Browsed by
Kategori: Författarintervjuer

Författarintervju med Maria Engstrand

Författarintervju med Maria Engstrand

Maria Engstrand debuterade nu i vår som författare med barnboken Kod : Orestes, som ges ut av Opal förlag. Efter att ha läst boken ville jag veta mer om berättelsen och själva arbetet med manuset, och som tur var hade Maria lite tid över för att besvara mina frågor. 

Berätta lite om dig själv! Var du bor, familjeförhållande, yrke och vad du gillar att göra på fritiden. 

Jag bor i Lerum, som ligger två mil utanför Göteborg med man, två döttrar, två undulater och (sedan en vecka tillbaka) hundvalpen Sam. Jag är utbildad civilingenjör i teknisk fysik och har jobbat hela mitt yrkesliv som expert i patent. Det är ett yrke mellan teknik och juridik där man läser och skriver långa krångliga texter om olika uppfinningar på ett utpräglat fikonspråk.  

Jag har alltid haft kreativa hobbys: musik, textilt hantverk… och så läser jag helt orimligt mycket. Men jag har märkt att sedan jag börjat skriva har jag mindre tid för hobbys och mindre behov av dem. 

Inför den här intervjun läste jag om dig på Opals hemsida, och där står det att då du egentligen inte är den som ”provar sina vingar” verkligen inte borde vara i den här situationen, med en nyutgiven bok på ett väletablerat bokförlag. Kan du förklara lite närmare vad du menar med det, och hur det i alla fall kommer sig att du hamnade här? 

Jag tyckte att jag redan hade allt jag kunde önska mig: ett hem och en familj. Ett bra, kreativt och utmanande jobb. God ekonomi. Jag hade alltid föreställt mig att när jag hade allt det skulle jag vara nöjd.  

När jag först fick infallet att börja skriva var det inte meningen att det skulle bli på allvar. Det var ännu en hobby, bara. Men när det väl hade satt igång växte det, krävde mer plats och tid; som jag inte hade. Det var som att jag blev två personer. Mitt vanliga ansvarstagande, plikttrogna jag och så en vild och galen skrivdjävul. Och skrivdjävulen var så förbannad hela tiden för att den inte fick nog med tid och kraft. Den gjorde mig frustrerad och ilsken –  till slut tappade jag till och med hörseln på ena örat!  

Jag blev tvungen att inse att fast jag fått allt jag önskat mig, så ville en del av mig något annat. Det var väldigt svårt för mig att acceptera. Därför tog jag tjänstledigt från jobbet under ett år, och för det trygghetsälskande, plikttrogna jag:et var det ett enormt steg. Fullständigt ansvarslöst. Helt utan nytta för någon – utom skrivdjävulen då. 

Under tjänstledigheten skrev jag färdigt Kod : Orestes och gick en skrivutbildning. Nu är jag tillbaka på mitt gamla jobb på halvtid, medan jag skriver på halvtid. Jag försöker övertala skrivdjävulen att hålla sig nöjd med det. (Den är sällan nöjd).

Maria Engstrand drivs på i sitt skrivande av vad hon kallar för en ”skrivdjävul”. (Foto: Ola Kjelbye)

Varför tror du att det är så viktigt för dig att få skriva? 

Jag har gett upp att försöka lista ut varför det är så viktigt; att det får kosta nästan vad som helst. Det är lite som att ha en åkomma av något slag. Skrivberoende. Man får leva med det. 

När du beskriver hur du nästan är besatt av att få skriva undrar jag om du trots dina tidigare tankar om att vara nöjd med det liv du hade åstadkommit ändå alltid har närt en dröm om att bli författare? 

Jag gillade att skriva som barn, men när jag kom upp i övre tonåren tyckte jag helt krasst att jag inte hade något väsentligt att säga. Korkat tänkt, tycker jag nu, men så var det.  

Tankarna på att skriva kom tillbaka igen först för sådär tio år sen… men det är nog fem år sen jag faktiskt satte igång. Och ungefär två år sen jag gav upp och lät skrivardjävulen ta över! Så nej, jag har inte ”alltid” drömt om att skriva. Jag blev jätteförvånad när jag plötsligt gjorde det igen. 

Och det är vi läsare väldigt glad över att du gjorde! Berätta lite kort om Kod : Orestes

Kod: Orestes är ett händelsedrivet äventyr för barn 9-12, eller för alla som gillar koder, en rejäl intrig och lite humor. Berättelsen har en ”Da-Vinci-kod”-struktur, med barn som hittar ledtrådar som för dem från plats till plats med kopplingar bakåt i historien.  

Huvudpersonen Malin är tretton år och en alldeles vanlig tjej, tycker hon. Hennes mamma är en logisk och rationell programmeringsexpert som tror på sunt förnuft i alla lägen. Hennes pappa har just tillfrisknat från en hjärtsjukdom, och kanske är det hans sjukdom som har gjort att Malin inte är lika rationell som sin mamma. Malin drömmer om mirakel och om att få vara någon alldeles särskild. När Orestes flyttar in i grannhuset med sin mamma, som är new-age-drottning och fyller trädgården med magiska örter, hoppas Malin att nya, fantastiska saker ska hända. Särskilt som hon fått ett gammalt, kodat brev som ska överlämnas till Orestes! Bara det att Orestes är en riktig torrboll som inte vill veta av ett enda mysterium till i sitt liv…  

Berättelsen innehåller koder och magiska örter, motorvägar och djupa skogar, internet och räknestickor, ingenjörer och slagrutemän. Teman som återkommer i berättelsen är nu och då, vetenskap och tro, och relationen mellan föräldrar och barn. 

Berättelsen är uppbyggd kring gåtor, koder, chiffer och mysterier. Är det något som du själv alltid har gillat? 

Ja. Jag älskar att bygga teorier om hur saker hänger ihop, och roligast är det förstås när det inte finns några säkra svar. 

I historien vävs nutid och dåtid samman. Var det inte svårt att få ihop handlingsförloppet för att få allt att hänga ihop över tid och rum? 

Mjo… Men man har ju förvånansvärt stor makt som författare. Det brukar gå att vrida lite här och lite där tills det stämmer! Fast jag är förstås hela tiden rädd att jag skall upptäcka att det har blivit fel i något chiffer.

Gamla prylar som har fungerat som inspiration i skrivandet av ”Kod : Orestes”.

Varför utspelar sig handlingen i Lerum av alla orter i Sverige?

Jag är själv från Borås, och flyttade till Lerum först när jag och min man sökte ett boende på lagom pendlaravstånd från Göteborg.  

Lerum ligger just sådär mellan stad och land. Orten är omgiven av skogar och sjöar, men motorvägen och järnvägen dundrar rakt igenom alltihop. Vägarna är inte vackra – men jag hade inte flyttat hit om de inte fanns! Hur skulle jag då ta mig till jobbet? Jag började fundera på betydelsen av vägar och kommunikationer: hur det hade varit här innan järnvägen byggdes för 150 år sen, hur det är nu. Och vad får det vi gör i dag för effekter om 150 år? 

Till att börja med använde jag Lerum bara som en startpunkt, jag tänkte att jag kanske skulle anonymisera platsen så småningom. Men ju mer jag lärde mig om ortens historia, desto mer rotade sig berättelsen här.  

Verkligheten förvånar alltid. Jag tror att man kan starta var som helst, när som helst, och hitta stoff som inspirerar till en berättelse.

Varför är nutiden i berättelsen kopplat just till år 1892?

Den väldigt enkla förklaringen till årtalet 1892 är att det var just det år som Lerums stationshus invigdes. Men det är också mitt i den tid när utvecklingen gick som snabbast, från ett efterblivet fattigland med nöd som vi nästan har glömt bort, till ett modernt samhälle. 

Har karaktärerna Axel och Silvia från 1800-talet funnits på riktigt? 

Nej, det har de inte. Tror jag. 

I mina tidigaste utkast hade karaktären Axel lite annorlunda drag och hette Quintus Holm. Men sen upptäckte jag en verklig person som bar denna helt osannolika namnkombination och som levt i Lerumstrakten! Jag ville inte ha en så stark koppling till en riktig person, så då ändrade jag namnet och lite till. 

Men sen dess misstänker jag att allt möjligt jag hittar på kan ha funnits på riktigt.

Tilltalet i berättelsen är personligt och direkt. Hade du under skrivprocessen en så kallad tänkt läsare, och hur ser den i så fall ut? 

Nej, jag har ingen tänkt läsare. Jag brukar oroa mig för att jag saknar det! Vem ska vilja läsa det här, liksom? Finns den personen? 

Men just när jag skriver tänker jag överhuvudtaget inte på läsaren eller på en viss åldersgrupp. Jag skriver bara för att roa mig själv, tror jag…  

Du använder dig av en retrospektiv jagberättare i form av protagonisten Malin. Var det här ett självklart val, eller provade du flera olika tilltal innan du hamnade rätt? 

Jag-form var lämpligt eftersom jag ville att Malin skulle berätta med sin egen, personliga röst. Men också för att läsaren skulle veta exakt lika mycket som Malin, missta sig när hon misstar sig, till exempel.  

Likaså fungerar retrospektivt berättande bra när jag-berättaren vill vänta med att förklara vissa saker, som Internet-incidenten. Min överanalytiska hjärna tycker att sånt blir jättekonstigt i presens – hur lyckas jag-et undvika att tänka på vissa saker om vi nu får följa personen i varje ögonblick, typ? Sedan så gör tillbakablickandet i sig att det blir naturligt att då och då reflektera över det som hänt. Så retrospektivt och jag-form var klart från första orden jag skrev. 

Efter ett litet tag kom jag på att jag ville skriva olika sorters text också. Då valde jag att blanda in mail, tidningsartiklar, gamla brev etcetera. Jag tyckte att det var roligt med stilbytena! Och så ger det läsaren en känsla av att själv få ledtrådar till vad som hänt. 

Hur har skrivprocessen sett ut i arbetet med boken? 

Större delen av perioden då jag arbetade med Kod : Orestes hade jag ingen arbetstid avsatt för skrivande. Därför skrev jag då och då, när jag hann och orkade, och ibland gick det lång tid mellan skrivpassen. Det blev förstås en väldigt uppbruten skrivprocess. Jag skrev ganska korta stycken i taget och inte i kronologisk ordning.  

Jag hann förstås tänka mycket mellan de glesa skrivpassen och få ny inspiration. Det var ibland värdefullt, men ibland fick det istället berättelsebygget att svaja. Till slut hade jag en stor oordnad textmassa och jag fick sätta mig ner och reda ut den scen för scen (tack och lov för post-it lappar!), för att bestämma exakt hur handlingen skulle förlöpa.  

Texten är väldigt bearbetad och genomtänkt, arbetade du länge med synopsen?

Jag visste från början hur berättelsen skulle börja och var den skulle sluta, och så hade jag de viktigaste vändningarna klara för mig. Jag visste alltså vart berättelsen var på väg när jag skrev, men jag hade inte något detaljerat synopsis. 

Istället fick jag som sagt ta en vända mot slutet av skrivandet och gå igenom allt noggrant, flytta runt scener och se till att allt gick ihop. Först skrev jag början av berättelsen, sedan slutet och sist mitten. Jag lärde mig att det är mycket svårare än man först tror att få ihop början med slutet! 

Kände du någon gång att ”det här går inte!”? 

Nej… men däremot funderade jag på om det skulle bli särskilt bra och om det var värt arbetet som krävdes. När jag tvekade över om jag skulle fortsätta var det ovärderligt med pepp från skrivkompisar. Jag tror aldrig att jag hade blivit färdig utan dem. 

Vad är det för skrivarkurser du har gått?

Den första skrivkursen jag gick var ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet 2014-2015. Den gav allmänbildande och mycket värdefull orientering om barnlitteratur i stort för mig som aldrig läst litteraturvetenskap eller liknande. Jag skrev det första kapitlen av Kod : Orestes i slutet av den kursen. Men det viktigaste jag tog med mig från utbildningen var mina fina skrivkompisar! Vi träffas ibland i verkliga livet, men oftast via nätet, läser varandras texter, hejar på och peppar. Otroligt viktigt.  

Sedan arbetade jag med Kod : Orestes under 2015 och början av 2016, men jag fick aldrig riktigt tid att skriva färdigt! Det var då jag tog tjänstledigt. Men för att inte bara sitta ensam hemma och skriva, sökte jag och kom in på Författarskolan på Lunds universitet. Under utbildningen där skrev jag mitt andra manus Hålsjön, men i och med tjänstledigheten fick jag också tid att äntligen färdigställa Kod : Orestes och skicka den till förlag i december 2016. 

Författarskolan 2016-2018 var en extremt fri utbildning, som blev vad man gjorde den till. I min klass gav den även en sammanhållning jag aldrig kommer att glömma. 

När, hur och var sitter du helst och skriver? 

Närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. Att finna och ta vara på tiden är det som är svårt tycker jag, allt annat är av mindre betydelse.  

Jag har en skrivhåla i form av ett skrivbord i källarförrådet, som det oftast går att komma fram till genom att hoppa över alla gamla utrensade prylar som också trängs där. Men eftersom hålan saknar dagsljus hamnar jag ändå ofta vid köksbordet. Bäst skriver jag på morgnar och förmiddagar, innan allt annat hinner ta över dagen.

Marias skrivarhåla, som på grund av brist på dagsljus brukar ersättas av köket.

Beskriv känslan när du fick ett positivt besked av Opal förlag om att de ville ge ut din bok. 

Ju större saker som händer, desto långsammare är jag i mina känsloyttringar. Så jag gjorde förstås ingenting alls, jag satt bara blick still vid köksbordet och stirrade tomt framför mig i flera timmar. Sen ryckte jag upp mig och gick och köpte en flaska champagne. Och fram på kvällen började jag bli glad på riktigt! 

Hade du skickat in manuset till flera förlag? 

Jag hade skickat manuset till fyra-fem förlag, det vill säga ungefär hälften av de vanligaste barn- och ungdomsförlagen i Sverige. Jag tänkte strategiskt att om jag inte fick napp, så skulle jag försöka omarbeta manuset en enda gång till och sedan skicka till de kvarvarande… men det behövde jag aldrig göra.  

Till sist: finns det några planer på skriva en till bok, eventuellt en uppföljare till Kod : Orestes

Ja! Uppföljaren, ”Kod: Elektra”, är under utarbetande och ska (om skrivdjävulen står mig bi) komma ut till hösten 2019. Det är en helt ny erfarenhet att skriva en uppföljare – som tur är känner jag att det finns mer att berätta om Orestes och Malin och de andra. 

Men Kod : Elektra är inte någon besvärlig bok två efter den första. Nej, för min andra bok är redan skriven, den heter Hålsjön och kommer ut till våren 2019 på Opal förlag. Det är ett manus som jag påbörjade när Kod : Orestes var nästan färdig.

Berätta lite mer om Hålsjön!

Det är en roman som riktar sig till en lite äldre åldersgrupp, 12+, och är en spännande berättelse som utspelar sig under några dagar i en gammal sommarstuga vid en insjö.  

Vilka fantastiska nyheter! 

 

Maria Engstrands debutbok ”Kod : Orestes”, som passar barn i åldern 9-12 år.

 

Read More Read More

Författarintervju med Elin Säfström

Författarintervju med Elin Säfström

Författaren Elin Säfström, född 1974, är uppvuxen i Stockholm och har bott där i stort sett hela sitt liv – i skrivande stund bor hon på Kungsholmen tillsammans med man och deras treåriga dotter. Till vardags arbetar hon som programmerare och skriver vid sidan om, även om författandet är det som ligger henne varmast om hjärtat. I övrigt är hon en stor språkentusiast och hobbymusiker. Efter att ha läst Elins böcker blev jag intresserad av att veta mer om hur idén till historien kom till, och om hon alltid närt ett speciellt intresse för just naturväsen, den nordiska folktron och fantasygenren. 

Dina två ungdomsböcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar innehåller väsen så som troll, tomtar och älvor. Har du alltid haft ett intresse för nordisk folktro?

Oh ja! Tomtar, troll och älvor har varit favoriter sedan barnsben. Mycket tack vare John Bauers bilder. De är så himla fantasieggande!

Vad var viktigast för dig när du satte samman karaktärerna i boken? Eftersom boken är skriven i jag-form det är Tildas perspektiv läsaren får ta del av – hur ville du att hon skulle framstå?

Jag ville att hon skulle vara en vanlig tonårstjej som hamnat i en ovanligt knivig sits. Hon är en aning nördig och utanför, eftersom det är vad jag lättast kan relatera till, men jag ville också att hon skulle ha självkänsla på ett sätt jag själv inte hade när jag var ung. Jag ville nog helt enkelt att hon skulle vara både någon man kan känna igen sig i och någon som kan inspirera till att i det stora hela vara ok med den man är. Javisst, hon tycker att saker är vansinnigt pinsamma ibland och hon kanske skulle önska att hon var lite mer poppis, men hon har så himla mycket annat att tänka på så att det hamnar lite i bakgrunden. Allt ansvar hon ändå klarar av att bära ger henne en pondus och ett självförtroende som hon kanske inte är medveten om själv, men som ändå finns där. Jag tänker mig att de runtomkring henne upplever henne som oerhört självständig och stark – inte alls det hon tror att de tänker om henne.

Övriga karaktärer är ganska vildvuxna, som ogräs som skjutit upp runtomkring Tilda. Jag menar det som någonting positivt. Jag gillar hur de har utvecklats.

Hur gick du till väga för att skildra magiska väsen på ett så ”verklighetstroget” sätt som möjligt? Gjorde du mycket research innan du började skriva? 

Haha, jag vet inte om jag själv skulle kalla det för verklighetstroget. Nej, jag gjorde ingen direkt research på det sättet. De flesta av oss här i norden har nog en bra känsla för hur tomtar och troll brukar te sig, på ett ungefär. Jag har helt enkelt gått på den känslan.

Varför ville du blanda fantastik med realism, finns det något syfte med det? 

Jag tycker att fantastik är ganska meningslöst utan inslag av realism. Man måste kunna relatera till karaktärerna, känner jag. Jag har lättare att sympatisera med en tonårstjej som kämpar på så gott hon kan i min hemstad än exempelvis med en alv som för krig i någon påhittad värld. Samtidigt älskar jag fantasy och allt som ligger långt ifrån vardagen. En kombination blir naturlig för mig. Jag antar att man skulle kunna skapa en känsla av realism även i high fantasy, men det är inte min grej.

Hur lång tid tog romanerna att skriva? Hade du haft idén länge? 

De tog nog ett år ungefär, för varje enskild bok (även trean som är på gång). Jo, jag hade haft en lös idé ganska länge när jag började skriva En väktares bekännelser. Men det var nog att jag blev gravid och tänkte att jag aldrig mer skulle ha tid att skriva som gjorde att det faktiskt blev ett manus. Annars kan det ju ta hur lång tid som helst att skriva en bok.

När det kommer till författandet; hur ser din skrivande bakgrund ut – har du alltid tyckt om att skriva och att hitta på berättelser?

Jag började faktiskt inte skriva förrän i 30-årsåldern. Jag har alltid varit en läsande människa, men trodde inte att jag skulle kunna skriva själv – det verkade så himla svårt att skriva en hel bok! Men hur det nu var så a) läste jag Harry Potter och tänkte att ”Wow, det här skulle jag ha velat skriva” och b) var ihop med Daniel Sjölins bror precis när hans (Daniels, inte broderns) första bok kom ut, vilket fick mig att förstå att man liksom kunde bli författare – jag hade inte riktigt lyckats tänka tanken fullt ut innan dess.

Var hittar du inspiration till dina berättelser? 

Lite här och var. Böcker, tv-serier, filmer, slumpmässiga infall. Just En väktares bekännelser är inspirerad av en serie: The Grim. Den handlar om en kille som är ensam om att se att vissa människor omkring honom i själva verket är någon sorts ”sagoväsen”. Den är inte bra. Se den inte. Men jag är den evigt tacksam, eftersom den ytterst ledde till utgivning för min del.

Var sitter du helst och skriver? 

Hemma. I min otroligt trista arbetshörna. Jag är en vanemänniska och dessutom väldigt hemkär. Så en hemtam miljö är att föredra alla gånger.

Här sitter Elin och skriver om ungdomstjejen Tilda och de magiska väsen hon måste hålla koll på. Foto: Elin Säfström

Hur brukar skrivprocessen se ut? 

Jag har ingen process. Jag bara skriver. Det är min dröm att så småningom få till en process, så att jag har någonting att luta mig emot. Som det är nu får jag lita på att det blir något användbart resultat i slutändan, helt enkelt eftersom det har blivit det vid tidigare försök.

Eller ok, jag börjar oftast inte skriva förrän jag har en idé om ungefärlig handling – på en extremt skissartad nivå – och vet någotsånär vart jag vill komma i slutändan. Men det är alltid väldigt, väldigt tunt och ostadigt när jag sätter igång.

När på dygnet skriver du helst?

På förmiddagen, om alls möjligt. Jag blir segare och segare i huvudet allteftersom dagen lider.

Berätta något om dig själv som inte har att göra med skrivandet och författaryrket!

Jag är en inbiten språknörd, även vad gäller främmande språk. Jag försöker – med oerhört måttlig framgång – plugga nio språk parallellt (spanska, franska, tyska, italienska, isländska, japanska, kinesiska, grekiska och ryska). Dessutom är jag beroende av att spela. Musik, alltså. Piano och fiol mest. En gång i världen var planen att jag skulle bli operasångerska.

Om du fick vara vem du ville för en dag, vem skulle det vara och varför? 

Hm, kanske Donald Trump. Då skulle jag låsa in mig själv på hemlig ort och slänga nyckeln.

Vilken författare, avliden eller levande, skulle du vilja träffa och prata med och vad skulle du vilja fråga den personen? 

Det skulle nog vara Joanne Rowling i så fall. Eventuellt skulle jag vara alltför starstruck för att fråga någonting alls. Men ok, kanske om vad hon själv tror gör Harry Potter-böckerna så bra. Kanske hur hon gjorde när hon skrev: synopsis eller ej, medveten dramaturgisk kurva eller ej? Sådant.

Om du endast fick äta en enda maträtt resten av livet, vilken skulle det vara? 

Är champagne en maträtt? Annars lasagne, tror jag.

Vilken är den bästa bok som du har läst?

Får man säga en serie? Då säger jag Harry Potter-böckerna. Så himla icke-originellt av mig, men sant.

Varför tycker du att ungdomar ska läsa dina böcker? 

För att de är fantasifulla och roliga (hoppas jag), samtidigt som de snuddar vid deras egen vardag. Dessutom har jag smugit in ett ganska ”högt” språk mitt i allt det talspråkiga, svordomskryddade – kidsen får chansen att plocka upp en del schyssta ord och uttryck.

Elin Säfström. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet ju att din tredje ungdomsroman om Tilda är beräknad att ges ut i höst. Samtidigt vet jag att du är småbarnsförälder. Hur gör du för att få tid och ork till skrivandet?

Extremt bra fråga. Det handlar väl mycket om att inte vänta på inspiration och att skriva ofta, även om det inte blir några längre stycken i stöten. Man får försöka vara bra på att ta vara på den tid som står till buds. Och så ska det inte stickas under stol med att jag har ett väldigt fritt jobb och oftast jobbar hemifrån, vilket tillåter mig att spränga in skrivtid här och där.

Jag och många med mig ser väldigt mycket fram emot den tredje delen; kan du inte berätta lite kort om vad den kommer att handla om? 

Jag vill verkligen inte spoila den! Jag är själv mycket känslig mot att få för mycket information om en bok innan jag läser den – jag undviker baksidestexter som pesten. Men i mycket generella drag handlar det om stridigheter och allmänt kaos inom rådarvärlden, samt i Tildas egna tillvaro. Jag vill inte säga mer än så i och med att manuset inte är färdigredigerat och förlaget ännu inte gått ut med någon officiell ”teaser”.

Det förstår och respekterar jag såklart! Det du berättar låter väldigt spännande och det ska bli roligt att återse Tilda och hennes omvärld. Har du några andra skrivprojekt på gång eller någon historia som du gärna skulle vilja skriva? 

Oj, jag vet inte ens var jag ska börja! Ja, är det korta svaret. Det långa svaret är att jag redan har fyra projekt vid sidan av, utöver en massa idéer som jag vill realisera inom en överskådlig framtid. Det handlar om att jag så gärna vill skriva flera sorters historier, för olika åldrar, i olika genrer. De projekt jag redan har på gång är en bok med fantasyinslag för 9-12 år, en relationsroman för 15+, en dystopi 15+ och en feelgood för vuxna.

En sak jag vet att jag vill skriva någon gång är en sci-fi-serie med mycket rymdskepp och olika planeter. Lite luddigt utöver detta än så länge.

Sista frågan: Om du var ett väsen från den nordiska folktron, vilket skulle det vara och varför? 

Jag skulle nog vara en ölhävande tomtegumma, som berättade rövarhistorier för sina medtomtar. Jag tycker att de verkar ha det så himla trevligt där på Den Överflödande Bägaren!


Läs gärna min recension av Elin Säfströms böcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar

 

Författarintervju med Anna Ahlund

Författarintervju med Anna Ahlund

Författaren Anna Ahlund har skrivit två ungdomsromaner som båda är utgivna på förlaget Rabén & Sjögren. Hon debuterade med boken Du, bara 2016, och ett år senare utkom hennes andra bok Saker ingen ser. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Anna om hennes skrivande.

Din debutbok Du, bara har fått många fina recensioner i både tidningar och på bloggar. Vad var din tanke med boken; hade du sedan innan valt ut en tematik som du ville jobba med?

Min tanke med boken var att skriva en riktig kärlekshistoria som skulle kännas hos läsaren. Jag visste tidigt att det skulle handla om två syskon som blev kära i samma person, sen utvecklades det därifrån och karaktärerna och historien tog form. I min skrivprocess är jag väldigt karaktärsdriven, och när jag hade gjort mig en bild av min huvudperson John växte bilden av Frank snabbt fram också. Att skildra samkönad kärlek utan att det framställs som ett problem var ett medvetet val, jag hade länge funderat på att så många HBTQ-skildringar handlar om problem och tragiska historier. Jag ville ge mina karaktärer något annat, låta dem vara kära utan att deras sexualitet skulle behöva kommenteras eller värderas.

Hur lång tid tog det att färdigställa manuset?

Det tog ganska precis ett år mellan första ordet och slutversionen jag skickade till förlag. Under den tiden arbetade även jag heltid som lärare, men skrev all ledig tid på kvällar och helger. Hade jag inte längtat efter att skriva vidare på den här historien hade det nog tagit mycket längre tid, men nu blev den ett vilorum, en egen värld där jag verkligen tyckte om att vara.

Blev du refuserad någon gång innan Rabén & Sjögren ville ge ut boken?

Jag skickade manuset till nio förlag, om jag minns rätt. Rabén & Sjögren var så snabba med att svara att de flesta inte hunnit återkoppla, men jag minns att jag fick en refusering redan efter en vecka, på min födelsedag.

Valde du medvetet att skriva för unga vuxna, eller var det något som förlaget tyckte passade?

Jag skrev medvetet boken för unga vuxna. Jag är lärare i botten, har jobbat mycket med ungdomar och valde att inrikta mig på ungdomslitteratur under min utbildning, så det kändes självklart. Jag tror att alla har någon tid i livet som fastnar i en av olika anledningar – min är de sena tonåren. Det jag skriver handlar nog mycket om att se saker jag själv varit med om från olika håll, och bearbeta känslor jag har eller har haft.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Läser du mycket ungdomslitteratur själv? Har du någon favoritförfattare eller favoritroman?

Absolut, ungdomslitteratur har alltid varit något som intresserat mig mycket, både som läsare och senare även när jag pluggade litteraturvetenskap. En bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste den i tonåren var Spela roll av Hans Olsson. Det är en så kroppslig roman om identitet och sexualitet. En favoritbokserie när jag växte upp var också Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Den skrev om saker på ett sätt jag inte läst tidigare – mens och tankar om könsroller och identitet och annat spännande runt puberteten, samtidigt som det är en väldigt bra historia om riddare och magi, och kärlek. Min starkaste läsupplevelse på senare år är Jag ger dig solen av Jandy Nelson, en sån fantastisk historia om syskonskap, konst och roller vi tar eller blir tilldelade. När jag läste den slog mitt hjärta så hårt att jag var tvungen att sitta uppe en hel natt för att läsa klart, det är något magiskt när böcker får en att känna så. 

Du har nu gett ut två böcker, är det så som många författare hävdar att den andra boken är mycket svårare att skriva?

För mig har det verkligen varit så. Andra boken var en kamp. Min första bok fick mycket fin uppmärksamhet, vilket innebar att jag ville skriva något där känslan folk gillade i Du, bara fanns kvar, men utan att det blev för likt. Jag kom fram till att det kunde vara kul att ha en annan form, att ha flera huvudpersoner och låta historien utspela sig under lång tid, men det gjorde också att det blev svårt att få ihop allt. Det svåraste var att välja vilka historier som skulle få ta plats, det finns många, många trådar att dra i när en historia följer sex personer under ett år. Jag ville utveckla precis allt, men det var en bra övning att tvingas välja, korta ner och låta läsaren pussla lite själv utan att berätta allt om alla.

Berätta lite om hur skrivprocessen brukar se ut!

Jag är karaktärsdriven i mitt skrivande, så ofta börjar det med karaktärerna. Jag tänker ut vilka de är, hur de ser ut, vad de har för drömmar, sen blir de som låtsaskompisar jag har med mig i tankarna i vardagen. Om jag kommer in i ett rum kanske jag tänker ”Johannes skulle lägga märke till hur ljuset faller här” eller ”den där T-shirten skulle Elli gilla”. När jag ska börja skriva göra jag också som en lista i huvudet på saker jag vill ha med i historien. Det kan vara till exempel fika, hångel, sommar, syskon, pyssel, den typen av saker. Sen börjar jag fundera på vad de här personerna skulle kunna ha för sig för att de här sakerna ska komma fram, och där börjar jag få tankar om scener. När jag har några scener brukar jag börja fundera på hur de kan hänga ihop, och där någonstans brukar handlingen komma till. Jag vet alltså sällan vad boken ska handla om när jag börjar skriva, utan mer någon sorts känsla och saker och personer jag vill ha med. Eftersom jag inte skriver kronologiskt kan det ibland ta ett tag innan själva handlingen sätter sig, men jag tycker att det är en spännande process.

Båda dina böcker handlar om HBTQ, och du har själv sagt att du vill skriva normskapande istället för normkritiskt. Förklara närmare vad du menar med det här.

När jag började skriva en kärlekshistoria om två killar visste jag att jag inte ville att det skulle bli en komma ut-historia. Komma ut-böcker behövs också eftersom världen fortfarande ser ut som den gör, men jag ville skriva något annat. En värld där ingen behöver komma ut, där det kan få handla om personerna och förälskelsen istället för själva sexualiteten. Att skriva normkritiskt innebär att förhålla sig till normer och kritisera dem. Problemet för mig var att jag inte ville förhålla mig till normerna överhuvudtaget. Om mina karaktärer hade behövt förhålla sig till heteronormen skulle jag bekräftat och reproducerat den, fast det inte alls skulle vara meningen. Läser vi gång på gång att något är ett problem kommer vi att fortsätta tänka på det som ett problem. Därför funderade jag på hur jag skulle kunna förhålla mig till – och kritisera – normer utan att reproducera dem. Min lösning blev att tänka ”normskapande”, att helt sonika ta bort normer jag inte vill ha med och skapa nya normer istället. Nya normer som säger att folk är olika, och att det inte är så mycket mer med det. Jag tycker att det är spännande att det går att skriva politiskt och att uppmärksamma något genom att ta bort något. Flera läsare har hört av sig och sagt att de läst med hjärtat i halsgropen och bävat för stunden då det skulle bli jobbigt för John och Frank för att båda är killar, och att det var en sån lättnad när föräldrarna var schyssta och ingen var elak mot dem. Den känslan tycker jag är intressant, för jag tror att den kan göra att vi börjar fundera på hur vi behandlar varandra och förhåller oss till saker även i verkligheten. Om vi förväntar oss att folk ska bete sig på ett sätt kan det vara svårt att ändra strukturer. Normer kan vara svåra att upptäcka i vår vardag, ibland behöver vi ta bort dem för att märka hur de påverkat oss. Litteratur är roligt på så sätt, det går att experimentera och se vad som händer.

I dina böcker finns inte heteronormen som säger att det förväntade är att folk ska vara heterosexuella. Det finns heller inte en tvåkönsnorm som säger att det bara finns två kön, vilket kanske blir tydligast i din senaste roman Saker ingen ser. Det här är såklart ett sorts idealsamhälle, och något som förhoppningsvis blir till verklighet i vårt samhälle. Efter att ha läst boken reflekterade jag över om inte en sådan här skildring kan medföra att den läsare som identifierar sig som icke binär känner sig frustrerad då hen inte kan känna igen sig i karaktärernas erfarenheter? Vad var din intention, och vad anser du om fiktionen och dess kraft att påverka läsaren på olika sätt?

Jag tror att det behövs många historier. Problemet med saker som få skriver om är att karaktärerna kan få bära en hel grupps erfarenheter på sina axlar, och det blir aldrig bra. Att vara icke-binär behöver inte betyda samma sak ens för två personer, och min karaktär Fride kan bara stå för sig själv. I boken är Frides erfarenhet att ingen bryr sig om vilket biologiskt kön hen fötts in i, och att alla använder ”hen” som pronomen, eftersom det är det pronomen Fride valt. Oavsett könsidentitet tycker jag att alla borde ha rätt att förvänta sig att bli behandlade så. Att skriva innebär alltid att göra val och avvägningar. Det går att skildra saker på så många sätt, någons erfarenheter av hur saker är, hur de har varit, hur de borde vara, eller hur det skulle kunna bli. Jag tror att alla historier behövs. Roligt nog har det på senare tid kommit flera ungdomsböcker med just icke-binära personer.

Alla författare har enligt litteraturvetare en implicit läsare när de skriver sin text; en tänkt läsare som förväntas förstå texten på en djupare nivå och som har de bakgrundskunskaper som krävs för att förstå och ta sig an texten på rätt sätt. Hur såg din tänkta läsare ut när du skrev dina båda manus?

Jag har hela tiden tänkt på mig själv när jag skrivit. Att böckerna ska bli historier som jag själv skulle tycka om att läsa, både den jag är nu och den jag var när jag var yngre. Alla historier passar inte alla läsare, men genom att vara ärlig med vad jag tycker om och vad jag tror på är det lättare att förhålla mig till att andra människor kommer att läsa och tycka saker.

I din första roman, Du, bara, använder du dig av en jag-berättare, medan det istället finns en opersonlig och allvetande berättare i Saker ingen ser. Vilken sorts berättarröst gillar du mest att använda när du skriver?

I Du, bara lät jag John vara jag-berättare, för det passade den historien. Jag ville skriva om hans känslor och upplevelser av saker. Då Saker ingen ser har sex huvudpersoner hade det hade blivit för rörigt om alla var ”jag”. Däremot ändrade jag språket beroende på vems perspektiv kapitlet i fråga berättades ur, Johannes fokuserade till exempel mycket på ljus och skuggor, Fride mer på känselintryck och så vidare. I Johannes kapitel kunde ett hus beskrivas som ”ockrafärgat” medan samma byggnad i Sebastians kapitel var ”gulbrunt”. Det var kul att låta berättandet färgas av vem som var huvudperson. Om jag måste välja tycker jag nog ändå mest om en jag-berättare, det blir en närhet och direkthet i det som är fin.

Det finns väldigt mycket hångel och sex i dina texter, det kan nog ingen läsare ha undgått! Jag hade turen att få lyssna på dig på Bokmässan när du, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratade om hur ni gör för att skildra sexscener i böcker för unga. Jag skulle vilja påstå att du är en mästare på att beskriva en intim scen utan att det blir varken pinsamt eller tillgjort, utan istället känns realistiskt och eggande. Är det svårt att med ord beskriva när karaktärerna blir upphetsade och ligger med varandra, och kan det någonsin bli för mycket sex i litteraturen?

Tack för de orden, vad roligt att höra! Jag tycker att det är kul att skriva hångel- och sexscener, och kul att utforska ett område som tidigare inte fått ta så mycket plats i ungdomslitteraturen. Eftersom jag intresserar mig för karaktärer och hur olika människor upplever saker är sexscener ett utmärkt tillfälle att gestalta känslor. Hur känns det för en karaktär att få vara nära någon hen är förälskad i? Vad lägger hen märke till, vad tänker hen, vad känner hen, hur känns det? Det är spännande, tycker jag. Personligen tycker jag att vi har en bra marginal tills det blir för mycket sex i litteraturen, bra och nära sexskildringar är inte jättevanliga i böcker för unga. Den som tycker att det blir för mycket kan ju lätt hitta andra böcker att läsa, eller bara bläddra förbi de sidorna.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Har du alltid haft med dig passionen för skrivandet och läsandet, eller är det något som kommit senare i livet?

Jag har alltid tyckt om att både skriva och läsa och varit fascinerad av karaktärer och historier. Att som vuxen märka att det jag skrev kunde bli längre – och faktiskt en hel bok – var en otroligt häftig upplevelse.

Om du bara fick ägna dig åt endera att läsa eller skriva resten av livet, vad hade du valt och varför?

Jag tror att skrivande och läsande hänger ihop, den som inte läser kan nog inte heller skriva bra. Läsandet ger oss erfarenheter och visar på nya tankesätt och nya sätt att framställa saker på, för mig är skrivandet en förlängning av det.

Vilket är ditt absoluta favoritord?

Trädgårdsrosor.

Om du skulle använda dig själv som karaktär i en roman, vad skulle du då använda för adjektiv för att beskriva din personlighet?

Jag tror att alla mina karaktärer är jag, på olika sätt. Skrivandet är ett sätt att bearbeta och lyfta fram tankar och erfarenheter och titta på dem i nya ljus. Att beskriva sig själv med bara något ord är vanskligt, men genom skrivandet kan jag lyfta fram både sånt jag gillar med mig själv och sånt jag inte är stolt över, portionera ut det i olika karaktärer och vända och vrida på det. Det är nog faktiskt lättare att beskriva sig själv så än att välja ut raka beskrivande ord.

För oss nyfikna: har du något nytt skrivprojekt på gång, och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag skriver på en bok som liksom Saker ingen ser utspelar sig på Sibylla allmänesetetiska läroverk. Den utspelar sig under en vecka och kretsar kring en vårbal, och handlar om könsroller, att vara kvinna, och om vi måste förhålla oss till bilden andra har av oss eller om vi själva kan styra över vilka vi är. Det ska bli spännande att se vad det blir.

 

Läs gärna mina recensioner av Du, bara och Saker ingen ser.

Författarintervju med Johan Ehn

Författarintervju med Johan Ehn

Johan Ehn bor med sin man författaren Mats Strandberg på Södermalm i Stockholm, i samma stad som han växte upp i. Han är konstnärlig ledare för Teater Barbara på heltid, vilket gör att han inte har så mycket tid som han skulle vilja ha till skrivandet. Förutom att skriva gillar han böcker, teve, teater, film, matlagning, att baka tårtor och jobba i trädgården. Han är även intresserad av hur vi ska göra den här världen till en bättre plats – för alla.

Din debutroman Down under för unga vuxna gavs ut i juli. Har du lyckats koppla av något i sommar, eller är det svårt att göra innan boken har recenserats i slutet av augusti?

Jag har rensat ogräs och städat i det lilla hus jag och min man just köpt. Det har varit rätt skönt att vara distraherad från att tänka alltför mycket på boken.

Hur har boken hittills tagits emot?

Väldigt fint. Jag är otroligt glad och rörd över hur många som har hört av sig, eller postat fina saker på sociala medier. Jag har fått otroligt fina omdömen och recensioner från flera bloggare och en riktigt bra recension från Bibliotekstjänst, vilket känns stort. Vi får väl se om det kommer några fler recensioner!

Trots att romanen är fiktiv är den baserad på dina egna upplevelser. Hur mycket av huvudkaraktären Jim har du tagit från dig själv och ditt eget liv?

Det mesta som Jim går igenom är taget från mina egna upplevelser. Men det behöver ju inte betyda att det blir en bra berättelse bara för att den är viktig för en själv. Jag har kastat om i tidslinjen ibland, och jag upptäckte till exempel att jag kunde ”slå ihop” personer från verkligheten för att skapa mycket tydligare karaktärer i boken.

Foto: Ola Kjelbye

Teoretikern Judith Butler menar att det i samhället finns en föreställning om att heterosexualitet är norm och därmed socialt obligatoriskt och godkänt. Hon kallar det här för ”den heterosexuella matrisen” och menar vidare att en individ som inte passar in i den konstruerar en låtsasidentitet för att inte avvika från normen. Kan man säga att Jim flyr till Nya Zeeland för att bli av med den identitet som han har ”fastnat” i, och som han har skapat genom så kallad performativitet?

Ja. Jag tänker de flesta av oss gör detta, bygger upp versioner av oss själva som vi kan ta till i olika sammanhang för att passa in eller vinna status. Men när det gäller en tydlig norm, så som sexuell läggning eller könsidentitet, så är det nästan ett måste – en överlevnadsstrategi, att skapa en persona som vi hoppas ska ha lättare att bli accepterad än den vi kanske anar att vi bär inom oss. Ett av Jims dilemman är att han är medveten om detta och värderar det som en svaghet att han inte lyckas ”stå upp” för vem han verkligen är. Blir man dagligen matad med vad som är ”tillåtet” så är det jävligt lätt att börja skala bort det som skaver och hotar – hur rätt det än känns inombords.

Existerar bokens Stefan på riktigt? Vad tror du i sådana fall att hans beteende berodde på, och önskar du nu att du hade bemött honom annorlunda?

Stefan är just ett exempel på en sammanslagning av ett flertal personer i mitt liv. När det gäller bokens Stefan så tänker jag väl att det är en massa saker som kan ligga bakom hans val. Han döljer säkert en osäkerhet bakom sitt beteende. Jag kan tänka mig att han provoceras av Jims icketypiska sätt att vara kille på. Kanske han själv skulle vilja våga vara något annat än vad som förväntas av honom hemifrån, från de i laget och så vidare.

Jims farbror är väldigt konservativ och har fördomar mot homosexuella, och kastar bokstavligt talat ut Jim ur huset på grund av hans sexuella läggning. Det har måste vara oerhört smärtsamt om man redan har en identitetskris. Hur har det påverkat dig att behöva möta och bemöta sådana personer? Har du förresten någon kontakt med dina släktingar på Nya Zeeland i dag?

Om du redan har en osäkerhet kring vem du är, så är det såklart väldigt tufft när samhället eller folk omkring dig anser att du ska vara på ett särskilt sätt, och det finns ju gott om folk som har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Sen kan en ju reagera väldigt olika från gång till gång. Ibland orkar du ta en diskussion, ibland vill du bara be någon hålla käften. Jag har inte så mycket kontakt med släkten på Nya Zeeland.

Tror du att svåra händelser kan göra en starkare som människa?

Det kan nog gå åt väldigt många olika håll. Ibland bryts du kanske ner till en början men lyckas vända det till något uppbyggande senare. Men det beror väl på. Vid fel tillfälle kanske en svår händelse helt enkelt blir för tung för en människa att ta och hen går under totalt.

Om du hade kunnat resa tillbaka i tiden för att träffa dig själv som vilsen tonåring, vad hade du då sagt till dig själv?

Jag tänker att det kunde bli lite liknande som 20-åriga Jim säger till barnet Jim. Att det blir bättre – även om det kan var en klen tröst att höra när en befinner sig mitt i skiten. Och att han dög hela tiden. Det var de andra som var ”empatistörda idioter” och missade att lära känna en skön person.

Foto: Ola Kjelbye

Både du och din man Mats Strandberg är författare. Hur fungerar det att ha en relation där båda skriver? Läser ni varandras texter, eller arbetar ni på var sitt håll så att säga?

Vi har alltid läst varandras texter. Det är också väldigt skönt att ha någon som fattar de märkliga processer en går igenom. Det kan ju bli ett rätt självcentrerat arbete i vissa perioder (he, he).

Innan har du bland annat skrivit manuskript till teaterpjäser. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och dramatik? Var övergången svår tycker du?

På scenen har du hjälp av skådespelare, kostym, ljus, scenografi, etcetera, för att berätta din historia. I bokform måste du hitta sätt att gestalta allt detta i texten. Samt att göra det utan att upprepa, komma med banala metaforer, eller hamna i ”adverbträsket”. Det svåraste var nog att hitta min röst, mitt sätt, att göra det på.

Johan skriver om just det här i ett blogginlägg på Debutantbloggen.

Har idén om boken om Jim funnits inom dig en längre period, eller är det något som vuxit fram på senare tid?

Jag har haft en idé om att göra något om Jim ganska länge, men att det skulle bli en bok dök upp för omkring 4-5 år sedan.

När det kommer till själva skrivandet; är du den disciplinerade författaren som schemalägger sin skrivtid eller är du mer flexibel och skriver när andan faller på?

Jag har ju ett heltidsjobb på teatern så jag får liksom försöka sno åt mig skrivtid när det går. När jag är på turné är jag rätt disciplinerad. Jag lägger upp ett schema och skriver 2-3 timmar på hotellet varje dag. Jag gillar verkligen att skriva på hotell! Inte en massa måsten som stjäl tid. Du kan inte måla om i köket, tvätta trasmattor eller plocka ur diskmaskinen. Och blir du hungrig finns det roomservice!

Musik är ett stort intresse för Jim, och i Down under finns referenser till låtar i början på varje nytt kapitel. Vad har musiken betytt för dig, och tror du att den kan fungera terapeutiskt?

Musik har alltid betytt mycket. Särskilt när jag växte upp och förstod genom texterna att mina favoritband kunde hjälpa mig att sätta ord på mina förvirrade tankar. De verkade ha gått igenom liknande saker själva. Ibland kan det bara vara tröstande eller peppande att sätta på en viss låt och försvinna in. Så ja, både texter och musik kan fungera terapeutiskt, tycker jag.

Ska du medverka på årets Bokmässa? Många författare och bokförlag bojkottar mässan då Nya Tider återigen får en monter. Vad tänker du kring yttrandefrihet; ska man tillåta att det högerextrema får plats och utrymme och hur ska man som författare, förlag, bibliotekarier etcetera agera?

Ja, jag ska medverka på Bokmässan. Men jag har full respekt och förståelse för de som inte gör det. Jag tycker inte att det är ett inskränkande av yttrandefriheten att neka förkunnare av idéer som samhället rubricerar som brottsliga. Nya Tider har visat sig vara förankrad i den rasbiologiska miljön, har kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och då tycker jag inte att de ska vara på Bokmässan.

Ett av dina intressen är ju att baka och laga vegetarisk mat. Som vegan är jag väldigt nyfiken på vad din specialrätt är, och vad du skulle bjuda på för att imponera på och övertyga en skeptisk köttätare om att vego faktiskt är gott?

Hm…många av mina favoriter är vegetariska eller veganska rätter från början. Till exempel gör jag en svampfylld pasta med mandelsås från Sicilien. Sparris-risotto är en annan favorit som jag gör med lite jäst istället för Parmesan i slutet. Som efterrätt kanske en chokladmousse gjord på havregrädde och några skedar avokado.

Det låter väldigt smarrigt!

Tillbaka till romanskrivandet: kan vi vänta oss fler böcker från dig framöver, och kommer du i sådana fall att fortsätta att skriva för unga vuxna? Finns det något motiv eller tema som du skulle tycka särskilt mycket om att ha med i en eventuell ny roman?

Jag prövar just nu två, kanske tre olika idéer till kommande romaner, men jag tror att en av dem håller på att vinna. Men jag vet inte ännu var den kommer att hamna åldersmässigt. Svårt det där med indelningar. Jag hoppas ju till exempel att Down under ska läsas av både unga och vuxna!


Johan Ehn finns på både Instagram och Facebook, och bloggar även på Debutantbloggen!

Läs gärna min recension av Down under.

Författarintervju med Karin Pasche

Författarintervju med Karin Pasche

Författaren Karin Pasche föddes i Uppsala, växte upp i Uddevalla på västkusten och bor nu med man och barn på Södermalm i Stockholm. Hon är utbildad agronom och arbetar med kvalitetsfrågor i livsmedelsbranschen. Naturvetenskapen är en viktig inspirationskälla i hennes skrivande, då hon menar att det finns så mycket fantasieggande i det naturvetenskapliga fältet. Speciellt de områden som ännu inte är fullständigt klarlagda – som människohjärnan till exempel, vilket är något som Pasche närmar sig i sin debutromanen som gavs ut i januari i år.

Din debutroman Labyrint – vägen in kan beskrivas som en spänningsroman med inslag av magisk realism. Kan du berätta lite om den och när och hur idén kom till?

Den handlar om tre människors sökande och hur de vandrar genom livet i jakt på olika saker. En av dem är Julia som drabbas av en hjärnförändring efter en sjukdom. Under tillfrisknandet börjar hon se mer av verkligheten, ungefär som en radio som efter en smäll får in fler frekvenser. Julias nyvunna förmåga gör att hon kommer i kontakt med människor som hon annars aldrig skulle möta, och hon dras in i en kedja av händelser som hon försöker tyda och hantera, i en värld som upplevs mer och mer som ett deterministiskt spel.

Jake har lämnat sitt framgångsfulla liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och sedemera affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. Jake anar att hans mamma bär på en mörk hemlighet men hon sjunker djupare in i demens, till en plats där hon inte längre kan besväras av hans besatthet av att finna sanningen. Jakes oförmåga att släppa taget om det förflutna gör att han slutligen står inför samma öde som sin far.

Inspirationen till Julias kognitiva förmåga bygger jag på det faktum att människor inte ser verkligheten som den är. Vi ser det som är viktigt för vår arts fortlevnad. Våra hjärnor är inte utrustade att se verkligheten på andra skalor än människoskalan. På den allra minsta eller största skalan räcker inte våra hjärnor till och vi behöver ta hjälp av vetenskapen. Men vår begränsning väcker en del intressanta frågor: Vad skulle hända om vi uppfattade mer av omvärlden? Skulle den som såg mer ha ett försprång gentemot andra, eller skulle det bli ett handikapp?

Jag har även smugit in ett filosofiskt tema i boken – den evigt debatterade frågan om fri vilja. Är man fri att välja, eller är man endast ett offer för sina gener och miljö? Hur fri är du att välja dina tankar? För att kunna välja en tanke måste du tänka den innan du har tänkt den.

Foto: Teresia Bergström

Är karaktärerna helt och hållet fiktiva, eller har du hämtat olika drag från människor i din omgivning?

Inspirationen till Julias sjukdom fick jag genom en dagbok som jag hittade i tunnelbanan i Stockholm. Dagboken var fylld av medicinska termer och journaler från sjukhusbesök – en skatt för en naturvetare. Jag fann ägaren och efter några samtal fick jag ta del av hennes sjukdomshistoria och använda mig av den för att förklara varifrån Julia får sin kognitiva förmåga.

Inspiration till gatupredikanten Job har jag plockat från Stockholms gatupredikare – ensamma och missförstådda själar som stryker runt och gormar på stadens gator.

Inspiration till Jake var svårast att finna, han var så främmande. Men jag gav honom några av mina egenskaper och då tyckte jag att det blev lättare att förstå sig på honom. Han fick min analytiska och envisa läggning. Om han har bestämt sig för en sak ger han aldrig upp.

Vad tycker du är svårast; att beskriva och skildra karaktärer eller miljö? 

Jag ville ha ett bra driv genom boken och kroka i läsaren vid varje kapitel för att hålla kvar intresset. Jag försöker skriva lagom mycket miljöbeskrivning för att sätta scenen, men det får inte ta över och dra ner tempot.

Karaktärsbeskrivningar är roligare och därmed lättare att skildra. Jag gillar att studera människor och lyssna på samtal. Det känns väldigt tillfredsställande när jag hittar en gest eller ett drag som utmärker en stämning eller situation klockrent.

När romanens huvudkaraktär Julia får hjärninflammation börjar hon se en annan verklighet, där människor och händelser är sammanlänkade på ett förutbestämt sätt. Ibland så kan livet kännas precis så, som att de val man gör leder en i en viss riktning. Tror du på ödet och på att våra liv är utstakade efter de val vi gör varje dag?

Jag tror vi lever i ett deterministiskt universum, och att vi är produkter av våra gener och den miljö vi befinner oss i, vilket även inkluderar uppväxt, samtid, kunskap och erfarenheter. Jag tror inte att vi har en fri vilja i en filosofisk mening. Det känns som vi gör fria val, men det är en illusion. Valet är redan gjort av ditt undermedvetna, innan ditt medvetna jag får reda på det. Så, hur fritt är ett val som ditt undermedvetna har gjort? Det undermedvetna är förvisso en del av dig, men det är också bestämt av dina gener, miljö, tidigare tankar och handlingar.

Samtidigt är det viktigt att vi gör val och ständigt stävar efter förbättring. Att tro att vi inte har en fri vilja är inte samma sak som att resignera och inte göra något. Att inte göra något är i sig ett val, ett dåligt sådant.

I berättelsen får man ta del av tre karaktärers perspektiv, vilka lever helt olika liv och tillhör olika samhällsklasser. Jag tänker på Julia, som med sitt lågavlönade arbete får vända på varje krona då hon blir sjukskriven, och på Jake som med familjens pengar lever i ett överflöd av pengar och lyx. Det är intressant att se hur gatupredikanten Job, som en gång var extremt rik på grund av sin gåva, nu väljer att leva ett minimalistiskt liv där tron är det enda viktiga. Hade du något syfte med att skildra de motpoler och skillnader som finns i samhället?

Tanken var att låta tre människorna från olika samhällsklasser träffas, något som inte skulle ske utan Julias nyvunna förmåga. Det är dels en lek med de parallella liv som människor lever bredvid oss och som vi oftast inte kommer i kontakt med. Dels är det en början på något som behandlas mer av i del två av bokserien; att en procent av jordens rikaste äger lika mycket som resterande nittionio procent, och att de extremt rika snabbt blir rikare. Det är en så orimlig snedfördelning att det inte går att undvika prata om.

Pengar, och hur de både kan vara en välsignelse och en förbannelse är också ett tydligt tema i boken. Det som är intressant är att Julia och Jake är lika olyckliga och ensamma i början av berättelsen oavsett om de har tillgång till pengar eller inte. Den ende som egentligen känner att livet har en mening är Job. Tror du att pengar kan göra en människa lycklig? 

Jag tror att en viss nivå av välstånd minskar olyckan hos människor, de nedre nivåerna i Maslows behovstrappa behöver vara uppfyllda. Men när den är uppfylld och man har mer pengar, ökar inte lyckan för det. Flera som är extremt rika upplever andra slags problem – de blir isolerade, de har svårt att lita på vänner och de måste skydda sig mot illasinnade människor.

Vi glömmer att saker som gemenskap, kultur, natur och motion gör oss lyckliga.

Om du själv hade haft Julias förmåga, skulle du då använda den för att bli snuskigt rik?

Haha! Jag skulle vara väldigt försiktig med att använda den, av många skäl. Men visst skulle jag använda den sparsamt för att förverkliga några drömmar och stötta projekt som jag tycker är viktiga.

Hur lång tid tog det att skriva klart boken?

Jag skrev första utkastet dagligen i fyra månader under en period av arbetslöshet. Jag tror att det är viktigt att skriva det första utkastet i raskt tempo, det vill säga under loppet av några månader. Annars finns det risk för att man tappar inspiration och det kreativa flödet. Efter den perioden arbetade jag heltid och redigerade i texten i omgångar. Redigeringen kunde jag utföra på kvällar och helger, den är inte lika beroende av att utföras i ett sammanhängande stycke.

Har du gått någon skrivarkurs eller är du självlärd? Är skrivintresset något som alltid funnits hos dig?

Jag började skriva dagbok redan som 12-åring. Min syster gav mig en med motiv av gråtande clowndockor – ett tema som jag ännu i dag förundras över! Varje blad hade ett datum, och plikttrogen som jag är, fyllde jag varje blad.

I tonåren var jag med i Lilla Augustprisets ungdomssatsning. Vi var ett 20-tal ungdomar från hela landet som fick delta i skrivarläger, så ganska styrt alltså. Det var en fantastisk och ovanlig möjlighet, förstår jag nu, och jag skrev nyligen (en sådär 20 år senare!) till initiativtagaren och författaren Mats Wahl för att tacka för hans engagemang.

Hade du hela storyn klar för dig redan när du började skriva, eller kom du på händelseförloppet allteftersom?

Jag hade byggt boken genom excelblad som minutiöst beskriver scenernas konflikter och portionerar ut ledtrådar under kapitlen – ganska styrt alltså. Men under processen tog sig berättelsen nya vägar och jag fick stuva om i excelbladen. Del två av serien har jag skrivit mycket ledigare. Då har jag utgått från sex stycken nyckelscener runt vilka historien vävs. Det var lättare och roligare att skriva del två, mycket för att karaktärerna redan finns och att jag hade en klar bild av vart de skulle.

Foto: Teresia Bergström

På bokförlagets hemsida är bokens målgrupp vuxna, medan man på till exempel Adlibris väljer unga vuxna som målgrupp. Är tanken att den ska rikta sig till båda grupper av läsare, var det något som du och förlaget diskuterade? 

När jag skrev boken hade jag målgruppen 18-30 år i sikte, just för att det är en ålder då många viktiga val görs, och att det är risk för att hamna i limbo, paralyserad av alla möjligheter. Nu kan jag ångra att jag överhuvudtaget nämnde begreppet ”unga vuxna” för förlaget eftersom alla verkar ha sin egen definition på vad det är. (Jag tänkte i min enfald att det är som det låter: vuxna som fortfarande är unga). För vissa aktörer innebär ”unga vuxna” ända ner till 13-årsåldern.

Jag skriver definitivt för vuxna och faktum är att de läsare som har varit mest begeistrade är snarare lite äldre. Varför vet jag inte. Kanske för att det finns inslag av filosofiska tankegångar som alla bär med sig genom livet?

För att gå lite djupare in i det här med att dela upp litteratur efter ålder: fyller det något syfte för läsaren, eller är det bokbranschen och biblioteken som istället har nytta av det? 

Med stor konkurrens om människors uppmärksamhet är det viktigt att kunna snabbt kategorisera sitt verk för att fånga intresse. Allra bäst ur ett marknadsperspektiv är om man kan likna verket vid något som redan är känt, typ: ”Min bok är som Stieg Larssons trilogi fast med en mer trovärdig Lisbeth Salander.”

Ur andra perspektiv är det definitivt begränsande att kategorisera och åldersbestämma. Det gör att urvalet krymper och möjligheten att upptäcka nytt minskar. Risken blir att man bara läser sådant som man redan har läst, lite som alla algoritmer matar oss med idag i på streamingsiter. Jag skulle vilja ha en algoritm som vet vad man redan har sett och läst och räknar ut vad man verkligen behöver lära sig – en allmänbildarens algoritm!

Har du någon favoritplats där du helst sitter och skriver? 

Jag skriver bäst hemma vid köksbordet, nära till kaffebryggare. Jag kan skriva på många platser men det måste vara tyst, jag är en lättstörd typ.

Vad läser du själv för typ av böcker, finns det någon genre som tilltalar dig mest? Har du någon favoritförfattare?

Jag läser spänningsromaner, men inte deckare, den genren är uttjatad.

Allra bäst är verk – avsett om det är film, böcker, teater – som har en dörr öppen så att historien sipprar ut i verkligheten. Jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och berättelsen koloniserar den riktiga världen.

Spenderar du (den så kallade) sommaren med att skriva, eller kan du koppla bort det när du har semester?

Sommaren spenderar jag främst med familjen i sommarhuset i Bergslagen, där jag varvar skrivande med research och trädgårdsarbete. Ibland tar jag mig ett dopp också. Jobbar man heltid under resten av året, blir semestern en viktig period för skrivprocessen. Fast det är klart, tempot och effektiviteten går ner under sommaren. Jag har ofta storslagna planer över hur långt jag ska ha kommit, och när jag sedan summerar dagen så visar det sig att de ofta bestått av bara glass och podcastar. Men det gör mig inget, så länge jag njuter.

Slutet av din bok bäddar ju för en uppföljare, och visst är det så att det ska bli en trilogi? När beräknas del två ges ut, och kan du avslöja lite av handlingen?

Jag har tänkt att serien ska bestå av tre böcker och del två är redan skriven. Förhoppningsvis kan jag skriva kontrakt på den efter semestern. Nu åker jag på researchresa med familjen för att ta reda på fler detaljer och kontrollera att jag har beskrivit platserna korrekt. Del två startar bara några dagar efter slutet i del ett. Några nya karaktärer tillkommer medanJulia, Jake och Job kommer att finnas kvar. Del två kommer bli något mörkare och mardrömslik, och jag lovar att många frågor kommer få sina svar.


Läs gärna min recension av boken.

Karin Pasche finns på Instagram, och har även en egen hemsida!

Labyrint – vägen in gavs ut av Hoi förlag januari 2017, och är den första delen i en triologi där del två förhoppningsvis ges ut inom en snar framtid.

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Författarintervju med Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund är uppvuxen i Lund och bor med sin familj på en åker utanför stan. Hon älskar att skriva, läsa, resa och umgås med vänner. Och att skydda mot brand, för förutom att vara författare är hon nämligen brandingenjör!

Du debuterade som författare med ungdomsromanen Middagsmörker 2016. Har du alltid skrivit mycket?

Ja, jag har alltid skrivit mycket. Faktum är att jag bestämde mig för att bli författare redan i tredje klass och min första roman skickade jag till förlag i gymnasiet. Den blev tyvärr refuserad men jag lärde mig massor på att skriva den!

Idijärvitriologin utspelar sig i Lappland, långt bort från Lund där du är uppväxt och även bor nu. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen 140 mil från den miljö som är välkänd och bekant för dig själv?

Jag har nog alltid gillat det som är lite okänt och dragits till platser där jag aldrig har varit förut. Att det blev böcker om just Lappland var dock en slump, och jag har fått göra väldigt mycket research för att skriva en trovärdig berättelse om en plats som inte är min egen.

Hade du kunskap om samerna sedan innan?

Nej, jag visste nästan inget om samer innan jag började skriva mina böcker. Vi lärde oss inget om deras kultur i skolan, och i Skåne rapporterar inte tidningarna särskilt mycket som det som händer i Lappland.

I dina böcker märks ett tydligt ”vi och dom”-tänk, hur svenskar ser ner på och anklagar samerna för att ta deras skattepengar bland annat. Samernas situation är en väldigt viktig fråga, och din roman sätter fingret på något som det precis som du menar inte skrivs och pratas så mycket om. Var din tanke att få ut den här informationen till dagens unga?

Det blev viktigt för mig att utöver fantasyinslagen skildra sådant som faktiskt händer mellan samer och svenskar. Väldigt många av de rasistiska händelser jag beskriver i mina böcker är baserade på tidningsartiklar eller forumtrådar jag läst. Innan jag började skriva böckerna visste jag inte att samer var utsatta för rasism och det blev ett hårt uppvaknande när jag insåg att de får utstå ungefär samma saker som invandrare får utstå i andra delar av Sverige.

Foto: Niklas Herrström
Foto: Niklas Herrström

Vet du hur dina böcker har tagits emot av samerna själva?

Jag har fått väldigt fin respons från samiska läsare som hört av sig och sagt att de är glada att det kommer mer litteratur som handlar om deras värld. När jag besökte Kiruna förra året blev jag jätteglad när jag fick höra av många att jag beskrivit miljöerna helt rätt.

Huvudpersonen Áili har förmågan att ta sig till andevärlden och har ett starkt band till djur och natur. Är relationen till djur och natur något som du själv kan relatera till?

Relationen till djur kan jag definitivt relatera till. Jag älskar djur, jag var hästtjej hela uppväxten och idag har jag hund och katt. Sedan älskar jag att bo på landet och ha gräs, åkrar och träd runtomkring mig. 

Áili går från ett utanförskap till ett annat; från att vara annorlunda på grund av sitt speciella öga till att vara utanför då hon varken är same eller svensk. Finns det en anledning till varför du valde att teckna henne på det sättet?

Utanförskap är intressant att skildra eftersom de flesta ungdomar upplever det någon gång under uppväxten. Det behöver egentligen inte bero på sådant som ”syns” utåt, som utseende eller etnicitet, utan bara på hur man känner sig. Jag själv kände mig ofta utanför i skolan och hade svårt att veta vilken min plats var. Därför ville jag skriva om det, i en förstärkt form.

Man kan påstå att Áili utvecklas genom berättelsens gång just på grund av sin utsatthet och sitt utanförskap. Just föräldralösa barn och unga som på grund av sina speciella gåvor ses som annorlunda och som räddar världen är vanligt förekommande inom fantasygenren. Ville du knyta an till den traditionen?

Det är ju en välbeprövad berättartradition av en anledning, att följa någon som klättrar upp från botten och hittar sig själv på vägen är ju jättespännande och något man gärna inspireras av.

Hur går skrivprocessen till? Hur lång tid brukar gå från idé till färdigt manus?

Middagsmörker var en lång process. Jag skrev på boken i tre år innan jag fick förlagsavtal och den har existerat i oändligt många versioner. Boken var nog på ett sätt min skrivarutbildning för de två andra böckerna har gått lättare. Jag är en ganska så strukturerad författare. Jag skriver synopsis och plottar varje kapitel innan jag börjar skriva. Det låter kanske tråkigt men min kreativitet dör helt om jag inte vet vart berättelsen ska ta vägen.

Vart man sitter och skriver som författare verkar variera väldigt mycket. Är du en författare som föredrar tystnaden hemma eller hellre sitter bland folk på caféer, bibliotek etcetera?

Jag kan faktiskt skriva nästan var som helst; på ett tåg, på ett café, vid köksbordet. Oftast blir det dock att jag skriver i mitt skrivrum som har utsikt över våra äppelträd. Men caféskrivande är trevligt och miljöombyte kan vara den bästa medicinen när skrivande går trögt.

Du arbetar även som brandingenjör, och du har en liten son. Hur hittar du tid till skrivandet?

Det är en utmaning! I år har jag faktiskt gått ner lite i tid så att jag har en skrivdag i veckan. Utöver det skriver jag någon timme på kvällen här och där. I framtiden drömmer jag om mer skrivtid och målet är att kunna försörja mig som författare åtminstone på halvtid.

Har du några bra tips på hur man lyckas med sitt skrivande? Hur gör man för att inte ge upp när det går trögt, och hur gör man för att hitta tonen och berättarrösten?

Det som hjälpte mig allra mest när jag skrev min första bok var att dissekera andra böcker, alltså läsa om favoritböcker och verkligen studera hur de är uppbyggda. Det lärde mig jättemycket om struktur, plantering och slut (Charlotte beskriver plantering så här: genom att nämna något i förbigående tidigt i texten planterar man tanken i läsarens huvud så att det blir mer effektfullt när saken eller karaktären kommer upp senare i berättelsen). Sen tror jag att man måste acceptera att skrivandet inte alltid kommer vara roligt. Ibland är det jättetrögt att skriva en viss scen och då är det bara att arbeta sig igenom den ändå och låta den bli dålig. För mig funkar det i alla fall, det enda som botar skrivkramp för mig är att skriva mer.

2018 kommer Midnattsljus ut, som är den sista och avslutande delen i Idijärvi-trilogin. Kan du avslöja några detaljer för oss som knappt kan vänta?

Jag kan avslöja att det kommer att bli ett litet miljöombyte och att en bikaraktär från de två första böckerna kommer dyka upp och få en betydligt större roll.

Till sist, den obligatoriska frågan. Har du några planer på andra skrivprojekt?

Jag har faktiskt flera skrivprojekt på gång! En bilderbok för små barn, en faktabok för barn och en dystopi som jag och min bror började skriva på för tre år sedan. Jag ser fram emot att få utmana mig själv och jobba med något nytt, samtidigt vet jag att jag kommer sakna Áili och gänget extremt mycket när Midnattsljus är klar.


Charlotte finns även på Instagram och Facebook! Hon har även en egen hemsida, den hittar du här.

Läs gärna min recension av Gryningsstjärna.

Idijärviserien, del 1 och 2. Del 3 utkommer 2018.

Författarintervju med Christina Lindström

Författarintervju med Christina Lindström

Christina Lindström är gymnasielärare och barn- och ungdomsförfattare. Hon är född i Umeå men är numera bosatt i Göteborg med man och två barn, men har bott i så många olika amerikanska delstater och svenska städer att det vore lätt att tro att hon driver ett kringresande tivoli, enligt henne själv. Hennes största intressen är läsning och löpning.

År 2015 debuterade hon med ungdomsromanen Hälsningar från havets botten och hon har sedan dess kommit ut med ytterligare sju böcker. I sommar är det releasedags för den lättlästa boken Nils och Majas båtäventyr, illustrerad av Ingrid Flygare.

Du arbetar som lärare i svenska och engelska; båda ämnen där mycket läsning ingår. Som lärare är du ofta omgiven av unga människor som konstant möter texter av olika slag i sin vardag, ofta facktexter i skolan och på sociala medier på sin fritid. Hur gör du för att väcka intresset för skönlitterära texter?

Jag försöker hitta böcker som jag vet brukar engagera de flesta och lägger mycket tid på att introducera boken, hitta ämnen i den som engagerar och på att skapa ett bra diskussionsklimat i klassrummet. Det är oftast lyckat att dra paralleller till sådant som händer här och nu, till exempel aktuella samhällsfrågor och att försöka få eleverna att koppla läsningen till sina egna liv.

När jag läste till lärare ansågs det lite mossigt med helklassläsning men när jag efter ett antal år som lärare provade på det upplevde jag ett lyft i klassrummet. Jag tror verkligen på kraften som uppstår när alla i gruppen läser samma bok och har en gemensam grund när vi diskuterar. Eleverna får också vägledning av mig, så om någon har tappat tråden eller missförstått något får de hjälp att ta sig in i boken igen. Däremellan läser eleverna böcker de har valt själva och då lägger jag rätt mycket tid på att få var och en att hitta något som kan passa just honom eller henne. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte alls.

Hur ser du på bibliotekariers läsfrämjande roll när det kommer till att väcka läslust; vad kan vi göra för att få barn att tycka att det är roligt att läsa?

Jag tycker att bibliotekarier brukar vara bra på att väcka läslust och sjösätta bra idéer – allt från läsgrupper till rolig möblering i biblioteken – men det är en utmaning att få unga att välja böcker framför Minecraft, Battlefield eller månadens hetaste Youtuber.

Som lärare skulle jag uppskatta om eleverna fick boktips från skolbibliotekarier i klassrummen ibland. Jag kan inte minnas att jag har jobbat på någon skola där vi fått den typen av klassrumsbesök. Det kanske inte är möjligt av tidsskäl?

Så kan det säker vara. Men sedan finns det skolor som satsar mycket på sina bibliotek, och där har bibliotekarien ett nära samarbete med lärarna. Men jag håller med om att biblioteket som plats kan skapa läslust. Besökte du själv biblioteket när du var i skolåldern? Hur gammal var du när du upptäckte böckernas magiska värld?

Ja, jag har alltid älskat bibliotek. Ända sedan jag var liten har jag blivit lugn av att omges av böcker. Jag var fem eller sex år när jag började läsa men älskade böcker redan innan dess. Mamma läste högt för min brorsa och mig innan vi kunde läsa själva.

Du har själv två söner; har du läst mycket för dem under deras uppväxt?

Barnmorskan hann knappt klippa navelsträngen innan jag började läsa för dem. I sommar blir den yngsta elva och den äldste sjutton år och jag är ofantligt glad över att de är storläsare båda två. De är ganska olika på många andra sätt – den ena är till exempel väldigt intresserad av sport, inte den andre – men läsningen har de gemensamt.

Har du själv haft läsande förebilder i ditt liv?

Min moster Vera och min mamma läste och läser mycket. Det är mycket tack vare dem jag älskar ord.

Foto: Therese Sandell
Foto: Therese Sandell

Har du något tips till föräldrar som vill få sina barn att läsa mer?

Jag har blivit ganska ödmjuk av att vara tvåbarnsförälder. Det är så tydligt att det som works like magic på ett barn inte fungerar alls på ett annat. Ibland når en förälder helt enkelt inte fram till sitt barn, inte minst när barnen går i högstadiet. Jämnårigas normer och ideal blir stundtals mycket viktigare än föräldrarnas. Jag förstår alltså verkligen att barn inte nödvändigtvis läser även om deras föräldrar gör allt de kan för att väcka läsintresse.

Våra barn är dock faktiskt storläsare båda två, så just på det planet har vi lyckats! Jag tror att det har hjälpt att vi har läst mycket högt för dem, att de alltid har sett oss vuxna läsa, att jag har hållit mig ajour med vilka nya böcker som släpps och att vi ser till att alltid ha nya, bra böcker hemma. Efter skolan varje dag, just när killarna kommit hem, läser de alltid en stund. Dessutom har vi läshelger hela familjen i stugan i Halland ibland.

Sommarledigheten börjar vi varje år med att åka alla fyra till en bokaffär i Falkenberg och köpa varsin bok. Det är tveklöst en av årets höjdpunkter.

Prenumerationer på guldkorn som KP och SvD Junior kan jag också rekommendera.

Hur kom du in på författarbanan? Är skrivandet något du alltid har hållit på med?

Jag skrev lite noveller för tidningen Frida och nyhetstexter för tidningen Västerbottens-Kuriren när jag var tonåring. I vuxen ålder hade jag inte tänkt på att skriva skönlitterärt innan jag skrev mitt första manus som också blev min första bok. Som lärare märkte jag att jag saknade en viss typ av bok att sätta i händerna på en viss typ av lite läsovilliga elever, och jag ville prova att skriva den själv. Det manuset blev min debutroman Hälsningar från havets botten. 

När jag gick igenom de böcker som du har skrivit så slog det mig att du i princip alltid har pojkar som huvudkaraktärer. Leo, Hugo, Jack, Fille…Hur kommer det sig?

Jag har fått inspiration till några av karaktärerna från mina egna söner. Därför har det känts naturligt att karaktärerna fick bli killar.

Ungdomsböckerna är lite påverkade av att jag under flera år mest hade killar som elever. Jag är direkt rädd för polariseringen i samhället, att det dels finns en vänsterorienterad kulturvärld med läsande människor till stor del bestående av kvinnor, dels en värld av icke-läsare som inte sällan röstar och uttrycker sig på ett helt annat sätt. Den där andra världen domineras av män. Men kulturvärlden måste vara både killars och tjejers, både mäns och kvinnors, om vi vill undvika en politisk katastrof. Därför är jag lite extra mån om att försöka få med också killarna i mina böcker.

Jag skulle vilja se fler manliga ungdomsboksförfattare, bokbloggare, svensklärare och journalister som inriktat sig på läsning för unga. Bokbubblan behöver utvidgas.

Det som är framträdande med ditt författarskap är att du trots ett genomgående humoristiskt drag även tar upp svåra ämnen i dina böcker; så som mobbing och utanförskap. Är det svårt att kombinera dessa motpoler tycker du?

Nej, det tycker jag inte. Världen är ju helt galen och bitvis alldeles nattsvart men det finns kraft i humorn, att kunna skratta, att i stunden känna livsglädje i alla fall.

Hur hittar du den humoristiska tonen när du skriver?

Jag vet faktiskt inte.

Hugo i Hugo och kepskampen är utanför i klassen på grund av att han är annorlunda. Även fast han längtar efter gemenskap så tycks han stark i sig själv och i den han är, men ändå faller han till sist för grupptrycket och sviker sin enda riktiga vän. Hur kan Hugo gå från att inte bry sig om vad andra tycker om honom till att vilja bli populär och umgås med de coola i klassen? Finns det något didaktiskt och moraliskt i den här berättelsen som du vill förmedla?

Barn i mellanstadieåldern högprioriterar ofta att passa in i flocken, och i processen tror jag att de ibland glömmer vilka de är och vad de står för. Jag skrev mest berättelsen för att på ett aningen tillskruvat sätt skildra ett stycke verklighet, som läsarna förhoppningsvis reflekterar över. Allra mest vill jag nog rädda barn som huvudpersonen Hugo och hans kompis Simon från en tuff tillvaro.

Men i dina böcker finns även det omvända perspektivet, där det är mobbaren som är huvudperson. Till exempel är Jack i ungdomsromanen med samma namn inte en så trevlig person; han trycker ner andra för att må bättre själv. Men när han blir kär i Freja, som är syster till en av de han mobbade, blir han tvungen att omvärdera sin uppfattning om hur han behandlar människor. Vad var din tanke med att få ta del av mobbarens synvinkel?

Jag pratade med en kille som var ledsen över att ha hamnat i samma gymnasieklass som en av dem som hade mobbat honom i grundskolan i flera år. Mobbaren hade hög status i nya klassen och gav ett roligt och charmigt intryck. Däremot förstod han uppenbarligen inte hur killen som hade blivit mobbad hade mått av mobbingen. Han verkade snarare se det som ”grundskolebus”, inte som att han bidragit till att göra flera år i den andre killens liv till en mardröm. Det känns fel att något sådant ska kunna hända, att det ska funka att bara gå vidare som om ingenting hänt för en mobbare. Det ämnet fick jag lust att utforska. Jag tänkte först skriva en bok utifrån offrets perspektiv, men tyckte att det skulle vara intressant att se allt ur mobbarens ögon.

Från vad eller vem hittar du inspiration till dina böcker?

Jag får inspiration av elever och mina egna barn, men också från saker jag läser, ser på film eller hör på spårvagnen.

När jag intervjuade Mårten Melin frågade jag honom om antagandet om att nyutgivna lättlästa böcker ofta är stöpta i samma form och befäster de normer som finns i samhället. Är det något som stämmer tycker du, som också skriver lättläst för barn? Och är det i sådana fall upp till författare att utmana normer eller är det istället bokförlagen som har det ansvaret?

Jag vet faktiskt inte om det stämmer eftersom jag lite för sällan läser lättlästa böcker. Däremot kan jag rent allmänt tycka att det är viktigt att människor som tidigare har känt sig osedda eller blivit illa behandlade får chans att få upprättelse och förståelse i böcker, också i lättlästa sådana. Böcker som utmanar normer kan dessutom bidra till att mainstreamidéer ifrågasätts. Sunt! Det finns även en poäng i att i andra böcker skildra verkligheten som författaren upplever att den ofta är (på gott och ont), inte bara hur den borde vara. Det behöver finnas alla sorters karaktärer och idéer i böcker för att så många som möjligt ska kunna relatera till läsningen.

Jag tycker att det är bokförlagens ansvar att se över sin flora av författare och se till att de ger ut alla sorters böcker. Författarna ska koncentrera sig på det de gör bäst och det som ter sig mest naturligt för dem. Annars blir det nog bara krystat.

Du har som sagt skrivit både lättläst, för mellanåldern och för ungdomar. Vilka böcker är roligast att skriva?

Lättläst och för mellanåldern är roligast men ungdomsböckerna är mer av en utmaning, alltså kämpigare men kanske också mer intressanta att skriva.

I dina böcker är det vardagsrealistiska i centrum. Vad anser du om skräckgenren som är så populär inom barnlitteraturen, även i de lättlästa böckerna? Tror du att det kan ha en negativ inverkan på barn, eller bidrar den istället till att öppna nya världar och utveckla barnets fantasi?

Jag tror absolut inte att det har negativ inverkan på barn, utan är glad att barn hittar böcker de gillar, oavsett genre!

Sista frågan blir samma som nästan alltid, bara för att det är så roligt att veta: har du något nytt skrivprojekt på gång och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag är nästan helt klar med en ny ungdomsroman, Finns det björkar i Sarajevo?, som förhoppningsvis kommer att ges ut efter jul. Den handlar om sjuttonårige Kevin och hans bromance med Hannes, vänsterbacken i hans fotbollslag. Kevin har aldrig intresserat sig för anledningen till att hans föräldrar flydde från forna Jugoslavien (hans mamma är bosnier, hans pappa serb) men för första gången tvingas han nu verkligen att göra det när trådarna från det förflutna når honom i nuet. Det handlar också om en utvecklingsstörd bror som rymmer hemifrån och om några galet intensiva vårdygn av letande i Göteborg. Dessutom innehåller den en kärlekshistoria.


Christina finns på Instagram, du hittar henne här!

Gå gärna in och läs min recension av Hugo och kepskampen.

 

Christina Lindström har skrivit åtta böcker för barn och unga. Här är några utvalda titlar:

Författarintervju med Susanna Martelin

Författarintervju med Susanna Martelin

Susanna Martelin är född 1980. Hon är uppvuxen i Göteborg där hon bor tillsammans med man och barn. Hon vann Lilla Augustprisets skönlitterära kategori 1998 och har sedan dess blivit publicerad i ett flertal antologier och tidskrifter. Susanna har läst två år på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje (numera finns skrivarlinjen vid Albins folkhögskola) och är utbildad projektledare inom kultur. Vid skrivandet av debutromanen Så långt vi kan följas (2017) arbetade hon parallellt med administration. Förutom att skriva och läsa har hon ett stort intresse för rättvisefrågor, samtidspolitik och miljö. Till andra mer praktiska hobbys hör odling och handarbete.

Du debuterade som ungdomsförfattare nu i vår med romanen Så långt vi kan följas. Hur kom du på idén till den?

Så långt vi kan följas består av en kombination av teman jag ville skriva om. Jag ville skriva om en stark vänskap mellan kille och tjej, där just vänskapsrelationen var i fokus. Jag ville skriva om hästar utan att skriva en klassisk hästbok, där hästarna finns med men inte får huvudfokus. Jag ville skriva om tonår och sex, men framförallt ville jag skriva om sorg.

Ja, för just död och sorg är det mest framträdande i boken och det är ett ämne som behandlas mer och mer inom ungdomslitteraturen – både sjukdom, olyckor och självmord. Var det ett svårt ämne att närma sig, och hur kom det sig att du ville skriva om det?

Jag upplevde själv sorg som ung och kände sedan dess ett kvarstående behov av att skildra sorgeprocessen på något sätt. Jag ville också gärna förmedla hopp, att det går att ta sig vidare trots att sorgen är så stark att den hotar att sluka en. Jag tycker sällan att det är svårt att närma sig ämnen som anses svåra. Däremot kan det ta tid att hitta tonen i berättelsen, att slipa fram kärnan. Det kan jag uppleva som svårt ibland.

Den karaktär som berör mig mest i boken är ”K”, eller Krzysztof som han heter. Orsaken till att han kör ihjäl sig är enligt mig oklar, och kan tolkas som om det rör sig om både en olycka och självmord. Är det här ett medvetet grepp?

Jag kan förstå att Ks underlåtenhet att ta hand om sig själv ibland kan verka som något överlagt från hans sida, men nej, det var inte ett medvetet berättargrepp. Snarare försökte jag komma ifrån tvetydigheten. Jag tycker att suicid är ett alldeles för stort, komplext och allvarligt ämne för att bara liksom vidröra eller hinta kring.

Varför fick inte K mer plats i berättelsen? Hade du bestämt i förväg att berättarperspektivet endast skulle vara Alexandras?

Ja, jag hade bestämt att det var den som sörjde som skulle få berätta historien. Det är intressant tycker jag att du upplever att K inte får lika mycket plats som Alex, för jag har nämligen hört precis motsatt sak och fått frågan om det var medvetet att ge de två lika stort utrymme. Intressant att två läsupplevelser kan skilja sig åt så!

Kanske upplevde jag det så då jag hela tiden ville veta mer om honom, då han är en väldigt komplex karaktär. Du tecknar honom med en väldigt känslig hand och man riktigt känner hans vilsenhet och skörhet. Just barnmisshandel och social misär är ju också ett starkt motiv och tema i boken, och ett viktigt sådant. Tror du att det någonsin kan bli för tunga och svåra ämnen i litteratur för unga – varför eller varför inte i sådana fall?

Nej, det tror jag inte. Unga drabbas också av det som är tungt och svårt, i vissa avseenden är de mer utsatta än vuxna. Och jag har svårt för tanken att unga inte skulle ”klara av” vissa ämnen, som att de skulle leva i någon slags skyddad verkstad liksom. Allt handlar om hur författaren skildrar ämnet och det gäller böcker som riktar sig till vuxna lika väl som de som riktar sig till unga.

Foto: Frida Selvén

När det gäller skrivande och berättande; tror du att man själv måste ha upplevt svårigheter i livet för att kunna skildra det på ett så sanningsenligt sätt som möjligt? Eller kan man skriva en roman som Så långt vi kan följas utan att själv ha någon erfarenhet av de känslor som Alex och K har?

Jag har personligen svårt för sanningsbegreppet i kombination med romanskrivande. Vad är sant, vem avgör i så fall vad som är sant? Romaner ska i första hand behandlats som fiktiva berättelser. Självklart kan en författare skildra saker hen inte har upplevt själv. Tänk så torftigt romanskrivandet skulle bli annars! Även om jag har upplevt sorg så betyder inte det att min skildring av sorg är ”sann”, min upplevelse filtreras ju genom mig. Kanske kan andra känna igen sig, men det kan lika gärna vara så att deras sorgeprocess har sett annorlunda ut. Något som är självupplevt kan ge en viss nerv till en berättelse, men jag känner också till författare som upplevt det motsatta, att de inte klarat av att skriva om det självupplevda för att det blivit för känslomässigt grötigt.

Hästar fungerar som en sorts stöd och tröst för Alexandra. Hur är din relation till hästar, har du själv eller har haft hästar i ditt liv och vad betyder de i så fall för dig?

Jag började rida när jag var elva och tog lektioner fram till att jag fyllde femton. Då slutade jag, intresset svalnade då. Jag kom aldrig in i hästlivet fullt ut, visst hängde jag i stallet en del, men jag la mer tid på att läsa hästböcker och hästtidningar och drömma om hästar, konstigt nog. Jag tycker om hästar och rider gärna ibland, helst på skogstur, men mer än så är det inte. Men det är förstås en dynamisk och spännande miljö att skildra, som visar på tjejers styrka och handlingskraft. Man måste vara tuff om man ska hålla på med djur som väger runt sexhundra kilo.

Från vad får du inspiration till dina karaktärer och berättelser?

Det här är lite svårt att svara på, för det kan vara precis vad som helst faktiskt. Jag har svårt att veta exakt var mina idéer börjar, det kan vara en känsla, en mening, en fråga jag har, en plats jag går förbi och sedan vecklar det ut sig därifrån. Ibland dyker det bara upp karaktärer eller hela berättelser, hur flummigt det än kan låta. En sak jag kan säga är att jag är väldigt intresserad av och nyfiken på människor, våra tankar, relationer och känslor. Så det är en drivkraft som alltid inspirerar.

Vilket är ditt absoluta favoritställe att sitta och skriva på?

Jag tycker precis som Christin Ljungqvist om Stadsbiblioteket i Göteborg. Där finns bra skrymslen att sitta på och trevliga caféer. Annars gillar jag ett lugnt café på stan med god fika och ren toalett. Jag är också rätt bra på att skriva hemma, har nog alltid varit det. Nu har jag fått ett eget skrivrum som jag hoppas ska bli en bra plats för mig. Det är skönt att ha ett rejält skrivbord och möjlighet att samla allt material på ett ställe.

Har det alltid varit självklart för dig att du ska hålla med skrivandet?

Ja och nej. Jag har drömt om att bli författare sedan jag var sju, och skrivit sedan dess. Jag har blivit publicerad flera gånger tidigare med noveller, men det tog tid för mig att hitta självförtroendet och drivet att faktiskt försöka mig på romanskrivandet. Jag har fått höra så länge att ”det är ju så svårt att försörja sig på, det är ju så få som lyckas, blablabla”. Sådant som folk i ens närhet säger i all välmening men som stjälper mer än det hjälper. Därför försökte jag i många år undvika att skriva, istället hitta något annat att göra som skulle ge mig samma mening i livet, men inte kännas lika osäkert. Jag lyckades inte med det, för det finns inget annat som jag känner samma passion inför som skrivandet. Till sist gav jag mig därför fan på att det skulle bli en roman. Jag kände att jag var skyldig mig själv att verkligen försöka. Såhär i efterhand undrar jag om jag inte någonstans inne i mig hela tiden visste att jag skulle klara det.

Till sist: Har du planer på att fortsätta att skriva för unga? Har du några skrivprojekt på gång just nu?

Jag har flera skrivprojekt på gång. Än så länge är jag på researchstadiet, så jag läser, intervjuar olika personer och skriver ner alla lösryckta tankar, idéer och scener. Jag har en idé till en bilderbok för barn i åldrarna tre till sex som kommer att handla om migration. En annan idé kommer antagligen att bli en roman för vuxna, det är en sorts familjeskildring som utspelar sig i Halland under 1930-1960-tal. Och ja, jag har flera idéer med målgrupp unga. Bland annat något som skulle kunna bli en serie böcker, om en tjej med särskilda förmågor i en nära, ganska risig framtid. Till saken hör dock att jag är väldigt gravid just nu. Jag väntar mitt andra barn och hen är beräknad till midsommar, så därför är det svårt att avgöra hur mycket jag kommer att kunna skriva i min direkta framtid. Men fler böcker kommer det garanterat att bli så småningom, hur som helst!


Du kan läsa mer om boken på Alfabetas hemsida.

Läs gärna min recension av Så långt vi kan följas.

Susanna Martelin finns både på Facebook och Instagram.

Författarintervju med Mårten Melin

Författarintervju med Mårten Melin

Mårten Melin föddes i Huddinge 1972, och är sedan tjugo år bosatt i Skåne. Han gillar litteratur, konst, film, teater, musik och att promenera. Ett annat intresse är att samla på gamla leksaker; sådant han hade när han var liten och sådant som han ville ha men aldrig fick.

Han debuterade 2003 med Mera glass i däcken, som är en poesibilderbok med illustrationer av Emma Adbåge. Sedan dess har han skrivit mer än 60 böcker för barn och unga, och 2012 blev han nominerad till Augustpriset för diktsamlingen Jag är världen.

I böckerna Förvandlad (2011), Jag är Love (2012) och Pixis bok (2013), som alla ingår i Monsterskolan-trilogin, finns enligt mig ett undertema som handlar om annorlundaskap; att inte höra till och inte passa in i normen. Monstren ses som något som inte passar in i samhället, och måste därför gå på en speciell skola. Där hittar de i och för sig en slags gemenskap, men även här passar vissa in mindre bra på grund av sina egenskaper. Var det här ett medvetet drag från din sida, något som du ville föra fram i texten?

Kanske inte medvetet, men så är det ju här i livet: många känner sig annorlunda och vid sidan om. Och litteratur handlar mycket om igenkänning. Jag sitter inte och tänker att monster och superhjältar symboliserar det annorlunda, men det betyder ju inte att det inte kan läsas så.

Även flera andra av dina böcker innehåller det ockulta och övernaturliga temat; där troll och spöken finns bland oss, och där gränsen mellan verklighet och fantasi är flytande. Vad är det som gör att du återkommer till det här i dina böcker?

Det är spännande! Och därför tacksamt att skriva om. Men det finns det ju annat som är också. Kärlek, till exempel. Men nu går jag kanske händelserna i förväg …

Precis som du var inne på så handlar ju även många av dina böcker om hur det är att uppleva de första känslorna av kärlek och lust. Jag läste någonstans att du har inspirerats av Hans-Eric Hellberg och hans böcker Kram och Puss från 70-talet, vilket man märker inte minst i dina böckers titlar Lite mer än en kram (2014) och Mycket mer än en puss (2015). Hellberg fick ju en del hård kritik på sin tid, då man ansåg att barn inte borde läsa sexskildringar i sådan tidig ålder. Har du stött på någon kritik angående innehållet i dina böcker, eller har de helt och hållet tagits väl emot?

Sanningen att säga fick Lite mer än en kram så gott som bara positiv uppmärksamhet i bokbloggar. Och en dagspressrecension … men det var i DN och den var positiv! Många barn och ungdomar gillar också böckerna, vilket jag märker på mina författarbesök. Och några gillar dem inte. Eller så är det bara som de säger…

Jag arbetar själv som barnbibliotekarie, och vet att dina böcker lånas flitigt av barn på mellanstadiet. Men tyvärr finns det inte många andra författare som skriver om just barns sexualitet, och som skildrar och berör de här känslorna på det sättet du gör i dina böcker. Vad tror du att det här beror på?

Jag vet inte, det får du fråga dem om. Men jag vill skriva om livet, om hela livet, och då ingår de här känslorna och tankarna också. Jag tillhörde dem som tyckte det var konstigt att superhjältar aldrig gick på toa när jag var liten, eller ens pratade om att göra det. Men det gör de nu. Utvecklingen går framåt!

Foto: Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Just barnperspektivet är något som jag tycker är utmärkande för ditt författarskap; att du i dina texter lyckas hitta barnens röster och att de känns väldigt trovärdiga när man läser. Hur gör du för att få ditt vuxna författar-jag att låta som en 9-12-åring?

Det blir jag så klart glad över att du tycker. Jag träffar många barn på mina författarbesök, så jag vet hur barn pratar. Inte minst på väg från och till klassrummet. Så jag skriver vad jag hör.

Ett antagande man ofta hör är att lättlästa böcker måste vara lättare att skriva än böcker som inte är lättlästa. Du som har skrivit både väldigt lättlästa böcker och böcker med svårare text; är det så att de böcker med minst och lättast text är lättast att skriva?

Ja, och nej. De tar ofta inte så lång tid att skriva, men det är ganska mycket redaktionellt arbete med de lättlästa böckerna. Och det arbetet gör ju inte jag, även om jag måste förhålla mig till det. Och jag håller inte alltid med, inte när det konstnärliga blir lidande. Men det är också en utmaning att försöka säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Men ibland är det frustrerande att inte få välja alla de orden själv.

Ett annat antagande om lättlästa böcker är att de ofta är stöpta i samma form så att säga. Till exempel kan man i den nya forskarantologin Samtida svensk ungdomslitteratur : analyser bland annat läsa att ”nyskriven lättläst ungdomslitteratur inte utmanar normer utan snarare befäster dem”. Vad anser du som själv skriver lättläst om det här antagandet? Stämmer det?

Kanske det finns en risk att det blir så när förlag och författare tänker för mycket på att en tänkt läsare ska känna igen sig, då blir det kanske svårare att frångå det normativa. Men läser man artikeln framgår det också att mina böcker ofta är undantaget som bekräftar regeln, och det är jag lite stolt över!

Tycker du att det finns några tabun när det gäller barnlitteratur, något ämne som är för svårt för barn att läsa om?

Jag tror inte det, det handlar nog mest om hur man skriver om det. En del författare i våra nordiska grannländer verkar tänka att nu ska jag skriva något chockerande, och så blir det bilderböcker som är så tunga att ingen vill läsa dem för sina barn.

Du skriver ju även poesi för barn. Hur går det till när en dikt blir till? Kommer hela till dig på en gång, eller bara enstaka ord eller fraser?

Ofta kommer en fras först, och så bygger jag vidare på den. Frasen kommer kanske från att jag hör eller läser fel, eller översätter något från en sång på engelska. 90 procent av all poesi jag skriver blir det inget av. Det är mycket sållande.

Vilken är den bästa platsen att sitta och skriva på, enligt dig?

Hemma i skrivarrummet. Men det kan funka på andra ställen också. Förra sommaren var jag en vecka på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby, då fick jag mycket gjort! Tid och lugn är viktiga komponenter.

Från vad hämtar du inspiration till ditt skrivande?

Allt! Böcker, filmer, serier, låtar, livet – mitt och andras. Jag håller ögon och öron öppna.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig extra mycket?

Nej, det kan jag inte direkt säga. Jo, kanske Stan Lee som kommit på många av Marvelfigurerna, han har förstås betytt mycket. Sedan när jag nu läser författare jag själv läste som liten ser jag att jag skriver som dem, att jag skriver i en tradition. Sven Wernström, Astrid Lindgren, Hans Peterson … och många fler med dem. Av nutida svenska barnboksförfattare gillar jag bland många andra Janina Kastevik, Sofia Nordin och Frida Nilsson.

Har tanken på att bli författare alltid funnits hos dig, eller är det något som ”bara blev”?

Den har kommit och gått. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag får hålla på med det här! Men jag är väldigt glad och tacksam över att det är så.

I juni ges din nya barnroman Inatt jag drömde ut. Berätta lite om den!

Den handlar om Malik som kan gå in i andras drömmar. Det är spännande till en början, men sedan blir det mer som en mardröm. För Jonna med paraplyet går inte att lita på. De två första kapitlen är novellen med samma titel i min novellsamling Liksom helt magiskt från 2014. Jag skrev vidare för jag ville veta vad som hände sedan!

Till sist: Har du något tips till föräldrar som vill att deras barn ska läsa mera? Hur ska man göra för att få sitt barn att bli en läsare?

Läsa själv och prata om det man läser. Det är vanligt att vi pratar om barns läsning men det är nog dags att prata om vuxnas läsning också. För den är kanske inte alltid så befintlig. Och läs så barnen ser det, inte bara när de gått och lagt sig. Sedan kan man gå på biblioteket tillsammans, be om tips från en bibliotekarie och inte bara ge barnet det man själv läste som liten. Läsa högt och låta det finnas böcker runt omkring barnet, lånade och köpta.


Här är några av Mårten Melins böcker. Inatt jag drömde utkommer 2017-06-16, och Spöksystrar – den fruktansvärda hämnden (del 4) utkommer 2017-09-15.

Vill du veta mer om Mårten Melin? Besök hans hemsida!

Läs gärna min recension av Inatt jag drömde.

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Författarintervju med Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist är en Göteborgsbaserad författare, ursprungligen från Vallda utanför Kungsbacka. Hon bor med man, barn och katter i en lägenhet i Majorna där de har bott i snart nio år. Familjen letar dock hus, främst söderut. Christins största intresse är att skriva, och hon skriver hellre än hon läser. Andra intressen är bland annat yoga, bada i havet om somrarna, umgås med familj och vänner samt att teckna när lusten faller på. Hon gillar också att spela dataspel, exempelvis Guild Wars, och att äta choklad.

Hennes senaste roman för unga, Vita tigern, utkom i mars i år. Innan dess har hon skrivit böckerna Kaninhjärta (2012), Fågelbarn (2013) och Rävsång (2014), som kan beskrivas som genreöverskridande och som även dem riktar sig till unga vuxna läsare.

I den här intervjun svarar Christin på frågor om bland annat sin bakgrund, inspirationskällor och hur själva skrivprocessen går till. Samt om spännande nya skrivprojekt!

Vad har du för bakgrund, vad har du sysslat med innan? Hur kom det sig att du blev författare?

Jag har sysslat med allt, känns det som. Under de åren jag försökte bli författare jobbade jag som butiksförsäljare, brevbärare, ekonomibiträde i storkök, sommarpuff på Volvos lager (jag har truckkort!), telefoninsamlare, telefonförsäljare…Jag har väldens längsta meritlista! Jättebra att ha som skrivstoff! Det talar också för att jag var på väg mot något och inte fick stanna upp. Först när Gilla Böcker antog Kaninhjärta var jag precis där jag skulle vara, känslan landade tungt i mig. Jag upplevde det som att jag blev jag hela vägen inifrån och ut, tydligare för världen och alla nära mig. Författare är faktiskt det jag är allra bäst, jag har inte särskilt mycket tålamod eller intresse för annat.

Har litteraturen alltid funnits i ditt liv, och vad betyder den för dig?

Ja, det har den. Mina föräldrar läste för oss syskon när vi var små; jag är uppvuxen med Astrid Lindgren i alla hennes former och jag har alltid läst själv. Kitty-böckerna som ung, sedan Marian Keyes som tonåring och den första stora läsupplevelsen som vuxen var Donna Tartts Den hemliga historien. När en bok är bra konkurrerar den ut allt annat, till och med mobilen! Litteraturen betyder frihet för mig. Det är i den jag är absolut fri, och i den jag utvecklas mest.

Har du någon favoritförfattare, och finns det någon författare som inspirerar dig i ditt skrivande?

Donna Tartt, fast bara med hennes första bok tyvärr. De andra böckerna har inte varit på samma nivå. Hon inspirerar mig stort, även Marisha Pessl och Tana French – hör och häpna ingen svensk författare! Jag vet inte… kanske är jag så kräsen att jag inte har upptäckt någon stor författare bland oss. Men än så länge är jag bara halvt imponerad av vår lokalproducerade litteratur. Jag saknar djupet, språket, de riktigt snillrika tankarna bakom. Jag saknar att känna mig lurad när jag läser.

Hur går skrivprocessen till, från tanke till text? Har du någon favoritplats där du sitter och skriver?

Det börjar med en tanke, minsta lilla räcker. Oftast går det fort, det kan räcka med en promenad för att jag ska ha en skissartad historia klar för mig. Jag skriver ner den fort som attans, mobilen är bra för det. Sen överför jag skissen till ett dokument i datorn, låter det marinera en tid, petar in saker allt eftersom jag kommer på dem. Och när jag tycker synopset är klart, eller inte kan hålla mig borta längre; renskriver jag texten, strukturerar upp den i kapitel och börjar skriva. Jag har alltid, alltid slutet klart för mig – slutet är som en magnetisk känsla genom hela boken. Det märks, tycker jag, och jag gillar det.

Jag sitter gärna på Stadsbiblioteket i Göteborg – det var där jag skrev Vita Tigern och där jag tänker skriva bok två i höst. De har ett smarrigt kafé, stora fönster, många vrår. Perfekt. Vita Tigern och jag ska dock vara med i en bokcirkel där i höst, det kommer kännas lite märkligt att smyga in för att skriva samtidigt som jag syns på storbildsskärmarna där.

Var det ett medvetet val att skriva för unga?

Nej. Jag hade tänkt mig samtliga av mina böcker för en vuxen publik först, innan förlaget förklarade för mig hur de tänkte och varför. Och de hade ju rätt, så klart. Men det är skönt att inte låsa sig vid en läsargrupp utan istället berätta en historia som den vill låta sig berättas. På så sätt tror jag att jag når fler, över åldersgränserna.

Hur fick du idén till din senaste bok Vita tigern, som är en framtidsroman med inslag av dystopi och steampunk?

Idén kom när jag insåg att jag inte trodde på mänsklighetens framtid, när allt jag såg var mörker. Det skrämde mig. Jag hade liksom inte ens en idé, trots all min fantasi! Så jag använde mitt dagdrömmeri och en hel del research för att skapa en supergrön framtid spännande nog att våga tro på. Och för att må bättre, ungefär som ett slags omvänd biblioterapi.
Jag ville också skriva en mer handlingsdriven bok med fantastiska ingredienser som luftskepp, hotellmiljö, hemliga sällskap, övergivna platser – jag stoppade boken full av sånt som tilltalar mig.

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Varför tror du att den dystopiska genren är så populär bland unga? Vad finns det som är så lockande i den mörka samhällsskildringen?

För att våra unga är framtiden, och det både skrämmer och fascinerar dem. De har liksom makten i sina händer att forma verkligheten framgent och de vet de, de känner det. Och mörkret är väl alltid fascinerande, oavsett form. Vi vill ju läsa om hemskheter för att vi själva har det bra, söka någon form av kontrast tänker jag. Det finns en njutning i det. Framtidsmörkret var väl också en tanke hos mig: att inte göra min framtid så mörk, utan också hoppfull. Sen råkade den visst få en rätt dyster politisk verklighet ändå…När man skriver fantastik tränger sig samhällskritiken ohjälpligt på. Men jorden mår bra! Luften är frisk, vattnet går att dricka, djuren kryllar överallt! Sånt gör mig lycklig. Att vi inte lyckas ta kål på världen, att den återhämtar sig och svämmar över bredderna.

Man får väl säga att det var ganska vågat att skriva inom den dystopiska genren och samtidigt blanda in steampunk, som väl knappt existerar inom den svenska ungdomslitteraturen? Kändes det aldrig som att du gav dig ut på okänd mark, och var du inte rädd för att få negativa besked från förlagen, och sedan för att få ett dåligt mottagande?

Steampunk är tämligen nytt inom ungdomslitteraturen! Kanske inte lika mycket bland barnlitteraturen, tänker jag, och Vita Tigern balanserar mellan de båda grupperna, mellan hyllan för 9-12 år och Ungdomshyllan. Det fina med steampunk, eller gaspunk som jag ju egentligen skriver, är att det finns en hel subkultur för oss. Cosplay, festivaler, tema-barer, verkstäder – steampunken lever och frodas i verkliga livet utanför böckerna och filmerna, och alla är välkomna dit! Det tycker jag är fint. Och nyttigt, att få leva ut sina fantasier lite, att få leka tillsammans med andra. Ju fler ungdomar som hittar in i dessa kulturer desto bättre. Där finns en fin gemenskap.

Det var egentligen inte okänd mark för mig – jag har skrivit fantastik förut. Dock inget publicerat! Jag tänker aldrig på risker när jag skriver. Om förlaget/förlagen inte vill ge ut vad jag skrivit får jag låta manuset marinera en tid till, som jag gjorde med Fågelbarn – den blev min bok två, fast den var tänkt som bok ett. För jag vill skriva det jag vill berätta, inte skriva det som möjligen säljer mer. Jag var heller inte jätteorolig inför mottagandet av Vita Tigern, det var alltför kul att skriva den! Snarare tänkte jag att jag skulle visa mina läsare vilken bredd jag kan ha, och också vinna nya läsare. Jag vill hemskt gärna slå brett med mina tigerböcker.

Av alla dina karaktärer som du har hittat på i dina böcker, har du någon favorit och i sådana fall varför?

Hanna (från böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång). Hon är allt jag inte vågar vara. Jag har planer för henne, får dock se när dessa realiseras.

Hur går det till när du kommer på en karaktär?

Jag lyssnar efter dem, och när jag hör dem börjar de också växa fram som bilder inuti huvudet. Flummigt, jag vet. Men de är som röster inombords först, och jag som en kanal. Jag kan få rysningar när jag slutligen inser precis vilka de är. Först då lossnar skrivet.

Vad är det bästa och sämsta med att vara författare?

Det bästa är friheten, kreativiteten! Jag får kickar av det, adrenalinrusher. Säkert slås belöningssystemet på för full kraft. Jag får förstå och inse saker medan jag skriver, jobba ensam och styra över min egen tid. Det är skönt. Det sämsta är ”lönen” – man tjänar ganska lite som författare kontra all tid man lägger ner. Om man då inte skriver för att sälja, så som deckare eller romance kanske?

Till sist: Har du något skrivprojekt på gång just nu?

Absolut! Både bok två och tre i tigerserien är på planeringsstadiet; jag för in scener, detaljer, trådar i de olika dokumenten. Dock skriver jag inte aktivt nu, jag har ändå försökt! Men jag lyckas inte få loss någon tid. Jag är mammaledig och min dotter sover lite om dagarna samt är inne i en väldigt aktiv fas – 10-månadersfasen. Hasa, åla, stoppa allt på golvet i munnen. Jag hittade lite av katternas torrfoder där häromdagen, till exempel. Prio ett just nu är att börja bebis-säkra hemmet. Skrivande får det bli om onsdagarna med start i augusti, jag längtar!


För att läsa mer om Christin Ljungqvist och hennes författarskap, klicka dig in på hennes hemsida!

Bibliografi i kronologisk ordning:

Böckerna ges ut av bokförlaget Gilla Böcker som är en del av Lilla Piratförlaget.

Läs gärna min recension av Vita tigern.

Här hittar du även Dagens Nyheters recension av boken