Samhällelig kontext och synen på barnet och barndomen

Samhällelig kontext och synen på barnet och barndomen

Uppfostrande och moralisk litteratur

Precis som all litteratur, speglar barnlitteraturen sin samtid och både kulturella, politiska och ekonomiska omständigheter har spelat in. Det som präglat bilderbokens utveckling som egen litterär genre genom tiderna är inte bara bokens framställning, utan framförallt samhällets syn på barnet och barndomen. Speciellt två strömningar och tidsepoker har påverkat synen på barnet och barnboken, nämligen upplysningen och romantiken.

Från det att den första barnboken trycktes år 1498 fram till upplysningens början 1750 ansågs barnen vara ”miniatyrvuxna”, och deras främsta uppgift var att hjälpa till att arbeta. Det här avspeglades i den barnlitteratur som producerades under den här tidsperioden, vilken främst var så kallade undervisningsböcker, vars syfte var att lära och varna istället för att underhålla.

Upplysningstiden präglades av ett nyttotänkande, där förnuft och vetenskap var ledord i strävan efter att skapa ett bättre samhälle. Man började se barnet som ett tomt blad eller kärl som skulle fyllas med nyttig och viktig kunskap, vilket kom att leda till att barnbokens didaktiska syfte förändrades något och gick över till att bli mer pedagogisk och underhållande i sin utformning. Dock fanns det undervisande draget fortfarande att dominera i de flesta böcker. Berättelsens roll bestod nu i att underlätta inlärning genom lek och nöje, och fabler var vanliga som läromedel. Man lade stor vikt vid den sociala omgivningen, och här kan man se tydliga likheter mellan John Locke och Lev Vygotskijs sociokulturella teori som utformades under senare delen av 1800-talet. I centrum var barnets eget intresse, och att denne lär bäst tillsammans med vuxna och andra barn. Det finns dock en stor skillnad i de olika pedagogiska synsätten, då upplysningsmännens främsta syfte med inlärningen var att barnen så fort som möjligt skulle anpassas till vuxenvärlden och dess krav. Barndomen var en fas i livet som skulle passeras så fort som möjligt.

Fantasi och känsla som ledord

Under romantiken i början av 1800-talet förändrads den här synen på barndomen, och den fick ett större egenvärde. Man såg nu barnet som en egen individ, som i stort var var förmer än den vuxne då barnet sågs som ren och oskyldigt och i nära förbindelse med det gudomliga. Romantikerna var intresserade av samhällsfrågor utan hyllade istället fantasin och känslan och istället för att blicka framåt satte de stort värde i folkets historia. Det historiska intresset ledde till att man upptecknade gamla folksagor, och bröderna Grimm gjorde stora och viktiga insatser. Betoningen var på naturen och folksjälen, vilket gjorde att man ansåg att barnet lärde sig bäst genom att vistas fritt i naturen, långt borta från staden. Det här förde med sig en förändring i bilderbokens framställning – det poetiserande och idylliserade berättandet med barndomen som idyll kom i fokus, men genom denna sentimentalisering kom barnlitteraturen att sakna både humor och färg. För det mesta var texten dominerande och illustrationerna hade inte en självständig betydelse.

Föregångarna till den moderna bilderboken

Der StruwwelpeterDer Struwwelpetter

Parallellt med den romantiska barnboken uppstod de moralistiska barnberättelserna igen, ett typiskt exempel är bilderbokspionjären Heinrich Hoffmans Der Struwwelpetter från 1845, där Hoffman både skrev texten och ritade illustrationerna. Den trycktes i större format än vanligt och illustrationerna var helt i färg, där varje moment i texten avspeglar sig i bilderna. Boken består av tio stycken illustrationer och rimmade berättelser. Bilderna kompletterar texten och visar flera grymma scener; den är starkt moraliserande och visar på ett överdrivet sätt hur det kan gå om man inte lyder de vuxna auktoriteterna. Vissa menar dock istället att Hoffmans barnbok är humoristisk, och att den var tänkt som en bok som barnen kunde nöjesläsa. Man kan även ställa sig frågan om Hoffman var ironiskt i sitt utförande, och gjorde narr av de tidigare predikande moralpedagogiska böckerna för barn. Sant är i alla fall att många barn blev rädda för bilderboken, och många vuxna såg den som icke lämplig för små barn att läsa.

Även om Hoffman anses vara en föregångare till den moderna bilderboken, så räknas boken Orbis Pictus från 1685 som den första bilderboken, och den är ett unikt exempel på fullständig symmetri mellan text och bild. Det här kan förklaras av dess syfte som läromedel.

Simultasuccession och komplext berättande

Randolph Caldecott den barnboksillustratör som har haft störst betydelse för bilderboken utveckling och vidare influenser under 1900-talet. Han bildsatte tidstypiska och traditionella rim och ramsor ur barnkammartraditionen på 1800-talet, och han var den förste att skapa rörelse i bilden. Han använde även texten som inspirationskälla för att skapa egna parallell- eller biintriger.

Elsa Beskow influerades av Caldecotts rörelsebilder, och i Sagan om den lilla lilla gumman från 1898 finns ett tidigt exempel på simultansuccession; det vill säga en känsla av rörelse inuti en statisk bild. Det här är ett viktigt steg från enkel illustrering mot en komplex text- och bildrelation. Beskows illustrationer är liksom Caldecotts fyllda av en otrolig detaljrikedom; bilderna är expanderande och utgår från texten men berättar mer därtill. Beskows bilderböcker kan ses som en protest mot industrialismens framfart; skogen är centrum för berättelserna och hon låter naturen bli besjälad genom att människa och natur smälter samman för att bilda sina gestalter. Samtidigt kan bilderböckerna ses som nationalromantiska då hon skildrar svenska landskap, hem och traditioner. Sidytorna är ofta helsidesmålade i ljus akvarell, och naturen skildras ur barnets perspektiv vilket ger en mer trogen upplevelse. En annan pionjär som Beskow var influerad av var engelska Walter Crane. Han förmänskligade naturen, speciellt blommor. Bilderna mycket idylliska med små barn bland djur och natur, med ramar runt illustrationerna.

Ellen KeyBarnets århundrade

Bilderbokens estetiska utveckling blev tydlig under början av 1900-talet, då konstnärliga strömningar genomsyrade samhället: det fria måleriet och konstnärliga ismer. Men även psykologiska strömningar, som betonade det undermedvetna och den fria uppfostran. Ellen Keys betydelse för den här utvecklingen i Sverige var stor, och genom att vara influerad av Rousseau bidrog hon med nya tankar om barnet, barndomen, uppfostran och läsning genom sin bok Barnets århundrade från år 1900. Hon var folkbildare och reformpedagog och hade en modern syn på barnuppfostran; hon menade att barnet skulle få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Hon framhöll den fria leken och varnade för för många ”måsten” i barnens liv – det här var under Keys tid revolutionerande men kom att bli styrande för såväl den svenska förskolan som skolan. Med barnet i centrum ville Ellen Key bilda en folklig estetisk fostran med ledorden ”skönhet för alla”, då hon hade en övertygelse om skönhetens moraliska värde.

Förutom Beskow var Beatrix Potter en betydelsefull bilderboksskapare under början av 1900-talet, en pionjär med inom temat med det pälsbeklädda djuret i mänskliga situationer. Hon återupptog det lilla bokformatet, och introducerade halvtonsstycket i barnlitteraturen, ett flerfärgstryck i tre-fyra färger som genom viss teknik återgav färgerna i halva toner. Potter debuterade med Sagan om Pelle Kanin 1902, och hennes berättelser är episka med en allvetande berättare som återger karaktärernas känslor och tankar. Berättelserna är kompletterande; bild och text fyller varandras luckor och det är både humor och ironi i texten. Karaktärerna har liksom hos Beskow en flytande gräns mellan djur och människa. Både Beskow och Potters berättelser utgår från det traditionella mönstret ”avfärd-äventyr-hemkomst”.

Från landsidyll till storstadens realism

Jean de Brunhoffs Babar från 1931 är Beskow och Potters totala motpol när det gäller form och relationen mellan text och bild; folion är stor och de färggranna illustrationerna med mjuk form innehar endast de nödvändigaste detaljerna; texten är dessutom underordnad illustrationerna för att det ska bli en komplett berättelse. Här sker även en förändring i bilderboksmiljön då storstaden introduceras. På 60-talet händer ytterligare med illustrationerna i och med Lasse och Inger Sandbergs samt Gunilla Bergströms böcker. De går även de emot sekelskiftets förebild med sina avskalade bilder med så lite detaljer som möjligt. I Bergströms författarskap finns en tydlig motsättning mot den romantiska idyllen, och här finns istället en tydlig vardagsrealism.  Alfonsböckerna sätter istället för det fantastiska och idylliska fokus på de svåra frågorna som barn kan brottas med i vardagen, så som rädsla, ensamhet och tvivel – men ändå finns liksom hos Beskow här ett stort mått av vänskap och kamratskap, och att se lyckan i det lilla.

Att det tidiga 1900-talets sagotema under 1940-talet går över mer åt det realistiska berättandet, där barns känslor och tankar skildras är enligt litteraturprofessorn Maria Nikolajeva ett medvetet pedagogiskt drag, då efterkrigstiden törstade efter gestaltning av verklighetens triviala och vardagliga ting. Kriget hade gjort att man ville fly verkligheten, men nu ville man istället få igenkänningsfaktor i litteraturen.

Politiska och socialrealistiska barnböcker 

Under 60 och 70-talet återkommer den moraliserande litteraturen i form av vänsterriktade politiska barnböcker, vilka tog upp ämnen som kapitalism, miljöförstöring och krig. Några böcker värda att nämna är När barnen tog makten från 1969 och När barnen gick i strejk från 1971. Författarna menade att man ville ”tillgodose barnens behov av saklig information om aktuella och sociala problem”. Man menade vidare att barn har rätt till att få verkligheten kritisk belyst i litteraturen, precis som vuxna. Den här sortens nya litteratur för barn innebar även nya sorters illustrationer; de var ofta helt utan färg för att återge det som texten ville ha sagt. Bodil Westin, professor i litteraturvetenskap, menar i sin analys i Läs mig, sluka mig! Att dessa politiska barnböcker revolterar mot den borgerliga barnlitteratur som 40-talisterna i sin barndom fick uppleva.

Barnboksforskaren Lena Kåreland påpekar att bilderboken under 1990-talet överger det traditionella  narratologiska mönstret ”avfärd-äventyr-hemkomst”, för att istället övergå till ett polyfont berättande med öppen struktur och  många bottnar, vilket gjorde barnboken till en ”allåldersbok” med dubbelt tilltal.

Till skillnad från 70-talets direkta tilltal är det under 90-talet ett mer symboliskt/metaforiskt berättande med flera nivåer. Hon menar att många av bilderböckerna kan tolkas både på ett individuellt och ett allmänt plan, och att de ofta beskriver världens tillstånd; att gott och ont finns sida vid sida och att utvecklingen som sker är oundviklig. Som ett exempel på sådan litteratur nämner hon Lanas land av Thomas Tidholm från 1996. Det socialrealistiska går över till en mer psykologiskt inriktad realism, där bland annat Anna Höglund är en författare vars verk går att tolka på flera olika nivåer. Genom att skapa en ny ordning och bygga upp en värld som förutom trygghet även innehåller mörk värld med orättvisa, har bilderboken på 1900-talets slut utvecklat det som Kåreland kallar för idyllfobi. 


Källor: 
Kåreland, Lena (2015). Skönlitteratur för barn och unga. Historik, genrer, termer, analyser. Lund : Studentlitteratur.
Boglind, Ann & Nordenstam, Anna (2010). Från fabler till manga. Litteraturhistoriska och didaktiska perspektiv på barn- och ungdomslitteratur. Malmö : Gleerups Utbildning
Hunt, Peter (1995). Children’s Literature. An Illustrated History. Oxford : Oxford University Press