Flick- och pojkböcker
Tidiga uppfostringsböcker
Redan under 1600-talet var det vanligt med uppfostrings- och uppförandeböcker, och det finns en stark koppling mellan barn- och ungdomslitteratur och uppfostran samt mellan pojk- och flickböcker och borgerlig kultur. För pojkar handlade det mest om handledningsböcker som fungerade som förberedelse för yrke och samhällsliv, där ansvar och självständiga beslut krävdes. Flickböckerna fungerade istället som en förberedelse för livet som mor och hustru, för ta ta hand om hemmet och för att hålla samman familjen.
I Sverige började man redan under 1800-talet att ge ut böcker som riktade sig särskilt till pojkar och flickor, vilka var översatta från engelska eller tyska. Pojkböckerna var äventyrsböcker med manliga huvudkaraktärer, och hör ihop med de reseskildringar och historiska romaner som var populära tidigare. Flickböckerna hade istället influenser av de tidigare familjeromanerna och rådgivningslitteraturen.
Synen på ungdomen under 1900-talet
När det gäller synen på uppfostran under början av 1900-talet så var begrepp som lydnad, självdisciplin och offervilja i förgrunden. Parallellt med detta synsätt fanns dock från och med 40-talet pedagogiska idéer om barnets egen fria vilja och lust.
Barn- och ungdomslitteraturen är en bra källa till vad samhället har för föreställningar om barn och ungdomar. Fyra olika föreställningar brukar nämnas, vilka är kopplade till olika författartyper under olika historiska perioder. Den moderna författaren kallas för den kritiska författaren, som genom sina texter vill göra de unga bättre förberedda och rustade att möta världen. Till skillnad från förr i tiden när barn och unga var beroende av vuxna, och därmed av en vuxen förebild för uppfostran, har 1900-talet istället inneburit att barnet blivit kompetent och självständigt och förmögen att ta hand om sig själv.
Då man förr ansågs bli vuxen tidigare, är ungdomsperioden en relativt ny företeelse. Begreppet tonåring började användas först efter andra världskriget, och det var inte förrän långt in på 1900-talet som man började uppmärksamma ungdomen och dess speciella problem. Det intresse som fanns för ungdomspsykologi under 1920- och 30-talet fick inte genomslag förrän under 1940-talet, men litteraturvetare menar att även om man började fokusera på att barnets perspektiv skulle vara i fokus, så fanns i ungdomslitteraturen fortfarande ett vuxenperspektiv. Men trots att den mer progressiva synen på barn och unga fått genomslag i samhället, ledde andra världskriget till att ett motstånd kunde växa sig starkt. Det debatterades om bra kontra dålig karaktär, och det fanns en utpräglad moralisering där den präktiga ungdomen som förkastade förströelse var idealet.
B. Wahlströms flick- och pojkböcker
Wahlströms serie för ungdomar startade år 1914 och innehöll under de fem första åren böcker som tydligt riktade sig till pojkar, med teman som äventyrshistorier med hjältedåd, guldgrävare, indianer och pirater. År 1919 introducerades en ny inriktning inom serien som särskilt vände sig till flickor. 1923 kom uppdelningen mellan böckerna att bli ännu mer tydlig, då man införde röda bokryggar för flickböckerna och gröna bokryggar för pojkböckerna. I sin avhandling Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B.Wahlströms ungdomsböcker 1914-1944 tittar Marika Andrae närmare på vad som är typiskt för dessa böcker, och hur berättelserna påverkades av det dåvarande samhället och de ideal som fanns. Andrae menar att det som är typiskt för pojk- och flickböckerna är att de signalerade om en könsuppdelningen, och att det här kulturella fenomenet har fått en fortsatt betydelse i vårat samhälle.
Flickboken
Flickbokens framväxt under andra hälften av 1800-talet har sin förklaring i att det vid tiden fanns ett stort behov av lämplig läsning för borgerskapets flickor, då man ansåg att det behövdes något mer än de tidigare uppfostringsböckerna. Den nya flickboken var tänkt att skildra flickor i puberteten som var endera lyckliga eller olyckliga av någon anledning, böckerna skulle vara realistiska och spegla hemmiljön. Man kan påstå att den nya flickboken hämtade inspiration från både de tidigare uppfostringsböckerna, där flickan skulle förberedas för äktenskapet och modersrollen, men även från den romantiska genren där författare som Jane Austen och systrarna Brontë var populära.
De flesta flickböcker från 1800- och 1900-talet skildrar precis som dessa en borgerlig miljö, och de kan ses som utvecklingsromaner som speglar en eller flera flickor under deras liv från flicka till kvinna. Under mellankrigstiden kommersialiserades flickboken vilket innebar att läsekretsen blev större.
I böckerna fungerar huvudkaraktären inte bara som objekt för uppfostran, utan är även själv en uppfostrare – det här för att vara en bra förebild vilket kan härledas till 1800-talets religiösa och moraliska böcker där det ”goda barnet” ofta får vuxna att bli bättre människor. Det goda barnet kompletteras senare med ”det glada och positiva barnet”. Ett exempel är Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery, där Anne trots sin svåra situation som föräldralös och fattig ständigt ser ljust på sin tillvaro och på framtiden, och genom detta också lyckas förändra sitt liv till det bättre.
Under slutet av 1800-talet fanns ett utbrett motstånd mot den moderna kvinnan, som hade egna åsikter och som rörde sig fritt i samhället. I litteraturen framställde man därför kvinnan som hemmafru och hemmet som den första och största plikten för en kvinna.
Den ideala flickan och hennes motsats
Andrae menar att det finns två tydliga teman i flickboken; överlevnadskamp med utsatta flickor, eller där flickan lever i en idyllisk tillvaro med en trygg familjesituation, med goda ekonomiska och sociala förhållanden. Flickan kan endera gå från en svår tillvaro till en idealtillvaro eller redan från början vara i idealtillvaron. I överlevnadsskildringarna skildras handlingskraftiga, energiska, rådiga, modiga och målmedvetna flickor som inte drar sig för att hjälpa andra som ideala, samtidigt som ytlighet, själviskhet och tillgjordhet är oönskade drag. I idealskildringarna ses ordentlighet, pliktuppfyllande, läraktighet och klokhet som de viktigaste dygderna, samt att vara en nytta för andra och vara navet som håller familjen samman.
Utvecklingen från flicka till kvinna
Men även om hem och familj ofta står i centrum i flickboken, är ett annat vanligt tema hur flickan utvecklas till kvinna. Där får flickan endera får klara sig själv ute i världen, eller går från att vara en ”oönskad flicka” till att lära sig att uppföra sig och därmed utvecklas till en ideal kvinna. I de flesta böcker är flickan mellan fjorton och nitton år när de lämnar hemmet, och det som är utmärkande i de här utvecklingsböckerna är att flickan skickas iväg av föräldrarna för att uppfostras. Flickor från medelklass och övre medelklass skickas iväg till flickpensionat där hon anpassar sig efter normen och samtidigt lär sig av andra flickor hur man ska vara, medan flickor från arbetarklassen skickas iväg för att förvärvsarbeta. I uppfostringsprocessen ingår i berättelsemönstret att flickan begår ett regelbrott, som leder till varningar där protagonisten endera väljer att protestera – vilket leder till en konflikt och straff – eller anpassning, där flickan stöttas och därmed uppmuntras i sitt beteende. Ett sorts bevis för att flickan blivit en fullvärdig kvinna blir när hon själv ses som en förebild för andra flickor.
Andrae listar önskade och oönskade karaktärsdrag hos flickprotagonisten; och de negativa egenskaper som hon har i början av berättelsen förväntas bytas ut mot positiva sådana under berättelsens gång och i och med att hon uppfostras och utvecklas från flicka till kvinna. Negativa egenskaper är bland annat att vara trotsig, egensinnig, impulsiv, pratsam, ful, tillgjord, egoistisk, okamratlig, oordentlig, slösaktig, lögnaktig. De positiva egenskaper är istället att vara: företagsam, anspråkslös, förnuftig, behärskad, vacker, älskvärd, hjälpsam, handlingskraftig, naturlig, ha pliktkänsla och underkasta sig.
Pojkboken
Pojken som en självständig hjälte
Äventyrsberättelser, som var den vanligaste handlingen i pojkböcker från sent 1800 och 1900-tal har enligt den ryske litteraturforskaren Vladimir Propp, en berättelsestruktur som liknar folksagans handlingsförlopp; det vill säga resa – uppbrott – äventyr – hem igen. Ofta innehåller berättelserna en kris av något slag där protagonisten (hjälten) lämnar hemmet och ger sig ut för att söka efter något. Under vägen inträffar upprepade men små kriser, tills upplösningen sker och hjälten kan vända hemåt igen, ibland med en skatt eller annan belöning med sig. Hjälten har ofta ett hjälpredskap i form av vapen, djur eller särskild förmåga/ting. Äventyrslitteraturen innehåller flera olika subgenrer och delas upp efter den miljö som de skildrar; till exempel sjöromaner, indianromaner och flygromaner.
Till skillnad från flickböckernas realistiska tema sågs äventyrsberättelser redan under 1700-talet som optimalt för pojkar och deras uppfostran, då de genom böckerna kunde lära sig att bli självständiga och även få kunskaper om naturen och samhället. Det var under den här perioden vanligt att vuxenlitteratur gjordes om för att passa barn, och den som var bäst lämpad för den här sortens fostran var enligt Jean-Jacques Rousseau Daniel Defoes Robinson Crusoe. Han påpekad och underströk dock att det endast var pojkar som skulle uppfostras genom den här sortens litteratur; då flickan skulle lära sig lydnad och att behaga mannen.
Under 1800-talet blev äventyrslitteraturen mindre didaktisk och mer underhållande och det spännande inslaget var centralt – vilket även syns tydligt i pojkböckerna från 1900-talet. Äventyrsböckernas popularitet kan förklaras med det framväxande brittiska imperiet, då expansion och framgång ledde till ett patriotiskt klimat. Böcker med äventyrstema och resor till exotiska platser skulle locka till en framtida karriär i imperiets tjänst. Men efter första och andra världskriget ändrades attityden till den brittiska armén och det brittiska imperiet, som höll på att falla sönder. Men även om pojkböckerna i och med detta ändrades, kom många fortfarande att ha det koloniala arvet kvar.
Manlighetsidealet
Enligt mansforskaren Thomas Johansson är sökandet efter äventyr och spänning centralt i utvecklingen från pojke till man, och pojken idealiserar ofta fadern och har överdrivet manliga förebilder. Oftast finns i äventyrsböcker huvudkaraktärer som är vuxna män, men i de fall där protagonisten är ung innebär äventyret utveckling. I dessa böcker finns en hjälte som pojken ser upp till och som han hoppas kunna bli som när han själv blir vuxen. I dessa berättelser intar protagonisten i vissa fall en vuxenposition genom att pojken intar en roll som ställföreträdande vuxen – det här för att den unga pojken ska kunna placeras i en äventyrsmiljö trots sin unga ålder. För att få följa med på äventyret måste pojken dock ha vissa egenskaper och kvaliteter som gör att han anses vara kvalificerad för vissa uppgifter. I andra fall får man följa pojken genom olika skeden i livet, där barndomen då blir en förberedande fas för de äventyr som väntar som vuxen.
De egenskaper som ses som ideala är bland annat beslutsamhet, auktoritet och kompetens, och genom genom att inneha dessa visar pojken att han kan kombinera både ansvar och äventyr – vilka är två viktiga komponenter i pojkböckernas manlighetsideal.
Pojkgänget och dess moral
En genre vid sidan om äventyren är berättelser om pojkgäng i stadsmiljöer. Dessa är mer realistiska, och har sitt ursprung i de så kallade rackarungeberättelserna. Fokus i dessa böcker är gänget, och protagonisten innehar en mellanposition där han varken är ledare eller hackkyckling. Även om det inom gänget aldrig är fråga om osämja eller bråk, så sker emellanåt en maktkamp mellan ledaren och en utmanare när ledaren ifrågasätts.
Det viktigaste för pojkarna är lojalitet och sammanhållning inom gänget, och att vara enade mot vuxenvärlden. Här finns en stor kontrast mot flickboken, där flickans skyldighet istället är att visa lojalitet mot familjen. Fysisk styrka är den egenskap som ges mest erkännande, medan att vara vän med och gilla flickor ses som något negativt då det här kan leda till att gruppen splittras. Medan det finns en nonchalans gentemot alldagliga civiliserade vuxna män, avgudas istället vildmarksmännen vilka ses som förebilder av pojkarna.
Skillnader och likheter mellan flick- och pojkböcker
Det märks tydligt är att flick- och pojkböckerna skiljer sig åt i många avseenden. Medan flickorna riktas in mot en heterosexuell karriär, skolas pojkarna in i en homosocial sfär – det vill säga att medan flickan ska förberedas för att ta hand om hemmet ska pojken istället förberedas för att umgås med andra män. Då kvinnan stannar hemma ger sig mannen ut i den offentliga världen, redo för nya utmaningar. De ideal som i böckerna målas upp är tänkta att fungera som riktlinjer för de egenskaper man som pojke och flicka bör ha med sig in i vuxenvärlden. Det här innebär att medan flickor ska vara osjälviska, omhändertagande och ordentliga så ska pojkarna vara fysiskt starka, auktoritära och lojala mot andra pojkar/män i gruppen.
Berättelsestrukturen är något som flick- och pojkboken har gemensamt; med en protagonist som ska lära sig att överleva i samhället och därmed ”kastas” ut i världen. Men medan pojkarna blir självständiga tillsammans med andra pojkar och män och genom att finna sin plats i hierarkin, ska flickorna hitta ett sammanhang där de passar in, och de hittar sin position genom att anpassa sig. Man kan säga att flickor placeras i en situation medan pojkarna själva ger sig ut för att skapa situationer, vilket han ofta gör genom att ställas inför en konflikt av något slag som han sedan bemästrar. Motståndet leder till att pojken blir stärkt. Den konflikt som flickan ställs inför handlar istället om att hon ska underkasta sig.
Med detta sagt så kan man tolka det som att den röda och gröna färgen på bokryggarna symboliserar ”stopp” och ”gå”. Stopp för flickor vars värld är begränsad, och gå för pojkar som istället uppmanas att ge sig ut i och erövra världen.