Narratologi
Ny teori med gamla anor
Narratologi är en litteraturvetenskaplig teori- och metodbildning som handlar om studiet av berättandets och berättelsers struktur. Ordet har i stort sett blivit synonymt med det som tidigare benämndes som ”berättarteknik” eller ”berättarstil”. Medan andra litteraturteoretiker fokuserar på att analysera och tolka en berättelse, studerar narratologen berättelsens uppbyggnad och söker därmed ingen mening i texten som sådan.
Som litteraturteori räknas narratologin som en någotsånär ny vetenskap, som bildades på 60-talet. Trots detta har teorin hämtat de viktiga begreppen mimesis och diegesis från Platon och Aristoteles. Med mimesis menas det dramatiska återgivandet av karaktärers handlingar och tankar, medan diegesis avser själva handlingens berättandet. Antagandet om att en berättelse har två plan; innehåll och berättande, kom även från tidens formalister vilka kom att ha inverkan på den narratologiska vetenskapen. Influenser finns även från strukturalismen, som undersöker textens uppbyggnad med hjälp av så kallade regelsystem, ett sorts språksystem som först presenterades av den lingvistiske teoretikern Ferdinand de Saussure. Regelsystemet inspirerade den tidiga narratologin till att beskriva en texts natur, form (berättelse) och funktion. Tzvetan Todorov och Roland Barthes var några av de som från början kom att påverka narratologin genom det här tänkandet, och de menade att en berättelses underliggande struktur liknar den hos en språklig sats, där huvudkaraktären är subjekt, predikat är handling och objekt är handlingens mål.
Berättelsens temporalitet
Man talar om berättelsens ”dubbla logik” eller ”dubbla kronologi”, det vill säga den tid som utspelar sig i berättelsen, i vilken ordning händelserna utspelar sig samt den tid det tar för läsaren att ta sig igenom texten. På engelska kallas det här för ”story and narrative discourse”, den viktigaste skillnaden mellan dessa är att medan händelserna i historien äger rum i en viss ordningsföljd och har vissa kausala sammanhang, kan författaren välja att presentera dem på ett annat sätt; till exempel börja från slutet gå tillbaka till vissa händelser, återberätta vissa händelser kortfattat medan andra händelser blir beskrivna i detalj och mer utförligt. Det handlar sammanfattningsvis om skillnaden mellan tid och ordning; historien och berättelsen. Temporalitetens komponenter är ordning, hastighet och frekvens.
Med ordning menas den ordning som de olika händelserna presenteras i berättelsen i förhållande till hur de inträffar i historien. Vissa händelser presenteras kronologiskt, vilket ofta är fallet i barnlitteratur, medan andra börjar mitt i handlingen för att sedan gå tillbaka till händelser som utspelar sig innan berättelsen tar sin början. I narratologin kallas de här brytningarna i kronologin för anakronier, och där ryms både prolepser och analepser. Propelser förflyttar berättelsen framåt i tiden, medan analepser förflyttar berättelsen till en tidpunkt före primärhistoriens nutid.
Hastigheten beskriver förhållandet mellan historiens tidsrymd och berättelsens tidsrymd. Tiden kan vara identisk, det vill säga att de händelser som beskrivs i berättelsen tar lika lång tid att återberätta. Det här kallas för isokroni, och är i princip omöjligt förutom i dramatisk form. Istället är historiens tid ofta längre är berättelsens tid, och kan utspela sig under flera år medan berättelsen bara tar någon timme att läsa om. Det finns fem olika hastigheter: scen, sammanfattning, ellips, paus och stretch. I en scen är tiden isokronisk, medan tiden i en sammanfattning är kortare än historiens tid. Detsamma gäller för ellips, men de kan vara både timmar och år och lämnar ofta luckor i berättelsen och läsaren får då själv dra slutsatser om hur lång tid som passerat. I en paus är berättelsens tid längre än historiens tid; tiden avstannar medan berättelsen ägnar sig åt beskrivningar av miljö, karaktärer etcetera. En stretch innebär att det tar längre tid att berätta om en händelse än det tar för händelsen att äga rum. Det här greppet används ofta för att skildra en händelse som karaktären vill berätta detaljrikt om och som har stor betydelse för historien.
Frekvens innebär förhållandet mellan antalet gånger som en händelse äger rum i historien och antalet gånger den återges i berättelsen. De kan vara endera singulativa, det vill säga att en händelse i historien återberättas en gång, repetitiva, det vill säga en händelse återberättas flera gånger, eller iterativa, det vill säga återger endast en gång något som händer upprepade gånger.
Berättelsens perspektiv
Medan historien är det som berättas är berättelsen sättet att berätta; hur det berättas och av vem. Berättelseperspektivet är otroligt viktigt för hur vi uppfattar, tolkar och förstår en text.
Man kan tala om ”opersonlig berättare” och ”personlig berättare” när det kommer till användandet av berättare. Det finns fyra typer av opersonlig berättare i tredje person: allvetande, som vet alla karaktärens tankar och känslor, begränsad allvetande, som följer några få karaktärer, objektiv, som inte vet karaktärernas tankar och känslor trots ständig närvaro, eller introspektiv som bara vet vad en av karaktärerna vet, gör, tänker och känner.
Personliga berättare i första person kan vara endera simultana jagberättare; som berättar allteftersom händelserna utspelar sig, eller retrospektiva jagberättare; som berättar om händelserna i efterhand.
För att återvända till antikens berättarbegrepp mimesis och diegesis så menar man inom narratologin att det finns olika sorters berättarnärvaro i en text. Det handlar antingen om en synlig och öppen berättare som ständigt är närvarande, eller en dold och gömd berättare som ofta associeras med författaren, då berättarrösten tillhör någon utanför berättelsen.
Förutom röst är fokalisator ett viktigt begrepp när det kommer till perspektivet i berättelsen. Fokalisator kan lätt blandas ihop med berättarröst, och i många fall är så fallet. Fokalisatorn är den personen vars ögon läsaren ”ser” genom. Men en fokalisator behöver inte vara en jagberättare utan kan även vara en berättare i tredje person, en karaktär som befinner sig i närheten av protagonisten och tar över berättelseperspektivet för ett ögonblick.
Återkommande berättelsemönster
Den viktigaste inspirationskällan för den tidiga klassiska narratologin var den ryske sagoforskaren Vladimir Propp, som tänkte kring sitt ämne som en strukturalist och vars tankar svarade väl mot formalismens idéer . Propp kom fram till att alla sagor i grunden bestod av samma ”stomme” och ”funktioner”, trots att de vid en första anblick tycktes vara originella. Dessa funktioner kan beskrivas som typhandlingar, som utfördes av agenter som alla hade speciella roller. Propp fann 31 typhandlingar och sju roller i sagans berättelsestruktur, där de vanligaste rollerna var hjälten, skurken, givaren och hjälparen. Berättelsernas stomme, det vill säga berättelsemönstret; ”hem-resa-uppdrag-hem” var liksom funktionerna återkommande.
Den nya narratologin
Den ”nya” narratologin har i huvudsak präglats av tre principer; diversifiering (spridning av narratologisk teori till andra områden än litteraturen), dekonstruktion (diskursanalys), politisering (ifrågasättande av berättarens position och intresse).
Precis som med andra teoribildningar finns även viss kritik mot narratologin som teori och metod. Bland annat ställer sig forskare frågan om varför det per automatik är händelsen som sådan som är berättelsens fundamentala element, när det lika gärna kan vara subjektets upplevelse som är det. Många menar även att en ny modern narrativ teori skulle behövas, där man går tillbaka till de traditionella frågorna om fiktionsberättandets form och funktion och där detta undersöktes grundligt för att eventuellt upptäcka nya modeller för fiktionsberättandet.