). Astrid Lindgren. Stockholm : Modernista
Lindgren, Astrid (2015). Krigsdagböcker 1939-1945. Lidingö : Salikon förlag
Lindgren, Astrid och Louise Hartung (2016). Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Sammanställd och redigerad av Jens Andersen och Jette Glargaard. Lidingö : Salikon förlag
Strömstedt, Margareta (2003). Astrid Lindgren. En levnadsteckning. Stockholm : Rabén & Sjögren
BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Ronja Rövardotter som seriealbum

BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Ronja Rövardotter som seriealbum

Det sista Astrid Lindgren-tipsen för den här veckan består av ett seriealbum. Ronja Rövardotter – åskvädersbarn en den första delen av fyra i en ny tecknad serie för barn, som utgår ifrån den nya tv-serien gjord av Goro Miyazaki. Trots att bara tanken på att göra om de älskade karaktärer som jag växt upp med under 80-talet skrämmer mig till sömnlöshet, måste jag säga att seriealbumet (och tv-serien) är otroligt lyckat. Animeformatet för att det känns som en härlig uppfriskning och förnyelse av berättelsen, där Ronja ändå har fått behålla sin kvickhet och intelligens, samt att hon fått en pigghet som man väl får säga är karaktäristiskt inom anime. Även om karaktärerna inte går att känna igen vid en första anblick – Vildvittrorna har bland annat fått ett mer mänskligt utseende med kvinnohuvuden – så håller sig berättelsen nära originalet. Det här gör att man även som nostalgiker inte kan annat än att älska seriealbumet. Jag tror även att den nya dräkten kommer att locka barn att läsa serien, och även få dem som annars hade gått miste om Ronja Rövardotter att få tillgång till den här fantastiska berättelsen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn Bokomslag Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn
Ronja Rövardotter del 1
Astrid Lindgren
Serie
Rabén & Sjögren
2016-09-01
104
6-9 år

Ronja Rövardotter som seriealbum, med animeillustrationer.

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung

Det kommer många nya böcker om Astrid Lindgren just nu; förra året kom biografin Denna dagen, ett liv, samt Krigdagböcker 1939-1945, och i år har man gett ut den första delen av Ronja Rövardotter som seriealbum, utifrån den nya tv-serien. Man har även utifrån denna gett ut originaltexten i en nyutgåva med nytt omslag, vilken innehåller illustrationer av Katsuya Kondo. Nu i november kom boken Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung, en 558 sidor lång sammanställning av de brev som Lindgren och Hartung skrev till varandra från 1953 till 1964.

Vem var då Louise Hartung, och hur kom det sig att de två började brevväxla? Hartung var en före detta konsertsångerska, som arbetade med barn och ungdomskultur inom Jugendamt i Berlin. I efterkrigets Tyskland ville man satsa på barn och unga som hade ”nazifierats” av Hitler; man vill att de skulle lära sig etik och moral i en tidig ålder. Ett projekt var de läsecirklar som Hartung höll i en gång i veckan, där syftet även var en sorts ”läkande högläsning”, då många barn såklart traumatiserats av kriget. Bokttitlarna hade Hartung själv valt ut, och ofta var det böcker skrivna av Astrid Lindgren, och det var också därför som hon bjöds in till Berlin 1953 för att prata om sitt författarskap. Under sin vistelse bodde Astrid hos Hartung, och en stark vänskap uppstod på en gång.

Lindgren och Hartung verkar båda ha funnit den vän som de så länge väntat på; någon som de kunde samtala med om allt – litteratur, men även livet och vad det innebär att leva. För vännerna hade inte bara kontakt genom brev, utan de sågs även några gånger då de hälsade på varandra eller reste ihop. Men det är mestadels genom sin brevkorrespondens som de hade kontakt. I de 600 breven (alla återfinns inte i boken, utan ett urval har gjorts) finns en dialog om bland annat politik, drömmar, vardagen och om litteratur. Det är en trevlig läsning; för det ger läsaren en bredare bild och en djupare förståelse av barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Jag visste redan innan jag började läsa boken att Hartung var förälskad i Lindgren, och att hon varit det sedan första gången de sågs, men även att dessa känslor inte var besvarade. Det här blir tydligt i breven, även om jag är medveten om att många av Hartungs mer desperata och känslosamma brev valts bort. Det blir nästan plågsamt att läsa, då man vet att det är en person som trots att åren går aldrig slutar att hoppas på att ett mirakel ska ske. Under de här elva åren skickar hon färska blommor, dyr parfym och andra presenter till Astrid, och det är inte så svårt att tänka sig att denna uppvaktning och uppmärksamhet till slut måste ha påverkat Astrid på något annat sätt än positivt, som det var från början. För Astrid Lindgren var inte ute efter ett kärleksförhållande med Louise Hartung, och det klargjorde hon flera gånger. Istället, tror jag i alla fall, var hon ute efter den där sällsamma känslan av samhörighet, det som man upplever en gång i sitt liv om man har tur. Och för att upprätthålla den känslan tror jag att hon hellre fortsatte att ha kontakt med Hartung, trots viss oenighet, än att avsluta vänskapen och därmed en mycket viktigt relation.

Det här är inte en bok man läser ut på en kväll, eller en vecka för den delen. Istället är den som en god karamell som man kan suga länge på; och gärna återkomma till igen efter en tid. Om man har läst Andersens förra bok Denna dagen, ett liv, känns den här boken som ett måste om man vill komma ännu närmare människan Astrid Lindgren.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung Bokomslag Jag har också levat! : en brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung
Astrid Lindgren & Louise Hartung. Sammanställd av Jens Andersen & Jette Glargaard
Författarbiografi
Salikon Förlag
2016-11-01
Vuxna

I den här nya boken som är sammanställd av författaren till biografin Denna dagen, ett liv, får man ta del av brevkorrespondensen mellan Astrid och väninnan Louise Hartung. Ett måste för den som vill få en fördjupad bild av människan Astrid Lindgren.

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.” – Astrid Lindgren

Mio, min mio – en modern konstsaga som ifrågasätter och skapar igenkänning

Mio, min mio – en modern konstsaga som ifrågasätter och skapar igenkänning

Det är nästintill en omöjlig uppgift att endast välja en favorit bland Astrid Lindgrens sagoskatt, det finns ju så mycket bra och berättelserna är så olika att man kan hitta något man gillar i nästan allt hon skrivit (även om jag har väldigt svårt för just Karlsson på taket). Men om jag måste välja så är min favorit nog ändå Mio, min mio. Mitt val kan nog förklaras med egna subjektiva erfarenheter som liknar protagonisten Bosses. Jag liksom Bosse saknar biologiska föräldrar och har vuxit upp i fosterhem; men även om jag till skillnad från Bosse hade turen att hamna i ett bra hem, så har jag ändå alltid brottats med de känslor som följer med att att bli bortlämnad. Liksom Bosse har även jag haft fantasier av att min pappa skulle vara en fantastisk och betydelsefull person som snart skulle dyka upp i mitt liv. Så var det naturligtvis inte, och så är det inte heller för Bosse. Men i fantasin kan allt hända, och det gör det också i Lindgrens berättelse – och även om det verkliga slutet förmodligen är hemskt så finns ändå en stund där på bänken där allt är möjligt, och därmed öppnar sig en helt annan värld. En värld där hans pappa som är kung tar emot honom i Landet i fjärran, som är en värld fylld av värme, skönhet och vänskap. Men det är även en värld som innehåller ondska – precis som våran, där Bosse får möjlighet att besegra det onda och därmed bli fri och lycklig. Även om berättelser som Mio, min mio och Bröderna Lejonhjärta innehåller mörka inslag så tror jag att Lindgren använde detta på ett medvetet sätt just för att barn skulle kunna känna en sorts igenkänning och koppling till den värld de själva lever i.

Bruno Bettelheim menade ju just att sagan har en terapeutisk betydelse för barnet, då de kan känna igen sig i protagonisten och applicera sin egen tillvaro och situation på sagan de läser. Han menade även att de mörka inslagen gör att barn kan bearbeta svåra frågor som hör livet till. Även sagans specifika berättelsestruktur leder till igenkänning och därmed en sorts trygghet då barnet vet vad som kan tänkas komma i berättelsen, men de får även genom att känna till strukturen en möjlighet att ifrågasätta det här mönstret. Mio, min mio kan sägas vara en modern konstsaga som uppfyller det terapeutiska behovet genom att återknyta till den traditionella sagans form och struktur. Den sätter barnets situation i centrum, och problematiserar hur samhället och vuxenvärlden osynliggör de ”svaga” barnen; de föräldralösa och de som därför per automatik är utan makt att bestämma över sitt liv.

Berättelsen inspirerats tydligt av folksagan, och här finns flera intertextuella kopplingar till den traditionella sagan. Det här förtydligas genom Bosses förkärlek till sagor; att han läser sagor i smyg då tant Edla inte tycker om fantasier, och genom att han applicerar sagans form och attribut på sin egen situation. Det finns en stark kopplingen mellan den verkliga världen och fantasin genom hänvisningar till den nyligen av Bosse lästa Tusen och en natt, vilken återkommer genom hela berättelsen –  fantasilandet benämns till ”Landet i Fjärran” och tiden där pågår i ”tusen och tusen år”.
Intertextuella kopplingar sker även genom att husen ser ut som ”riktiga sagohus”, Nonnos farmor ser ut som en ”sagofarmor”, brunnen viskar sagor varje kväll och det är genom den som Mio får veta sitt uppdrag. Här finns många av de vanliga sagoattributen, så som guldäpplet som står för utvaldhet, anden, rosengården, osynlighetsmanteln och den hjälpande naturen. Även medhjälparna så som Jum-Jum, väverskan, svärdsmidaren samt hästen Miramis som kan flyga hämtar Bosse från de sagor han har läst. Paralleller och litterära allusioner till traditionella sagor underlättar för läsaren att hänga med i handlingen, och den litterära genren sagan fungerar som intertext och fungerar som lässtrategi.

Även fast berättelsen till största delen utspelar sig i Bosses fantasi, så är utgångspunkten ändå pojkens egna situation och erfarenhet. Genom sagovärlden skapar Bosse en motbild till den verkliga världen, där han känner sig oälskad, ensam och blir retad av andra pojkar. Den onda riddar Kato kan associeras till hans styvpappa som aldrig visar kärlek eller känslor. Bosse för även hela tiden en dialog mellan fantasivärlden och den riktiga världen, och tydliga paralleller finns mellan personerna i hans närhet i verkligheten och de som finns i fantasivärlden.

Berättandet sker i första person och i jag-form; det är Bosse som är vår fokalisator och berättar om det som har hänt honom och han gör det genom ”direct discourse”, det vill säga det är med hans egna ord vi hör honom tänka, genom ”direct thought”, det är Bosses egna medvetande vi följer genom berättelsens gång.

Litteraturprofessorn Maria Nikolajeva menar att det typiska handlingsförloppet för barnlitteraturen följer mönstret ”hem – uppbrott hemifrån – äventyr –hemkomst”. Nikolajeva uttrycker här att det är hemmet som är det trygga, men att äventyret lockar då hemmiljön är tråkig. Vladimir Propp menar även han att det finns ett grundläggande mönster i sagor, men han betonar att det ofta handlar om en konflikt som ska lösas genom att hjälten ger sig av på ett uppdrag eller får en uppgift som han måste klara av, samt att denne möter motstånd men även hjälp på sin väg, och att temat är en kamp mellan det goda och det onda. Mio, min mio går dock ifrån den traditionella strukturen att hemmet skulle vara en trygg punkt i tillvaron, och kan därför sägas utmana mönstret. I det otrygga  tar berättelsen istället fart; det är tillvaron i hemmet som sätter igång protagonisternas fantasi, för att lösa konflikten med vuxenvärlden. Bosse trivs inte i sitt fosterhem, och genom att skickas ut för att handla skorpor får han en chans att skapa en annan verklighet för en stund.

Att konstsagan återanvänder och utvecklar folksagan märks i berättarmönstret och det finns typiska ”arketypiska mönster” som är återkommande. Influensen märks tydligt när man
granskar gestalterna; den gode fader konungen, den onde riddar Kato, medhjälparen Jum-Jum. Mio, min Mio kan sägas härstamma från folksagans hjältesagor; där kampen mellan gott och ont är i centrum. I konstsagan finns dock en mer konstnärlig medvetenhet, och även om den liknar folksagan så finns här en verklighetsförankring och ett mer individuellt gestaltning, vilket märks främst i personskildringen.

Karaktärerna är även mer komplexa i konstsagan, vilket märks då riddar Kato är inte endast ond, utan skildras i slutet som en karaktär som trots sin ondska längtar efter att vara god:

Se till att du träffar hjärtat, skrek han. Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont. […] Jag såg att riddar Kato längtade efter att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv (Lindgren, 1981, s. 162).

Mio, min mio kan alltså genom den realistiska skildringen blandat med olika grad av fantastiska inslag sägas återanvända till sagans berättelsestruktur för att genom dess välkända mönster sätta barnet som individ i centrum, men även för att ifrågasätta sagans form och budskap. Lindgren sätter barnet i centrum för läsningen med intentionen att förutom att få barnet att känna igenkänning även vända sig till den vuxne läsaren med sitt samtidiga tilltal. Genom barnperspektivet kritiseras samhället och istället för att idyllisera sätter hon fingret på de problem som faktiskt finns i stor utsträckning i det samhälle vi lever i, och som absolut inte får ignoreras, glömmas och gömmas bort.

Mio min mio Bokomslag Mio min mio
Astrid Lindgrens samlingsbibliotek
Astrid Lindgren
Barnroman
Rabén & Sjögren
2003-07-01
184

BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Ny underbar illustrerad bok om Astrid Lindgren

BIBLIOTEKARIEN TIPSAR – Ny underbar illustrerad bok om Astrid Lindgren

I dag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 109 år, och jag tänkte använda den här veckan till att uppmärksamma henne som både människa och författare genom att posta både recensioner, analyser, citat och en biografi.

Jag vill börja veckan med att tipsa om den här fantastiska illustrerade biografin över Astrid Lindgrens liv. Den lättlästa faktatexten både sammanfattar det viktigaste ur Lindgrens liv och gör människan bakom succén mer levande genom personliga skildringar och citat. Tillsammans med de vackra och trogna akvarellmålningarna är boken oslagbar och ett måste för både vuxna och barn!

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Astrid Lindgren Bokomslag Astrid Lindgren
Agnes-Margrethe Bjorvand & Lisa Aisato
Biografi
Modernista
2016-09-15
106
6-9 år

Nyutgiven biografi över Astrid Lindgrens liv där fakta kombineras med underbara illustrationer i akvarell. Boken riktar sig till barn och unga, men den passar utmärkt även till vuxna!

Citat om litteratur

Citat om litteratur

”Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.”

– Astrid Lindgren

 

(Foto: Jacob Forsell)