Genrepedagogik

Genrepedagogik

Här följer en sammanfattande och allmän text om genrepedagogik och hur man praktiskt kan använda sig av det i arbetet med barn och unga.


Genrepedagogiken utvecklades från början i Australien och är starkt influerad av Vygotskijs sociokulturella teori som handlar om gemensamt lärande. Det är en modell för att stärka elever med annat modersmål, men har visat sig vara framgångsrik även för andra elever.

Enligt Lgr 11 – Läroplan för grundskola och f-klass – ska eleverna ha kunskap om olika sorters texter, hur de är uppbyggda samt ha hög genrekompentens. De ska veta vad olika texter har för syfte, hur de är strukturerade och vilka språkliga drag som är vanliga, samt vilken tänkt mottagare texten har. Att därför använda sig av genrepedagogik vid läsning av litteratur med barn och unga gör att de har större möjlighet att nå målen i läroplanen då syftet är att individen inte bara utvecklar sin läs- och skrivförmåga utan även att man ska fundera över det man läser – stil, berättarteknik och struktur – samt att utveckla ett kritiskt förhållningssätt.

Vad är genre och genrefamiljer?

Genre = form eller typ av litteratur. David Rose betonar att vi inte kan tänka på genrer som individuella gener utan snarare som delar av en genretaxonomi som visar hur olika genrer relaterar till varandra. ”Typer av texter” (som lgr11 beskriver olika texter) ingår i en så kallad ”genrefamilj”, som till exempel innehåller Faktafamiljen, Berättarfamiljen och Evaluerandefamiljen. I Faktafamiljen ingår historiska texter, förklaringar, instruktioner och rapporter. I Berättarfamiljen ingår texter som återger personliga erfarenheter och händelser, så som skönlitteratur – de är narrativa och personligt återgivna. I den Evaluerande familjen ingår utvärderande texter som argumentationer och responser; däribland recensioner och andra tolkningstexter. 

Basgenrer kallas de genrer som är vanligast i skolsammanhang. Dit hör återgivande genre, beskrivande rapport, instruktioner, förklaringar och argumentationer. 

Vad är genrepedagogik?

Genrepedagogik kan beskrivas som en genrebaserad litteracitetspedagogik. Genrepedagogerna menar att en medveten kunskap om hur språket fungerar i olika sammanhang underlättar för eleverna att lära sig språket. För att kunna samtala om språket krävs ett metaspråk som är bekant för både lärare och elev. För att få en sådan förståelse krävs att läraren visar på olika mönster i text vid både läsning och skrivning, vilka lärs i ett kontextburet sammanhang en så kallad situationskontext. Man använder språket på olika sätt hela tiden; ett vardagligt och personligt talspråk och ett abstrakt expertlikt skriftspråk som båda två är lika betydelsefulla att lära sig att använda rätt – genrepedagogerna menar att eleven behöver kunna använda det språk som är lämplig för den aktuella situationen. Att gå från det vardagliga till det specialiserade kallar inom genrepedagogiken för mode kontinuum, och man menar att alla barn oavsett modersmål behöver stöttning och hjälp att tillägna sig det kunskapsrelaterade språket från tidiga år för att på bästa sätt klara av skolans mål. 

Genrepedagogikens tre ben

Genrepedagogiken vilar på tre ben; Vygotskijs teori om lärande, Hallidays teori om språk och Martins och Rotherys pedagogiska modell. Vygotskijs teori om lärande är utifrån ett sociokulturellt perspektiv där synen är att man lär genom gemenskap och samarbete. Även närmsta utvecklingszonen har stor betydelse för genrepedagogiken, då det handlar om att barnet tillsammans med en vuxen eller andra barn uppmuntras och utmanas i sitt tänkande och därmed också utvecklas. Hallidays språkteori handlar om att fokusera på språket som verktyg för kommunikation och på grammatik som betydelseskapande. Martin och Rotherys pedagogik sätter ämne och språk i fokus, samt på stegvis undervisning om språkliga mönster och ett gemensamt metaspråk. 

Stödjande strukturer

Precis som Vygotskij menade så är den vuxnes roll i barnets utveckling otroligt viktig, och dennes roll är att förse barnet med stöd för att kunna utveckla nya insikter, begrepp och kompetenser. När barnet sedan behärskar detta kan det ”stå själv” och därmed gå vidare i sin utveckling. Lärarens roll är därför central för att eleven ska kunna förstå de olika ämnena och samtidigt utveckla språket. Men även att utmana eleven rent kognitivt är också väsentligt, och det är i situationer med höga krav med mycket stöttning som de lär sig bäst. På en för avancerad nivå utan stöttning eller på en nivå utan utmaningar är risken istället stor för uttråkning och att eleven blir omotiverad. Det här kan relateras till Vygotskijs Zone of Proximal Development som syftar till det man kan utföra utan hjälp och det man kan utföra med stöttning från någon som har mer kunskap och erfarenhet. 

Språket

Till grund för den genrepedagogiska modellen ligger den systemisk-funktionella grammatiken (SFG) Den här sortens grammatik innehåller de flesta av de delar som lingvister delar upp i grammatik, semantik, pragmatik, fonologi, textlingvistik, textanalys och samtalsanalys. Den här språkmodellen är en sociosemiotisk modell, vilket innebär att synen på språk är att det är ett teckensystem där människor kommunicerar som är skapat av människor för sociala syften i ett socialt sammanhang. Den funktionella grammatiken är flerdemisionell dess modell utvecklades av lingvisten Michael Halliday i slutet av 70-talet. Fokus ligger på betydelse och funktion, och idén är att grammatik inte endast ger uttryck för betydelse, utan även skapar förståelse. Med det menar Halliday att grammatiken inte handlar om att lära in regler för språk, utan om hur olika delar i språket skapar betydelse och mening; det vill säga vilka ord i språket man använder för att nå syftet med kommunikationen. 

Halliday menar även att språket är en social konstruktion som finns med i nästan allt vi gör, och att det är skapat av människan utifrån hennes behov att kommunicera. Han menar vidare att människor inom en kultur i stort delar åsikter, värderingar och förväntningar. Den funktionella grammatiken menar att språket består av ett nätverk av olika val som vi omedvetet gör utifrån det kulturella sammanhanget, situationen och syftet med vår kommunikation. Dessa val skapar då ett oändligt antal förutsägbara kulturella mönster, så kallade genrer. 

Inom SFG ser man på språket som fyra skikt som ligger på varandra – kontext, semantik, lexikogrammatik och fonologi. 

Inom fältet kontext ingår både situations- och kulturkontext, där situationskontext innebär att det finns tre faktorer som bestämmer hur språket kommer att utformas: innehåll, relation mellan de som kommunicerar och den kanal genom vilken kommunikationen sker. Dessa så kallade variabler kan kombineras på olika sätt i den talade eller skrivna texten. Innehåll syftar till vad texten handlar om, och när man arbetar med texten bygger man upp en begreppsbank gällande ämnet. Inte bara ämnesspecifika ord, utan även grammatik för att eleverna ska kunna ge uttryck för olika betydelser inom ett visst ämne. Relation syftar till relationen mellan textens deltagare, dvs talare/lyssnare, läsare/skribent. Här är meningen att eleven ska få förståelse för hur de ord vi använder skapar roller och hur de påverkar relationen till andra människor. Kanalen, eller kommunikationssättet refererar istället till om det handlar om tal eller skrift, och vilken roll språket spelar i kommunikationen. 

Kulturkontexten innebär att det inom SFL finns språkliga mönster som används olika för att nå ett visst syfte i ett socialt sammanhang. Dessa mönster känns igen av medlemmarna i en viss kultur. Varje steg i mönstret är av vikt, och utelämnas något skapas en förvirring hos mottagaren. 

Med semantik och lexikogrammatik menar SFG att sammanhanget (situations- och kulturkontext) påverkar och realiseras i språket; där semantiken föregår grammatiken då barnet alltid försöker göra sig förstådd utan att ha tillägnat sig ett grammatiskt språk. Lexikogrammatik kan sägas vara det som realiserar ord och grammatik. Både semantik och lexikogrammatik handlar om att skapa betydelse men de fokuserar på olika nivåer i språket. Medan den semantiska fokuserar på den övergripande förståelsen för en text, fokuserar istället det lexikogrammatiska på satsnivån i en text. Det som den funktionella grammatiken vill komma åt genom att arbeta med olika nivåer för språkförståelse är ordens betydelse i olika sammanhang, dess olika funktion beroende på hur de används. 

Inom genrepedagogiken använder man sig även av det som kallas för ”språkets tre metafunktioner”, där varje metafunktion i sig ger uttryck för språklig betydelse. Den ideationella och den interpersonella metafunktionen handlar om världen och människors relationer, medan den textuella metafunktionen istället organiserar de två andra och skapar en textuell betydelse. Jag tänker inte gå igenom alla här, utan vill bara snabbt ge ett exempel på processer, som ingår i den ideationella metafunktionen. Den här delen för språklig förståelse är viktigt anser jag, då de är satsens kärna. Hedeboe och Polias har tagit fram symboler för de vanligaste processerna, som kan användas när man arbetar med textförståelse. Aktionsprocesser så som materiella och behaviorala processer som beskriver hur någon beter sig eller vad någon gör; de mentala processerna innehåller kognitiva, affektiva och sinnesprocesser som istället beskriver vad som rent intellektuellt sker (någon tänker tex, eller vad någon känner eller tycker). De verbala processerna, de som kallas för sägesprocesser beskriver vad någon säger. De relationella processerna sätter istället deltagare i relation till varandra och skapar en länk mellan informationsdelar (har, finns, var etc). 

På satsnivå finns även deltagare och omständigheter viktiga byggstenar i en text; där deltagare utrycker vem eller vad som deltar i processen, och hur dessa påverkar varandra. Omständigheter talar oftast om när hur och varför en process pågår. 

Den pedagogiska modellen

Det tredje benet är den så kallade cykeln för undervisning och lärande, som utvecklades av Martin och Rothery 1986. Modellen är tänkt som en bra utgångspunkt i det språk- och kunskapsutvecklande arbetet i alla skolämnen och är tänkt att vara en naturlig del av undervisningen. Cykeln är indelad i fyra faser, som fungerar som ett kretslopp där det finns en ständig interaktion mellan undervisning och utvärdering. Utgångspunkten är elevernas förförståelse och kunskaper, och tanken är att man ska kunna byta plats samt utelämna något steg medan man istället fokuserar på någon av delarna. 

cirkelmodellen-genrepedagogik

De fyra olika faserna består av: 

Fas 1: Man börjar bygga upp förståelse för ämnet. Här är kommunikation viktigt, och eleverna byter erfarenheter och tankar med varandra genom grupparbeten. Syftet med den första fasen är att skapa bakgrundskunskaper och att samla information genom kommunikation, men även genom att lyssna och läsa. Genom det utvecklas strategier för att förstå en texts uppbyggnad och innehåll. 

Fas 2: Textens syfte, struktur och språkliga drag diskuteras, och texten ”plockas isär”, där olika delar av den studeras och diskuteras. Genom att samtala med andra så upptäcks olika mönster, och genom diskussioner skapas ett metaspråk om språk vilket ger en gemensam förståelse för texten. Syftet i den här fasen är helt enkelt att eleverna ska förstå textens syfte, dess struktur och språkliga drag. 

Fas 3: En gemensam text skrivs i genren, för att förstärka kunskapen om en specifik genre. Läraren stöttar genom att ställa frågor om textens olika steg och språk, samt genom att ge förslag på formuleringar som eleverna får ta ställning till. Att läsa varandras texter är också bra för kunskapsinhämtandet. Syftet här är att stärka de tidigare kunskaperna om genren, samt att utveckla nya skrivstrategier. 

Fas 4: Först här arbetar eleverna med individuellt skrivande, med stöttning av läraren. Syftet är ett självständigt skrivande med ämne och genre i fokus. Med hjälp av det gemensamma metaspråket ger läraren handledning, respons och feedback. 

Vygotskijs zon för närmaste utveckling

Genrepedagogiken är influerad av Vygotskijs teori om utveckling och lärande, vilket märks på dess upplägg om uppgiftslösande. Enligt genrepedagogiken förbereds eleverna väl inför varje uppgift, för att sedan lämnas själva att klara uppgiften. Effektiva förberedelser krävs dock, vilket innebär att skapa förståelse för uppgiftens natur. Eftersom språk är ett komplext system, byggs mycket kunskap om språk upp bland både lärare och elever tillsammans innan uppgifterna delas ut. Genom detta sätt är ingen elev mer förberedd än någon annan inför en uppgift. Det är betoning på bekräftelse för samtliga elever, då man menar att beröm bidrar till motivation till lärande och förståelse. Fördelen med den här inkluderande inlärningstekniken är att glappet mellan elevernas kunskaper och nivåer inte är så stort, som det är i traditionell pedagogik, där elever som klarat en nivå går upp till nästa, medan de svagare lågpresterande eleverna ständigt halkar efter. Att hela tiden identifieras som lågpresterande innebär en negativ självsyn, samt att en sådan nivågruppering begränsar elevernas utbildningsmöjligheter och chanser i livet. Genrepedagogik är istället demokratiskt på det viset att alla elever utför uppgifter på samma nivå, vilka kan vara långt över några elevers individuella förmåga. Att träna på en högre nivå med handledning från en lärare är en mer effektiv metod än att utveckla förmågor än att träna på en på en lägre nivå. Självklart kommer eleverna inte själva uppnå samma nivå på egen hand, men ”zonen av närmaste utveckling” att det är skillnad mellan vad barnet klarar att prestera med eller utan hjälp. I genrepedagogiken gör lärarstödet att alla elever får hjälp att utföra samma uppgift. Vidareutvecklingen innebär sedan att barnet får försöka att klara av samma nivå en gång till, utan stöd. Tanken är att eleverna utför uppgiften även en tredje gång, och att de då är redo för en självständig uppgift som kan bedömas. 

Hur man kan arbeta med genrer utifrån idén om ”handledning genom interaktion vid en gemensam upplevelse”: (de tre första stegen är mest relevant!).

1. Introducera en genre, genom att läsa för och med klassen. 

2. Fokusera på en genre. Identifiera till exempel Orientering, Komplikation och Lösning i berättelsen.

3. Gemensam konstruktion av en genre. Konstruera tillsammans med eleverna den genre som man fokuserar på. Tydliggör textens uppbyggnad genom frågor och kommenterar till eleverna, vilket förser dem med stöttning för genrens olika steg. I en berättelse kan följande frågor peka på en lösning: Hur kommer X att fly från häxan? Klarar hon det ensam eller får hon hjälp? 

4. Utkast. Ett försök att skriva utifrån genren i fråga. 

5. Konsultation, vilket innebär att gå in i texten för att lösa dess problem, med hjälp av lärarens stöd. 

6. Publicering. Att skriva en slutgiltig version som kan ”publiceras”; till exempel en utställning i biblioteket. 

(Bakhtin menar att kreativitet är beroende av behärskning av genren) 

För att få kunskap och kontroll över en genre utvecklades under projektet Language and Social Power en cykel för undervisning. Den innehåller följande delar: 

1. Förhandling om fältet

– vilket är fältet? Vilka erfarenheter ska eleverna använda sig av vid utforskningen?

2. Dekonstruktion

* kulturkontext

– Vilken är genrens sociala syfte? 

– Vem använder den? Varför? 

* Situationstext

– Vilket register är det, det vill säga: vilket fält, relation och kommunikation? 

3. Gemensam konstruktion

Förberedelse och konstruktion. Inom förberedelse ryms hur man gemensamt förbereder konstruktionen av den nya texten, samt att använda mönsterfrågor för att stötta aktiviteter som tex läsning. Konstruktion innebär att läraren vägleder eleverna att gemensamt konstruera en ny text inom samma genre. 

4. Självständig konstruktion av texten. 

Förberedelser för att självständigt skriva en text inom samma genre (som för gemensam konstruktion). Individuellt skrivande av text inom samma genre; samt ett utkast. Sedan återkoppling tillsammans med lärare och i par om skrivandet. Därefter följer redigering, omarbetning och kritisk utvärdering tillsammans med klassen. Publicering. Kreativ utforskning av genren och dess möjligheter. 

Att engagera läsare: berättelser

Det är bra att ger eleverna bakkunskaper innan man börjar läsa en skönlitterär text med dem. Det här är del av den tolkande nivån av förståelse, där barnet tillgång till kunskap om ett visst fält där texten ingår. En diskussion om fältet behöver inte omfatta allt som händer i texten, eftersom detaljerna synliggörs när texten läses. Det är tillräckligt med en kort beskrivning av textens viktiga delar, för att inte överbelasta eleverna med detaljer före läsningen. Texten är säkerligen en del av ett tema som ska diskuteras och studeras i en klass, vilket gör att texten är en del av den fältkunskap som de behöver om genren. Denna kunskap kan behöva repeteras innan läsningen. Det andra steget i förberedelserna för läsning är att förhandsgranska i vilken ordning fältet utvecklas genom genren. Eleverna vägleds till att förstå vad som händer i varje avsnitt eller fas, genom att man berättar för dem vad varje stycke handlar om och vad alla bilder vill visa innan texten läses. 

Bibliotekariens roll

För mig som bibliotekarie är genrepedagogiken mycket användbar i det läsfrämjande arbetet och i samverkan med lärare. Tillsammans kan man skapa en arbetsmetod som fungerar för klassen, där bibliotekarien till exempel väljer ut böcker som passar för olika läsnivåer; samt är med som vägledare i läsecirklar. Man kan också bjuda in klassen till högläsningsstunder som hålls på biblioteket. Förslagsvis inleder man med att kortfattat berätta om boken som ska läsas, för att bygga upp en förförståelse. Jag tycker inte att man i den här högläsningen behöver samtala med barnen efteråt om texten (förutom om vad de tyckte om berättelsen förstås) då den här stunden är till för att bara få lyssna och njuta – det kan nämligen, (tror jag!) få motsatt effekt om man alltid måste prestera och analysera texter. Vid mina högläsningsstunder har jag använt mig av bilderböcker där jag visat bilderna på projektor. Valet att använda bilderböcker fast barnen är lite äldre än 6 år beror på att bilderboken som medium är fantastiskt när det kommer till samverkan mellan bild och text: och genom att få titta på illustrationerna på storbild samtidigt som man hör en berättelse läsas upp kan vara mycket positivt för läsförståelsen och för upplevelsen i sig.


Källor:
Johansson, Britt & Sandell Ring, Anniqa. Låt språket bära. Genrepedagogik i praktiken. Stockholm : Hallgren & Fallgren
Rose, David & Martin, J.R (2013). Skriva, läsa, lära. Genre, kunskap och pedagogik. Stockholm : Hallgren & Fallgren 
Heimer, Maria (2016). Högläsning. Läsutveckling från teori till praktik. Stockholm : Gothia fortbildning AB