Reader response-teori / Receptionsteori

Reader response-teori / Receptionsteori

De läsarorienterade teorierna är en brokig skara som inte har någon gemensam bakgrund i en enskild idétradition. Vissa forskare har sina rötter i semiotiken, medan andra i hermeneutiken och filosofin. En annan forskargrupp är istället intresserade av den psykologiska process som litteraturläsning innebär. Trots de många och olika bakgrunderna, så finns det en gemensam nämnare för teorierna och det är att texten inte existerar och har någon mening förrän en läsare börjar läsa den. Det är alltså inte texten i sig som dessa forskare intresserar sig för, utan istället läsaren och dennes förståelse och upplevelser av den litterära texten.

Här nedan kommer jag att gå igenom två av de mer psykologiskt inriktade forskarna inom teorin; Louise Rosenblatt och Judith A. Langer. Båda anser att det är det som individen genom egna erfarenheter och upplevelser tar med sig in i läsningen som påverkar tolkningsprocessen.

Louise Rosenblatt

 ”Text is just ink on a page until a reader comes along and gives it life.”

 

Läsning som aktiv handling

Louise Rosenblatt var en amerikansk universitetsprofessor som forskade om läsarens roll i litteraturen. Det revolutionära med hennes teori, som framförs för första gången i Literature as Exploration från 1938, är att en text förblir meningslösa tecken tills det att en läsare transformerar dem till meningsfulla symboler. Det här individbaserade synsättet på läsning kom att spela en avgörande roll för undervisning av litteratur, och Rosenblatt vann bland annat pris för sitt engagemang som lärare och bidrag till forskningen.

Rosenblatts teori utgår ifrån tanken att varje läsare är unik och tar med sig både en individuell, etnisk, social och psykologisk historia och bakgrund in i läsningen av en text. Om man delar den här synen på läsning står det snart klart att läsakten som sådan är en högst individuell situation.

Rosenblatts utgångspunkt är att läsaren måste gripas av texten på något plan för att få förståelse för det litterära verket; vilket kan ske på olika sätt beroende på vad man som individ bär med sig in i läsningen i form av erfarenheter och bakgrund.

Läsningen är både en kognitiv och en emotionell handling.

Efferent och estetisk läsning

Rosenblatt skiljer mellan efferent och estetisk läsning. Med efferent läsning menas en opersonlig och allmän läsning, medan en estetisk läsning är intuitiv, personlig, känslomässig och kreativ. Detta leder till att alla individer läser en text på olika sätt, och att inget sätt är mer rätt än något annat. Även en andra läsning kan skilja sig enormt mycket från den första läsningen av texten, då man som individ hela tiden utvecklas och upptäcker nya aspekter av texten att relatera till.

Läsaren ses enligt det här perspektivet som väldigt aktiv; läsningen är en aktiv handling där det litterära verket först blir till när det läses av en läsare. Det här synsättet går därmed helt emot Nykritiken och Formalismen, som har författaren och dennes intentioner i fokus för textens mening. Här talar Rosenblatt istället om det som Barthes senare kom att kalla för ”The Death of the Author”.

Rosenblatt menar att läsning bidrar till ett mer demokratiskt samhälle då estetisk läsning bidrar till och innefattar känslomässiga reaktioner.

Språket innehåller tre element: tecken, ljud och individen som skapar mening. Språket skapas socialt och genom individuella erfarenheter. Kommunikation kan ske på grund av liknande gemensamma erfarenheter och upplevelser; en så kallad gemensam kärna. Människor deltar i särskilda sociala system och ingår i grupper efter ålder, kön, yrke och nation tex.

Rosenblatt menar att det litterära verket kan liknas vid språket, då även det är en social produkt. Både skapandet och mottagandet av det litterära verket påverkas av den litterära traditionen och får betydelse genom på vilket sätt enskilda läsares sinnen och känslor reagerar på det språkliga stimuli som tecken erbjuder.

Läsaren kopplar ihop orden i en text med begrepp, sinnesupplevelser, föreställningar om ting/människor, handlingar, scener. I dessa tecken/ord finns allts speciella innebörder och dolda förbindelser och föreställningar som läsaren kopplar ihop med sitt eget liv, och därför tycker läsaren att verket kommunicerar enbart till henne.

Man kan med andra ord lära sig mycket genom litteraturen, genom att den inte enbart berättar sakligt om händelser och ting, utan att man även genomlever olika situationer genom den.

Litteratur kan även fungera som verklighetsflykt, identifikation och kan skapa en förståelse för andra människor och deras livssituation.

För den unga läsaren känns mycket i livet oklart och ostrukturerat och meningslöst. Genom litteraturen kan man då få känslor som dessa förklarat och beskrivna och därmed finner den unga människan en sorts igenkänning och formar där denne kan hälla sina egna oklara känslor.

I undervisningen får ofta elever bara gehör för att de kan återge ett verk och beskriva varför det har blivit erkänt, samt när denne uttrycker samma känslor som lärarens egna inför verket. Men då alla individer är olika och speciellt barn har andra erfarenheter och känslor, måste man tänka på att litterära upplevelser är individuella. Det subjektiva måste därför uppmärksammas, och det är viktigt att läsaren får känna att de egna känslorna och tankarna spelar roll. Vad den personen ser i texten och hur den upplever det. Viktigt är också att utbyta idéer och tankar med andra; det sociokulturella perspektivet, då man då lär sig att se saker och ting ur olika perspektiv.

Källa: Rosenblatt, Louise (2002). Litteraturläsning som utforskning och upptäcksresa. Lund : Studentlitteratur.

Judith A. Langer

 

Litteraturens potential

Judith Langer är professor vid State University of New York, och har främst ägnat sin forskning åt hur barn och unga utvecklar sitt läsande och skrivande (litteracitet) och vad det betyder för deras lärande.

Langer hävdar att elever lär sig att utforska både sina egna och mänsklighetens möjligheter genom att läsa litteratur. Langers utgångspunkt är att man genom litteraturen finner sig själv, kan föreställa sig andra, värdesätta skillnader och söka efter rättvisa.

För Langer är litteracitet ett ledord, och hon menar att man genom att pröva och ompröva sina uppfattningar av texter lär sig tänka klart, och genom att utveckla en tidig litteracitet (vilket kan översättas till ungefär läs- och skrivkunnighet, även om mycket mer ryms i begreppet, bland annat att tolka och förstå olika sorters texter) skapar individen redskap för att begrunda och förändra både sig själv och sin omvärld.

Litteratur involverar språk- och tankemanipulation när vi försöker att förstå och ge uttryck för idéer i olika situationer. Det involverar olika sätt att tänka som vi lär oss i många olika kontexter i våra liv. Det gör det möjligt för individen att både reflektera över och omforma sin förståelse för en text, men den har enligt Langer en mycket större betydelse än så för våra liv, även om det ofta inte när något vi lägger märke till. Den tillåter oss att utforska både oss själva och andra, att definiera och omdefiniera vilka vi och andra är och har  förmåga att bli samt hur världen skulle kunna se ut. När vi läser genom våra föreställda jag, försvinner våra gamla jag allteftersom vi blir mer och mer involverade i läsningen; vilket medför att vi får en ny syn och tro på oss själva och våran, andras och världens potential.

Riktigt bra litteraturen är enligt Langer den som är intellektuellt provocerande samtidigt som den låter läsaren se på olika situationer och handlingar ur flera olika perspektiv.

Icke-litterära och litterära erfarenheter

Langer hänvisar till flera andra forskare inom litteratur, pedagogik och språkområdet för att klargöra  uppdelningen mellan icke-litterära och litterära erfarenheter och på vilket sätt litteraturläsning påverkar individen på ett personligt, socialt och intellektuellt plan. När man läser en litterär text kan man endera distansera sig från känslor och idéer, objektifiera dem för att kunna inspektera och jämföra dem med andra idéer, känslor, händelser och handlingar. På avstånd kan man därmed tänka logiskt och sakligt, analysera och utvärdera hur saker förhåller sig till varandra och hur de fungerar. Det här sättet att skapa ordning med en distanserad blick kallar Langer för ”objektiv erfarenhet”. I motsats till detta är den ”subjektiva erfarenheten”, där vi söker innebörder och betydelser inom oss själva, och när vi tar till oss nya erfarenheter och idéer på ett ”inifrånperspektiv”, genom karaktärernas ögon.

Men objektiva och subjektiva erfarenheter är inte varandras motsatser, som man kan tro. Inte heller är de isolerade utan de samverkar genom att den ena fokuserar på världen utanför medan den andra på den individuella förståelsen. Tillsammans bidrar de till en komplex förståelse. Langer påpekar dock att just den subjektiva erfarenheten är viktig och därmed bör uppmärksammas i undervisningen; då litteratur genom att dra in individen i läsningen även har förmågan att utveckla ett sådant här tänkande.

Läsarens föreställningsvärldar

Langer använder ordet envisionment för det som vi på svenska kallar föreställningsvärld, för att referera till den förståelse av världen som en viss person har vid en viss tid. Envisionments är inre textvärldar som skiljer sig åt från individ till individ, och som är ett resultat av personliga och kulturella upplevelser, ens personliga upplevelser av olika händelser, det man vet och känner. Det är dynamiska uppsättningar av (relaterade) idéer, bilder, frågor, oenigheter, argument och aningar och annat som fyller tankarna varje gång vi läser, pratar, skriver eller utför andra aktiviteter där man får, uttrycker och delar tankar och förståelse. Varje föreställningsvärld innehåller vad en individ både förstår och inte förstår, samt de reaktioner som följer med detta; då de alltid är i ett skede av förändring eller öppenhet för förändring då nya bevis och idéer dyker upp under läsningens gång. Läsning innebär alltid att den föreställningsvärld man har för början ändras med tiden, och en föreställningsvärld kan vara olika för olika personer trots att de läser samma text, men även för samma person i en annan situation och för samma person i samma situation men under en annan period i livet.

I mötet med texten bygger läsaren, medvetet eller omedvetet, föreställningsvärldar för att skapa sammanhang och mening. Dessa världar utvecklas och förändras efter läsningens gång. Misslyckas man med det här bygget så förlorar läsningen mycket av sin mening.

Textvärldar växer alltså fram medan vi läser och aktivt söker efter mening, vilket Roland Barthes kallar för ”passion du sens”. Det är här begreppet ”föreställningsvärld” blir centralt. Langer använder begreppet för att hänvisa till den värld av förståelse som en person besitter vid en given tidpunkt. Hon skriver: ”Föreställningsvärldar är textvärldar i våra sinnen och den skiljer sig åt mellan individer. Det är en funktion av ens personliga och kulturella erfarenheter, ens relation till den pågående upplevelsen, vad man vet, hur man känner sig och vad man är ute efter. Föreställningsvärldar är dynamiska uppsättningar av sammanlänkande idéer, bilder, frågor, förväntningar, argument och föraningar som fyller våra tankar när vi läser, skriver, talar eller tar del av andra upplevelser där man uttrycker och delar med sig av tankar och tolkningar”.

Föreställningsvärldar är endera i förändring eller i ett tillstånd där de är öppna för det. Dessa förändringar är så att säga själva ”byggandet” av föreställningsvärldar, då de genom att innehålla båda sådant som redan är känt och sådant som är okänt för individen. Genom detta kommer läsaren både till insikt om sig själv och världen runt omkring.

De här föreställningsvärldarna är aldrig statiska, utan förändras alltid under läsandets gång när läsaren interagerar med texten. Idéer och tankar omvärderas och nya tillkommer, till och med efter själva läsakten.

Langer menar att livserfarenheter och egna upplevelser är av stor vikt för förståelsen av en text. Det sker, precis som Louise Rosenblatt menade när hon pratade om ”transaktion”, en ständig interaktion mellan läsaren och texten och de uppfattningar som uppstår representerar ett unikt möte mellan de båda.

Den föreställningsvärld man har i början av läsningen är inte densamma som den som existerar i slutet av läsningen av ett verk. Den slutliga föreställningsvärlden är så att säga summan av de tankar man haft under läsandets gång, några finns kvar och har utvecklats medan några tankar helt helt har försvunnit längs vägen. En förställningsvärld kan då sägas vara den sammanlagda förståelse som en läsare har vid en viss tidpunkt, resultatet av den pågående processen mellan jaget och texten.

Langer tar upp fyra olika faser i byggandet av föreställningsvärldar. De är inte linjära, utan kan komma att återkomma när som helst under läsningen, men de baseras på en specifik läsares egna erfarenheter och förväntningar i interaktionen med en viss text. De olika faserna låter läsaren begrunda olika aspekter och utvecklar en förståelse för texten, föreställningsvärlden samt livet.

Fas 1: Att vara utanför och kliva in i en föreställningsvärld 

Innan läsakten tar fart befinner man sig utanför en föreställningsvärld, och genom att påbörja läsningen kliver man in i denna. I den här fasen börjar man utveckla föreställningsvärldar baserat på de egna erfarenheterna och den egna kunskapen, men även textens uppbyggnad och drag. Det är som ett sorts sökande för att skapa en uppfattning om karaktärer, handling och miljö och hur de olika situationerna förhåller sig till varandra.

Även om den här fasen är den första av de fyra, så återkommer man till denna under hela läsningens gång, närhelst nya uppfattningar dyker upp.

Fas 2: Att vara i och röra sig genom en föreställningsvärld 

I den här fasen är läsaren fördjupad i textvärlden, och använder genast ny information för att gå bortom det den redan vet. Läsaren ifrågasätter motiv, känslor, orsaker, relationer och innebörder. Langer menar att ”förståelse föder förståelse”, och i den här fasen använder läsaren all sin kunskap om texten, sig själv, livet och världen för att både utforma och koppa ihop och ersätta uppfattningar och tankar om verket och vad det handlar om.

Fas 3: Att stiga ut och tänka över det man vet 

Den här fasen skiljer sig från de andra. Här använder man inte den egna kunskapen och erfarenheterna för att skapa ordning, utan här handlar det om att öka den egna kunskapen och erfarenheten genom att reflektera över den textvärld man befinner sig i.

Den här fasen används inte lika ofta som de andra, dock är den av stor betydelse då den är en bidragande orsak till varför man väljer att läsa litteratur; då man både kan känna igen sig och se potentiella möjligheter.

Fas 4: Att stiga ut ur och objektifiera upplevelsen 

Den här fasen innebär distansering från föreställningsvärlden. Läsaren går bortom det subjektiva och kan istället fokusera på författaren och verket som sådant, textens struktur och dess litterära kvalitet. Med andra ord blir läsaren här mer kritisk och analyserande och objektifierar läsupplevelsen.

Vad är litteraturförståelse?

Litterärt resonemang leder till att man växer som person, socialt och intellektuellt. Men hur man läser är minst lika viktigt som vad man läser, då det förutom att leda till kritiskt tänkande även leder till kreativt tänkande. Langer pratar om objektiva och subjektiva upplevelser och hur vi både kan hålla idéer och känslor utanför oss själva på ett distanserat sätt, för att kunna inspektera dem och därmed relatera dem till andra idéer, känslor och händelser samtidigt som vi genom nya upplevelser kan gå in i oss själva för att få mening och förståelse. Mening skapas olika beroende på hur man upplever saker och ting, men de är inte separata och antagonistiska utan går hand i hand – då det ena sättet skapar förståelse för världen runt omkring medan det andra skapar förståelse för det som händer inuti den egna individen. Båda behövs för en allomfattande förståelse.

Subjektivt eller diskursivt läsande

Ensamma eller tillsammans med andra formar individen sin diskurs endera för att skapa en påhittad fantasivärld eller för att skaffa sig kunskap om något för att till exempel föra fram sin åsikt. Med detta sagt så närmar sig individen mening på essentiellt olika sätt när orsaken till att läsa, skriva eller diskutera framförallt är att uppleva något på ett subjektivt vis, jämfört med när målet istället är diskursivt – det vill säga att samla in eller dela idéer eller information. Langer menar dock inte att man kan stänga av alternativa sätt att tänka, men att man väljer sätt att läsa på på grund av det mål som driver en, och valet är även socialt situerad och beror på den sociala situation men befinner sig i. Det vill säga om man befinner sig i skolan eller på arbetet för att läsa in en faktatext till en tenta eller en arbetsuppgift, eller om man sitter hemma i soffan för att läsa en skönlitterär bok för nöjes skull.

Alla läsare läser en text på olika sätt, och det här beror på individernas olika erfarenheter, deras mening och mål med läsningen, vad de vill få ut av läsningen samt deras egen uppfattning om vad som är politiskt och socialt korrekt/accepterat.

Men även om vi som läsare kan påverka vår förståelse för en text, påverkar och influerar även texten och dess författare vår läsning och därmed förståelse. Semiotiska tecken och signaler, samt berättarstruktur och berättarteknik påverkar de bilder och idéer som formas under läsningen.

 

Källor:
Langer, A. Judith (2005). Litterära föreställningsvärldar. Litteraturundervisning och litterär förståelse. Översättning : Anna Sörmark. Göteborg : Daidalos
Langer, A. Judith (2011). Envisioning Literature. Literary Understanding and Literature Instruction. Second Edition. New York : Teachers College Press