Folksagan
Sågs länge som olämpliga för barn
Folksagan har sitt ursprung ur den muntliga traditionen, och därmed finns inga namngivna författare. Det som utmärker den här genren är att handlingen alltid är placerad i obestämd tid där karaktärerna inte är nämnda med namn. Karaktärerna är även ofta statiska och platta, och de är ofta istället så kallade ”typer” med symboliska namn istället för psykologiska karaktärer. Berättelserna är handlingsinriktade; symboliska utan att vara moraliserande.
Folksagor har berättats för barn i flera tusen år, och den mest kända sagosamlingen är Tusen och en natt på arabiska, där muntliga återberättade berättelser från 800 f Kr återfinns. Denna sägs ha indiskt och persiskt ursprung och nedtecknades under medeltiden, och översattes sedan till franska på 1700-talet och till svenska på 1800-talet. Den omarbetades sedan och gavs ut igen vid sekelskiftet 1900, för Barnbiblioteket Saga.
Folksagor sågs länge som olämpliga för barn, då de inte var moraliska och undervisande, utan istället lästes för nöjes skull. I takt med att synen på barn och barndom ändrades under romantiken kom sedan istället sagor att ses som både nyttiga och bra för barn. Det var under den perioden som man vände sig mot upplysningens moralpedagogiska ideal. Istället sågs litteratur som en källa för barns fantasi – vilket blev till ett ledord för romantiken. Det var under den här perioden; 1812-1815, som de tyska bröderna Grimm nedtecknade och spred de muntliga folksagorna. Fast även innan hade folksagor nedtecknats och getts ut i samlingar, till exempel Gåsmors sagor, av fransmannen Charles Perrault i slutet av 1600-talet.
Den uppfostrande folksagan
Perrault gjorde dock om sagorna för att passa det övre samhällsskiktet, och de var mer uppfostrande. Han skrev bland annat om Rödluvan, som från början firade den unga flickans självständighet och gjorde henne istället hjälplös och söt. Det var även han som la till den röda färgen på luvan, vilket står för något sexuellt och farligt. Även slutet är olyckligt, rödluvan dör då vargen äter upp henne. Grimms version är istället lycklig, där är det jägaren som räddar henne. Detta för att barnet skulle lära sig något av berättelsen och inte gå ut i skogen själv.
Genom detta introducerades en ny syn på flickan, och samtidigt som sagorna ändrades för att läsas av borgerligheten så lästes även dessa sagor mer av barn.
En ny syn på barndom och barn växte under den här tiden fram (1600-talet) och man såg barn som något som särskilde sig från vuxna, vilket avspeglade sig i litteraturen som mer och mer började innehålla regler för uppförande. Detta för att barnet skulle bli en anständig vuxen. Innan såg man som barnet som en liten vuxen människa, som inte undanhölls de muntliga sagorna och som började arbeta tidigt och inte fick ha någon barndom där lek var viktig. Under upplysningen sattes dock förnuftet i centrum, och med det nyttiga i fokus skulle litteraturen skapa en ”anständig” vuxen. Här influerades man av Lockes idéer och tankar om barnet som ett oskrivet blad som skulle fyllas med god och nyttig kunskap.
Rousseau och nöjesläsnings vikt
Det var först under romantiken och övergången till Rousseaus tankar på barnet som en egen individ som nöjesläsningen sågs som viktig för barnets utveckling. I och för sig tar Rousseau endast upp att äventyrsromaner som Robinson Crusoe var bra nöjesläsning för pojkar. Barndomen sågs nu som viktig, och barnet skulle få leka och upptäcka i naturen, och skapa sig självt genom upplevelser och erfarenheter.
Barnlitteraturen har i alla tider pendlat mellan att roa och uppfostra (vilket visar sig än i dag!), även om det under olika tidsperioder varit mer betoning på någondera. Den första litteraturen för barn hade dock betoning på uppfostran och moralpredikan, medan det under romantiken mer är betoning på nöje. Under 1900-talets början var betoningen istället på det kompetenta barnet, vilket kom att benämnas som barnets århundrade, med Ellen Key i spetsen. Naturromantik och nationalism var ledord, och barnet skulle växa upp i en idyllisk miljö med närhet till natur och vuxna utan predikningar, som lät barnet utforska och lära sig själv.
När det gäller grundläggande mönster i sagor har den ryske formalisten Vladimir Propp undersökt detta. Berättelsemönster ”hem-resa-uppdrag-hem” är typiskt, men även att karaktärerna står för funktioner, istället för individer, och då ses som roller. Propp hittade totalt 31 olika funktioner; varav givaren, hjälparen, objektet, sändaren, hjälten och falska hjälten är några av dem. Propp poängterar dock att alla inte behöver finnas i alla sagor dock.