Browsed by
Författare: Sandra

Bokpost!

Bokpost!

Som ni kanske vet har Bokkoll.se även ett Instagram-konto där jag lägger upp foton på böcker som jag läser eller har recenserat, och även på en del av alla de böcker som jag får av förlagen som recensionsexemplar. Vissa titlar ber jag specifikt om att få med anledning av mitt bloggande; men till största del kommer exemplar av titlar som jag inte bett om men ändå ofta är sådant som jag vill läsa. 

Eftersom det ofta är nyutgivna böcker som skickas till mig, kanske det kunde vara av intresse att få ta del av förlagens utgivning här på bloggen också. 

Då jag varit frånvarande ett tag på grund av olika anledningar, lägger jag i det här inlägget upp böcker som har kommit både nu i veckan och flera veckor tillbaka. 

Först ut är den kanske mest efterlängtade ungdomsromanen den här hösten – Slutet av Mats Strandberg. Vi är säkerligen många som har gått och hoppats på en ny bok av Strandberg för unga ända sedan Engelforstrilogin. Precis som titeln antyder handlar romanen om jordens undergång; om att vara ung och veta den exakta tidpunkten för när du och alla människor på planeten kommer att förintas. Bara att skriva de här raderna ger mig ångest, men de existentiella frågorna som uppkommer är så intressanta att en får strunta i den där panikkänslan som katastrof och död inbringar. Jag har bara läst en tredjedel av romanen än så länge, men återkommer så fort som möjligt med en recension. 

Slutet – Mats Strandberg

På Rabén & Sjögrens hemsida kan du läsa en intervju med Mats där han förklarar varför boken var viktig att skriva för honom. 

En annan bok som hamnade i min brevlåda för några veckor sedan är Neverworld av Marisha Pessl (som innan gett ut böcker för vuxna; Fördjupade studier i katastroffysik samt Nattfilm). Handlingen utspelar sig på en herrgård vid kusten, där sex vänner återförenas ett år efter de tagit examen. Träffen som skulle ha kunnat vara glädjefylld överskuggas dock av den tragedi som skakade om kompisgänget innan avslutningen, och som det verkar finnas många hemligheter kring. New York Times beskrev romanen såhär: ”Suveränt läskig YA-roman. Ett mysterium inuti ett mysterium”. Att boken dessutom synts en hel del på både svenska och utländska (speciellt engelska och amerikanska) bokbloggares Instagram-konton gör att den hamnar på ”måste läsa snart-listan”. 

Neverworld – Marisha Pessl

Amulett del 8 borde definitivt vara en av de mest efterlängtade (serie)böckerna för barn runt 9-12 år! Kazu Kibuishi’s fantastiska historia om flickan Emily som måste lära sig att kontrollera sin amulett, samt hur hon och hennes vänner kämpar mot den onda Älvkungen. Från Hegas förlag har jag även fått Antik-ligan del två; Den hemsökta grammofonenJag tyckte mycket om den första delen i serien – Den hemsökta hockeypucken, så det är glädjande att en uppföljare redan finns utgiven.

Ytterligare ett bokpaket innehöll läsning som jag sett fram emot länge; nämligen Ann-Helén Laestadius ungdomsroman Inte längre minsom är en fristående fortsättning på Tio över ettsom belönades med Augustpriset 2016. I den här boken fortsätter berättelsen om Maja och hennes känslor kring den påtvingade flytten, bästisen Julia som hon inte träffat på länge samt pojkvännen Albin. Men när de personer som hon trodde att hon kände bäst av alla börjar bete sig konstigt känns ingenting som vanligt längre. 

Språket och känslan i Laestadius första bok om Maja tilltalade mig väldigt mycket, så jag kan knappt ge mig till tåls! 

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

 

Om du gillade inlägget; ha koll på kommande med samma tema!

Kommentera gärna om du fått någon rolig bokpost och/eller vad du läser just nu!

Årets bästa barnlitteratur

Årets bästa barnlitteratur

Så var det äntligen måndag, och de nominerade till årets Augustpris tillkännagavs nu på kvällen. Då barn- och ungdomslitteraturen är den kategori som jag är mest intresserad av, är det även den kategorin som jag kommer att ha ett extra öga på. Jag lyckades pricka rätt på två titlar i år!

De nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

 

Bilderböcker

Emma AdBåge – Gropen (Rabén & Sjögren) JAG HADE RÄTT!

Anders Holmer – Regn (Natur & Kultur)

Uje Brandelius & Clara Dackenberg – Hemma hos Harald Henriksson (Lilla Piratförlaget)

6-9 år

Kitty Crowther & Ulf Stark – Rymlingarna (Lilla Piratförlaget)

9-12 år

Jessica Bab Bonde & Peter Bergting – Vi kommer snart hem igen (Natur & Kultur)

Jenny Jägerfeld – Comedy Queen (Rabén & Sjögren) JAG HADE RÄTT!

https://www.augustpriset.se/sites/default/files/augustmedaljer_2018_nominerad.png

Besök Augustprisets hemsida för att läsa mer om priset och de nominerade!

De nominerade är…

De nominerade är…

Ja det får vi veta nu på måndag, den 22 oktober, då det tillkännages vilka författare och titlar som är nominerade till årets Augustpris. 

Som vanligt delas priset ut inom tre olika kategorier; Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. 

I år firar Augustpriset dessutom 30 år, så gissningsvis blir det lite extra pompa och ståt i och med det!

Ni som läser min blogg och följer Bokkoll.se på Instagram är införstådda med att det är den sistnämnda kategorin som intresserar mig allra mest, då jag arbetar som barn- och ungdomsbibliotekarie och även har läst ungefär alla kurser som finns på universitetet inom genren. 

Det här året har varit ett otroligt bra litteraturår, där många titlar av hög kvalitet har getts ut av de olika förlagen. Tittar man närmare på vilka svenska böcker för barn och unga som kan tänkas bli nominerade så finns det flera som jag hoppas på. Bland annat de här, som listas helt utan rangordning och med fokus på ungdomslitteratur (klicka på titeln så kommer du direkt till förlagets sida om boken, med information om både romanen och författaren):

Gropen av Emma AdBåge  (bilderbok)

Förvandlingen av Anna Höglund (bilderbok)

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld (mellanåldern)

Billie. Alla tillsammans av Sara Kadefors (mellanåldern)

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo (ung)

Ättlingarna. Hotet av Mats Söderlund (ung)

Tionde våningen av Christina Herrström (ung)

Lite kul måste man ha av Åsa Karsin (ung)

Som sparv som örn av Per Nilsson (ung)

 

Skuggornas ö – Johan Rundberg

Skuggornas ö – Johan Rundberg

Skuggornas ö är den tredje och sista delen i Johan Rundbergs serie Häxknuten. Här möter vi återigen vännerna Sebbe, Max och Manda som liksom i de två tidigare böckerna nu igen står inför ett mysterium som måste lösas. Eller rättare sagt är det huvudkaraktären Sebbe som är den som dras in i de märkliga händelser som utspelar sig när Åke plötsligt försvinner spårlöst efter att ha varnat honom om det hemliga sällskapet som kallas för Häxknuten.

Förutom att vara spännande kretsar berättelsen kanske i huvudsak kring vänskap och hur detta skildras; hur vännerna kompletterar och stöttar varandra och hjälps åt trots att de riskerar sin egen säkerhet. 

Rundberg kan verkligen det här med att fånga sin läsare och få texten att vara ohyggligt spännande samtidigt som gränsen mellan verklighet och fantasi är ytterst subtil. I den här avslutande delen ligger fokus dock lite för lite på att reda ut för läsaren vad Häxknuten egentligen är: vilket gör att det är omöjligt att reda ut sanningen om de mysterier som utspelade sig i de två första böckerna. Det hela ter sig därför mycket vagt även efter den här sista boken i trilogin, men eventuellt finns det en avsiktlig mening med att låta läsaren ha fortsätta frågor kring Sebbe och det hemliga ordersällskapet med mentalistiska förmågor. Styr författaren oss månne mot en fristående fortsättning? En kan bara hoppas och tro!

Böckerna är utgivna för en tänkt målgrupp på 9-12 år, och jag skulle rekommendera dem till de äldre läsarna inom det åldersspannet – på grund av textens ganska avancerade nivå när det kommer till språk samt den tidigare erfarenhet och kunskap som krävs för att greppa olika koncept och begrepp i berättelsen. 

Läs gärna min recension av den andra delen i Häxknuten-serien; Kejsarens grav

Låna på bibblan eller köp på antingen Adlibris eller Bokus!

Skuggornas ö Bokomslag Skuggornas ö
Häxknuten (del 3)
Johan Rundberg
Barnroman
Natur & Kultur
2018-09-01
296
9-12 år

Skuggornas ö är den tredje och sista delen i Johan Rundbergs serie Häxknuten!

Magiskt och beroendeframkallande

Magiskt och beroendeframkallande

I augusti gavs den första delen i den nya tecknade serien Witchboy ut av Hegas förlag. Boken är både skriven och illustrerad av amerikanska Molly Ostertag, som innan har medverkat i andra författares serieromaner med sina illustrationer och även skrivit en del manus. 

De fina bilderna som samverkar förträffligt bra med (den lättlästa) texten och berättelsens tema om att våga vara den man är och vill vara gör det här till en beroendeframkallande grafisk roman, som påminner om Amulett (där den åttonde delen förresten utkommer nu i oktober). 

Roligt är att boken även blir film, då rättigheterna är sålda till Fox Animation! 

Läs mer på Hegas hemsida om du vill veta mer om Molly och vad som inspirerade henne att skapa boken. På hennes egen hemsida kan man även läsa om hennes andra utgivningar och arbeten.  

Låna på bibban, eller köp på AdlibrisBokus eller direkt via förlaget (vilket är billigare). 

Witchboy (del 1) av Molly Ostertag, utgiven av Hegas förlag
PAX. Draugen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

PAX. Draugen – Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

Så landade den äntligen i min brevlåda, PAX. Draugen. Jag läste, lyssnade, och läste igen. Tittade om och om igen på de fantastiska illustrationerna. Kände på det vackra omslaget, luktade på de tjocka papperssidorna. Riktigt drog ut på det oundvikliga: slutet. För det här är den allra sista Pax boken i den enda svenska bokserie för 9-12 åringar som jag känner till som i svenska mått är värd att jämföras med Harry Potter-succén: hur böckerna slukas, älskas och väntas på med spänd förväntan. Och där den bästa semestern är en resa till Mariefred där man kan se och uppleva de riktiga ställena i berättelsen, och gå i Alrik och Viggos spår. 

Vi är nog många, både barn och vuxna, som känner en sorg och tomhet nu när den sista boken är läst. Men för att inte spoila för er som fortfarande har boken oläst kan jag bara säga: OMG!!? Vilken jädrans avslutning på en helt otrolig bokserie! Det är så olidligt spännande, läskigt och oerhört sorgligt men samtidigt finns den här humorn, glädjen och kärleken som går igenom i varje bok. Jag är fortfarande helt golvad, och kan inte hylla böckerna, författarna, illustratören och bokförlaget nog med gånger.

Till er som har barn som inte kommit igång med läsningen, som inte hittar rätt spännande bok: prova att sätta Nidstången i händerna på h*n, det går inte att sluta läsa när en väl har börjat!
Jag är 38 år, och visserligen är böcker mitt största intresse; men jag har varit i en underbar bubbla under läsningen där jag skrattat, gråtit och förbannat alla elaka och empatilösa vuxna i böckerna. Berättelsen är skriven utifrån många olika perspektiv som ofta vävs ihop i ett och samma kapitel. De här medvetendeströmmarna gör att texten kan vara svår att hänga med i för läsaren som inte är van vid perspektivbyte, men det gör också att läsaren lär känna alla karaktärer och de därför känns som nära bekanta..

Ja, det är ledsamt att det inte blir några fler PAX-böcker, men herregud vilken skatt författarna Ingela Korsell och Åsa Larsson, illustratören Henrik Jonsson och bokförlaget Bonnier Carlsen har gett oss! Stort och innerligt TACK för det! 

Draugen och de andra nio böckerna i serien hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.

Läs gärna mina recensioner av PAX. Vitormen och PAX. Maran

PAX. Draugen Bokomslag PAX. Draugen
PAX (del 10)
Åsa Larsson & Ingela Korsell
Barnroman
Bonnier Carlsen
2018-09-13
249
9-12 år

Den allra sista boken i PAX-serien!

Leo – Katarina von Bredow

Leo – Katarina von Bredow

Det här är den andra delen i Katarina von Bredows trilogi om hur livet är för tre tolvåringar på mellanstadiet; Ellinor, Leo och Viktor. Turen har nu alltså kommit till Leo, som vi fick bekanta oss med ur Ellinors perspektiv i den första boken i serien. Leo har varit bästa vän med Ellinor sedan för alltid i princip, och hans värld skakades om ordentligt när Viktor började i klassen och Ellinor plötsligt bara hade intresse av hans mörkbruna hårsvall och coola personlighet. Till och med klättringen, som alltid hade varit deras ”grej”, blandade hon in Viktor i, vilket gjorde Leo både arg, ledsen och besviken. 

I den nya boken är det alltså protagonisten Leo som fokaliseras av den begränsat allvetande berättaren, och tidsmässigt tar historien vid direkt där den första boken slutade. Han känner sig fortfarande obekväm med att Ellinor-Viktor situationen, och drar sig undan all social kontakt både i och utanför skolan. Musiken, Pokemon Go och onlinespelet Vermintide är istället det som han ägnar sina alltfler ensamma stunder med, men eftersom föräldrarna och storebrodern ständigt bråkar trivs han inte att vara hemma. Så när Farideh med det långa svarta håret som luktar så gott vill hänga med ut och spela Pokemon Go, får han något annat att tänka på. Precis då, när livet känns lite lite lättare, händer något som gör att alla de andra problemen inte har den ringaste betydelse längre. Men som Dumbledore så passande hävdar så går det att finna lycka även i den mörkaste av tider, bara en kommer ihåg att tända ljuset.  

Katarina von Bredow skriver på ett sätt som gör att berättelsen om Leo naglar sig fast, och det beror både på författarens skicklighet med att bygga upp historien: både med tanke på synopsis och genom att väva in flera teman som egentligen ligger långt ifrån varandra utan att gå ifrån den röda tråden som löper genom texten. Eftersom jag anser att barn och unga ”behöver” få läsa om svåra ämnen är von Bredows nya bok för mellanstadiet ett välkommet tillskott till genren. Just berättelsens komplexitet och hur de unga karaktärernas olikheter och svårigheter skildras är något som ger djup och kvalitet hos texten. Boken om Leo berör mig mer än den om Ellinor; den svarta och avgrundsdjupa förtvivlan som blandar sig med de ljusaste stråk av hopp beskrivs så självklart och nära av von Bredow att jag kommer på mig själv med att känna känna varje nyans av de känslor som protagonisten upplever. 

Det här är en bok som passar barn i åldern 9-12 år, som gillar att läsa realistiska verklighetsnära berättelser där familje- och vänskapsrelationer – som inte alltid fungerar bra –  är i fokus. Samtidigt är läsaren garanterad en hög litterär kvalitet, vilket i viss mån kräver en del av läsaren.

Läs gärna min recension av den första boken i trilogin, Ellinor

Den sista och avslutande boken i serien, den om Viktor, utkommer 2019. 

Låna boken på ditt bibliotek, eller köp på Adlibris eller Bokus om du hellre vill äga ditt eget exemplar eller ge bort till någon som du tror skulle gilla den. 

Leo Bokomslag Leo
Ellinor, Leo och Viktor (del 2 av 3)
Katarina von Bredow
Barnroman
Natur & Kultur
2018-08-18
270
9-12 år

Den andra boken i trilogin om tolvåringarna Ellinor, Leo och Victor. 

Det här är en bok som passar barn i åldern 9-12 år, som gillar att läsa realistiska verklighetsnära berättelser där familje- och vänskapsrelationer – som inte alltid fungerar bra -  är i fokus. Samtidigt är läsaren garanterad en hög litterär kvalitet, vilket i viss mån kräver en del av läsaren.

Publishingpriset

Publishingpriset

Har ni hört talas om Publishingpriset? Det är en årlig tävling inom redaktionell kommunikation och marknadskommunikation som funnits sedan 1990, där en kvalificerad jury bestående av professionella kommunikatörer, redaktörer, fotografer, grafiska formgivare, journalister och filmproducenter utser en vinnare ur kategorierna print, webb och film. Innehåll både textmässigt och visuellt bedöms, men även andra kriterier måste uppfyllas  beroende på kategori. 

För oss som gillar böcker, är printkategorin mest intressant. Här är några av årets nominerade titlar och förlag: 

Fackböcker barn och unga

Från Döda fallet till Ales stenar – Platser med (spök)historia
Bokförlaget Opal AB

Katter med klös
Bokförlaget Opal AB

Polhem, världens snille! Uppfinnaren som var före sin tid
Berghs Förlag

Stall Smultronbackens käpphästar – tips, tutorials & snilleblixtar
Pug Förlag

Fackböcker vuxna

68
Bokförlaget Max Ström AB

Hälsorevolutionen – vägen till en antiinflammatorisk livsstil
HarperCollins Nordic AB

I odödliga odlares sällskap
Natur & kultur

Mossa – Från skog till trädgård och kruka
Natur & kultur

Slackhugg!
BrittonBritton, Svartzonker och Strokirk-Landströms

Vanvördiga skåp
Semafor Förlag

Reseguider

Tokyo för foodisar
Natur & kultur 

Du kan läsa mer om priset och de nominerade på Publishingprisets hemsida eller på deras Facebooksida!

Ny säsong med Marie Lundström

Ny säsong med Marie Lundström

Bokälskare! 

Ni har väl inte missat att Sveriges Radios litteraturprogram Lundströms Bokradio drar igång igen i morgon, lördagen den 25 augusti? Morgondagens program kommer att handla om Jonas Hassen Khemiris nya roman Pappaklausulen, som ges ut av Albert Bonniers förlag och som kommer att finnas i butik senast den 31 augusti. 

På förlagets hemsida står det så här om boken:

En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.

Lundströms Bokradio sänds i P1 klockan 08.05.

Läs mer om programmet här, och om Pappaklausulen här.

Författarintervju med Maria Engstrand

Författarintervju med Maria Engstrand

Maria Engstrand debuterade nu i vår som författare med barnboken Kod : Orestes, som ges ut av Opal förlag. Efter att ha läst boken ville jag veta mer om berättelsen och själva arbetet med manuset, och som tur var hade Maria lite tid över för att besvara mina frågor. 

Berätta lite om dig själv! Var du bor, familjeförhållande, yrke och vad du gillar att göra på fritiden. 

Jag bor i Lerum, som ligger två mil utanför Göteborg med man, två döttrar, två undulater och (sedan en vecka tillbaka) hundvalpen Sam. Jag är utbildad civilingenjör i teknisk fysik och har jobbat hela mitt yrkesliv som expert i patent. Det är ett yrke mellan teknik och juridik där man läser och skriver långa krångliga texter om olika uppfinningar på ett utpräglat fikonspråk.  

Jag har alltid haft kreativa hobbys: musik, textilt hantverk… och så läser jag helt orimligt mycket. Men jag har märkt att sedan jag börjat skriva har jag mindre tid för hobbys och mindre behov av dem. 

Inför den här intervjun läste jag om dig på Opals hemsida, och där står det att då du egentligen inte är den som ”provar sina vingar” verkligen inte borde vara i den här situationen, med en nyutgiven bok på ett väletablerat bokförlag. Kan du förklara lite närmare vad du menar med det, och hur det i alla fall kommer sig att du hamnade här? 

Jag tyckte att jag redan hade allt jag kunde önska mig: ett hem och en familj. Ett bra, kreativt och utmanande jobb. God ekonomi. Jag hade alltid föreställt mig att när jag hade allt det skulle jag vara nöjd.  

När jag först fick infallet att börja skriva var det inte meningen att det skulle bli på allvar. Det var ännu en hobby, bara. Men när det väl hade satt igång växte det, krävde mer plats och tid; som jag inte hade. Det var som att jag blev två personer. Mitt vanliga ansvarstagande, plikttrogna jag och så en vild och galen skrivdjävul. Och skrivdjävulen var så förbannad hela tiden för att den inte fick nog med tid och kraft. Den gjorde mig frustrerad och ilsken –  till slut tappade jag till och med hörseln på ena örat!  

Jag blev tvungen att inse att fast jag fått allt jag önskat mig, så ville en del av mig något annat. Det var väldigt svårt för mig att acceptera. Därför tog jag tjänstledigt från jobbet under ett år, och för det trygghetsälskande, plikttrogna jag:et var det ett enormt steg. Fullständigt ansvarslöst. Helt utan nytta för någon – utom skrivdjävulen då. 

Under tjänstledigheten skrev jag färdigt Kod : Orestes och gick en skrivutbildning. Nu är jag tillbaka på mitt gamla jobb på halvtid, medan jag skriver på halvtid. Jag försöker övertala skrivdjävulen att hålla sig nöjd med det. (Den är sällan nöjd).

Maria Engstrand drivs på i sitt skrivande av vad hon kallar för en ”skrivdjävul”. (Foto: Ola Kjelbye)

Varför tror du att det är så viktigt för dig att få skriva? 

Jag har gett upp att försöka lista ut varför det är så viktigt; att det får kosta nästan vad som helst. Det är lite som att ha en åkomma av något slag. Skrivberoende. Man får leva med det. 

När du beskriver hur du nästan är besatt av att få skriva undrar jag om du trots dina tidigare tankar om att vara nöjd med det liv du hade åstadkommit ändå alltid har närt en dröm om att bli författare? 

Jag gillade att skriva som barn, men när jag kom upp i övre tonåren tyckte jag helt krasst att jag inte hade något väsentligt att säga. Korkat tänkt, tycker jag nu, men så var det.  

Tankarna på att skriva kom tillbaka igen först för sådär tio år sen… men det är nog fem år sen jag faktiskt satte igång. Och ungefär två år sen jag gav upp och lät skrivardjävulen ta över! Så nej, jag har inte ”alltid” drömt om att skriva. Jag blev jätteförvånad när jag plötsligt gjorde det igen. 

Och det är vi läsare väldigt glad över att du gjorde! Berätta lite kort om Kod : Orestes

Kod: Orestes är ett händelsedrivet äventyr för barn 9-12, eller för alla som gillar koder, en rejäl intrig och lite humor. Berättelsen har en ”Da-Vinci-kod”-struktur, med barn som hittar ledtrådar som för dem från plats till plats med kopplingar bakåt i historien.  

Huvudpersonen Malin är tretton år och en alldeles vanlig tjej, tycker hon. Hennes mamma är en logisk och rationell programmeringsexpert som tror på sunt förnuft i alla lägen. Hennes pappa har just tillfrisknat från en hjärtsjukdom, och kanske är det hans sjukdom som har gjort att Malin inte är lika rationell som sin mamma. Malin drömmer om mirakel och om att få vara någon alldeles särskild. När Orestes flyttar in i grannhuset med sin mamma, som är new-age-drottning och fyller trädgården med magiska örter, hoppas Malin att nya, fantastiska saker ska hända. Särskilt som hon fått ett gammalt, kodat brev som ska överlämnas till Orestes! Bara det att Orestes är en riktig torrboll som inte vill veta av ett enda mysterium till i sitt liv…  

Berättelsen innehåller koder och magiska örter, motorvägar och djupa skogar, internet och räknestickor, ingenjörer och slagrutemän. Teman som återkommer i berättelsen är nu och då, vetenskap och tro, och relationen mellan föräldrar och barn. 

Berättelsen är uppbyggd kring gåtor, koder, chiffer och mysterier. Är det något som du själv alltid har gillat? 

Ja. Jag älskar att bygga teorier om hur saker hänger ihop, och roligast är det förstås när det inte finns några säkra svar. 

I historien vävs nutid och dåtid samman. Var det inte svårt att få ihop handlingsförloppet för att få allt att hänga ihop över tid och rum? 

Mjo… Men man har ju förvånansvärt stor makt som författare. Det brukar gå att vrida lite här och lite där tills det stämmer! Fast jag är förstås hela tiden rädd att jag skall upptäcka att det har blivit fel i något chiffer.

Gamla prylar som har fungerat som inspiration i skrivandet av ”Kod : Orestes”.

Varför utspelar sig handlingen i Lerum av alla orter i Sverige?

Jag är själv från Borås, och flyttade till Lerum först när jag och min man sökte ett boende på lagom pendlaravstånd från Göteborg.  

Lerum ligger just sådär mellan stad och land. Orten är omgiven av skogar och sjöar, men motorvägen och järnvägen dundrar rakt igenom alltihop. Vägarna är inte vackra – men jag hade inte flyttat hit om de inte fanns! Hur skulle jag då ta mig till jobbet? Jag började fundera på betydelsen av vägar och kommunikationer: hur det hade varit här innan järnvägen byggdes för 150 år sen, hur det är nu. Och vad får det vi gör i dag för effekter om 150 år? 

Till att börja med använde jag Lerum bara som en startpunkt, jag tänkte att jag kanske skulle anonymisera platsen så småningom. Men ju mer jag lärde mig om ortens historia, desto mer rotade sig berättelsen här.  

Verkligheten förvånar alltid. Jag tror att man kan starta var som helst, när som helst, och hitta stoff som inspirerar till en berättelse.

Varför är nutiden i berättelsen kopplat just till år 1892?

Den väldigt enkla förklaringen till årtalet 1892 är att det var just det år som Lerums stationshus invigdes. Men det är också mitt i den tid när utvecklingen gick som snabbast, från ett efterblivet fattigland med nöd som vi nästan har glömt bort, till ett modernt samhälle. 

Har karaktärerna Axel och Silvia från 1800-talet funnits på riktigt? 

Nej, det har de inte. Tror jag. 

I mina tidigaste utkast hade karaktären Axel lite annorlunda drag och hette Quintus Holm. Men sen upptäckte jag en verklig person som bar denna helt osannolika namnkombination och som levt i Lerumstrakten! Jag ville inte ha en så stark koppling till en riktig person, så då ändrade jag namnet och lite till. 

Men sen dess misstänker jag att allt möjligt jag hittar på kan ha funnits på riktigt.

Tilltalet i berättelsen är personligt och direkt. Hade du under skrivprocessen en så kallad tänkt läsare, och hur ser den i så fall ut? 

Nej, jag har ingen tänkt läsare. Jag brukar oroa mig för att jag saknar det! Vem ska vilja läsa det här, liksom? Finns den personen? 

Men just när jag skriver tänker jag överhuvudtaget inte på läsaren eller på en viss åldersgrupp. Jag skriver bara för att roa mig själv, tror jag…  

Du använder dig av en retrospektiv jagberättare i form av protagonisten Malin. Var det här ett självklart val, eller provade du flera olika tilltal innan du hamnade rätt? 

Jag-form var lämpligt eftersom jag ville att Malin skulle berätta med sin egen, personliga röst. Men också för att läsaren skulle veta exakt lika mycket som Malin, missta sig när hon misstar sig, till exempel.  

Likaså fungerar retrospektivt berättande bra när jag-berättaren vill vänta med att förklara vissa saker, som Internet-incidenten. Min överanalytiska hjärna tycker att sånt blir jättekonstigt i presens – hur lyckas jag-et undvika att tänka på vissa saker om vi nu får följa personen i varje ögonblick, typ? Sedan så gör tillbakablickandet i sig att det blir naturligt att då och då reflektera över det som hänt. Så retrospektivt och jag-form var klart från första orden jag skrev. 

Efter ett litet tag kom jag på att jag ville skriva olika sorters text också. Då valde jag att blanda in mail, tidningsartiklar, gamla brev etcetera. Jag tyckte att det var roligt med stilbytena! Och så ger det läsaren en känsla av att själv få ledtrådar till vad som hänt. 

Hur har skrivprocessen sett ut i arbetet med boken? 

Större delen av perioden då jag arbetade med Kod : Orestes hade jag ingen arbetstid avsatt för skrivande. Därför skrev jag då och då, när jag hann och orkade, och ibland gick det lång tid mellan skrivpassen. Det blev förstås en väldigt uppbruten skrivprocess. Jag skrev ganska korta stycken i taget och inte i kronologisk ordning.  

Jag hann förstås tänka mycket mellan de glesa skrivpassen och få ny inspiration. Det var ibland värdefullt, men ibland fick det istället berättelsebygget att svaja. Till slut hade jag en stor oordnad textmassa och jag fick sätta mig ner och reda ut den scen för scen (tack och lov för post-it lappar!), för att bestämma exakt hur handlingen skulle förlöpa.  

Texten är väldigt bearbetad och genomtänkt, arbetade du länge med synopsen?

Jag visste från början hur berättelsen skulle börja och var den skulle sluta, och så hade jag de viktigaste vändningarna klara för mig. Jag visste alltså vart berättelsen var på väg när jag skrev, men jag hade inte något detaljerat synopsis. 

Istället fick jag som sagt ta en vända mot slutet av skrivandet och gå igenom allt noggrant, flytta runt scener och se till att allt gick ihop. Först skrev jag början av berättelsen, sedan slutet och sist mitten. Jag lärde mig att det är mycket svårare än man först tror att få ihop början med slutet! 

Kände du någon gång att ”det här går inte!”? 

Nej… men däremot funderade jag på om det skulle bli särskilt bra och om det var värt arbetet som krävdes. När jag tvekade över om jag skulle fortsätta var det ovärderligt med pepp från skrivkompisar. Jag tror aldrig att jag hade blivit färdig utan dem. 

Vad är det för skrivarkurser du har gått?

Den första skrivkursen jag gick var ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet 2014-2015. Den gav allmänbildande och mycket värdefull orientering om barnlitteratur i stort för mig som aldrig läst litteraturvetenskap eller liknande. Jag skrev det första kapitlen av Kod : Orestes i slutet av den kursen. Men det viktigaste jag tog med mig från utbildningen var mina fina skrivkompisar! Vi träffas ibland i verkliga livet, men oftast via nätet, läser varandras texter, hejar på och peppar. Otroligt viktigt.  

Sedan arbetade jag med Kod : Orestes under 2015 och början av 2016, men jag fick aldrig riktigt tid att skriva färdigt! Det var då jag tog tjänstledigt. Men för att inte bara sitta ensam hemma och skriva, sökte jag och kom in på Författarskolan på Lunds universitet. Under utbildningen där skrev jag mitt andra manus Hålsjön, men i och med tjänstledigheten fick jag också tid att äntligen färdigställa Kod : Orestes och skicka den till förlag i december 2016. 

Författarskolan 2016-2018 var en extremt fri utbildning, som blev vad man gjorde den till. I min klass gav den även en sammanhållning jag aldrig kommer att glömma. 

När, hur och var sitter du helst och skriver? 

Närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. Att finna och ta vara på tiden är det som är svårt tycker jag, allt annat är av mindre betydelse.  

Jag har en skrivhåla i form av ett skrivbord i källarförrådet, som det oftast går att komma fram till genom att hoppa över alla gamla utrensade prylar som också trängs där. Men eftersom hålan saknar dagsljus hamnar jag ändå ofta vid köksbordet. Bäst skriver jag på morgnar och förmiddagar, innan allt annat hinner ta över dagen.

Marias skrivarhåla, som på grund av brist på dagsljus brukar ersättas av köket.

Beskriv känslan när du fick ett positivt besked av Opal förlag om att de ville ge ut din bok. 

Ju större saker som händer, desto långsammare är jag i mina känsloyttringar. Så jag gjorde förstås ingenting alls, jag satt bara blick still vid köksbordet och stirrade tomt framför mig i flera timmar. Sen ryckte jag upp mig och gick och köpte en flaska champagne. Och fram på kvällen började jag bli glad på riktigt! 

Hade du skickat in manuset till flera förlag? 

Jag hade skickat manuset till fyra-fem förlag, det vill säga ungefär hälften av de vanligaste barn- och ungdomsförlagen i Sverige. Jag tänkte strategiskt att om jag inte fick napp, så skulle jag försöka omarbeta manuset en enda gång till och sedan skicka till de kvarvarande… men det behövde jag aldrig göra.  

Till sist: finns det några planer på skriva en till bok, eventuellt en uppföljare till Kod : Orestes

Ja! Uppföljaren, ”Kod: Elektra”, är under utarbetande och ska (om skrivdjävulen står mig bi) komma ut till hösten 2019. Det är en helt ny erfarenhet att skriva en uppföljare – som tur är känner jag att det finns mer att berätta om Orestes och Malin och de andra. 

Men Kod : Elektra är inte någon besvärlig bok två efter den första. Nej, för min andra bok är redan skriven, den heter Hålsjön och kommer ut till våren 2019 på Opal förlag. Det är ett manus som jag påbörjade när Kod : Orestes var nästan färdig.

Berätta lite mer om Hålsjön!

Det är en roman som riktar sig till en lite äldre åldersgrupp, 12+, och är en spännande berättelse som utspelar sig under några dagar i en gammal sommarstuga vid en insjö.  

Vilka fantastiska nyheter! 

 

Maria Engstrands debutbok ”Kod : Orestes”, som passar barn i åldern 9-12 år.

 

Read More Read More