Browsed by
Kategori: Författarbiografier

Författarbiografi – Astrid Lindgren

Författarbiografi – Astrid Lindgren

astrid_lindgren_1924I och med att Astrid Lindgren skulle ha fyllt 109 år den 14 november, vill jag uppmärksamma både hennes person och författarskap. Lindgren inte endast den författaren som betytt mest för barnlitteraturen efter andra världskriget, hon har även betytt mycket för mig personligen genom olika stadier i mitt liv, både som barn och vuxen. Men jag har även i Astrid Lindgren upptäckt en människa som jag känner ett släktskap med – utan att ens ha träffat henne. Och för detta vill jag skriva några rader för att hylla den här fantastiska kvinnan.

Det är en utmaning att skriva en kortfattad biografi över människan och författaren Astrid Lindgren, både för att det finns så mycket skrivet om henne och hennes verk, men även för att hon var en väldigt komplex individ, i alla fall är det så jag uppfattar henne. För å ena sidan har vi upprorskan Astrid, som gick emot strömmen som ung ensamstående mamma; vi har karriärskvinnan Astrid som först arbetade på tidning och sedan både gav ut böcker och arbetade på förlag och som blev den stora författarinnan med hela Svenska folket och världen, samt allt som hör det till så som media och kändisskap. Men vi har också människan bakom allt detta, en ganska introvert kvinna som tyckte mest om att vara ensam i tystnaden, som helst ville vara i naturen och långt ifrån storstadens brus. Min text har blivit till genom att jag läst biografierna Astrid Lindgren – en levnadsteckning och Jens Andersens Denna dagen, ett liv, samt Lindgrens dagbokanteckningar i Krigsdagböcker 1939-1945 samt brevväxlingen med Louise Hartung som återgetts i Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Mitt mål är inte för att täcka hela Lindgrens liv och författarskap utan istället få med de viktigaste punkterna. Om det finns några faktafel, så är det helt och hållet mitt eget fel.

Den idylliska barndomen och dess abrupta slut

Astrid Lindgren (född Ericsson) föddes torsdagen den 14 november år 1907 i Näs i Vimmerby. Hon föddes i den stora sängen där hennes pappa brukade sova, och den här sängen sov hon i när hon barndomsbild på astrid lindgrensom vuxen besökte sitt barndomshem. Hon växte upp på gården tillsammans med sina föräldrar Samuel August och Hanna samt syskonen Gunnar, Stina och Ingegerd samt djur, pigor och drängar. Till Gunnar, som endast var ett år äldre, hade Astrid en speciell relation livet igenom, och de två var de som ”bestämde” över de två yngre syskonen. Astrid skildrar sin barndom som en idyll; som trygg och säker med mycket kärlek och lek – men även hårt arbete – och den här lyckliga tiden där hon lärde sig om ”levandets villkor”fungerade som inspiration för många av de berättelser hon skrev, framförallt böckerna om Bullerbyn. Fadern skildras som en person med oerhörd empati och någon som verkligen tyckte om barn. Modern var istället den som kunde vara sträng och som bestraffade barnen då de gjorde något ofog, men det påpekas att hon aldrig skällde på barnen för minsta lilla och lät dem ofta vara fria och utforska världen på egen hand. På gården fanns Edit, som var dotter till en av drängarna, och det var hon som öppnade dörrarna till litteraturens värld, då hon läste högt för de andra barnen på gården. Men var då barndomen så idyllisk som den framställs? Enligt Margareta Strömstedt som 1977 skrev en biografi över författarens liv (som sedan gavs ut 1999 och 2003), finns det ingen tvekan om att så var fallet. Strömstedt som var Lindgrens vän under tre decennier menar att Astrids syskon bekräftar den lyckliga, och unika barndomen på Näs.

Men någon gång måste dock barndomen ta slut, och även om Astrid utrycker det som att detta skedde redan när hon var runt tolv tretton år och upptäckte att hon inte kunde leka längre, då är det först år 1926, när Astrid är 18 år, som den får ett abrupt slut. Det var då som hon hamnade ”i olycka” som man sa på den tiden. Hon blev gravid utan att vara gift, och inte nog med det så var barnets far hennes gifta chef Reinhold Blomberg på tidningsredaktionen Wimmerby Tidning där Astrid hade fått sitt första arbete. Astrid trädde därmed in i vuxenvärldens allvar och fick uppleva hur människor pratade bakom hennes rygg och skvallrade. Det här måste ha varit smärtsamt, speciellt då det inte bara drabbade henne själv utan även de älskade föräldrarna. Astrid mor Hanna sa ofta att man skulle hålla saker och ting inom familjen, och antagligen var det därför som hon valde att flytta till Stockholm innan graviditeten började synas alltför väl.

Astrid deklarerade dock tydligt att hon inte ville ha ett förhållande med Reinhold Blomberg,  och det främsta skälet tycks vara att han har ett behov av att äga och ha henne; något som hon inte kunde acceptera. Bland annat så hade han förbjudit henne att gå ut och dansa i storstaden, och ansåg inte att hon borde borde gå sekreterarutbildningen som hon påbörjat för att lära sig stenografi och maskinskrivning. Astrid ignorerade dock Blomberg och hans försöka att få henne att bli sin fru, och valde istället att lita till sig själv och sin förmåga.

Astrid åkte till Danmark för att föda, och Lasse som föds tidigt i december stannar kvar på Håbets allé med sin fostermor i tre år. Trots att det här skapade ångest och sorg inom henne, åkte hon tillbaka till Stockholm och fortsatte sin utbildning som om inget hänt, och får 1927 anställning på Svenska Bokhandelscentralens Radioavdelning. Men hon åkte ofta och hälsade på sin son, och de dyra resorna bidrog till att att kontorslönen snabbt tog slut. 1931 gifter hon sig med Sture Lindgren, en nio år äldre kontorschef. Lasse har flyttat hem, dottern Karin föds 1934 och ljuset verkar nu återvända till Astrids liv. Men så bryter andra världskriget ut, och läget i världen kommer att påverka henne mycket; framförallt för att hon fått arbete som ”granskare” på avdelningen för brevcensur och därmed fick inblick hur eländigt läget såg ut för så många människor. Trots de dystra sinnesstämningarna så känner Lindgren dock lycka när familjen 1941 flyttar till våningen på  Dalagatan 46, ett hem som för henne innebar trygghet och glädje. Här kom Astrid att bo resten av sitt liv.

Yrkeskarriär och författarliv

Nu får vi backa några år, för Astrids författarkarriär tog egentligen fart redan innan andra världskrigets början och flytten till Dalagatan. För tack vare sin bror Gunnars kontakter började hon skriva julberättelser för julhäftet Landsbygdens jul, och skrev där mellan åren 1937-1942. Sammanlagt blev det 15 kortprosatexter, men dessa berättelser är inget som brukar räknas till hennes produktion, framförallt för att hon själv var mycket kritisk till dessa sagor som enligt henne inte höll en textmässig kvalitet, och inte heller innehåller dessa texter den röst och ton som är så karaktäristiskt för Lindgrens författarskap. Texterna kritiserades även av kritiker, som menade att dessa producerades i en sagofabrik och de ansågs vara tillfällighetssagor och triviallitteratur; utan originalitet eller fantasifulla inslag. Men det finns en berättelse som skiljer sig från de övriga: 1937 skrev Lindgren Maja får en fästman, och den här berättelsen är viktig på grund av den aspekten att den är den första berättelsen som hade Lindgrens så specifika barnperspektiv och berättarteknik; där barnets upplevelser och verklighet är i centrum.

1944 skickas manuskriptet till Pippi Långstrump in till Bonniers bokförlag, vilka refuserar den med orden om att då man redan bestämt utgivningen för två år framåt inte kunde ge ut boken. Egentligen handlade det om oenighet bland en lektör och förlagsförläggaren, som tyckte att berättelsen var alltför avancerad för små barn. Som tur var fick Lindgren och Pippi sin revansch. Astrid hade vunnit första pris i Rabén & Sjögrens manustävling samma år med Britt-Marie lättar sitt hjärta, och fick därmed ge ut den som bok. Detta edde till att hon blev god vän med en av jurymedlemmarna, nämligen Elsa Olenius, som även var barnbibliotekarie och en riktig eldsjäl när det kom till litteratur för barn och unga. Elsa såg den potential som fanns hos Lindgren, och uppmanade henne att även skicka in Pippi-manuskriptet till en tävling inom barngenren. Pippi vann första pris, och utgivningen ledde till en rekordsuccé där Lindgren åkte runt på högläsningsturné och där boken sålde så bra att förlaget som innan varit nedläggningshotat, nu kan fortsätta. Hans Rabén anställer Astrid som förlagsredaktör, och därmed är hon både författare och yrkeskvinna. Flera böcker skrivs de följande åren, bland annat Alla vi barn i Bullerbyn och Mästerdetektiven Blomkvist, som även den vinner pris.

Ensamhet och produktivitet

Men allt var inte oändlig lycka i Astrid Lingrens liv, trots framgångarna. Äktenskapet började krackelera då det upptäcktes att Sture varit otrogen och drack för mycket. Trots det så verkar det som om Astrid såg mellan fingrarna, och lät det passera. Kanske var det så att hon skapade sitt eget liv, sin egen sfär med skrivandet, litteraturen och barnen och sedan även barnbarnen där hon kunde vara lycklig. Hon har sagt att hon aldrig var förälskad i Sture, men att hon ändå älskade honom som vän och livskamrat. Sture dog på grund av skrumplever 1952 endast 53 år gammal, och tiden därefter påverkade Astrid mycket då ensamheten blev mycket påtaglig, speciellt ute vid sommarhuset i Furusund. Ensamhet var annars något som Astrid uppskattade; ett tillstånd där man kunde hämta styrka och kraft och där  kreativiteten var som störst. Ett sätt att skingra de melankoliska tankarna efter Stures död var att arbeta hårt, och förutom förlagsarbetet skrev hon bland annat klart Mio min Mio (1954), var med i radioprogram och skrev radioföljetonger. Även Rasmus på luffen och Karlsson på taket skrevs under de kommande fem åren.

En sällsam vänskap

jag har också levat1953 hade Astrid Lindgren besökt Zurich tillsammans med Elsa Olenius, för att medverka i ett en internationell barnlitteraturkongress (det var då IBBY bildades). Med på kongressen var Louise Hartung, som arbetade i Berlins ”Haupjungendamt”; en organisation som arbetade för att läka de sår som kriget hade orsakat barn och unga. Hartungs arbete bestod bland annat av att hålla i läsecirklar en gång i veckan, där högläsningen av utvald barnlitteratur skulle fungera som både inspiration och medicin för barnen. Många av de titlar som valdes ut var skrivna av Lindgren, och eftersom Astrid var ute på en Tysklandsturné för att lansera de böcker som blivit översatta hade Hartung bjudit in henne till Berlin för att prata om sitt författarskap och läsa ur Pippi Långstrump. Hartung erbjöd Lindgren att bo hos henne, och deras första möte blev startskottet för en tio års lång vänskap. De reste ihop och besökte varandra, men till största del bestod deras vänskap av de 600 brev som de skickade till varandra. Redan från första början klargjorde Hartung att de känslor hon hyste för Astrid var mer än vänskapliga, med även om Astrid inte besvarade dessa så höll deras starka vänskap ända till Louise Hartungs död 1965.

I Louise hittade Astrid en människa som liksom hon hyste stor vördnad för litteraturen och de stora frågorna i livet, och breven innehåller intelligenta och intellektuella samtal. Vänskapsrelationen och Hartungs uppvaktning innebär att en ny värld skapas för Astrid, en värld som skiljer sig från den som hon är van att leva i. Samtidigt som det är smickrande med uppskattningen och alla de presenter som skickades, klargör hon för Hartung att det deras relation inte kommer att bli annat än vänskaplig. I Louise hittade Astrid en sällsam vänskap, någon att anförtro sig åt och dela sina djupaste intressen med, och därmed kände ett släktskap med.

Döden, döden

Den största tragedin i Astrids liv var när hennes son Lasse dog 1986, till följderna av cancer. Andersen menar i sin biografi över Lindgren att Lasse varit hennes största lycka och sorg i livet, och att berättelser som Mio min mio där karaktären är en ensam föräldralös pojke har kommit till just på grund av de känslor hon haft inför sin sons första år, där för Astrids tillvaro präglades av ständig våndan och oro.

Förutom att värna om barn och barnens litteratur, spelade djur och natur stor roll för henne och hon engagerade sig i både i miljö och djurrättsfrågor. Andersen förvånas i biografin Denna dagen, ett liv över att hon aldrig förknippades med eller benämndes som ”ekofeminist”, då hon under 90-talet deltog i debatter om både kvinnans förtryck under patriarkatet och miljön.

1998, i maj månad, drabbades Astrid Lindgren en stroke som innebar att hon inte kunde klara sig själv längre, utan alltid var beroende av en vårdare. Den 28 januari 2002 klockan 10 på förmiddagen avled hon, i sin säng hemma på Dalagatan 46. Strömstedt menar att vuxendelen av Lindgrens liv orsakade mycket smärta och sorg, och att hon därför alltid hade en längtan tillbaka till barndomens landskap, och att den vuxna rollen ofta gjorde henne melankolisk. Barndomens fantastiska och förtrollande land, samt den smärta och sorg som Astrid Lindgrens liv innefattade, märks tydligt i hennes författarskap där både gränslös glädje och olidlig sorg skildras. Och det är kanske det som gör hennes författarskap så stort : just det att det i sin helhet avspelar livet och vad det innebär att vara en människa. För utan den där rivande sorgen kan vi inte heller uppleva den största lyckan.

astrid lindgren gravsten


Länkar

Astrid Lindgren-sällskapet

På Astrid Lindgrens-sällskapets hemsida hittar du mer information om Astrid och om hennes författarskap. Du kan du även bli medlem, vilket innebär att du tre till fyra gånger per år får ett medlemsblad med information om nyutkomna böcker och mycket annat. Man får även erbjudande om publikationer framtagna speciellt för Astrid Lindgren-sällskapets medlemmar och mycket mer. På sidan kan man även boka biljetter för visning av Dalagatan 46 (OBS! Det gäller att vara ute i god tid då platserna tar slut fort!)

http://www.astridlindgrensallskapet.se

Astrid Lindgrens Näs

På den här hemsidan hittar du information om guidningar av barndomshemmet, utställningar samt om trädgårdarna.

http://www.astridlindgrensnas.se/sv/hem

 


Källor

Andersen, Jens (2014). Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm : Norstedts
Bjorvand, Agnes-Margrethe & Aisato, Lisa (2016). Astrid Lindgren. Stockholm : Modernista
Lindgren, Astrid (2015). Krigsdagböcker 1939-1945. Lidingö : Salikon förlag
Lindgren, Astrid och Louise Hartung (2016). Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung. Sammanställd och redigerad av Jens Andersen och Jette Glargaard. Lidingö : Salikon förlag
Strömstedt, Margareta (2003). Astrid Lindgren. En levnadsteckning. Stockholm : Rabén & Sjögren
Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Författarbiografi – Fjodor Dostojevskij

Uppväxtåren

Fjodor Dostojevskij föddes den 11 november 1821 i Moskva som den andra av sju syskon. Hans mor hette Maria Fjodorovna Netsjajeva, och var en köpmansdotter från Moskva. Det sägs att hon var en mycket empatisk och godhjärtat kvinna, som brann för omsorgen om de fattiga. Hon dog redan 1837 i tuberkulos, när Fjodor endast var 16 år gammal. Hans far Michajl Andrejevitj Dostojevskij var en illa omtyckt godsägare som när han var i femtonårsåldern rymde hemifrån för att slippa bli präst liksom sin far. Han lyckades komma in vid kejserliga medicinska akademien, deltog som fältskär i kriget 1812 och blev sedan kvar inom militärmedicinen. Efter det blev han chef för ett fattighospital i utkanten av Moskva och belönades med Sankta Annas orden av tredje klassen och fick titeln kollegieassessor. Genom den titeln uppnådde han status som adelsman i det officiella ryska klassystemet vilket i sin tur gav honom rätt att skaffa sig lantegendom, vilket han gjorde i guvernementet Tula. Till godset hörde två byar med livegna; men det var små byar med få invånare och även dålig jord.

Dostojevskijs hade anor från jordägare i det litauiska furstendömet Pinsk, och där finns byn Dostojevo fortfarande kvar.

Familjen Dostojevskij bodde i en våning  med bara tre rum och kök på sjukhusområdet, men trots det trånga boendet hade de ändå både tjänare, hästar och en ståtlig vagn. Fjodor och den yngre brodern Andrej hade en mycket nära relation, och var i princip alltid tillsammans. Dostojevskij undervisades i hemmet tills han var tolv år, sedan sattes både han och hans bror i en privat skola där de skulle förberedas för gymnasiet. Båda kom sedan in i den ansedda internatskolan Tjermakska skolan i Moskva. Kanske blev deras gemenskap än mer stark då modern dog och fadern på grund av sorgen blev alkoholiserad och ständigt var på dåligt humör. Han fostrade Fjodor och hans syskon väldigt strängt; dagarna bestod av studier och någon lek var det aldrig tal om. Men på somrarna åkte familjen ofta ut till byn Darovoje utan fadern som behövde arbeta, och där bidrog naturen och faderns frånvaro till att Fjodor kunde leva ut och känna sig fri.

Författare som Fjodor under studietiden läste flitigt var bland annat Pusjkin, Walter Scott, Gogol och Schiller; vilken den sistnämnde fungerade som en inspiratör för en renhjärtad idealism där människokärlek och frihetsdyrkan stod i centrum. Både Dostojevskij och brodern Michajl drömde om att bli författare, men då fadern ville annorlunda hamnade Fjodor vid ingenjörsakademien. Fjodor höll sig mest för sig själv på skolan, och tillbringade all sin lediga tid med att läsa och skriva. 1839 dog fadern. Det gick länge ett rykte om att han blivit ihjälslagen av bönderna men antagligen berodde istället hans dödsfall av ett slaganfall.

Författardebut, straffläger och förälskelse

När Dostojevskij var 23 år gammal bestämde han sig för att satsa helhjärtat på en författarkarriär. Han hade då förslösat nästan hela arvet efter fadern på kortspel, och sågs som en märklig figur som är skrytsam och lättirriterad, men hans dåliga humör kan ha berott på de epileptiska anfall han led av; där hallucinationer var ett symptom. 1846 debuterade han med brevromanen Arma människor (Som senare fått titeln Fattigt folk, vilken recenseras här i bloggen). Man menar att Dostojevskijs realism uppkom genom att han började se Petersburg så som det låg framför honom: att staden som låg framför honom samt alla människor var mer bottenlöst och oerhört än någon fantastisk dröm eller någon saga. Debutverket blev kritikerrosat och man menade att en ny stor författare i Gogols anda hade sett dagens ljus. I och med detta stod dörrarna till societeten öppen för honom, dock gjorde han sig snabbt ovän med andra författare då han såg sig som förmer än dessa. Samtidigt sägs han ha varit både paranoid och hypokondriker, och hade en stark rädsla för att begravas levande. Men hälsan påverkade inte Dostojevskijs produktivitet. De följande åren skrev han färdiga tre verk, där han började sätta individen i centrum istället för de sociala frågorna. Det här var en besvikelse på litteraturkritikern och den numera goda vännen Belinskij som efter debutromanen hyllat Dostojevskij som en ny socialrealistisk författare. Samtidigt var det Belinskij som introducerade honom för en hemlig grupp socialister som var kritiska till tsar Nikolaus I:s regim. Dostojevskij blev allt mer revolutionär, och läste ofta upp politiska skrifter för likasinnade. Tsarens hemliga polis arresterade dock anhängarna till gruppen, och dömde flera av dem till döden, bland annat Dostojevskij. Efter en skenavrättning blev han skickad till fånglägret i Sibirien och dömd till straffarbete i fyra år.

Dostojevskij sittandes i en stol Dock fick han avtjäna den sista tiden som menig soldat i Semiplanatinsk, där han träffade och blev bekant med flera personer, varav en av dem var en baron Wrangel som tjänstgjorde som åklagare. Genom Wrangel träffade Dostojevskij Maria Dmitrijevna, som han senare gifte sig med. Dock blev äktenskapet mycket olyckligt då de båda var sjukliga – Maria var lungsjuk medan Fjodor fick fler och fler epileptiska anfall. Dessutom var Maria mer förälskad i en ung lärare vid namn Vergunov, men Dostojevskij som i sitt kärleksrus var i det närmsta besatt av Maria hade på ett förödmjukande och ohederligt sätt fått Maria att välja honom istället. Bland annat genom att övertala dem båda att Maria skulle få det mycket bättre ekonomiskt med honom som make.

Fånglägret påverkade inte bara Dostojevskijs fysiska hälsa, utan påverkade även hans inre tankevärld. Detta visar sig i de två romaner han skrev vid den här tiden; där ondska och godhet står i polemik mot varandra, vilket även kom att kasta ljus framåt mot framtida verk så som Idioten och Onda andar.

Sjukdom och spelmissbruk

Tiden efter giftermålet och flytten tillbaka till Petersburg följdes av en svår period där både Fjodor och Maria blev allt sjukare, och Fjodor tycktes gräva ner sig i arbete, både i skrivandet och litteraturtidskriften Vremja som han drev med sin bror. Han besökte även många olika städer runt om i Europa där hans spelmissbruk gjorde att han förlorade en hel del pengar. I samma veva förälskade han sig i en ung författarinna vid namn Apollina (Polina) Prokofjevna, vilken han inledde en kärleksaffär med. Förälskelsen gjorde att han följde efter henne till Paris, där han på vägen dit spelade bort ytterligare pengar. Kärlekssagan dem emellan fick dock ett abrupt slut på grund av Polinas svalnande intresse, och man kan ana att hans roman Spelaren kom att skildra både den olyckliga kärleken och hans spelmissbruk. Dostojevskij menade att om man förnekade Gud kom detta i uttryck av en perverterad lust som hade drag av vansinne. Kanske hade den här tron uppkommit genom hans egen besatthet för spelandet, men även i sitt möte med mördare i Sibirien.

Enligt Karl Erik Lagerlöf i biografin Dostojevskij – liv och dikt menar att Dostojevskijs syn även inbegriper Ryssland, tsaren och folket och att människans hem och tillhörighet är hos Gud, vilken ger sig uttryck i nationen och jorden. Han menade att individualism och ett självständigt förnuft ledde till synd och ondska, medan man genom att sätta Gud och nationens bästa i främsta rummet förenades i godhet och världsharmoni. Samtidigt höll Dostojevskij, trots tvetydighet, fast vid åsikten att människan är fri att välja mellan gott och ont. Dock kan man inte hitta många karaktärer i hans romaner där karaktärerna är fria att välja; och även hans eget liv är fullt av motsägelser.

Fattigdom, sorg och enorm produktivitet

1865 dog både hustrun Maria och brodern Michajl. Då han både tog på sig ansvaret att sörja för broderns änka och barn samt att överta broderns fordringsägare då tidskriften gått i konkurs; stod han plötsligt med en stor skuld som han inte kunde betala. För att komma undan alla kreditorer flydde han till Wiesbaden där han efter att ha förlorat alla sina pengar ytterligare en gång  bokstavligt talat låste in sig på ett hotellrum för att skriva på romanen Brott och straff. För att få ihop lite pengar hade han innan flykten skrivit på ett kontrakt med en förläggare som innebar att Dostojevskij själv inte fick något vederlag för det han skrev, om han inte på ett år lyckadades skriva en roman på över 200 sidor. Men skrivandet blev inte lätt, han ständigt i ett tillstånd av hunger då han inte hade råd att äta sig mätt. För att få lite pengar lyckades han till slut sälja romanen som följetong till en tidskrift, och fick även låna pengar av olika vänner och bekanta. Detta bidrog till att han kunde återvända till Petersburg. Dock strök han de första sex kapitlen som var skrivna i jag-form och började om, med endast en månad på sig att leverera en färdig roman. Han anställer då en stenograf, en ung kvinna vid namn Anna, att hjälpa honom att färdigställa romanen i tid. Det lyckas, och Anna blir sedan hans hustru i fjorton år. Anna dyrkade sin man både som person och författare, vilket man lätt ser i hennes memoarer.

Man kan säga att det var Anna som fick rätsidas på Fjodors liv; både när det gäller att klara sig ur skuldknipan och genom att ta kommandot över deras ekonomi då han aldrig blev kvitt sitt spelmissbruk. Det var även Anna som tog hand om utgivningen av hans verk, vilket gjorde att han så småningom lyckades bli skuldfri. Trots detta gav författarskapet inte ekonomiskt vinning förrän han skrev på sitt sista stora verk, Bröderna Karamazov. Han hade först då fått erkännande både i Ryssland och i Europa för sitt författarskap. Men Anna gav honom även en trygg bas, ett familjeliv där han hade sin trygga punkt i livet. Dock dog den första dottern bara tre månader gammal, vilket lämnade Fjodor i enorm förtvivlan. Paret fick sedan tre barn till, och barnen var de som gav honom riktig lycka i livet, och han var en mycket tålmodig, ömsint far som älskade att leka med barnen. Han lär ha sagt att själen blev helad genom att man  vistades med barn.

Arbetet med den sista romanen slet på hans hälsa ordentligt, och han blev ofta fysisk sjukt av det intensiva skrivandet. Liksom innan var han uppe hela nätter för att skriva, men detta tär nu oerhört på hans välmående. Innan romanens tillkomst hade han gjort anteckningar i tre år och föreställt sig hur romanen skulle utformas i huvudet. Ändå förkastade han och förstörde flera kapitel för att skriva om. Under hösten då de sista kapitlen skrevs förstod Dostojevskij att han snart skulle dö, och när romanen var färdig i november 1880 hade han endast tre månader kvar att leva. Den 28 januari 1881dog han, 59 år gammal till följderna av blödningar från halsen, som tros ha berott på ett epileptiskt anfall.


Bakhåll förlag ger ut en svit av Dostojevskijromaner, där Anteckningar från underjorden,  Netka Nezvanova och Den evige äkta mannen hör till de senast utgivna.

Bokförlaget Modernista har gett ut nyutgåvor av de verk som ses som hans mest inflytelserika, så som Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov.

Här kan du läsa min recension av Fattigt folk.


Källa:
Lagerlöf, Karl Erik (2008). Dostojevskij – liv och dikt. Stockholm : Carlsson Bokförlag.