Språkutveckling

Språkutveckling

De främsta teoretikerna när det kommer till barns tänkande och språkutveckling är Jean Piaget och Lev Vysotskij. Även om Piagets individbaserade inlärningsteori skiljer sig väsentligt från Vysotskijs sociokulturella inlärningsteori, har de ändå en hel del gemensamt och har båda stor betydelse när det kommer till förståelse för barns utveckling. Då jag anser att just den sociala aspekten för inlärning är av väldigt stor betydelse, har jag dock fokuserat mest på Vysotskijs teori.

Medan Piaget ansåg att barnet utvecklas kognitivt i fyra olika kognitiva utvecklings-steg, och följer dessa genom ålder samt att man lär genom assimilation och ackommodation, (genom att göra misstag och lära sig genom erfarenhet då man gör kognitiva mentala scheman – konstruktivism) ansåg Vygotskij istället att barnet inte är begränsat genom åldersstegen, utan istället är kompetent och utvecklas olika snabbt. Dock menade han att åldersutvecklingen på ett ungefär stämmer för alla barn (socialkonstruktivism).

Båda ansåg dock att barnet utvecklas i ett socialt samspel med andra människor, då barn lär sig aktivt genom interaktion i en fysisk och social miljö.


Jean Piaget

JeanPiagetJean Piaget var en schweizisk psykolog som intresserade sig särskilt för pedagogik och utvecklingspsykologi. Piaget ansåg att lärandet är en aktiv och individuell process, och att spädbarnet upplever världen genom sinnena på ett konkret sätt (här och nu). Senare spelar symbolerna stor roll och den symboliska representationen av världen underlättar föreställningsförmågan och fantasin. Det är genom egna handlingar som barnet lär sig att förstå världen runt sig. Förståelsen bygger på så kallade kognitiva meningsscheman. Barnets tänkande förstärks genom symbolisk representation, huvudsakligen genom språket. Kunskap om världen bearbetas och konstrueras genom feedback från omvärden – därför är det viktigt att bekräfta det barnen säger och talar om.

Nyckelbegrepp i Piagets lära är just det aktiva lärandet – att barnet konstruerar och förstår saker utifrån sina egna erfarenheter. Istället för vuxna ”mediators” framhåller istället Piaget jämnåriga kamrater för utbyte av erfarenheter. Det aktiva lärandet betyder också att kunskap överförs, och inte bara kopieras.

Social kognition

De kognitiva färdigheter som specifikt ingår i social interaktion; till exempel att förstå någons intentioner, se något ur någon annans perspektiv – vilket är grundläggande för kommunikation och för att samverka med människor runt omkring oss växer fram redan under spädbarnstiden genom ansiktsuttryck, röstläge etcetera.

Den sensmotoriska världen

Spädbarnets lärande genereras av att de tittar, lyssnar, rör vid, smakar och luktar. Under det andra levnadsåret kan barnet relatera till sin omvärld genom grundläggande symboler, som representerar ett objekt. Detta mönster för abstrakt tänkande förstärks genom utvecklingen av språket. För Piaget är det just symboler och barnets utveckling av förståelse för deras innebörd, som gör det möjligt för det att tillägna sig språkkunskaper så snabbt.

Det geniala spädbarnet

Piaget observerade spädbarns kognitiva färdigheter mellan 0-2 år, och fann att barn upp till 6 månader kan urskilja ljud från flera olika språk. Nyare forsking visar att spädbarns tänkande är mer komplext än man trott, och att de är mer organiserade i sin kognitiva förmåga än man tidigare trott. Denna förmåga försämras snabbt efter 6 månader, då barnet blir bättre på att bearbeta det egna språkets ljud.

Små barn tycker bättre om randigt och komplext mönster, då de enklare ser vart föremålet börjar och slutar. När det kommer till litteratur för små barn, märks detta ofta då barnen ofta själva väljer just böcker med tydliga former och mycket färg.  Vid läsning med barnet är det även viktigt att locka fram positiv respons för barnets välbefinnande, vilket leder till att lässtunderna blir till en uppskattande aktivitet och därmed gynnar såväl språk- och läsutvecklingen.


Lev Vygotskij

LevVygotskijLev Vygotskij var en rysk forskare som under början av 1900-talet intresserade sig för hur barns sociala samspel bidrar till deras kognitiva utveckling. Än i dag använder sig pedagoger och psykologer av hans teorier, för att förstå hur lärande och utveckling sker i ett kulturellt och socialt sammanhang.

Precis som Piaget inriktade sig Vysotskij på tänkandet och den kognitiva utvecklingen under barndomen. Men Vygotskys teori är socialkonstruktivistisk, och betonar därmed vikten av samspel med vuxna och andra barn för inlärning, och även hos Vygotskij är den aktiva inlärningen av vikt (learning by doing) Mycket av Vygotskijs teorier betonar språkets betydelse för lärande och utveckling. Några viktiga begrepp:

  • Internalisering – barn lär genom en internaliseringsprocess: genom att sammanfoga tanke och språk och därmed underlätta det logiska tänkandet (ofta pratar barn högt med sig själv)
  • Stödstrukturer – Stöd och främjande genom rätt vägledning som är anpassad till barnets nivå.
  • Den närmaste utvecklingszon – skillnaden mellan vad ett barn kan klara av på egen hand, och vad det kan uppnå med andras hjälp och stöd-

Vysotskij begreppsutvecklingsteori kan jämföras med Piagets nivåteori. Här skiljer han på hur ord har betydelse för barnet i olika stadier: synkertisering (en subjektiv relation med tinget), komplex (föremålsets egenskaper, så som färg och form) och begreppslig fas (man kan definiera begreppet men inte förstå dess innebörd).

Vygotskij studerade främst hur barn tillägnar sig och börjar använda tecken och symboler som psykologiska redskap, och han riktade speciell uppmärksamhet till utvecklingen av minne, uppmärksamhet, beslutsfattande, tänkande och begreppsbildning. Den undersökningsmetod som användes var så kallad ”dubbel stimuli” – det vill säga att barnet både skulle komma ihåg ett visst ord samtidigt som det försågs med ett hjälpmedel så som bilder och symboler. Vygotskij menade att det här sättet visar på att så kallade psykologiska processer samarbetar och därmed sätter igång minnet på individen.

Sociopsykologiska processer

Vygotskijs teori framhäver en tydlig social dimension. Den sociala aspekten på mänsklig erfarenhet och kommunikation gör att individen kan tillägna sig och införliva det enorma förrådet av andras upplevelser.

Enligt Vygotskij har människan högre psykologiska processer både en social och sociohistorisk kvalitet, medan de naturgivna är lägre elementära processer. De högre processerna är istället konstgjorda och till dessa räknas främst kulturella och kognitiva redskap så som språk, skrivande, berättande och teckning men även kognitiva processer som logiskt minne, selektiv uppmärksamhet och begreppsbildning. Den högre psykologiska processen är social till sin karaktär och är enligt Vygotskij är ett resultat av social aktivitet. Men högra psykologiska processer förmedlas inte bara socialt, utan även via tecken och symboler. Tecken och symboler betraktas av Vygotskij som kulturbärare och som de mest väsentliga kulturprodukter. Tecken och symboler är både något objektivt som tillhör den kulturella världen, men även något individuellt som existerar inom den enskilda individens medvetande. Tecken och symbolsystem blir till psykologiska tankeredskap, då det sker ett samspel mellan individen och des sociala sammanhang; därav ses social och semiotisk mediation som integrerade när det kommer till psykologiska processer.

Internalisering

Vygotskij menar att internalisering är avgörande för att en högre psykologisk funktion ska kunna bildas, och internalisering är det sista stadiet i barnets psykiska utveckling. Varje psykologisk process måste först existera på ett socialt plan, innan den blir en inre individuell process. Den yttre sociala processen sker mellan två eller fler människor.

Internaliseringsprocessen innebär enligt Vygotskij egentligen att kulturen inte endast är en verklighet utanför individen, utan att den får genom psykologiska processer en egen mening inom individen.

Vygotskij menade att den kognitiva utvecklingen hade en stark förbindelse med den sociala och kulturella utvecklingen.

Tänkande och språk

Det finns mycket att redogöra för när det gäller Vygotskijs pedagogiska teori, men jag tänker begränsa mig och hålla mig till tänkande och språk (vilket han själv ägnade stor uppmärksamhet, framförallt i sin bok Thought and Language) samt den sociokulturella betydelsen för inlärning. Även vikten av skriftspråket för den språkliga utvecklingen är av stor vikt när det kommer till läsutvecklingen.

Enligt Vygotskij är tänkandet och språket nära förknippat med varandra – men de är inte identiska. Sambandet mellan tänkandet och språket etableras under barnets utveckling. Han motsätter sig idén om att man föds med förmågan att producera språk – och menar att det är en process där samspel och social interaktion är primärt för att barnet ska utveckla ett språk. Ordbetydelsen förenar tanke- och språkprocessen, och är både språk och tanke på samma gång.

Det här går emot Piagets tanke om det egocentriska språket och tänkandet – och Vygotskij menar istället att barnet från början är socialt, för att sedan utveckla en individualitet. Han menar att det egocentriska talet (Piaget menar att talet går från det inre till det yttre) istället går från det yttre till det inre. Han menar att det finns en likhet mellan förskolebarns yttre tal till sig själva och vuxnas inre tal.

Vygotskys begreppsutvecklingsteori kan jämföras med Piagets nivåteori. Här skiljer han på hur ord har betydelse för barnet i olika stadier: synkertisering (en subjektiv relation med tinget), komplex (föremålsets egenskaper, så som färg och form) och begreppslig fas (man kan definiera begreppet men inte förstå dess innebörd).

En central frågeställning för Vygotskij var förhållandet mellan intellektuella och verbala processer i utvecklingen. Vid en bestämd tidpunkt i en individs utveckling kommer tänkande och språk i förbindelse med varandra: tänkandet blir språkligt och språket blir intellektuellt, vilket är ett viktigt led i den kulturella utvecklingen. Vygotskij hävdar att det finns en grundregel när det gäller den språkliga utvecklingen: den går från en social samspelssituation till en intrapsykisk funktion; det vill säga att språket från början uppstår som ett sätt för barnet att kommunicera med sin omvärld. Först därefter uppstår det inre talet för barnets eget tänkande. Språket har därmed sitt ursprung ur den sociala samvaron med andra människor.

Det finns tre funktioner i barnets språk som bör uppmärksammas.

  • Internaliserat tal, som gör det möjligt för barnet att jämföra nutid med tidigare handlingar och situationer och handlingar kan rekonstrueras genom att separata element i handlingarna isoleras och sätts samman på nya sätt. Det här gör att barnet genom att minnas erfarenheter i språkliga tecken o h symboler, kan handla med perspektiv på framtiden.
  • Inre motivation och förberedelse.  Genom att barnet har ett språk, kan det planera lösningar och förverkliga det som det själv vill på ett medvetet sätt.
  • Möjlighet till egen självbehärskning, då språket gör både självmedvetande och självreflexion möjlig.

Vygotskij hävdar att barnet psykiska utveckling består av fyra stadier: det primitiva, det naiva, det yttre tecknets stadium samt det internaliserade stadiet. Vidare indelar han tänkandets stadium i tre faser: tänkandet i (synkretiska) bilder, komplext tänkande samt begreppsmässigt tänkande. Tänkandets utveckling är beroende av att barnet behärskar tänkandets sociala medel, det vill säga språket. Den här utvecklingen är i sin tur beroende av barnets sociala och kulturella erfarenheter.

Det som är intressant med de synkretiska bilderna är hur de hänger ihop med den sociokulturella betydelsen av ord. De inre bilderna och kopplingen till ord fastställs helt av den sociokulturella miljö som omger barnet, då barnet omöjligt skapar sitt språk i social isolering utan tillägnar sig det i sin samvaro med vuxna och det språk som dessa använder sig av.

Zonen för den närmaste utvecklingen

Enligt Vygotskij finns två nivåer i barnets utveckling; den aktuella utvecklingsnivån som visar vad barnet kan göra självständigt utan hjälp, samt zonen för närmaste utveckling där barnet kan lösa uppgifter med stöd av en vuxen eller ett annat barn. Den här problemlösningen kommer barnet sedan att kunna klara av på egen hand utan vägledning. Vygotskij menar att barnet genom leken kan sträcka sig över sin aktuella utvecklingsnivå; det som då ligger i zonen för den närmsta utvecklingen överflyttas då till den aktuella utvecklingszonen. Med andra ord har leken, men även undervisning som erbjuder barnet att tänka och lösa problem, en stor och viktig betydelse för barnets utveckling.

Imitation och samarbete

Inom den traditionella skolan handlade lärande om att lära sig utantill, och där var imitation en viktig del av inlärningen. Det här kan kritiseras starkt, om imitationen inte leder till kunskap för barnet. I Vygotskijs teori framhålls imitation som något positivt när det handlar om att barnet genom imitation tillsammans med andra barn eller under ledning av en lärare/vuxen, kan prestera över sin aktuella nivå. Skillnaden mellan den traditionella skolan och Vygotskijs sociokulturella lära är att barnet ska få vara kreativ i sitt återskapande.

Språk och läsförståelse

Undervisning i skriftspråket är, enligt Vygotskij, avgörande för att medvetandegöra språket för eleverna, då det talande språket inte är en enkel översättning av skriftspråket. Skriftspråket är mer abstrakt och monologiskt då läsaren endast kommunicerar med en imaginär person som endast existerar i texten. Läsakten kräver därför att läsaren förstår det skrivna utan att ha tillgång till kroppsliga uttryck så som gester, mimik och intonation. För att läsningen ska flyta på och för att individen ska ta till sig det skrivna på bästa sätt krävs därför att läsaren har kunskap om skriftspråket. I skriftspråket måste man kunna återskapa ordens ljudliga struktur på ett medvetet sätt, och genom läsningen får barnen lära sig att skapa det ljudliga ordet av enskilda bokstäver. På så sätt är lärandet av skriftspråket redan från början ett kreativt medvetendegörande av språket.


Källor:
Bråten, Ivar (1998). Vygotskij och pedagogiken. Lund : Studentlitteratur
Vygotskij, S Lev (1999). Tänkande och språk. Göteborg : Bokförlaget Daidalos