Browsed by
Tagg: Alfabeta Bokförlag

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden – Elin Nilsson

Anrop från inre rymden är en novellsamling av Elin Nilsson, som tidigare skrivit ungdomsböckerna Istället för att bara skrika (2011) och Flyt som en fjäril, stick som ett bi (2013).

Samlingen består av åtta noveller som alla innehåller olika teman och motiv, men ändå hålls ihop av vissa gemensamma nämnare. De beskriver alla hur det är att vara på väg ut i livet och frigöra sig från barndomens bojor, med allt vad det innebär: hur man i ena stunden snubblar fram längs livets snåriga väg för att i nästa plötsligt springa obehindrat i det grönaste och mjukaste gräs, obekymrad om tillvaron.

Nilsson skriver från de ungas perspektiv, och genom en vuxen närvaro i berättelserna tydliggörs och förstärks känslan av frigörelsen från vuxenvärlden. Ibland intar barnen vuxenrollen; är den som stöttar och finns där när de behövs. Det här sker bland annat i novellen ”Backa pappa”, där Oliver som har skilda föräldrar ska fira nyår med sin pappa hos sin farbror och hans familj. Det visar sig att många gäster är bjudna, och pappan som inte är van vid sociala sammanhang – han brukar inte ens träffa sin bror som han egentligen inte ens verkar gilla – känner sig obekväm av situationen. Han har köpt med sig raketer för en mindre förmögenhet, men när klockan blir tolv vill ingen på hela festen följa med ut förutom Oliver och en tjej i hans ålder. Olivers känslor för sin pappa är komplexa; samtidigt som han tycker att hans pappa är en rätt sorglig typ, så känner han med honom och ser hans utsatthet och sorgsenhet och det här skildras på ett väldigt bra sätt när de tillsammans åker ut för att fyra av fyrverkerierna.

Många noveller gestaltar även syskonskapet och hur det är att både avsky och älska sitt syskon. Jag fastnar speciellt för novellen som heter ”Vad fan är det för fel” där två tvillingsystrars relation står i fokus. Den ena tvillingsystern är sjuk i anorexia och allt kretsar kring hennes sjukdom för att hon inte ska bli ännu mer sjuk. Det här innebär att föräldrarna är beroende av att den andra systern ständigt tar hand om henne, både hemma och i skolan vilket är extremt påfrestande. Även i den här novellen intar den unga karaktären en vuxenroll, mot sin vilja. Att behöva axla den rollen innebär att hon går miste om mycket, och det i kombination med att hon brottas med sorgen över att sakta förlora sin syster gör att bägaren snart rinner över:

Jag blir nästan aldrig arg. Det är sant. Jag är inte en sån som blir det. Men nu kände jag för att förstöra något. Kasta en tallrik i väggen. Jag gick till vardagsrummet och började leta efter något att ha sönder. Jag öppnade vitrinskåpet och tog fram en glasvas. Det var inte den största. Men den såg dyrast ut. Jag höll den ovanför golvet och jag såg framför mig hur jag släppte den. Krasch. Och sen tusen små glasbitar på golvet (s. 99).

Det som gör den här novellsamlingen så bra är Nilssons förmåga att återge hur alldagliga händelser blir till de viktigaste ögonblicken, de som etsar sig fast och blir ihågkomna. De som vidrör något inuti individen och som från den stunden påverkar hela essensen av vem de är.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus.

Anrop från inre rymden Bokomslag Anrop från inre rymden
Elin Nilsson
Novellsamling för barn och unga
Alfabeta Bokförlag
2017-04-28
159
9-12 år

En novellsamling för unga som lyckas med den svåra konsten att genom att skildra det alldagliga även berör det som är det viktigaste och mest avgörande.

Eldsjälspriset 2017

Eldsjälspriset 2017

Årets Eldsjälspris tilldelas Ulla Rhedin! Priset har sedan 1990 delats ut av Svenska Barnboksakademin, och ska enligt kriterierna gå till ”en person eller grupp som med särskild entusiasm och energi har verkat för att barn och ungdomar ska komma i kontakt med bra litteratur eller som på annat sätt bidragit till att väcka deras insikt om språkets betydelse.”

Ulla Rhedin är doktor i litteraturvetenskap och hennes forskning har fokus på bilderboken. Hon har skrivit böckerna Bilderboken – på väg mot en teori (2002), Bilderbokens hemligheter (2004), En fanfar för bilderboken (2013) och Vår Pippi – Vår Vang : teckningarna hyllar Ingrid Vang Nyman och det moderna genombrottet inom svensk barnboksbild (2016). Förutom att skriva böcker, undervisar hon och föreläser i ämnet.

Jag själv har kommit i kontakt med Ulla Rhedins texter via mina barnlitteraturstudier vid universitetet, och då hennes böcker har gett mig både kunskaper och ett gediget intresse för barnlitteratur, instämmer jag helt med juryns beslut om att tilldela just henne priset. Prisceremonin äger rum den 16 maj.

För att läsa mer om Svenska Barnboksakademin och Eldsjälspriset, klicka här.

 

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

Så långt vi kan följas – Susanna Martelin

I Susanna Martelins debutroman Så långt vi kan följas är teman som vänskap, kärlek och död centrala. Just temat död i ungdomsromaner har blivit mer och mer vanligt de senaste åren, även om de flesta böcker skildrar svårt sjuka unga människor som vet att de snart ska dö. Ofta är det så att romanerna innehåller flera olika teman, och så är även fallet i Martelins nya ungdomsbok. Den rymmer underteman som vävs in på ett subtilt och varsamt sätt, vilket gör berättelsen mångbottnad. Huvudmotivet är ganska enkelt: två bästa vänner, Alex och K, som efter att Alex blivit kär och flyttat ihop med sin pojkvän tappar lite av sin nära relation till varandra. När K dör inser Alex hur mycket han verkligen betydde för henne, då de var som syskon. Ingen kan förstå hennes sorg och smärta, vilket påverkar hennes förhållande. Hon flyr till stallet där hon arbetar, då hästarna ger henne den tröst och det lugn hon behöver.

Berättelsen är skriven i jagform och det är Alexandra som är protagonisten. Trots detta är det ändå bimotivet, det som handlar om K eller Krzysztof som han egentligen heter, som jag finner mest intressant. För även om K endast skymtar förbi emellanåt, är det han som är historiens centralfigur och det är runt honom som berättelsen formas. K som karaktär är känslig, skör med ändå självständig och oberoende. Alla dessa egenskaper hänger ihop med den misshandel som hans pappa utsatt honom för, och det faktum att han blev dömd och inte längre finns i hans liv. Bilen är för K symbolen för friheten, och han åker ofta runt planlöst tillsammans med Alex bara för sakens skull. Men det är även den som leder till hans alltför tidiga död. Händelsekedjan fångenskap – frihet – död är fascinerande då det har en stark symbolisk innebörd. Samtidigt som det är svårt att läsa om K och hans situation, så gör den varsamma skildringen ändå att locket inte tas av helt och hållet för att blotta det värsta.

Texten är uppbyggd av en primärhistoria i nutid vars händelseförlopp bryts av av återkommande anakronier, och som förflyttar berättelsen till tiden då karaktärerna gick i högstadiet. Detta är ett viktigt narratologiskt grepp då det är genom dessa analepser som man får en djupare förståelse för relationen mellan Alex och K.

Susanna Martelin lyckas med att få de skrivna orden att kännas äkta; sorgen som beskrivs känns även fysiskt i min kropp. Jag kan se K framför mig, se och känna hans skörhet och inre tvivel om livets varande. Och jag kan förstå och förnimma den smärta Alex går igenom när han dör. Jag har varit där, känt alla de känslorna. Vi kommer alla att vara där, förr eller senare. Och för de som alltför tidigt i livet mist en vän eller annan jämnårig kan Susanna Martelins bok fungera som både terapi och som en medföljare på den krokiga väg som sorgen tvingar oss att gå. Men det här är även en bok om att gå vidare, att finna tröst och att växa genom en svår upplevelse. För samtidigt som berättelsen i början och mitten styrs av en oåterkallelig rörelse nedåt, det man inom litteraturvetenskapen kallar för ett tragiskt handlingsförlopp, får man väl ändå säga att slutet pekar uppåt även om handlingen som sådan är olöst.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus 

Så långt vi kan följas Bokomslag Så långt vi kan följas
Susanna Martelin
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2017-04-11
237
Unga vuxna

En ungdomsbok som handlar om vänskap, kärlek och vad som händer när döden kommer emellan.

Oj, en polis – Eva Lindström

Oj, en polis – Eva Lindström

Det jag älskar med Eva Lindströms bilderböcker är att de har ett sådant uttalat barnperspektiv; både i text och bild. I hennes nya bilderbok Oj, en polis får vi följa två bröder i deras lek som rymmer både verklighet och fantasi. Det är den yngsta av karaktärerna som berättar och det är hans perspektiv vi får ta del av. Berättelsen börjar med att de båda bröderna, som båda är klädda i matroskläder, har blir jagade av en hund och att den äldre av dem ramlar och skadar sitt knä. Då kommer en man som de inte känner och plåstrar om. Och det är i det här mötet med den vuxne som berättelsen liksom tar fart och får skruv på ett sätt som endast sker i lekens fantasi; liksom i alla Lindströms böcker.

Brodern misstar mannen för en polis, fast han i själva verket är en pilot. Det här antagandet verkar vara något känslig för mannen, som vänder sig bort och liksom ger uttryck för en sårad stolthet, medan brodern skamset tittar i backen. Berättarjaget har istället blicken fäst på piloten, och man kan ana en förundran kring den vuxnes reaktion. På nästa uppslag ropar pojken: ”Jag är inte matros jag är idiot!”, för att få någon sorts reaktion, vilken uteblir. I brist på något gehör för pojkens vitsighet, skapar han istället själv fortsättningen på vad som skulle kunna ha blivit ett spännande möte med piloten. I fantasin kommer piloten och hämtar upp honom med sitt flygplan, och i leken kan pojken både ha roligt och ignorera den vuxne. Storebroderns icke-medverkan i leken visas genom att denne istället styr stegen bort från bilden; och följer därför inte berättelsens riktning. Det är de här små finesserna som gör att jag uppskattar Lindströms författarskap väldigt mycket; både illustrationerna – som säkerligen på ett medvetet sätt ser ut som något som ett barn har tecknat – och texten som påminner om ett barns tal- och tankespråk; bildar tillsammans en genuinitet då de samverkar samtidigt som de lämnar mycket för läsaren att själv upptäcka. Jag älskar de stora uppslagen och jordnära kulörerna som används; som alltid går ton i ton – vilka bidrar till att skapa ännu en helhet kring berättelsen.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Oj, en polis Bokomslag Oj, en polis
Eva Lindström
Bilderbok
Alfabeta Bokförlag
24
3-6 år

En underbar bilderbok som rymmer både syskonkärlek, mötet med vuxenvärlden samt lekens fantasi.

(M)ornitologen – Johanna Thydell

(M)ornitologen – Johanna Thydell

Jag fick ett recensionsexemplar av Alfabeta Bokförlag, och då det för mig var en mycket efterlängtad roman sträcklästes den under en dag. Vilket tyvärr resulterat i en känsla av: ”vad ska jag nu läsa?!”

Johanna Thydell debuterade 2003 med ungdomsromanen I taket lyser stjärnorna, som belönades med Augustpriset. Hon har dessutom gett ut ungdomsromanerna Det fattas en tärning (2010) samt Ursäkta att man vill bli lite älskad (2011). Hon har  även skrivit en bilderbok som är mycket uppskattad, Det är en gris på dagis (2012).

I (M)ornitologen är det Moas berättelse man får följa. Eller, Moa Hedvig Öhman, vilket är hennes hela namn. Hon är 17 år gammal och hatar sitt mellannamn. Varför? Jo för att det är samma namn som hennes mamma bär, hennes mamma som lämnade henne när hon var två år gammal och som hon inte har ett endaste minne av. En dag hör mamman av sig och vill träffas, men enligt Moa finns det ingen anledning att träffa någon som för henne är död och inte existerar i hennes liv överhuvudtaget. Men Otto, Moas bästa vän som har förlorat sin mamma i cancer, får henne att ändra sig – det kan ju faktiskt vara en chans att ställa henne mot väggen och få de svar hon så länge grubblat över. Älskade hon inte Moa? Ville hon inte ha henne? Hade hon blivit kidnappad, religös, eller dödssjuk? (de sista hypoteserna var Ottos). Men att Hedvig skulle tro att Moa är okej med att bara komma förbi sådär efter 15 år som om inget hänt, det är inget alternativ. Istället kommer Otto med den briljanta idén att hon ska låtsas vara ornitolog, och att hon har en uppgift till skolan att lösa om olika fåglar. Det här är en perfekt plan då Hedvig bor mitt ute på landet, där det finns massor med olika fågelarter. Utåt sett är Moa alltså en ornitolog som spanar på fåglar, som har en uppgift med sitt besök, medan hon egentligen är en mornitolog som spanar på sin mamma för att få ledtrådar till vem hon är och varför hon lämnade henne och pappan. Hedvig får kodnamnet Göken, vilket passande nog är en fågelart som låter andra ta hand om dess ungar. I fem dagar ska hon vara hos sin biologiska mamma, en mamma som samtidigt som hon varit som en vålnad alla dessa år, även har figurerat i Moas medvetande och speglat hennes liv på många olika sätt – inte minst de relationer hon har till människor.

(M)ornitologen är en ungdomsroman som är oväntat stark, och som lämnar mig med både rödgråtna ögon och en varm känsla inombords. För aldrig har en berättelse talat så personligt till mig innan; om det där hålet i hjärtat som man har när man blivit övergiven som barn – av någon som så naturligt borde funnits där för en. Det gör nästan för ont att läsa Moas tankar och funderingar kring sin mammas försvinnande, för jag har varit där jag också. Och är fortfarande, trots att jag är dubbelt så gammal. För de där känslorna av att inte vara älskad och önskad är känslor som förföljer en livet ut. Dessa rader fångar och beskriver på ett simpelt men samtidigt djupt sätt hur det känns att ständigt leva med känslan av att sakna någon viktig i sitt liv:

”Ibland trodde jag att jag såg Hedvid. På gatan, i gallerian, vid stängslet till skolgården. Men det var aldrig hon. Det skulle aldrig vara hon. Och det visste jag ju, egentligen.” (s. 25).

Men samtidigt som det är förjävligt att det är så, så finner man ändå i Thydells roman hopp och styrka – för jo, man kan faktiskt klara av livet riktigt bra trots allt. Man kan faktiskt se det som en positivt erfarenhet att ha med sig, som gör att man växer som individ.

Jag älskar även hur berättelsen är uppbyggd rent narratologiskt, det vill säga hur författaren använder sig av anakronier i form av flashbacks och hur berättelsen genom detta byggs upp allt eftersom. Genom detta får man som läsare en större förståelse för Moas känslor av besvikelse och rent hat gentemot sin mamma, men även för hennes kärlek till sin familj och sin bästa vän Otto. Jag även gottar mig riktigt i alla de beskrivningar som finns om mamman och hennes märkliga tillvaro i huset – alla de små ting som huvudkaraktären hittar på sina snokarvandringar och som leder fram till den person som faktiskt inte är en vålnad utan är livs levande. För Hedvid Maj Fåhraeus är, trots att hon lämnat sitt barn, en människa som har en röst, en vilopuls, leverfläckar, en handstil, en dagbok, rädslor, drömmar och mål.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

 

(M)ornitologen Bokomslag (M)ornitologen
Johanna Thydell
Ungdomsroman
Alfabeta Bokförlag
2016-08-28
222
Unga vuxna

En fantastisk bok som på ett humoristiskt och hjärtskärande sätt skildrar känslan av saknaden efter en mamma, men även den starka kärleken och tacksamheten till familj och vänner som man faktiskt har i sitt liv.

Bruno 3000 Tvillingarna – Åsa Anderberg Strollo

Bruno 3000 Tvillingarna – Åsa Anderberg Strollo

Det här är första boken om Bruno, som är åtta år gammal. Boken är anpassad för barn mellan 6-9 år, och är skriven i dagboksform vilket inte är så vanligt för de lite yngre barnen. I berättelsen får vi följa Bruno genom hans vardag där han går i skolan, går på judo och leker med sina bästa vänner Tom och Ture som är tvillingar och bor i huset bredvid. Tvillingarnas pappa är ofta i New York i sitt arbete, och som kompensation för missad tid får de efter varje resa en nytt dyrt lego. Bruno älskar lego, men hans föräldrar har inte råd eller lust att köpa lego om det inte är födelsedag, och därför ”råkar” han sno med sig en extra fin legogubbe en dag när de har lekt med ett nyinköpt lego. Bruno ser på sig själv som en tjuv efter den händelsen och som en svikare mot sina vänner, och blir minst sagt paranoid då han får för sig att polisen ska sätta honom i fängelse. Det här är det etiska dilemma som centralberättelsen cirkulerar kring, men boken tar även upp ämnen som utanförskap och förståelse för andra som inte är som en själv.

Just att boken är skriven i dagboksform med en åttaårings uttryck och tankar gör texten trovärdig. Även illustrationerna av Julia Thorell kompletterar texten på ett utmärkt sätt, då de medvetet ser ut att vara gjorda av den åttaårige dagboksförfattaren.  Samtidigt fyller bilderna textens luckor, och får med små detaljer så som Brunos egna tankar som han inte har skrivit ner på papperet utan ser framför sig i en given situation; till exempel när han redogjort för att pappan somnat i dojon under träningen och höll på att missas av tränaren när de släckte ner och låste. Illustrationen skildrar här Brunos fantasi och hur han framför sig ser hur pappan yrvaket vaknar i en låst dojo några timmar senare. Det här hade endast texten i sig inte kunnat återspegla, vilket gör att illustrationerna kompenserar för texten otillräcklighet.

Det här är en bok för alla de som är lite för unga för att läsa Dagbok för mina fans, då den innehåller både en stor skopa humor men även allvar och tänkvärdheter.

Boken hittar du hos Adlibris och Bokus

Bruno 3000 - Tvillingarna Bokomslag Bruno 3000 - Tvillingarna
Bruno 3000
Åsa Anderberg Strollo
Barnroman
Alfabeta Bokförlag
2016-08-23
89
6-9 år

Den här boken handlar om åttaårige Bruno, som helt plötsligt har många saker att grubbla över i sitt liv. Bland annat ska hans bästa vänner flytta, han har råkat bli en tjuv och en redovisning i skolan kommer troligtvis att gå åt skogen. Trovärdig skildring av ett barns inre liv och tankevärld!