Bilderboken
Här kan du läsa om bilderbokens historiska perspektiv.
Bilderboken som medium är unik, då den använder sig av en kombination av två kommunikationsnivåer – den verbala och den visuella. Bilderboken är därmed ett syntetiskt medium, där mottagaren måste sätta ihop den övergripande betydelsen av de olika kommunikationselementen. Därmed är bilderboken lik både film och teater, då betydelsen skapas i en samverkan mellan olika nivåer. Bilderboken har en dubbel publik, och vänder sig till både barn och vuxna, då den ofta läses högt av – denne kan då ses som en medläsare eller medmottagare.
Samspel mellan text och bild
Bilderboken som medium är multimodal; det vill säga ett medium där både text och bild samspelar. Litteraturprofessorn Maria Nikolajeva kategoriserar in bilderböcker i olika kategorier beroende på förhållanden mellan text och bild. Dessa är:
- Symmetrisk bilderbok: två parallella berättelser; en verbal och en visuell, som i princip säger samma sak och därmed skapar en redundans, det vill säga överflödig information.
- Kompletterande bilderbok: ord och bilder kompletterar varandra, fyller varandras luckor, kompenserar varandras otillräckligheter.
- Expanderande eller förstärkande bilderbok: bilderna förstärker och stödjer orden, den verbala berättelsen är starkt beroende av illustrationerna och går inte att förstå utan dem. Eventuellt kan förhållandet vara det motsatta.
- Motstridig eller ambivalent bilderbok: ord och bild stämmer inte överens med varandra, och det skapas därmed förvirring och osäkerhet.
Ett viktigt begrepp som används ofta när man talar om bilderboken är ”ikonotext”, det vill säga syntesen mellan ord och bild i bilderboken. Med andra ord kan man säga att den egentliga texten är interaktionen mellan text och bild.
Den genuina bilderboken
Ulla Rhedin delar istället upp bilderböckerna i tre olika grupper: den episka bilderboken; vilken står på egna ben och därför inte behöver några illustrationer; den expanderande texten, där bilderna är viktig för hela upplevelsen och förståelsen; samt den genuina bilderboken. Den genuina bilderboken är den som diskuteras mest och även skapar polemik mellan barnlitteraturforskare. Rhedin menar att den här typen av bilderbok utnyttjar mediet fullt ut, vilket ingen av de andra modellerna gör. Text och bild är beroende av varandra för att berättelsen ska fungera, och mediet som sådant är trimedialt; det vill säga att text och bild samverkar i en växelverkande process där varken text eller bild dominerar.
Format
Specifikt för bilderboken är dess format, som kan variera väldigt mycket även om det vanligaste formatet är A4. Formatet kan även vara endera liggande eller stående. Det finns även en mängd bilderböcker som är en blandning mellan leksak och bok, de kan till exempel tuta eller pipa eller innehålla flikar och rörliga bilder etc.
Försättsbladen på bilderböcker kan vara endera vita eller ha någon färg som ofta är kopplad till färgen på titelsidan eller omslaget. Många moderna bilderboksskapare utnyttjar försättsbladen för sitt berättandet, och de kan precis som titelbladet fungera om ett extra ark att då utrymmet är begränsat, eller för att skapa en förförståelse för berättelsen.
I många bilderböcker hänger omslagets framsida och baksida ihop, så att man får en sammanhängande bild om man slår upp boken helt. I vissa sällsynta fall påvisar illustrationen på baksidan att berättelsen fortsätter vidare trots att den är slut i bilderboken.
Narratologi
I bilderboken finns ett dilemma när det kommer till synvinkel och perspektiv, då det är skillnad på visuell och verbal kommunikation. Synvinkel beskriver inom narratologin berättarens, karaktärens samt den implicita (tänkta) läsarens förmodade positioner gentemot varandra. Det är även skillnad mellan perceptionsvinkel och konceptionsvinkel, det vill säga vems ögon vi ser händelserna igenom och vem som förmedlar en viss ideologi eller världsåskådning. Inom narratologin gör man även skillnad mellan synvinkel (vem ser) och berättarröst (vem talar).
Då bilderböckers omfång är begränsat finns där sällan komplicerade berättarstrukturer med flera berättarnivåer. Ofta är både den verbala och den visuella berättaren extradiegetisk-heterodiegetisk, det vill säga allvetande och inte identisk med någon karaktär i boken. Om man antar att denne berättare är en vuxen berättare, blir avståndet automatiskt stort mellan berättaren och den implicita tänkta barnläsaren/lyssnaren. På senare år ges det dock ut mer och mer bilderböcker med en intradiegetisk-homodiegetisk jag-berättare, antagligen med syfte att överbrygga den här klyftan. Det finns dock en risk för författaren/illustratören med en sådant här berättarperspektiv, då den vuxne trots allt alltid innehar ett auktoritärt perspektiv. Nikolajeva menar att jag-formen i en berättelse för små barn är problematisk, då illustrationerna mycket sällan har ett autodiegetiskt perspektiv – det vill säga avspeglar hur en jag-berättare är huvudperson i sin egen berättelse, det är alltid någon annan som ”ser” huvudkaraktären och skildrar denne i olika situationer. Det här skapar en diskrepans, och den här sortens berättande ställer mycket höga krav på den unge läsaren, då jag-formen använder två motstridande former av fokalisering. Att kunna identifiera sig med ett ”jag” i en berättelse är redan för små barn svårt, och det motsägelsefulla visuella perspektivet som illustrationerna återger blir därför helt förvirrande.
Eftersom små barn enligt forskning inte har utvecklat ett klart begrepp om vad ett ”jag” är, menar Nikolajeva att ett allvetande perspektiv den bästa berättarformen då bild och text ofta överensstämmer bäst med varandra, även om nivåer i texten (tex ironiskt språk) kan vara svåra att uppfatta för barnet.
Bilderboken har unika förutsättningar för tidsrelationer, och det är ett bra exempel på hur text och bild kan användas för att kompensera för varandras otillräckligheter. Avgörande i berättande är temporalitet (ordning och hastighet) samt kausalitet (ordning och hastighet); vilket är omöjligt att förmedla genom endast visuella medel. Det visuella teckensystemet kan endast återge tid på ett indirekt sätt; man kan ”läsa” en händelseförlopp genom rörelseriktning i bilderna (höger till vänster), men genom texten blir förståelsen för berättelsens temporalitet mer fördjupad.
Även i bilderböcker, fastän handlingen är väldigt sammanpressad, finns en mer avancerad och komplex temporalitet som avviker från det kronologiska berättarmönstret, vilket har blivit vanligare på senare år. Det handlar då om analepser; en sekundärhistoria som tidsmässigt ligger före den primära, prolepser; en sekundärhistoria som tidsmässigt ligger efter primärhistorien (ovanligt), paralepser; där sekundärhistorians tid är oberoende av tiden i primärhistorien. Det här är ett intressant berättargrepp, och ett exempel är när huvudkaraktären drömmer sig bort och primärtiden så att säga står stilla medan tiden i fantasin kan upplevas som en hel vecka. Ett exempel är Till vildingarnas land av Maurice Sendak.
Även om bilderboken är en genre inom barnlitteraturen, ryms det inom den flera olika subgenrer. Exempel på dessa är bland annat ABC-boken, sagor, illustrerad poesi, fantasy, vardagsberättelser, äventyr och historiska berättelser.