Skräckfantastik
En undergenre till fantastiken är skräckfantastiken, eller gotisk litteratur som den också kan kallas.
Den muntliga traditionen av övernaturliga berättelser är central i gotikens historia, och de billiga fickböckerna ”chapbooks” som såldes till den lägre samhällsklassen ute på gatorna ligger till grund för gotiken som genre inom barnlittearturen. Chapbooks liksom bluebooks, som hade lite större omfång, var omåttligt populära under 1700-talets senare hälft. Berättelserna i de här häftena var ofta spök- och skräckberättelser: förkortade plagiat av kända gotiska verk från medeltiden. De lite längre bluebooks- berättelserna, som för övrigt fått sitt namn av den blåa framsidan, innehöll ofta träillustrationer eller graveringar. Den minskade kostnaden för papper och uppfinningen av tryckpressen under 1800-talets början gjorde att chapbooks och bluebooks så småningom försvann för att istället ersättas av tidningar.
Locke och kritiken mot det gotiska
Under 1700-talet styrde filosofen Lockes tankar om barnet och barndomen även vilken litteratur som gavs ut till barn, och därför hade den ett fostrande syfte och var både didaktisk och moralisk. Locke menade att om barnet en gång blivit skrämt var sannolikheten stor att barnet förblev irrationellt mottaglig för rädsla även i vuxen ålder. Fabler var därför vanliga vid den här tiden, då de sågs som en bra källa till god moral, och man vände sig emot texter med fantastiskt innehåll. Man ansåg att det gotiska endast var till för en vuxen publik, och därför uteslöt författare inslag av övernaturlig karaktär som kunde upplevas som skrämmande. Det fanns dock författare som tyckte annorlunda – att skräck i litteraturen inte var skadligt utan i stället var något temporärt i barnets liv och inte kunde påverka deras utveckling negativt. En av dessa var Horace Walpole, och han använde sig flitigt av gotiska inslag i sina texter riktade till barn.
Under förromantiken och romantiken på 1800-talet började man, mycket på grund av Rousseaus idéer, se annorlunda på barnet och barndomen och den här perioden har betytt mest för den gotiska barnlitteraturen. Barnet sågs nu som en fri, självständig, och förnuftig individ med egen potential och kompetent att utveckla sig själv. I och med detta började kritiken mot det gotiska i barnlitteraturen att ifrågasättas. Nu uppmuntrades känsla och fantasi, vilket avspeglade sig i tidens barnlitteratur. Litteraturen kom nu bli för barnet, inte den vuxne den så småningom skulle bli. Men många böcker var trots dessa nya influenser fortfarande moraliska och många såg skräck- och fantastikberättelser som något som var negativt för barn. Barn förväntades använda sin tid väl för att utveckla sitt intellekt, och ansågs slänga bort sin tid om de läste fantastiska sagor. Många skräckberättelser från 1800-talet var influerade av det puritanska idealet, vilket innebar att de hade för avsikt att inbringa moral genom att skrämmas. Under senare delen av 1800-talet kommer även inslag av det absurda i och med Alice i Underlandet.
The Haunted Boyhood och skräck som något positivt
Ett tydligt tema under romantiken var ”the haunted boyhood” – det förföljda barnet, både i en realistisk och i en övernaturlig värld. Charles Lamb argumenterar bland annat emot Lockes kritik och menade i en essä från 1821 (Witches, and Other Night Fears) att om barnet redan är ”haunted”, det vill säga skrämt, så får det inga konsekvenser om denne blir utsatt för skräckberättelser eller inte. Han menade vidare att böckerna i sig inte inte kunde orsaka barnets fasa/skräck, utan att de endast var förmögna att skapa en riktning för det. Istället påpekade han, tillsammans med bland annat Shelley och Wordsworth, att dessa berättelser istället innehade stort potential för barnet att fantisera fritt och att det här kunde öppna helt nya världar för det läsande barnet.
Även kvinnliga författare utmärker sig inom den gotiska genren, ett exempel är Eleanor Sleath vars böcker innehåller både ljus och mörk gotik som tydligt riktas till barnet som läsare. Även Shakespeare upptäcks på nytt och hans verk skrivs om av Charles och Mary Lamb för att passa barn. Här ryms både älvor, spöken, troll och gotiska medeltida miljöer.
Men trots detta uppsving så förblir det gotiska i barnlitteraturen ett objekt för kritikerkåren, och 1829 meddelar organisationen ”Society for the Diffusions of Useful Knowledge”, som har till uppgift att kontrollera arbetarklassens läsvanor, att deras främsta uppgift var att utrota det gotiska ur barnlitteraturen eftersom den hade en ”negativ effekt på barnens mående och karaktär”.
Det gotiska inslaget har varit mer litterärt kraftfullt i tider när det funnits moralisk och politisk osäkerhet i samhället, och den sena gotiken uppstod till viss del som en respons till osäkerheten över snabba sociala förändringar o en tid då kontroversiell syn på religion och moraliska värderingar samt utbildning förändrades snabbt. I sådana tider känner man sig otrygg utanför hemmets vrå och när man inte har sin familj nära. Det psykologiska genombrottet på 1800-talet där människans psyke utforskades, bidrog därför till den tidens litterära skräckberättelser.
Trots motståndet mot det gotiska inslagen i barnlitteraturen under seklernas gång har de aldrig försvunnit helt. Istället har genren utvecklats till många olika subgenrer som härrör till olika tidsperioder. I början av 1900-talet kan man tala om en så kallad kolonial gotik; och att den brittiska barnlitteraturen suddar ut den negativa länken mellan länderna, medan den låter de gemensamma spökena vara kvar. Platsen blir då istället ett ställe för obehag och mardrömmar, där något lurar i skuggorna.
Magisk och komisk gotik
Den absolut populäraste barnlitteraturen för barn under 1900-talets andra hälft är utan tvekan Harry Potter-serien, som innehåller element från många olika genrer – bland annat gotiken med inslag av slott, spöken och monster. Under 2000-talet har den komiska gotiken fått ett enormt intresse som verkar expandera. Ett exempel på sådan litteratur är Chris Ridells böcker, bland annat om Ada Goth samt böckerna om Tvillingarna Thornthwaites av Gareth P. Jones. De komiska inslagen i skräckfantastiken kan ses som ett sätt att minska rädslan och oroligheterna som det gotiska bidrar till, och att humor gör skräcken mer tilltalande för den yngre publiken. Typiskt för den komiska gotiken är att de vuxna karaktärerna skildras som ointelligenta och idiotiska som läsaren kan skratta åt, vilket bidrar till ombytta roller och mer makt åt barnet, då den auktoritäre vuxne nu görs bort fullständigt.
Den komiska gotiken har fått kritik för att den innehåller en elak humor, med hämnd eller obscen komik, medan andra istället hävdar att det här är bra för barn då de får utlopp för undertryckta känslor som de har gentemot vuxna. Barnet, den maktlöse och svage vinner plötsligt över den maktfulle vuxna karaktären.
Många litteraturforskare menar att den här sortens litteratur innehåller en tvetydighet och dubbelhet som är till förmån för unga läsare, då berättelserna liksom livet själv innehåller komplexitet och är fulla av oroligheter. Att lära sig att läsa av dubbeltydighet i en text kan göra att barnen i och med detta utvecklar sitt kognitiva och begreppsmässiga tänkande.
Än i dag finns det spår av det didaktiska i skräckfantastiken, men den sekulariserade traditionen där barnets fantasi får härja fritt och där barnkaraktären får klara sig själv mot det onda utan en vuxen närvarande, är kanske ändå den som står ut mest. Att barnlitteraturen i dag inte skiljer sig så mycket från vuxenlitteraturen är kanske en reaktion på att censuren har luckrats upp och att vuxna har blivit mer toleranta och liberala mot vad barnen får komma i kontakt med. Spöken, monster och vampyrer i gotiska miljöer är vanligt i dagens tv-program, serietidningar och böcker; men är det här då endast en positiv utveckling? Om man ska se kritiskt på den utveckling som har skett, vilket man givetvis inte alls behöver göra, utan istället glädjas åt den. Men om man ska försöka hitta något som kan vara negativt med den kan man peka på vad som finns kvar att skrämmas av när allt redan från början blottas och exponeras, och hur det här påverkar barnens förmåga att själva fantisera, det som på 1800-talet sågs som den här sortens litteraturs starka fördel och styrka.