Konstsagan

Konstsagan

Folksagan som inspiration

Konstsagan har istället en namngiven författare, till skillnad från konstsagan vars ursprung är det muntliga berättandet. Här nämns även platser och människor, karaktärerna är mer självständiga och visar känslor. Behandlar ofta existentiella och moraliska problem. Författarna arbetar mer medvetet med symboler. Konstsagor kan dock även använda folksagor som inspiration och användas på nytt, bland annat gjorde H.C. Andersen detta när han bland annat hämtade inspiration och innehåll från sagorna ur Tusen och en natt. Disney har gjort om Andersens Den lilla sjöjungfrun som har ett tragiskt slut där Ariel dör och blir till havets skum (kvinnlig självuppoffring!), medan Disney skapar ett lyckligt slut (fast ett antifeministiskt?)

Är sagor bra eller dåliga för barn?

Bruno Bettelheim som var psykoanalytiker hävdade att (folk)sagor är terapeutiska och den bästa genren för barn att läsa, då de kan känna igen sig i protagonisten och applicera sin egen tillvara och situation på sagan de läser. Sagor tar upp ämnen som som är mörka och svåra som hör livet till och barn kan, hävdar Bettelheim, själva bearbeta svåra frågor som naturligt finns i livet genom att få tillgång till den här litteraturen. Han menar att folksagornas ”roller” och funktioner gör att barn lättare kan förstå vem som är ond och god, till skillnad från de realistiska berättelserna där dessa ej är helt uttalade och klara. Sagorna kan bearbeta de mörka sidorna av den mänskliga naturen. Även sagans specifika berättelsestruktur leder till igenkänning och därmed en sorts trygghet då barnet vet vad som kan tänkas komma i berättelsen, men de får även genom att känna till strukturen en möjlighet att ifrågasätta det här mönstret.

Jack Zipes menar istället att då folksagor inte var tänkta för barn från början, inte är bra för dem heller. Han menar även att litteraturen inte behöver vara till för att lösa problem. Han problematiserar att det i sagorna finns stereotypa och statiska bilder av kvinnor och minoritetsgrupper och att de ger en skev bild av makt. Han menar att de därför måste förstås utifrån dess historiska kontext vilket ett litet barn omöjligtvis kan ha någon kunskap om. Zipes poäng är därmed att man inte kan eller ska använda sagor i terapeutiskt syfte.


Källor:
Nikolajeva, Maria (2000). Bilderbokens pusselbitar. Lund : Studentlitteratur
Hunt, Peter (1995). Children’s Literature. An Illustrated History. Oxford : Oxford University Press