Queerteori
Ifrågasättande av föreställningen om fasta och normativa sexuella identiteter
Queerteorin introducerades på 1990-talet på akademierna i norden och blev snabbt ett populärt teoretiskt perspektiv, och har sedan dess vuxit konstant. Teorin har under årens gång undergått flera förändringar när det kommer till perspektivskiften och en korsning av olika teorier. De senaste decenniets mer intersektionella perspektiv har öppnat queerteorin mot en bredare horisont.
Queerforskningen har sin grund i två olika tanketraditioner som löper parallellt, varav den ena är Freud och den andra är Foucault. Freuds psykoanalys representerar det essentialistiska synsättet på kön och sexualitet som något biologiskt betingat, medan Foucaults diskursteori står för ett konstruktivistiskt synsätt. Foucault menar att sexualitet ingår i diskurser, och att maktförhållanden kan synliggöras genom till exempel litterära analyser och att det då skapas motdiskurser. Mycket av queerteorin bygger på Foucaults idé om att sexuell identitet är en social konstruktion som måste ifrågasättas.
Queerteorin har även sina viktigaste utgångspunkter från den andra vågens feministiska litteraturteori, och har interagerats med den klassiska feministiska teorin som har som syfte att blottlägga underliggande normer. Men där den feministiska läsningen fokuserar på sexism intresserar sig den queera läsningen istället för heteronormativitet. Teorin skiljer sig dock åt från feminismen i ett viktigt avseende då man förkastar idén om kvinnlig separation, och ser större likheter mellan lesbiska kvinnor och homosexuella män än mellan lesbiska och heterosexuella kvinnor. Enligt queerteoretiker är inte könet utan sexualiteten det som är grundläggande för en människas identitet. I ett heteronormativt samhälle ses heterosexualitet som norm medan homosexualitet ses som dess motsats, samtidigt som det sociala könet bestämmer vilken könsidentitet en person tillhör. Det här vill man dekonstruera, då man menar att identitet inte är något stabilt utan en konstant växling mellan olika roller och sociala positioner. I och med detta tankesätt finns det likheter mellan queerteorin och poststrukturalismen och dekonstruktivismen.
Författarna till boken Queera läsningar – litteraturvetenskap möter queerteori menar att det finns ett behov texter som förenar queera frågeställningar med litteraturvetenskapliga metoder, då studierna annars tenderar att bli alltför tematiska och att det därför blir en klyfta mellan frågeställningar och metod/teori. En queer läsning skiljer sig från andra traditionella motströmningsläsningar då det queera sätts bredvid det icke-queera; det queera förutsätts potentiellt existera i vilket verk som helst. Det här betyder att man i läsningen analyserar textens luckor, sprickor, dissonans och ambivalens samtidigt som man tar fasta på textens tystnader och det som framstår som avvikande och därmed bryter mot normativa uppfattningar om kön och sexualitet.
Kritiken mot queerteori har främst baserats på det faktum att den genom att försöka utmana heteronormen istället erkänner den, och därmed bidrar till att upprätthålla den.
Judith Butler
Judith Butler, född 1956, är den viktigaste teoretikerna bakom queerteorin och även en av de mest inflytelserika tänkarna i vår samtid. Hennes texter har utmanat och förändrat synen på genus, identitet, sexualitet, politik och makt. 1990 gavs hennes bok Gender Trouble ut och hon blev därmed en queer röst inom feministisk teori och debatt, och boken har varit oerhört viktig för den tredje vågens feminism. Hon är verksam som professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley. Hennes texter kom att leda till ett paradigmskifte inom feministisk teori och politik då hon att kritiserade den (vita) heterocentriska feminismen där man konstruerar identitet utifrån kategorin kvinna, som man anser vara grundläggande för att föra en feministisk politik. Med andra ord exkluderas många som feminismen borde verka för.
Det finns mycket att skriva om Judith Butlers resonemang om hur identitet och normalitet produceras, så jag har valt att endast göra en grundläggande och allmän text om de begrepp som främst förknippas med hennes om teoretiker: heteronormativitet och performativitet.
Heteronormativitet
Butlers huvudsakliga ifrågasättande är det hon kallar för en heteronormativ definition av kvinnor och män enligt logiken feminin = kvinnlig = kvinna och maskulin = manlig = man. Heteronormativitet innebär ett antagande om att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt; vilket hålls uppe av både strukturer, handlingar och relationer som grundar sig på idén om en binär könsuppfattning.
Enligt hennes myntade begrepp ”den heterosexuella matrisen” skapar kulturen kroppar genom den matris som kräver genusordning med två tydligt identifierade kön/genus; det vill säga ett kvinnligt feminint och ett manligt maskulint: och att kroppar måste utgå från stabila kön. Enligt Butler är den heterosexuella matrisen central för definitionen av det som är socialt godkänt och icke-godkänt i samhället; där heterosexualitet socialt sätt är obligatoriskt istället för frivilligt.
Performativitet
Två andra centrala tankegångar sammanfattas utifrån begreppen genealogi och performativitet. Ett genealogiskt angreppssätt innebär att kategorierna kön/genus och sexualitet inte förs tillbaka till påstådda naturliga skillnader mellan kvinnor och män, inte heller till något urtillstånd. Performativitet byter att kön/genus inte är vara utan göra, det vill säga att det som kallas för manligt respektive kvinnligt inte är annat än kulturella, diskursiva konstruktioner. Kvinna eller man är alltså något man görs till enligt de normer som finns i samhället.
Köns- och genusidentiteter kan endera spelas rätt eller fel, och när de flesta beter sig i enlighet med genusnormen blir det här en garanti för att normerna upprätthålls och förstärks. Butler menar att könsidentitet är något som skapas genom upprepning av akter, då den sociala stabiliteten vilar på upprepningen samtidigt som den innebär en möjlighet till förändring, då det inte går att imitera något exakt lika varje gång – och därmed kan varje ny upprepning eventuellt leda till förskjutningar i identiteten. Då genus skapas performativt skapas även det subjekt som den obligatoriska handlingen framkallar. Skådespelet är ett måste, då avvikelser från heterosexuella normer medför utstötning och exkludering. Genom den performativa upprepningen framkallas en illusion om en enhetlig heterosexuell identitet, men om det alltid finns ett tvång till upprepning så kommer upprepningen aldrig helt att lyckas med att skapa en identitet som är identisk med den genuina och sanna identiteten. Det här innebär en stor risk, då den simulerade identiteten riskerar att bli påkommen som falsk och därmed ses som avvikande och udda.
Med andra ord menar Butler att det är rådande diskurser som konstituerar identiteter, samtidigt som diskurser i sig även är det som leder till upprepning och repetition; vilket resulterar i att heteronormativa ideologiska mönster upprätthålls.