Postkolonial teori
Grundtanken för postkolonial teori är att den europeiska kolonialismen har lett till att det västerländska har blivit normativt i stora delar i världen. Det som inte är västerländskt ses i många sammanhang som avvikande från normen. En viktig aspekt av den postkoloniala teorin är språket och hur det används. I samma stund som en människa benämns, konstrueras en social mening om identitet och tillhörighet, vilket även innebär att språket kan användas för att uttrycka etniska och kulturella skillnader mellan människor genom binära motsatspar. Är man inte svensk så är man invandrare, vilket är kopplat till makt då motsatspar är hierarkiskt ordnade genom sociala och kulturella föreställningar. Detta är enligt den postkoloniala teorin ett sätt att upprätthålla makt mellan olika grupper. Med hjälp av postkolonial teori kan man alltså kritisera den essentialistiska synen på etnicitet som något medfött statiskt och kulturer som strikt åtskilda.
Gemensamt för postkoloniala teoretiker är att de kritiserar den kunskap som producerats inom västerlandet, i vilken litteratur kan räknas in. Postkolonial teori ifrågasätter därmed litteraturens vita subjektsposition då den är präglad av rådande maktstrukturer. När vita skriver om icke-vita skapas raskategorier som etableras som sanningar, och kategorier som etnicitet och kultur tillåter att subjekt/objekt-relationen mellan människor upprätthålls. Man kan därför utifrån en geopolitisk kritik se den västerländska litteraturen som en fortsättning på kolonialismen, då västerländska författares texter sprids globalt och digitalt.
Edward Said
Edward Saids bok Orientalism från 1978 är den viktigaste boken för den postkoloniala teoribildningen, och grundtanken är att den kultur som inte är västerländsk trycks undan och beskrivs utifrån 
stereotypa föreställningar – den ses som främmande och annorlunda, och som lägre på grund av fördomar. Allt som inte är västerländskt målas upp som dess motsats; och därmed en binär opposition med det västerländska, där det vita ses som norm. Föreställningarna om främmande kulturer är istället att de är konstiga, excentriska, irrationella och abnorma, och därmed blir dessa kulturer till objekt. Orientalism handlar främst om språklig representation, om hur Orienten och främmande kulturer framställs i västerländskt tal och skrift. Det skrivna ordet är därför ett oerhört viktigt medel för spridandet av idéer, attityder och världsbilder. Said menar att språk och konventioner inte förändras över en natt, utan att ord, ordval och formuleringar lever kvar långt efter det att deras ideologiska bakgrunder har förkastats.
Homi K. Bhabha
Stereotypisering och kulturell hybriditet
Homi K. Bhabha menar att det inte finns något essentiellt subjekt och en fast stabil identitet, utan hävdar att identitet är ett diskursivt fenomen, inte ett fysiskt. Fixerade kulturidentiteter inom kolonialdiskursen är därmed ett tecken på kulturella skillnader, och stereotypisering av människor är den största strategin för diskursen. Genom att upprätthålla stereotyper och därmed fixera in individer i grupper, förnekar man därmed deras egen känsla för identitet och tror sig förstå sig på dem utifrån tidigare kunskap. Det som skiljer Bhabha från andra postkoloniala teoretiker, är att han argumenterar för att även kolonial diskursanalys bidrar till skapandet av subjektsposition genom en normalisering av stereotyper. Kulturer är alltid retrospektiva produktioner, och enligt Bhabha finns det inga “rena” kulturer. Istället är identiteter blandade; så kallade kulturella hybrider – då man inte kan räkna kultur som ett enskilt avskilt fenomen då det alltid har kontakt med andra och därmed alltid är en pågående process. Dock kan man se hybriditetsprocessen som problematisk i det “mångkulturella samhället”, då det ändå skapas en “ny” kulturell identitet där den fortsätter att ses ett objekt och icke-norm.
Diaspora och Det tredje rummet
Bhabha fokuserar i sin teori på den moderna migrationens sociala och kulturella konsekvenser, och han menar att den som har flytt från en kultur till en annan lever ett sorts gränsliv – och är i en mittemellanposition; på marginalen till olika kulturer – så kallad diaspora, vilket gör att individen tappar kontakt med sin ursprungliga kultur samtidigt som den inte riktigt kommer in i den nya. Därmed skapas den så kallade kulturell hybriden som vi var inne på precis. Hans begrepp “Det tredje rummet” innebär dock att en identitet aldrig kan delas upp efter etnisk tillhörighet eller kultur; människor med ursprung i flera kulturer har därmed inte flera olika identiteter – utan dessa kulturer samsas i en och samma identitet som är i ständig förändring och rörelse. Han menar att det därmed inte finns några naturliga och klart avgränsade kulturskillnader mellan individer och olika grupper och att det därmed inte heller finns något som kan kallas för originalkultur.
Bhabha kritiserar hur begrepp som innanför/utanför, inklusion/exklusion, förflutet/samtid skapar separata och binära motsatser och argumenterar för att de är både sammanbundna och i konflikt med varandra, och menar att benämningar som “invandrare” därmed leder till en dikotomi och binär opposition, och att ordet och användningen av det därför kan och bör dekonstrueras. Enligt Bhabha är det den historiska koloniala traditionen som genom sitt erkännande som skapar kulturella och påhittade identiteter, vilka appliceras på individer ur en viss grupp och därmed leder till “det mångkulturella samhället”. Detta resulterar i att åtkomsten till en “originalidentitet” – den man blir genom migration – hindras och därmed leder till utanförskap och främlingskap. Den här gränslinjen av kulturell olikhet leder till en konflikt inom individen, men även för samhället; det vill säga om performativiteten och upprätthållandet av en “fixerad” identitet brister skapas förvirring då det utmanar normativa förväntningar på hur en individ ur en viss kulturell grupp ska agera och bete sig. Bhabha menar att kulturell hybriditet och det tredje rummet omplacerar historian som konstituerade den, och därmed sätter upp nya strukturer för auktoriteter.
Kulturell ambivalens
Bhabha är influerad av Franz Fanons psykologiska idétradition och argumenterar för hur den koloniala diskursen konstruerar och upprätthåller synen på det koloniala objektet, vilket Bhabha benämner “otherness”; den icke-västerlänske Andre genom att framhäva mångkulturalismens positiva aspekt samtidigt som den hävdar att de som är icke-västerlänningar är annorlunda och främmande. Den koloniala diskursen är ett maktsystem som genom sin kunskapsproduktion skapar en plats där den gör sig själv till auktoritärt subjekt medan människor med annan etnicitet och kulturell bakgrund görs till underlägsna stereotyper. Det här skapar en ambivalent position för det koloniserade subjektet, då denne genom sin kulturella bakgrund och etnicitet ständigt pendlar mellan kulturell likhet och skillnad. För att bli bekräftad som subjekt inom diskursen krävs en sorts upprepning av sitt beteende; en performativitet – och genom detta medföljer en ambivalens kring den egna identiteten. Dock menar Bhabha att den koloniserade genom sin position kan skaffa sig makt, genom så kallad mimicry; att härma den nya kulturens normer genom språk och beteende, göra sig så lik den som är i överordnad position som möjligt för att därmed avslöja den koloniala diskursen och dess syn på den Andre. Mimicry och performativitet kan därmed ses som ett sätt för den “icke-västerländske” att genom ett sorts kamouflage gömma sin egentliga identitet för att kunna bli accepterad i det nya landet, där invandrare ska integreras och assimileras in i samhället och den nya kulturen.
Gayatri Chakravorty Spivak
Den teoretiker som betraktas som den största inom feministisk postkolonial teori är Gayatri Chakravorty Spivak, och hon började sitt teoretiska arbete redan 1980. Hennes teori utgår ifrån tanken att tredje världens kvinnor är dubbelt koloniserade då de förtrycks både ras- och könsmässigt, av imperialistiska och patriarkala strukturer samtidigt. Det viktiga är alltså den koloniserade kvinnans subjektivitet, och då krävs en förståelse för hennes egen historia och kontext. Med sin mest kända artikel ”Can the Subaltern Speak?” från 1988 kritiserar hon starkt de system som konstruerar och skriver om och därmed tystar den subalterna kvinnan. Spivak påpekar att de enda som kan skriva sin egen historia tystas ner och saknar en egen röst, och menar att den förtryckta kvinnan endast kan få en trovärdig subjektiv röst i litteraturen genom att författaren innehar samma kön och etnicitet, då den inte har infogats och tolkats utifrån en manlig eller vit kvinnlig västerländsk diskurs.
”The Other” i barnlitteraturen
Det har även forskats en del utifrån postkolonial teori i barn- och ungdomslitteratur. Maria Nikolajeva är en av den som har tittat närmare kring hur kanon inom barn-och ungdomslitteratur skapar den Andre/den Andra utan subjektivitet, och hänvisar till Edward Saids begrepp”orientalism”. Även hur den postkoloniala barn-och ungdomslitteraturen i sig blir förtryckande då den vuxne författaren använder en konstruerad barnröst i berättelserna har det tittats närmare på. Man menar att en konstruerad röst blir auktoritär, istället för att genom litteraturen sprida förståelse och erkännande för barnets situation. Nikolajeva menar även att ”crossvocalization”; där manliga författare genom att försöka skriva kvinnors historia bidrar till att denna objektifieras och blir den Andra, och understryker vikten av en kvinnlig författare med samma erfarenhet av social underlägsenhet.