Browsed by
Tagg: Alfabeta Bokförlag

Osynliga Emmie – Terri Libenson

Osynliga Emmie – Terri Libenson

Terri Libensons bok är utformad som en blandning mellan serieroman och grafisk roman; där de två huvudkaraktärerna har tilldelats ett format var. Berättelsen cirkulerar kring Emmi, som är den tystlåtna ensamma tjejen som ingen lägger märke till och Katie, som är social, populär och vars självkänsla är stark. Katie är den med många vänner och coola föräldrar som har tid för henne, medan Emmis är sladdbarnet vars föräldrar nu vill ägna tid åt sina jobb och därför lämnar henne ensam hemma mycket. Hon har en bästa vän, som på grund av att hon är extremt begåvad går andra kurser än henne i skolan – vilket gör att de i princip bara äter lunch ihop. Ett sådant tillfälle bestämmer de sig för att skriva töntiga och klichéartade kärleksbrev till killarna de är kära i. Emmis brev, som är tillägnat Taylor i samma klass, hamnar i helg fel händer när Emmi råkar tappa sitt brev på väg till en lektion. Och för att säga så här: om man redan är en nobody och en looser så gör spridandet av ett omåttligt skämmigt kärleksbrev inte att man blir mer populär precis. 

Katie å sin sida låter inget förstöra hennes perfekta liv, och hon är ständigt positiv och entusiastisk. När det visar sig att Taylor är intresserad av henne är det inget förvånande utan ännu ett bevis på hennes fantastiska tur, då hon såklart gillar honom också. När hon förstår att Emmi blir retad och skrattad åt på grund av brevet, är hon den som självklart står upp och säger ifrån. Anledningen till det här empatiska handlandet? Jo, Emmi kommer ju aldrig att vara en konkurrent mot henne då hon är både snyggare, populärare och mer intressant. 

Det är väl ingen som undgått att dagboksformen fortsätter att vara populär bland barn och unga; och även om böckerna om Nikki med flera finns för tjejer (för att generalisera) så är det roligt att det kommer ännu fler historier om en ung tjej och hennes vardagliga problem. Jagformen bidrar till att Emmies upplevelser  i skolan förstoras på ett sådant där sätt som det gör för personen som är med om dem själv, men som andra runt omkring knappt reagerar på. Som att behöva säga till killar som står i vägen för ens skåp, behöva höja rösten och svara på frågor under lektioner (när man redan är stämplad som den tysta ensamma tjejen), eller behöva höja blicken och sträcka på ryggen när man går genom skolans korridorer (det vet ju alla vi ”osynliga”  som gått i högstadiet hur det känns!).

Det här är en bok där komik och allvar blandas och där utformningen fantasirik. Dessutom är vändningen på slutet genialisk. En bok att läsa både för igenkänning och pepp!

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus

Osynliga Emmie Bokomslag Osynliga Emmie
Terri Libenson
Barnroman
Alfabeta
2018-03-20
192
9-12 år

Det här är en bok där komik och allvar blandas och där utformningen fantasirik. Dessutom är vändningen på slutet genialisk. En bok att läsa både för igenkänning och pepp!

Det är Flanagan och jag – Bo R Holmberg

Det är Flanagan och jag – Bo R Holmberg

Bjarne bor hos sin mormor för andra året i rad, eftersom han inte vill bo i USA där hans föräldrar befinner sig för att göra karriär. Hans mormor är vad man förr hade kallat för häxa; hon har vetskap om de små under jorden, kan stä blod, läsa i kaffesump och hjälper människor med de växter som hon plockar och kokar. Det är mormor som lärt Bjarne hur man stjäl modet av någon; det vill säga gör så att personen i fråga blir helt kraftlös. Det krävs bara att man har något litet som tillhör den man vill göra modstulen, och slår in det med en pinne i en trädstam samtidigt som man säger en speciell ramsa. 

Bjarne och hans bästa vän Flanagan, som egentligen heter Juri, övar varje dag på att härdade – så att deras plågoande Lennys slag inte ska göra så ont, och för att en dag kunna ge igen. I den tomma bagarstugan tränar de boxning efter skolan, och även om de hela tiden blir starkare så behöver de något mer effektivt för att få slut på den terror de är utsatta för. De bestämmer sig därför för att testa om de kan stjäla Lennys kraft och mod.

Men trots att de gör ritualen som man ska, och till och med spikade in pinnen helt och hållet, är allt som vanligt på dagarna: Lenny är fortfarande en bråkstake som med sin styrka skrämmer slag på de andra eleverna, och han ger sig fortfarande på Bjarne och Flanagan när de går hem från skolan. Men så en dag kommer Lenny inte till skolan, och fröken meddelar att han är inlagt på sjukhus då han är mycket sjuk. 

Svartkonsten verkar ha fungerat, men nu blir pojkarna rädda att de istället för att ta kraft ifrån sin fiende har dödat honom. 

Det här är en mellanåldersbok som trots ett sparsamt omfång och en lättläst text inte för den delen snålar in på varken handling eller den språkliga kvaliteten. Det är en fin berättelse om vänskapens betydelse, den första förälskelsen och att mod kan te sig på flera olika sätt.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Det är Flanagan och jag Bokomslag Det är Flanagan och jag
Bo R Holmberg
Barnroman
Alfabeta
2017-09-07
90
9-12 år

En fin och lättläst berättelse om vänskapens betydelse den första förälskelsen och om att mod kan te sig på många olika sätt.

På andra sidan reglerna – Emma Granholm

På andra sidan reglerna – Emma Granholm

Emma Granholm har hyllats av en enig kör för sina tidigare utgivna ungdomsromaner; bland annat Simon & Sophie, Sjutton år och skitsnygg och Ett nytt liv på köpet. För mig är dock På andra sidan reglerna det första som jag läser av henne.

Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Vintlunda, där huvudpersonen Lukas nu bor efter att hans föräldrar bestämt sig för att flytta från Stockholm. Trots att han saknar storstaden och sina vänner där och trots att de andra på den nya gymnasieskolan har känt varandra i en hel termin redan, visar det sig att han genast får nya vänner bland de populära eleverna i klassen. Visst känns det bra att ingå i gemenskapen, men det är ändå något som skaver i honom, vilket inte endast beror på att hans nyfunna vänner verkar ha helt andra uppfattningar om saker och ting utan även på grund av att en tjej i klassen är utfryst. Den här vetskapen gnager i honom, och när han försöker ta reda på varför alla verkar hata henne är det tydligt att det inte är något som bör ifrågasättas, utan bara accepteras. Vilket Lukas såklart vägrar att göra. För vad vore en skönlitterär text utan motiv och en riktigt bra intrig? För intriger, det blir det! 

Granholms På andra sidan reglerna är som sådan ingen unik tonårsroman; den innehåller ungefär samma teman och motiv som många i mängden: hur social status och hierarkier styr och därmed påverkar i vilket fack man hamnar, och därmed blir behandlad. Berättartekniskt sticker den inte heller ut; det är en medelmåttigt roman där författaren använder sig av vanliga stereotyper i sin karaktärsgestaltning, det vill säga: ”den populära men inte så omtyckta”, ”den coola och dumma”, ”den snygga och ouppnåeliga” och ”den snälla men töntiga”. Lukas som karaktär platsar nog in bland ”den vanliga och naiva killen som inte är särskilt snygg men väldigt snäll och moralisk.” Den som man genast förstår ska rädda den olyckliga och oskyldigt dömda flickan och ställa allt till rätta. 

Trots det ganska mediokra textuttrycket och förutsägbara innehållet så berör Granholm ändå ett viktigt ämne när hon skildrar hur en ung tjej blir kollektivt straffad efter att ha blivit anklagad för att ha ljugit om att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Lukas representerar den neutrala och opartiska blicken – genom hans synvinkel ser läsaren en fiktiv verklighet som likaväl kunnat vara en vanlig och verklig vardag där de som är stämplade glider obemärkta och osynliga genom skolans korridorer. Och även om den här boken inte innehar en hög litterär kvalitet, så är det en bok som man hoppas ska nå ut till så många unga läsare som möjligt. För kanske innebär det att någon vågar lyfta blicken. vågar stå emot grupptrycket. Vågar ställa sig på andra sidan reglerna.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

På andra sidan reglerna Bokomslag På andra sidan reglerna
Emma Granholm
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2017-09-12
328
12-15 år

En ungdomsroman som handlar om hur en ung tjej på gymnasiet blir anklagad för att ha ljugit om att ha blivit utsatt av våldtäkt av sin bästa väns pojkvän. Med huvudkaraktärens neutrala och opartiska blick låter Emma Granholm läsaren närma sig det här svåra och jobbiga temat. En roman som borde vara obligatorisk läsning på alla högstadie- och gymnasieskolor!

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Under odjurspälsen – Klara Krantz

Klara Krantz är författaren till ungdomsromanen Ge min arsenik som utkom 2013; en berättelse om femtonåriga Elisabeth som genom att byta namn hoppas på en ny identitet och därmed ett nytt liv där hon blir sedd och omtyckt. Krantz nya roman Under odjurspälsen behandlar också utanförskap och ensamhet ur en femtonårig tjejs perspektiv: Signe bor i Uppsala och känner sig totalt osynlig både i skolan där hon endast är ett substitut för före detta bästisen Minnas nya bff som går i en annan skola, och hemma de frånskilda föräldrarna har fullt upp med sitt eget.

Den mobbning som de i klassen hon har utsatts henne för i många år, där de andra i klassen hånat hennes utseende har påverkat även hennes egna känslor för sig själv – hon föraktar både sitt inre och yttre och ser på sig själv som konstig och udda, någon som borde anstränga sig för att passa in i normen. I skolan går Joel, killen med blåklintsögonen som hon har varit kär i sedan mellanstadiet. Signe vet att Joel ser hennes odjurspäls som hon kallar det, precis som de andra, men hon vet även att han har förmågan att se under den – se hennes inre egenskaper och därmed förtrolla henne till en vacker prinsessa. Därför har hon skapat en annan parallell värld på icq-chatten på internet, där hon är normalblonda och normalsmala Frida från Karlstad som gillar normala saker och har en allra bästa vän som hon delar allt med. Frida, som är så underbar att Joel hela tiden längtar efter att få chatta med henne, längtar efter att få träffa och ta på henne.

Precis som i Krantz debutroman fungerar den påhittade tillvaron som en lyckosfär, en sorts dagdrömmeri där Signe kan fantisera ihop ett liv där allt är möjligt. Där ser Joel henne, och då Frida egentligen inte existerar är det som om han håller på att bli kär i Signe, då det är hennes ord till honom som gör att han gillar den påhittade Frida så mycket. Men när Joel köper tågbiljetter för att åka och hälsa på ”Frida” blir Signe tvungen att skilja på fantasi och verklighet.

Texten består av korta meningar som ofta avbryts mitt i, för att sedan fortsätter vidare efter punkt. Språket ligger nära tal/tankespråket, och även om det medför att texten känns realistisk så stör det flytet i läsningen en aning. Samtidigt medför stilgreppet att språket får en poetisk framtoning:

Klockan.

Visarna, den stora och lilla. Tjugo i tre.

Ett tåg.

Som ska sakta in.

Stanna.

I Karlstad.

Visarna och det räknar i mitt huvud.

Nio minuter. Om det är i tid.

Det finns inte, inte här, men det händer ändå.

På riktigt.

Joel finns.

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna…och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Boken hittar du på Adlibris och Bokus.

Under odjurspälsen Bokomslag Under odjurspälsen
Klara Krantz
Ungdomsroman
Alfabeta
2017-08-22
285
12-15

Krantz skriver om alienation med en sådan intensitet att det värker och dunkar i en när orden tar fäste, och man minns: osynligheten, ensamheten, vemodet, ilskan, skammen, åtrån, besattheten. Men även det där pirret, värmen, förväntningarna, förhoppningarna...och stunderna då verkligheten på ett magiskt sätt överträffade dikten, och man befriande sig från sin egen odjurspäls.

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden är en novellsamling av Elin Nilsson, som tidigare skrivit ungdomsböckerna Istället för att bara skrika (2011) och Flyt som en fjäril, stick som ett bi (2013).

Samlingen består av åtta noveller som alla innehåller olika teman och motiv, men ändå hålls ihop av vissa gemensamma nämnare. De beskriver alla hur det är att vara på väg ut i livet och frigöra sig från barndomens bojor, med allt vad det innebär: hur man i ena stunden snubblar fram längs livets snåriga väg för att i nästa plötsligt springa obehindrat i det grönaste och mjukaste gräs, obekymrad om tillvaron.

Nilsson skriver från de ungas perspektiv, och genom en vuxen närvaro i berättelserna tydliggörs och förstärks känslan av frigörelsen från vuxenvärlden. Ibland intar barnen vuxenrollen; är den som stöttar och finns där när de behövs. Det här sker bland annat i novellen ”Backa pappa”, där Oliver som har skilda föräldrar ska fira nyår med sin pappa hos sin farbror och hans familj. Det visar sig att många gäster är bjudna, och pappan som inte är van vid sociala sammanhang – han brukar inte ens träffa sin bror som han egentligen inte ens verkar gilla – känner sig obekväm av situationen. Han har köpt med sig raketer för en mindre förmögenhet, men när klockan blir tolv vill ingen på hela festen följa med ut förutom Oliver och en tjej i hans ålder. Olivers känslor för sin pappa är komplexa; samtidigt som han tycker att hans pappa är en rätt sorglig typ, så känner han med honom och ser hans utsatthet och sorgsenhet och det här skildras på ett väldigt bra sätt när de tillsammans åker ut för att fyra av fyrverkerierna.

Många noveller gestaltar även syskonskapet och hur det är att både avsky och älska sitt syskon. Jag fastnar speciellt för novellen som heter ”Vad fan är det för fel” där två tvillingsystrars relation står i fokus. Den ena tvillingsystern är sjuk i anorexia och allt kretsar kring hennes sjukdom för att hon inte ska bli ännu mer sjuk. Det här innebär att föräldrarna är beroende av att den andra systern ständigt tar hand om henne, både hemma och i skolan vilket är extremt påfrestande. Även i den här novellen intar den unga karaktären en vuxenroll, mot sin vilja. Att behöva axla den rollen innebär att hon går miste om mycket, och det i kombination med att hon brottas med sorgen över att sakta förlora sin syster gör att bägaren snart rinner över:

Jag blir nästan aldrig arg. Det är sant. Jag är inte en sån som blir det. Men nu kände jag för att förstöra något. Kasta en tallrik i väggen. Jag gick till vardagsrummet och började leta efter något att ha sönder. Jag öppnade vitrinskåpet och tog fram en glasvas. Det var inte den största. Men den såg dyrast ut. Jag höll den ovanför golvet och jag såg framför mig hur jag släppte den. Krasch. Och sen tusen små glasbitar på golvet (s. 99).

Det som gör den här novellsamlingen så bra är Nilssons förmåga att återge hur alldagliga händelser blir till de viktigaste ögonblicken, de som etsar sig fast och blir ihågkomna. De som vidrör något inuti individen och som från den stunden påverkar hela essensen av vem de är.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Anrop från inre rymden Bokomslag Anrop från inre rymden
Elin Nilsson
Novellsamling för barn och unga
Alfabeta Bokförlag
2017-04-28
159
9-12 år

En novellsamling för unga som lyckas med den svåra konsten att genom att skildra det alldagliga även berör det som är det viktigaste och mest avgörande.

Eldsjälspriset 2017

Eldsjälspriset 2017

Årets Eldsjälspris tilldelas Ulla Rhedin! Priset har sedan 1990 delats ut av Svenska Barnboksakademin, och ska enligt kriterierna gå till ”en person eller grupp som med särskild entusiasm och energi har verkat för att barn och ungdomar ska komma i kontakt med bra litteratur eller som på annat sätt bidragit till att väcka deras insikt om språkets betydelse.”

Ulla Rhedin är doktor i litteraturvetenskap och hennes forskning har fokus på bilderboken. Hon har skrivit böckerna Bilderboken – på väg mot en teori (2002), Bilderbokens hemligheter (2004), En fanfar för bilderboken (2013) och Vår Pippi – Vår Vang : teckningarna hyllar Ingrid Vang Nyman och det moderna genombrottet inom svensk barnboksbild (2016). Förutom att skriva böcker, undervisar hon och föreläser i ämnet.

Jag själv har kommit i kontakt med Ulla Rhedins texter via mina barnlitteraturstudier vid universitetet, och då hennes böcker har gett mig både kunskaper och ett gediget intresse för barnlitteratur, instämmer jag helt med juryns beslut om att tilldela just henne priset. Prisceremonin äger rum den 16 maj.

För att läsa mer om Svenska Barnboksakademin och Eldsjälspriset, klicka här.

 

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

I Susanna Martelins debutroman Så långt vi kan följas är teman som vänskap, kärlek och död centrala. Just temat död i ungdomsromaner har blivit mer och mer vanligt de senaste åren, även om de flesta böcker skildrar svårt sjuka unga människor som vet att de snart ska dö. Ofta är det så att romanerna innehåller flera olika teman, och så är även fallet i Martelins nya ungdomsbok. Den rymmer underteman som vävs in på ett subtilt och varsamt sätt, vilket gör berättelsen mångbottnad. Huvudmotivet är ganska enkelt: två bästa vänner, Alex och K, som efter att Alex blivit kär och flyttat ihop med sin pojkvän tappar lite av sin nära relation till varandra. När K dör inser Alex hur mycket han verkligen betydde för henne, då de var som syskon. Ingen kan förstå hennes sorg och smärta, vilket påverkar hennes förhållande. Hon flyr till stallet där hon arbetar, då hästarna ger henne den tröst och det lugn hon behöver.

Berättelsen är skriven i jagform och det är Alexandra som är protagonisten. Trots detta är det ändå bimotivet, det som handlar om K eller Krzysztof som han egentligen heter, som jag finner mest intressant. För även om K endast skymtar förbi emellanåt, är det han som är historiens centralfigur och det är runt honom som berättelsen formas. K som karaktär är känslig, skör med ändå självständig och oberoende. Alla dessa egenskaper hänger ihop med den misshandel som hans pappa utsatt honom för, och det faktum att han blev dömd och inte längre finns i hans liv. Bilen är för K symbolen för friheten, och han åker ofta runt planlöst tillsammans med Alex bara för sakens skull. Men det är även den som leder till hans alltför tidiga död. Händelsekedjan fångenskap – frihet – död är fascinerande då det har en stark symbolisk innebörd. Samtidigt som det är svårt att läsa om K och hans situation, så gör den varsamma skildringen ändå att locket inte tas av helt och hållet för att blotta det värsta.

Texten är uppbyggd av en primärhistoria i nutid vars händelseförlopp bryts av av återkommande anakronier, och som förflyttar berättelsen till tiden då karaktärerna gick i högstadiet. Detta är ett viktigt narratologiskt grepp då det är genom dessa analepser som man får en djupare förståelse för relationen mellan Alex och K.

Susanna Martelin lyckas med att få de skrivna orden att kännas äkta; sorgen som beskrivs känns även fysiskt i min kropp. Jag kan se K framför mig, se och känna hans skörhet och inre tvivel om livets varande. Och jag kan förstå och förnimma den smärta Alex går igenom när han dör. Jag har varit där, känt alla de känslorna. Vi kommer alla att vara där, förr eller senare. Och för de som alltför tidigt i livet mist en vän eller annan jämnårig kan Susanna Martelins bok fungera som både terapi och som en medföljare på den krokiga väg som sorgen tvingar oss att gå. Men det här är även en bok om att gå vidare, att finna tröst och att växa genom en svår upplevelse. För samtidigt som berättelsen i början och mitten styrs av en oåterkallelig rörelse nedåt, det man inom litteraturvetenskapen kallar för ett tragiskt handlingsförlopp, får man väl ändå säga att slutet pekar uppåt även om handlingen som sådan är olöst.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus 

Så långt vi kan följas Bokomslag Så långt vi kan följas
Susanna Martelin
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2017-04-11
237
Unga vuxna

En ungdomsbok som handlar om vänskap, kärlek och vad som händer när döden kommer emellan.

Oj, en polis – Eva Lindström

Oj, en polis – Eva Lindström

Det jag älskar med Eva Lindströms bilderböcker är att de har ett sådant uttalat barnperspektiv; både i text och bild. I hennes nya bilderbok Oj, en polis får vi följa två bröder i deras lek som rymmer både verklighet och fantasi. Det är den yngsta av karaktärerna som berättar och det är hans perspektiv vi får ta del av. Berättelsen börjar med att de båda bröderna, som båda är klädda i matroskläder, har blir jagade av en hund och att den äldre av dem ramlar och skadar sitt knä. Då kommer en man som de inte känner och plåstrar om. Och det är i det här mötet med den vuxne som berättelsen liksom tar fart och får skruv på ett sätt som endast sker i lekens fantasi; liksom i alla Lindströms böcker.

Brodern misstar mannen för en polis, fast han i själva verket är en pilot. Det här antagandet verkar vara något känslig för mannen, som vänder sig bort och liksom ger uttryck för en sårad stolthet, medan brodern skamset tittar i backen. Berättarjaget har istället blicken fäst på piloten, och man kan ana en förundran kring den vuxnes reaktion. På nästa uppslag ropar pojken: ”Jag är inte matros jag är idiot!”, för att få någon sorts reaktion, vilken uteblir. I brist på något gehör för pojkens vitsighet, skapar han istället själv fortsättningen på vad som skulle kunna ha blivit ett spännande möte med piloten. I fantasin kommer piloten och hämtar upp honom med sitt flygplan, och i leken kan pojken både ha roligt och ignorera den vuxne. Storebroderns icke-medverkan i leken visas genom att denne istället styr stegen bort från bilden; och följer därför inte berättelsens riktning. Det är de här små finesserna som gör att jag uppskattar Lindströms författarskap väldigt mycket; både illustrationerna – som säkerligen på ett medvetet sätt ser ut som något som ett barn har tecknat – och texten som påminner om ett barns tal- och tankespråk; bildar tillsammans en genuinitet då de samverkar samtidigt som de lämnar mycket för läsaren att själv upptäcka. Jag älskar de stora uppslagen och jordnära kulörerna som används; som alltid går ton i ton – vilka bidrar till att skapa ännu en helhet kring berättelsen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Oj, en polis Bokomslag Oj, en polis
Eva Lindström
Bilderbok
Alfabeta Bokförlag
24
3-6 år

En underbar bilderbok som rymmer både syskonkärlek, mötet med vuxenvärlden samt lekens fantasi.

(M)ornitologen – Johanna Thydell

(M)ornitologen – Johanna Thydell

Jag fick ett recensionsexemplar av Alfabeta Bokförlag, och då det för mig var en mycket efterlängtad roman sträcklästes den under en dag. Vilket tyvärr resulterat i en känsla av: ”vad ska jag nu läsa?!”

Johanna Thydell debuterade 2003 med ungdomsromanen I taket lyser stjärnorna, som belönades med Augustpriset. Hon har dessutom gett ut ungdomsromanerna Det fattas en tärning (2010) samt Ursäkta att man vill bli lite älskad (2011). Hon har  även skrivit en bilderbok som är mycket uppskattad, Det är en gris på dagis (2012).

I (M)ornitologen är det Moas berättelse man får följa. Eller, Moa Hedvig Öhman, vilket är hennes hela namn. Hon är 17 år gammal och hatar sitt mellannamn. Varför? Jo för att det är samma namn som hennes mamma bär, hennes mamma som lämnade henne när hon var två år gammal och som hon inte har ett endaste minne av. En dag hör mamman av sig och vill träffas, men enligt Moa finns det ingen anledning att träffa någon som för henne är död och inte existerar i hennes liv överhuvudtaget. Men Otto, Moas bästa vän som har förlorat sin mamma i cancer, får henne att ändra sig – det kan ju faktiskt vara en chans att ställa henne mot väggen och få de svar hon så länge grubblat över. Älskade hon inte Moa? Ville hon inte ha henne? Hade hon blivit kidnappad, religös, eller dödssjuk? (de sista hypoteserna var Ottos). Men att Hedvig skulle tro att Moa är okej med att bara komma förbi sådär efter 15 år som om inget hänt, det är inget alternativ. Istället kommer Otto med den briljanta idén att hon ska låtsas vara ornitolog, och att hon har en uppgift till skolan att lösa om olika fåglar. Det här är en perfekt plan då Hedvig bor mitt ute på landet, där det finns massor med olika fågelarter. Utåt sett är Moa alltså en ornitolog som spanar på fåglar, som har en uppgift med sitt besök, medan hon egentligen är en mornitolog som spanar på sin mamma för att få ledtrådar till vem hon är och varför hon lämnade henne och pappan. Hedvig får kodnamnet Göken, vilket passande nog är en fågelart som låter andra ta hand om dess ungar. I fem dagar ska hon vara hos sin biologiska mamma, en mamma som samtidigt som hon varit som en vålnad alla dessa år, även har figurerat i Moas medvetande och speglat hennes liv på många olika sätt – inte minst de relationer hon har till människor.

(M)ornitologen är en ungdomsroman som är oväntat stark, och som lämnar mig med både rödgråtna ögon och en varm känsla inombords. För aldrig har en berättelse talat så personligt till mig innan; om det där hålet i hjärtat som man har när man blivit övergiven som barn – av någon som så naturligt borde funnits där för en. Det gör nästan för ont att läsa Moas tankar och funderingar kring sin mammas försvinnande, för jag har varit där jag också. Och är fortfarande, trots att jag är dubbelt så gammal. För de där känslorna av att inte vara älskad och önskad är känslor som förföljer en livet ut. Dessa rader fångar och beskriver på ett simpelt men samtidigt djupt sätt hur det känns att ständigt leva med känslan av att sakna någon viktig i sitt liv:

”Ibland trodde jag att jag såg Hedvid. På gatan, i gallerian, vid stängslet till skolgården. Men det var aldrig hon. Det skulle aldrig vara hon. Och det visste jag ju, egentligen.” (s. 25).

Men samtidigt som det är förjävligt att det är så, så finner man ändå i Thydells roman hopp och styrka – för jo, man kan faktiskt klara av livet riktigt bra trots allt. Man kan faktiskt se det som en positivt erfarenhet att ha med sig, som gör att man växer som individ.

Jag älskar även hur berättelsen är uppbyggd rent narratologiskt, det vill säga hur författaren använder sig av anakronier i form av flashbacks och hur berättelsen genom detta byggs upp allt eftersom. Genom detta får man som läsare en större förståelse för Moas känslor av besvikelse och rent hat gentemot sin mamma, men även för hennes kärlek till sin familj och sin bästa vän Otto. Jag även gottar mig riktigt i alla de beskrivningar som finns om mamman och hennes märkliga tillvaro i huset – alla de små ting som huvudkaraktären hittar på sina snokarvandringar och som leder fram till den person som faktiskt inte är en vålnad utan är livs levande. För Hedvid Maj Fåhraeus är, trots att hon lämnat sitt barn, en människa som har en röst, en vilopuls, leverfläckar, en handstil, en dagbok, rädslor, drömmar och mål.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

 

(M)ornitologen Bokomslag (M)ornitologen
Johanna Thydell
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2016-08-28
222
Unga vuxna

En fantastisk bok som på ett humoristiskt och hjärtskärande sätt skildrar känslan av saknaden efter en mamma, men även den starka kärleken och tacksamheten till familj och vänner som man faktiskt har i sitt liv.