Browsed by
Författare: Sandra

April, April – Mattias Edvardsson

April, April – Mattias Edvardsson

Min fröken på mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation (s. 7).

Så lyder de första meningarna i Mattias Edvardssons ungdomsroman April, April från 2015, som förra året även gavs ut i pocketformat. Som läsare innebär detta att en genast blir införstådd med att det här kommer att bli en berättelse med svärta och smärta. Men vad man inte vet då är att det i allra högsta grad även är en berättelse som mest av allt kanske kan beskrivas som optimistisk och hoppfull. 

De tungsinta orden i början av boken tillhör protagonisten Hugo Andreasson, som har bestämt sig för att ta sitt liv på vindsrummet på skolan han en gång gått på. Med sig har han sin morbrors gamla gevär, vilket är tänkt att avsluta hans 6209 dagar långa liv på den plats som han förknippar med den förnedring som mobbingen medfört. Men istället för att dö hamnar Hugo på ett HVB-boende – beläget ute på landsbygden och så långt från civilisationen som man kan komma. Vilket passar bra, då incidenten på skolan inte direkt har gett honom ett bra rykte. Här träffar han andra ungdomar som är utanför samhället på ett eller annat sätt, bland annat April, som får det att bränna till i magen på ett både underbart och förvirrande sätt. 

För första gången upplever Hugo hur det är att vara en i gänget och höra till, bli respekterad och omtyckt för den han är. Men snart gör även de mindre trevliga aspekterna av hur det är att skapa relationer av det här slaget sig påminda, och det med full kraft. 

Edvardssons styrka är definitivt hur väl han behärskar såväl språk som dramaturgi; handlingens komposition fungerar väldigt bra tillsammans med det tragikomiska draget i texten som sätter tonen redan i expositionen. Genom att tillföra nya komponenter hålls spänningen och nyfikenheten uppe genom hela berättelsen, vilket tillsammans med de trovärdiga miljö- och karaktärsskildringarna gör att det här är en bok som är väldigt svår att lägga ifrån sig.  

En kort sammanfattning av April, April är att det är en fruktansvärt bra och välskriven berättelse som lyckas med det svåra att skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna. 

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus.   

April, April Bokomslag April, April
Mattias Edvardsson
Ungdomsroman
Opal
2017-09-18
264
Unga vuxna

April, April är en välskriven berättelse som lyckas skildra psykisk ohälsa och utanförskap på ett träffsäkert, genuint och uppfriskande humoristiskt sätt – utan att för den sakens skull någonsin släppa fokus från berättelsens kärna.

Ondskans innersta väsen – Luca D’Andrea

Ondskans innersta väsen – Luca D’Andrea

När den amerikanske dokumentärfilmaren Jeremiah Salinger flyttar med sin familj från USA till Siebenhoch, en alpby belägen mellan Tyskland och Italien där hans fru har växt upp, förändras hans liv för alltid. Inte bara på grund av det drastiska miljöombytet där betong och avgaser bytts ut mot storslagna vyer och frisk luft, utan främst för den inre resa som tar sin början efter en helikopterolycka där han anses vara skyldig till flera människors död. Men den depression och posttraumatiska stress som han lider av efter den hemska tragedin beror bara delvis på skuld och känslan av att ha varit nära döden. Salinger är nämligen helt säker på att det fanns något omänskligt där nere i bergsklyftan tillsammans med honom när helikoptern störtade; en ondska som verkar finns inuti själva bergen. 

När han sedan får veta att det flera år tidigare hänt en fruktansvärd massaker i samma område, blir han besatt av att ta reda på vad eller vem som egentligen mördade de tre unga människorna den där dagen 1985. Det blir ett detektivarbete som tär på han själv och relationen till hustrun och dottern; och de många frågor han ställer uppskattas inte av de mer och mer uppretade bergsinvånarna och ju närmare sanningen han kommer, ju mer inser han att det handlar om en fruktansvärd hemlighet som legat begravd tillsammans med de tre liken och som kommer att få oanade konsekvenser för de människor han älskar mest. 

Det här är en spänningsroman som lindar in läsaren i en historia som är svår att släppa då författaren blandar in gammal övernaturlig folktro i en traditionell mordgåta. De ockulta inslagen tillför en hallucinatorisk och mardrömslik känsla, vilket gör att man liksom protagonisten inte vet vad som är verkligt eller inte. Parallellt finns dock hela tiden det konkreta och reella; vilket skapar en perfekt balans i berättelsen. Salingers driv och ihärdighet när det kommer till att lösa mordmysteriet leder till att det hela tiden tillkommer nya faktorer att ta hänsyn till. Därför är vändningarna många och upplösningen kommer som en överraskning, trots att författaren har placerat ut ledtrådar genom hela texten. Just överraskningsmomentet är viktigt i en spänningsroman, då de misstänkta endast är några få karaktärer som figurerar kring berättelsens problemlösare. 

Ondskans innersta väsen innehåller alla de ingredienser som gör en spänningsroman värd att läsa: vackra miljöbeskrivningar, trovärdiga personskildringar, intriger, mordmysterier  och en psykologisk och övernaturlig underton. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Ondskans innersta väsen Bokomslag Ondskans innersta väsen
Luca D'Andrea
Spänningsroman
Wahlström & Widstrand
2017-10-19
396
Vuxna

Ondskans innersta väsen innehåller alla de ingredienser som gör en spänningsroman värd att läsa: vackra miljöbeskrivningar, trovärdiga personskildringar, intriger, mordmysterier  och en psykologisk och övernaturlig underton.

Beppe & Isabel – Björn Augustson & Johanna Arpiainen

Beppe & Isabel – Björn Augustson & Johanna Arpiainen

Beppe & Isabel av Björn Augustson och Johanna Arpiainen som handlar om vänskap och hur svårt det är när bästa kompisen plötsligt vill leka med någon annan också. Dessutom får svårare teman som sorg och utanförskap plats, fast mest i periferin. I centrum för historien står Beppe och Isabel, och tar sin början en sommardag när de bästa vännerna träffas för att fiska krabbor. När de en stund senare sitter med en hink full med krabbor berättar Isabel att de ska få nya grannar, som har barn. Medan Isabel tycker att det är spännande och roligt, vet Beppe inte riktigt om han känner detsamma; för det brukar alltid vara bara han och Isabel. När den nya familjen flyttar in visar det sig att barnet är en kille i deras ålder, och det visar sig genast att det är inte är det lättaste att behöva dela sin bästa kompis med någon annan, speciellt inte när en själv glöms bort. 

Berättarrösten är opersonlig och begränsat allvetande, då denne endast skildrar två av karaktärernas perspektiv. Berättaren är närvarande och beskriver personer och miljö samt händelser vartefter de sker i nutid, med undantag av när berättelseförloppet ungefär i mitten bryts  för att beskriva de två protagonisterna mer ingående; var de bor och hur deras familj ser ut. På varje uppslag finns estetiskt tilltalande illustrationer i färg, vilka samspelar väl med texten. Språket är enkelt och saknar både bildspråk och mer avancerade ord, vilket de korta meningarna helt enkelt inte lämnar utrymme till, vilket är synd då det här är viktiga komponenter i skönlitterära texter för barn för att både väcka nyfikenhet och stimulera språk- och läsutvecklingen.

Sammanfattningsvis är det ändå en helt ok bok som passar bra som högläsningsbok, men även att läsa själv.

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus

Beppe & Isabel Bokomslag Beppe & Isabel
Björn Augustson & Johanna Arpiainen
Barnroman
Speja Förlag
2017-05-29
80
6-9 år

Det här är en bok som handlar om vänskap och hur svårt det är när bästa kompisen plötsligt vill leka med någon annan också. Dessutom får svårare teman som sorg och utanförskap plats, fast mest i periferin. På varje uppslag finns estetiskt tilltalande illustrationer i färg, vilka samspelar väl med texten.

Tionde våningen – Christina Herrström

Tionde våningen – Christina Herrström

På tionde våningen i en lägenhet med fyra rum och kök bor den sjuttonåriga tjejen Jorinde helt ensam, sedan hennes föräldrars skilsmässa. Mamman finns nu i ett hus i soliga Florida, efter att ha blivit upp över öronen förälskad i en gammal tonårskärlek, medan pappan flyttat ut till stugan på skärgårdsön permanent. Där han sitter med offerkoftan på, och ältar och går ner sig mer och mer för varje dag som går. Jorinde å sin sida har stannat kvar i lägenheten som varit hennes hem sedan hon föddes; och för att den inte ska kännas så sorgligt tom går hon varje kväll och tänder i alla rum. Bästa vännen Agnes, som har en idyllfamilj, menar att det är rena lyxen med egen lägenhet – då man får vara i fred från föräldrar och ha fest när man vill. Men för Jorinde som sakar det andra tonåringar har är det istället just föräldrar och familj som betyder mest. Men det säger hon inte, utan låtsas istället vara en fri och självständig fågel som flyger vart den vill. Medan det inuti henne gör så ont av allt ansvar och all plikt som följer med ett eget hem och med en pappa som är helt beroende av hennes kärlek och omsorg. För utan henne är hon säker på att han skulle ramla ner i ett svart djupt hål och aldrig komma upp igen – att han skulle bli så deprimerad att han tog sitt eget liv och lämnade henne ännu mer än vad han redan gjort.

Så här går Jorindes tankarna när hon efter en fest i lägenheten ser att en kula till hennes mycket speciella och emotionellt värdefulla kristallkrona är försvunnen. Den mörka rökfärgade kulan som saknas betyder så mycket för henne att hon genast letar upp den skyldige tjuven för att ta tillbaka den. Det är på det här viset hon och Emanuel träffas för första gången; han med smilgropen och det mjuka tysta skrattet som får henne att känna sig tryggast i världen. Med Emanuel i sitt liv blir rummen mindre tysta och de jobbiga känslorna går att dela med någon som vill förstå på riktigt. Men då inget någonsin är okomplicerat blir hon tvungen att ta ställning de olika relationer hon har i sitt liv, och allt som kommer med dem. Vad ska man egentligen behöva uppoffra för sin bästa vän, och hur mycket ska någon som är sjutton år behöva ta hand om och oroa sig för sin förälder?

Christina Herrström är författaren bakom succéerna Ebba och Didrik, Glappet och Tusen gånger starkare, den sistnämnda boken Augustnominerades 2006. Den nya ungdomsromanen Tionde våningen är en poetiskt berättad historia om att bli vuxen och ta ansvar fast man fortfarande är ett barn, vad det här innebär att hamna utanför i en skilsmässa där man anklagar sig själv för att ha blivit lämnad. Det är även en berättelse om vänskapsrelationer och rädslan över att bli övergiven och ensam, samt om den första riktiga kärleken och dess kraft och magi. Det är en berättelse om att få lov att sätta ner den tunga krona som vi bär varje dag som ett bevis på vår styrka. För även den med en väldigt stor själ måste emellanåt få vila och få känna sig svag. 

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus.  

Tionde våningen Bokomslag Tionde våningen
Christina Herrström
Ungdomsroman
Bonnier Carlsen
2018-03-23
206
Unga vuxna

Ungdomsromanen Tionde våningen är en poetiskt berättad historia om att bli vuxen och ta ansvar fast man fortfarande är ett barn, vad det här innebär att hamna utanför i en skilsmässa där man anklagar sig själv för att ha blivit lämnad. Det är även en berättelse om vänskapsrelationer och rädslan över att bli övergiven och ensam, samt om den första riktiga kärleken och dess kraft och magi. Det är en berättelse om att få lov att sätta ner den tunga krona som vi bär varje dag som ett bevis på vår styrka. För även den med en väldigt stor själ måste emellanåt få vila och få känna sig svag.

 

Ellinor – Katarina von Bredow

Ellinor – Katarina von Bredow

Katarina von Bredow är tillbaka med en ny bok för läsare mellan 9-12 år; som liksom hennes andra barn- och ungdomsromaner utspelar sig i skolans värld. Huvudpersonen Ellinor är tolv år när berättelsen tar sin början, men hinner fylla tretton under historiens gång. Just övergången och att gå från barn till ungdom är ett viktigt tema i boken, och genom en allvetande tredjepersonsberättare får läsaren ta del av Ellinors vardag och de komplicerade situationer hon ställs inför framförallt i skolan och hemma. För trots att hon har två bästisar och familj som bryr sig om henne så finns det faktorer som gör att tillvaron är extremt jobbig: de två bästisarna Leo och Meja tål inte varandra, och Ellinor måste hela tiden välja vem hon ska vara med när för att inte göra någon sur, och hemma är hennes mamma svartsjuk när hon är hos sin pappas och hans nya fru och Ellinors halvbror.

Ett exempel på hur hon hela tiden tassar på tå för att inte göra någon upprörd är när hon fyller år, och hon får en sprillans ny Iphone av sin pappa, medan hennes mamma hela tiden har sagt att hon inte har råd att köpa en ny mobil utan låter laga den gamla trasiga istället. Konflikter skapas alltså hela tiden runt omkring Ellinor och hamnar hela tiden mitt emellan. Därför är det inte så konstigt att hon blir nervös och drar små vita lögner när Viktor, den nye killen i klassen, vill umgås med henne på fritiden. Viktor är både rolig och snäll, och får Ellinor att kunna vara sig själv och må riktigt bra. Men vad ska hon göra när Meja verkar ha blivit kär i Viktor och Leo verkar hata Viktor över allt annat? 

Vänskap är ett mycket vanligt tema i mellanålderslitteratur, och har varit så ända sedan i början av 1900-talet, även om vänskapsrelationerna ser annorlunda ut nu för tiden. I Ellinor är vänskapsrelationen mellan henne Leo och Meja hela tiden i centrum, men det är ingen idyllisk vänskap som beskrivs utan istället relationer som genom svårigheter ger upphov till utveckling hos individerna: Leos svartsjuka som kan tolkas som att han hyser romantiska känslor för henne, men också kan bero på att Viktor och Meja tar ifrån honom den enda vän han faktiskt har? Vänskapsrelationen mellan Ellinor och Meja är även den svårdefinierad och diskutabel, då den verkar bygga på att båda parter vinner något på den. I Mejas fall har hon ännu en ”knähund” som gör som hon vill, medan Ellinor får högre social status och därmed bättre självkänsla. Deras vänskap ställs på prov både en och två gånger under berättelsens gång, något som är intressant att följa. 

Katarina von Bredow är en författare som alltid lyckas hitta rätt röst i sina berättelser, som gör att det hon skriver känns autentiskt. Det är inte lätt att bli tonåring: alla de krav och förväntningar som ställs på en, men också den föreställning man själv har om hur livet borde se ut och vara. Precis det här handlar Ellinor om. Att våga zooma ut, omvärdera vad som är viktigt och därmed försöka hitta sig själv.

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus

Ellinor Bokomslag Ellinor
Ellinor, Leo och Viktor
Katarina von Bredow
Barnroman
Natur & Kultur
2018-03-24
276
9-12 år

Katarina von Bredow är en författare som alltid lyckas hitta rätt röst i sina berättelser, som gör att det hon skriver känns autentiskt och äkta. Det är inte lätt att bli tonåring: alla de krav och förväntningar som ställs på en, men också den föreställning man själv har om hur livet borde se ut och vara. Precis det här handlar Ellinor om. Att våga zooma ut, omvärdera vad som är viktigt och därmed försöka hitta sig själv.

Osynliga Emmie – Terri Libenson

Osynliga Emmie – Terri Libenson

Terri Libensons bok är utformad som en blandning mellan serieroman och grafisk roman; där de två huvudkaraktärerna har tilldelats ett format var. Berättelsen cirkulerar kring Emmi, som är den tystlåtna ensamma tjejen som ingen lägger märke till och Katie, som är social, populär och vars självkänsla är stark. Katie är den med många vänner och coola föräldrar som har tid för henne, medan Emmis är sladdbarnet vars föräldrar nu vill ägna tid åt sina jobb och därför lämnar henne ensam hemma mycket. Hon har en bästa vän, som på grund av att hon är extremt begåvad går andra kurser än henne i skolan – vilket gör att de i princip bara äter lunch ihop. Ett sådant tillfälle bestämmer de sig för att skriva töntiga och klichéartade kärleksbrev till killarna de är kära i. Emmis brev, som är tillägnat Taylor i samma klass, hamnar i helg fel händer när Emmi råkar tappa sitt brev på väg till en lektion. Och för att säga så här: om man redan är en nobody och en looser så gör spridandet av ett omåttligt skämmigt kärleksbrev inte att man blir mer populär precis. 

Katie å sin sida låter inget förstöra hennes perfekta liv, och hon är ständigt positiv och entusiastisk. När det visar sig att Taylor är intresserad av henne är det inget förvånande utan ännu ett bevis på hennes fantastiska tur, då hon såklart gillar honom också. När hon förstår att Emmi blir retad och skrattad åt på grund av brevet, är hon den som självklart står upp och säger ifrån. Anledningen till det här empatiska handlandet? Jo, Emmi kommer ju aldrig att vara en konkurrent mot henne då hon är både snyggare, populärare och mer intressant. 

Det är väl ingen som undgått att dagboksformen fortsätter att vara populär bland barn och unga; och även om böckerna om Nikki med flera finns för tjejer (för att generalisera) så är det roligt att det kommer ännu fler historier om en ung tjej och hennes vardagliga problem. Jagformen bidrar till att Emmies upplevelser  i skolan förstoras på ett sådant där sätt som det gör för personen som är med om dem själv, men som andra runt omkring knappt reagerar på. Som att behöva säga till killar som står i vägen för ens skåp, behöva höja rösten och svara på frågor under lektioner (när man redan är stämplad som den tysta ensamma tjejen), eller behöva höja blicken och sträcka på ryggen när man går genom skolans korridorer (det vet ju alla vi ”osynliga”  som gått i högstadiet hur det känns!).

Det här är en bok där komik och allvar blandas och där utformningen fantasirik. Dessutom är vändningen på slutet genialisk. En bok att läsa både för igenkänning och pepp!

Boken finns bland annat på Adlibris och Bokus

Osynliga Emmie Bokomslag Osynliga Emmie
Terri Libenson
Barnroman
Alfabeta
2018-03-20
192
9-12 år

Det här är en bok där komik och allvar blandas och där utformningen fantasirik. Dessutom är vändningen på slutet genialisk. En bok att läsa både för igenkänning och pepp!

Författarintervju med Elin Säfström

Författarintervju med Elin Säfström

Författaren Elin Säfström, född 1974, är uppvuxen i Stockholm och har bott där i stort sett hela sitt liv – i skrivande stund bor hon på Kungsholmen tillsammans med man och deras treåriga dotter. Till vardags arbetar hon som programmerare och skriver vid sidan om, även om författandet är det som ligger henne varmast om hjärtat. I övrigt är hon en stor språkentusiast och hobbymusiker. Efter att ha läst Elins böcker blev jag intresserad av att veta mer om hur idén till historien kom till, och om hon alltid närt ett speciellt intresse för just naturväsen, den nordiska folktron och fantasygenren. 

Dina två ungdomsböcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar innehåller väsen så som troll, tomtar och älvor. Har du alltid haft ett intresse för nordisk folktro?

Oh ja! Tomtar, troll och älvor har varit favoriter sedan barnsben. Mycket tack vare John Bauers bilder. De är så himla fantasieggande!

Vad var viktigast för dig när du satte samman karaktärerna i boken? Eftersom boken är skriven i jag-form det är Tildas perspektiv läsaren får ta del av – hur ville du att hon skulle framstå?

Jag ville att hon skulle vara en vanlig tonårstjej som hamnat i en ovanligt knivig sits. Hon är en aning nördig och utanför, eftersom det är vad jag lättast kan relatera till, men jag ville också att hon skulle ha självkänsla på ett sätt jag själv inte hade när jag var ung. Jag ville nog helt enkelt att hon skulle vara både någon man kan känna igen sig i och någon som kan inspirera till att i det stora hela vara ok med den man är. Javisst, hon tycker att saker är vansinnigt pinsamma ibland och hon kanske skulle önska att hon var lite mer poppis, men hon har så himla mycket annat att tänka på så att det hamnar lite i bakgrunden. Allt ansvar hon ändå klarar av att bära ger henne en pondus och ett självförtroende som hon kanske inte är medveten om själv, men som ändå finns där. Jag tänker mig att de runtomkring henne upplever henne som oerhört självständig och stark – inte alls det hon tror att de tänker om henne.

Övriga karaktärer är ganska vildvuxna, som ogräs som skjutit upp runtomkring Tilda. Jag menar det som någonting positivt. Jag gillar hur de har utvecklats.

Hur gick du till väga för att skildra magiska väsen på ett så ”verklighetstroget” sätt som möjligt? Gjorde du mycket research innan du började skriva? 

Haha, jag vet inte om jag själv skulle kalla det för verklighetstroget. Nej, jag gjorde ingen direkt research på det sättet. De flesta av oss här i norden har nog en bra känsla för hur tomtar och troll brukar te sig, på ett ungefär. Jag har helt enkelt gått på den känslan.

Varför ville du blanda fantastik med realism, finns det något syfte med det? 

Jag tycker att fantastik är ganska meningslöst utan inslag av realism. Man måste kunna relatera till karaktärerna, känner jag. Jag har lättare att sympatisera med en tonårstjej som kämpar på så gott hon kan i min hemstad än exempelvis med en alv som för krig i någon påhittad värld. Samtidigt älskar jag fantasy och allt som ligger långt ifrån vardagen. En kombination blir naturlig för mig. Jag antar att man skulle kunna skapa en känsla av realism även i high fantasy, men det är inte min grej.

Hur lång tid tog romanerna att skriva? Hade du haft idén länge? 

De tog nog ett år ungefär, för varje enskild bok (även trean som är på gång). Jo, jag hade haft en lös idé ganska länge när jag började skriva En väktares bekännelser. Men det var nog att jag blev gravid och tänkte att jag aldrig mer skulle ha tid att skriva som gjorde att det faktiskt blev ett manus. Annars kan det ju ta hur lång tid som helst att skriva en bok.

När det kommer till författandet; hur ser din skrivande bakgrund ut – har du alltid tyckt om att skriva och att hitta på berättelser?

Jag började faktiskt inte skriva förrän i 30-årsåldern. Jag har alltid varit en läsande människa, men trodde inte att jag skulle kunna skriva själv – det verkade så himla svårt att skriva en hel bok! Men hur det nu var så a) läste jag Harry Potter och tänkte att ”Wow, det här skulle jag ha velat skriva” och b) var ihop med Daniel Sjölins bror precis när hans (Daniels, inte broderns) första bok kom ut, vilket fick mig att förstå att man liksom kunde bli författare – jag hade inte riktigt lyckats tänka tanken fullt ut innan dess.

Var hittar du inspiration till dina berättelser? 

Lite här och var. Böcker, tv-serier, filmer, slumpmässiga infall. Just En väktares bekännelser är inspirerad av en serie: The Grim. Den handlar om en kille som är ensam om att se att vissa människor omkring honom i själva verket är någon sorts ”sagoväsen”. Den är inte bra. Se den inte. Men jag är den evigt tacksam, eftersom den ytterst ledde till utgivning för min del.

Var sitter du helst och skriver? 

Hemma. I min otroligt trista arbetshörna. Jag är en vanemänniska och dessutom väldigt hemkär. Så en hemtam miljö är att föredra alla gånger.

Här sitter Elin och skriver om ungdomstjejen Tilda och de magiska väsen hon måste hålla koll på. Foto: Elin Säfström

Hur brukar skrivprocessen se ut? 

Jag har ingen process. Jag bara skriver. Det är min dröm att så småningom få till en process, så att jag har någonting att luta mig emot. Som det är nu får jag lita på att det blir något användbart resultat i slutändan, helt enkelt eftersom det har blivit det vid tidigare försök.

Eller ok, jag börjar oftast inte skriva förrän jag har en idé om ungefärlig handling – på en extremt skissartad nivå – och vet någotsånär vart jag vill komma i slutändan. Men det är alltid väldigt, väldigt tunt och ostadigt när jag sätter igång.

När på dygnet skriver du helst?

På förmiddagen, om alls möjligt. Jag blir segare och segare i huvudet allteftersom dagen lider.

Berätta något om dig själv som inte har att göra med skrivandet och författaryrket!

Jag är en inbiten språknörd, även vad gäller främmande språk. Jag försöker – med oerhört måttlig framgång – plugga nio språk parallellt (spanska, franska, tyska, italienska, isländska, japanska, kinesiska, grekiska och ryska). Dessutom är jag beroende av att spela. Musik, alltså. Piano och fiol mest. En gång i världen var planen att jag skulle bli operasångerska.

Om du fick vara vem du ville för en dag, vem skulle det vara och varför? 

Hm, kanske Donald Trump. Då skulle jag låsa in mig själv på hemlig ort och slänga nyckeln.

Vilken författare, avliden eller levande, skulle du vilja träffa och prata med och vad skulle du vilja fråga den personen? 

Det skulle nog vara Joanne Rowling i så fall. Eventuellt skulle jag vara alltför starstruck för att fråga någonting alls. Men ok, kanske om vad hon själv tror gör Harry Potter-böckerna så bra. Kanske hur hon gjorde när hon skrev: synopsis eller ej, medveten dramaturgisk kurva eller ej? Sådant.

Om du endast fick äta en enda maträtt resten av livet, vilken skulle det vara? 

Är champagne en maträtt? Annars lasagne, tror jag.

Vilken är den bästa bok som du har läst?

Får man säga en serie? Då säger jag Harry Potter-böckerna. Så himla icke-originellt av mig, men sant.

Varför tycker du att ungdomar ska läsa dina böcker? 

För att de är fantasifulla och roliga (hoppas jag), samtidigt som de snuddar vid deras egen vardag. Dessutom har jag smugit in ett ganska ”högt” språk mitt i allt det talspråkiga, svordomskryddade – kidsen får chansen att plocka upp en del schyssta ord och uttryck.

Elin Säfström. Foto: Ola Kjelbye

Jag vet ju att din tredje ungdomsroman om Tilda är beräknad att ges ut i höst. Samtidigt vet jag att du är småbarnsförälder. Hur gör du för att få tid och ork till skrivandet?

Extremt bra fråga. Det handlar väl mycket om att inte vänta på inspiration och att skriva ofta, även om det inte blir några längre stycken i stöten. Man får försöka vara bra på att ta vara på den tid som står till buds. Och så ska det inte stickas under stol med att jag har ett väldigt fritt jobb och oftast jobbar hemifrån, vilket tillåter mig att spränga in skrivtid här och där.

Jag och många med mig ser väldigt mycket fram emot den tredje delen; kan du inte berätta lite kort om vad den kommer att handla om? 

Jag vill verkligen inte spoila den! Jag är själv mycket känslig mot att få för mycket information om en bok innan jag läser den – jag undviker baksidestexter som pesten. Men i mycket generella drag handlar det om stridigheter och allmänt kaos inom rådarvärlden, samt i Tildas egna tillvaro. Jag vill inte säga mer än så i och med att manuset inte är färdigredigerat och förlaget ännu inte gått ut med någon officiell ”teaser”.

Det förstår och respekterar jag såklart! Det du berättar låter väldigt spännande och det ska bli roligt att återse Tilda och hennes omvärld. Har du några andra skrivprojekt på gång eller någon historia som du gärna skulle vilja skriva? 

Oj, jag vet inte ens var jag ska börja! Ja, är det korta svaret. Det långa svaret är att jag redan har fyra projekt vid sidan av, utöver en massa idéer som jag vill realisera inom en överskådlig framtid. Det handlar om att jag så gärna vill skriva flera sorters historier, för olika åldrar, i olika genrer. De projekt jag redan har på gång är en bok med fantasyinslag för 9-12 år, en relationsroman för 15+, en dystopi 15+ och en feelgood för vuxna.

En sak jag vet att jag vill skriva någon gång är en sci-fi-serie med mycket rymdskepp och olika planeter. Lite luddigt utöver detta än så länge.

Sista frågan: Om du var ett väsen från den nordiska folktron, vilket skulle det vara och varför? 

Jag skulle nog vara en ölhävande tomtegumma, som berättade rövarhistorier för sina medtomtar. Jag tycker att de verkar ha det så himla trevligt där på Den Överflödande Bägaren!


Läs gärna min recension av Elin Säfströms böcker En väktares bekännelser och Visheten vaknar

 

En väktares bekännelser & Visheten vaknar – Elin Säfström

En väktares bekännelser & Visheten vaknar – Elin Säfström

Tilda Modigh är femton år. Hon går på högstadiet, har en bästis som hon gör ”saker-som-suger-listor” tillsammans med, är hemligt kär i en kille i klassen som istället bara verkar ha ögon för den nya mystiska tjejen och tillbringar mer tid med sin hund hemma i lägenheten än med sin frånvarande mamma. Men trots läxor, skoltrötthet och de vanliga tonårsproblemen så är Tilda allt annat än en vanlig niondeklassare. Hon är nämligen en så kallad väktare; en person som genom arv har som uppgift att ha koll på att stadens rådare, eller skymningsfolk som vissa helst vill bli kallade  – det vill säga tomtar, troll, älvor och andra magiska väsen –  sköter sig och inte blir upptäckta av människor. Det är inget enkelt jobb, då hon hela tiden måste samla in älvstoft och sprida ut för att människor inte ska se något avvikande; men om de trots allt skulle göra det så krävs det att Tilda läser en speciell glömskeramsa så att det som personen sett raderas ur minnet. 

I den första romanen, En väktares bekännelser, introduceras läsaren till en magisk fantastikvärld där flera olika väsen lever sida vid sida med människorna, det är bara det att människorna ser dem som andra människor. Det är en märklig tanke, och just ungdomsromaner där nordiska väsen har en given plats i samhället är ovanligt* och det krävs därför tid att sätta sig in i och att förstå en nya och främmande världsordningen som presenteras för en.  

Trots det så känner man sig inte desorienterad när Elin Säfström målar upp och dikterar en fullständigt osannolikt samhälle, och där man genast kastas rakt in i en situation där protagonisten Tilda är tvungen att handskas med ett olydigt troll som gått över gränsen och varit nära att äta upp en stackars pudel på tunnelbanan. I vanliga fall hjälps Tilda och hennes mormor åt med väktaruppdraget; men efter att ha åkt till Norrland för att utföra ett jobb är mormodern omöjlig att få tag på och Tilda är därför tvungen att själv handskas med de utmaningar som som väntar. För de kommer att komma, var så säker på det! 

När den andra fristående delen tar sin början ska Tilda fylla sexton år, och även om hon även innan var självständig och mogen för sin ålder så har det tunga ansvaret – både för sin frånvarande mamma och sitt väktaruppdrag – lett till att hon har bättre självkänsla och en större tro på sin egen förmåga. Egenskaper som behövs och kommer till nytta då stadens troll har blivit okontrollerbara. Det visar sig att uppståndelsen beror på att en speciell högtid närmar sig; där den uråldriga och farliga trollkungen kommer att vakna genom en ritual där en jungfru ska offras…Men vem är det som ska offras, och hur ska Tilda och hennes mormor hinna lista ut hur de stoppar det hela innan det är för sent? 

Säfströms böcker är en fröjd att läsa; fantastik och realism möts på ett genialt sätt vilket resulterar i en ”low fantasy”-berättelse som innehåller både tonårslivets vardag där man får följa huvudkaraktären i såväl välkända miljöer som i skolan och hemma – men även mer främmande miljöer då hon ofta rör sig bland skymningsfolk på sina spännande och farliga äventyr.

Karaktärsgestaltningen av Tilda känns trovärdig; hon är inte vanlig tonårstjej som varken är modig eller tillfreds med sitt uppdrag som väktare. Dessutom är det intressant att se hur karaktärerna utvecklas genom berättelsens gång; både Tilda, hennes mamma och de bikaraktärer som rör sig in och ut ur berättelsen. Säfströms kärlek till språket märks tydligt i texten där hon genom endast några korta meningar lyckas beskriva både känsla, spänning och humor på ett okomplicerat sätt. Den som har provat på att skriva vet hur svårt det här är.

I böckerna finns även tydliga motiv så som socialt utanförskap, depression, kärlek och vänskap som tillsammans med tidigare nämnda faktorerna gör att En väktares bekännelser och Visheten vaknar håller en hög litterär nivå. Därmed får alla kritiker som (felaktigt) hävdar att ungdomslitteratur inte håller samma litterära kvalitet som vuxenlitteratur en rejäl knäpp på fingrarna! 

*baserat helt och hållet på egna läserfarenheter!

En väktares bekännelser och Visheten vaknar hittar du bland annat på Bokus. 

En väktares bekännelser & Visheten vaknar Bokomslag En väktares bekännelser & Visheten vaknar
Tilda (del 1 & 2)
Elin Säfström
Ungdomsroman
Gilla Böcker / Lilla Piratförlaget
2016-09-14 / 2017-09-05
283 / 318
12-15 år

I böckerna finns tydliga motiv så som socialt utanförskap, depression, kärlek och vänskap som tillsammans med fantastikinslagen, språket och karaktärsgestaltningen gör En väktares bekännelser och Visheten vaknar till riktigt bra low-fantasy!

Författarintervju med Anna Ahlund

Författarintervju med Anna Ahlund

Författaren Anna Ahlund har skrivit två ungdomsromaner som båda är utgivna på förlaget Rabén & Sjögren. Hon debuterade med boken Du, bara 2016, och ett år senare utkom hennes andra bok Saker ingen ser. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Anna om hennes skrivande.

Din debutbok Du, bara har fått många fina recensioner i både tidningar och på bloggar. Vad var din tanke med boken; hade du sedan innan valt ut en tematik som du ville jobba med?

Min tanke med boken var att skriva en riktig kärlekshistoria som skulle kännas hos läsaren. Jag visste tidigt att det skulle handla om två syskon som blev kära i samma person, sen utvecklades det därifrån och karaktärerna och historien tog form. I min skrivprocess är jag väldigt karaktärsdriven, och när jag hade gjort mig en bild av min huvudperson John växte bilden av Frank snabbt fram också. Att skildra samkönad kärlek utan att det framställs som ett problem var ett medvetet val, jag hade länge funderat på att så många HBTQ-skildringar handlar om problem och tragiska historier. Jag ville ge mina karaktärer något annat, låta dem vara kära utan att deras sexualitet skulle behöva kommenteras eller värderas.

Hur lång tid tog det att färdigställa manuset?

Det tog ganska precis ett år mellan första ordet och slutversionen jag skickade till förlag. Under den tiden arbetade även jag heltid som lärare, men skrev all ledig tid på kvällar och helger. Hade jag inte längtat efter att skriva vidare på den här historien hade det nog tagit mycket längre tid, men nu blev den ett vilorum, en egen värld där jag verkligen tyckte om att vara.

Blev du refuserad någon gång innan Rabén & Sjögren ville ge ut boken?

Jag skickade manuset till nio förlag, om jag minns rätt. Rabén & Sjögren var så snabba med att svara att de flesta inte hunnit återkoppla, men jag minns att jag fick en refusering redan efter en vecka, på min födelsedag.

Valde du medvetet att skriva för unga vuxna, eller var det något som förlaget tyckte passade?

Jag skrev medvetet boken för unga vuxna. Jag är lärare i botten, har jobbat mycket med ungdomar och valde att inrikta mig på ungdomslitteratur under min utbildning, så det kändes självklart. Jag tror att alla har någon tid i livet som fastnar i en av olika anledningar – min är de sena tonåren. Det jag skriver handlar nog mycket om att se saker jag själv varit med om från olika håll, och bearbeta känslor jag har eller har haft.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Läser du mycket ungdomslitteratur själv? Har du någon favoritförfattare eller favoritroman?

Absolut, ungdomslitteratur har alltid varit något som intresserat mig mycket, både som läsare och senare även när jag pluggade litteraturvetenskap. En bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste den i tonåren var Spela roll av Hans Olsson. Det är en så kroppslig roman om identitet och sexualitet. En favoritbokserie när jag växte upp var också Lejoninnans sång av Tamora Pierce. Den skrev om saker på ett sätt jag inte läst tidigare – mens och tankar om könsroller och identitet och annat spännande runt puberteten, samtidigt som det är en väldigt bra historia om riddare och magi, och kärlek. Min starkaste läsupplevelse på senare år är Jag ger dig solen av Jandy Nelson, en sån fantastisk historia om syskonskap, konst och roller vi tar eller blir tilldelade. När jag läste den slog mitt hjärta så hårt att jag var tvungen att sitta uppe en hel natt för att läsa klart, det är något magiskt när böcker får en att känna så. 

Du har nu gett ut två böcker, är det så som många författare hävdar att den andra boken är mycket svårare att skriva?

För mig har det verkligen varit så. Andra boken var en kamp. Min första bok fick mycket fin uppmärksamhet, vilket innebar att jag ville skriva något där känslan folk gillade i Du, bara fanns kvar, men utan att det blev för likt. Jag kom fram till att det kunde vara kul att ha en annan form, att ha flera huvudpersoner och låta historien utspela sig under lång tid, men det gjorde också att det blev svårt att få ihop allt. Det svåraste var att välja vilka historier som skulle få ta plats, det finns många, många trådar att dra i när en historia följer sex personer under ett år. Jag ville utveckla precis allt, men det var en bra övning att tvingas välja, korta ner och låta läsaren pussla lite själv utan att berätta allt om alla.

Berätta lite om hur skrivprocessen brukar se ut!

Jag är karaktärsdriven i mitt skrivande, så ofta börjar det med karaktärerna. Jag tänker ut vilka de är, hur de ser ut, vad de har för drömmar, sen blir de som låtsaskompisar jag har med mig i tankarna i vardagen. Om jag kommer in i ett rum kanske jag tänker ”Johannes skulle lägga märke till hur ljuset faller här” eller ”den där T-shirten skulle Elli gilla”. När jag ska börja skriva göra jag också som en lista i huvudet på saker jag vill ha med i historien. Det kan vara till exempel fika, hångel, sommar, syskon, pyssel, den typen av saker. Sen börjar jag fundera på vad de här personerna skulle kunna ha för sig för att de här sakerna ska komma fram, och där börjar jag få tankar om scener. När jag har några scener brukar jag börja fundera på hur de kan hänga ihop, och där någonstans brukar handlingen komma till. Jag vet alltså sällan vad boken ska handla om när jag börjar skriva, utan mer någon sorts känsla och saker och personer jag vill ha med. Eftersom jag inte skriver kronologiskt kan det ibland ta ett tag innan själva handlingen sätter sig, men jag tycker att det är en spännande process.

Båda dina böcker handlar om HBTQ, och du har själv sagt att du vill skriva normskapande istället för normkritiskt. Förklara närmare vad du menar med det här.

När jag började skriva en kärlekshistoria om två killar visste jag att jag inte ville att det skulle bli en komma ut-historia. Komma ut-böcker behövs också eftersom världen fortfarande ser ut som den gör, men jag ville skriva något annat. En värld där ingen behöver komma ut, där det kan få handla om personerna och förälskelsen istället för själva sexualiteten. Att skriva normkritiskt innebär att förhålla sig till normer och kritisera dem. Problemet för mig var att jag inte ville förhålla mig till normerna överhuvudtaget. Om mina karaktärer hade behövt förhålla sig till heteronormen skulle jag bekräftat och reproducerat den, fast det inte alls skulle vara meningen. Läser vi gång på gång att något är ett problem kommer vi att fortsätta tänka på det som ett problem. Därför funderade jag på hur jag skulle kunna förhålla mig till – och kritisera – normer utan att reproducera dem. Min lösning blev att tänka ”normskapande”, att helt sonika ta bort normer jag inte vill ha med och skapa nya normer istället. Nya normer som säger att folk är olika, och att det inte är så mycket mer med det. Jag tycker att det är spännande att det går att skriva politiskt och att uppmärksamma något genom att ta bort något. Flera läsare har hört av sig och sagt att de läst med hjärtat i halsgropen och bävat för stunden då det skulle bli jobbigt för John och Frank för att båda är killar, och att det var en sån lättnad när föräldrarna var schyssta och ingen var elak mot dem. Den känslan tycker jag är intressant, för jag tror att den kan göra att vi börjar fundera på hur vi behandlar varandra och förhåller oss till saker även i verkligheten. Om vi förväntar oss att folk ska bete sig på ett sätt kan det vara svårt att ändra strukturer. Normer kan vara svåra att upptäcka i vår vardag, ibland behöver vi ta bort dem för att märka hur de påverkat oss. Litteratur är roligt på så sätt, det går att experimentera och se vad som händer.

I dina böcker finns inte heteronormen som säger att det förväntade är att folk ska vara heterosexuella. Det finns heller inte en tvåkönsnorm som säger att det bara finns två kön, vilket kanske blir tydligast i din senaste roman Saker ingen ser. Det här är såklart ett sorts idealsamhälle, och något som förhoppningsvis blir till verklighet i vårt samhälle. Efter att ha läst boken reflekterade jag över om inte en sådan här skildring kan medföra att den läsare som identifierar sig som icke binär känner sig frustrerad då hen inte kan känna igen sig i karaktärernas erfarenheter? Vad var din intention, och vad anser du om fiktionen och dess kraft att påverka läsaren på olika sätt?

Jag tror att det behövs många historier. Problemet med saker som få skriver om är att karaktärerna kan få bära en hel grupps erfarenheter på sina axlar, och det blir aldrig bra. Att vara icke-binär behöver inte betyda samma sak ens för två personer, och min karaktär Fride kan bara stå för sig själv. I boken är Frides erfarenhet att ingen bryr sig om vilket biologiskt kön hen fötts in i, och att alla använder ”hen” som pronomen, eftersom det är det pronomen Fride valt. Oavsett könsidentitet tycker jag att alla borde ha rätt att förvänta sig att bli behandlade så. Att skriva innebär alltid att göra val och avvägningar. Det går att skildra saker på så många sätt, någons erfarenheter av hur saker är, hur de har varit, hur de borde vara, eller hur det skulle kunna bli. Jag tror att alla historier behövs. Roligt nog har det på senare tid kommit flera ungdomsböcker med just icke-binära personer.

Alla författare har enligt litteraturvetare en implicit läsare när de skriver sin text; en tänkt läsare som förväntas förstå texten på en djupare nivå och som har de bakgrundskunskaper som krävs för att förstå och ta sig an texten på rätt sätt. Hur såg din tänkta läsare ut när du skrev dina båda manus?

Jag har hela tiden tänkt på mig själv när jag skrivit. Att böckerna ska bli historier som jag själv skulle tycka om att läsa, både den jag är nu och den jag var när jag var yngre. Alla historier passar inte alla läsare, men genom att vara ärlig med vad jag tycker om och vad jag tror på är det lättare att förhålla mig till att andra människor kommer att läsa och tycka saker.

I din första roman, Du, bara, använder du dig av en jag-berättare, medan det istället finns en opersonlig och allvetande berättare i Saker ingen ser. Vilken sorts berättarröst gillar du mest att använda när du skriver?

I Du, bara lät jag John vara jag-berättare, för det passade den historien. Jag ville skriva om hans känslor och upplevelser av saker. Då Saker ingen ser har sex huvudpersoner hade det hade blivit för rörigt om alla var ”jag”. Däremot ändrade jag språket beroende på vems perspektiv kapitlet i fråga berättades ur, Johannes fokuserade till exempel mycket på ljus och skuggor, Fride mer på känselintryck och så vidare. I Johannes kapitel kunde ett hus beskrivas som ”ockrafärgat” medan samma byggnad i Sebastians kapitel var ”gulbrunt”. Det var kul att låta berättandet färgas av vem som var huvudperson. Om jag måste välja tycker jag nog ändå mest om en jag-berättare, det blir en närhet och direkthet i det som är fin.

Det finns väldigt mycket hångel och sex i dina texter, det kan nog ingen läsare ha undgått! Jag hade turen att få lyssna på dig på Bokmässan när du, Christoffer Holst och Pernilla Gesén pratade om hur ni gör för att skildra sexscener i böcker för unga. Jag skulle vilja påstå att du är en mästare på att beskriva en intim scen utan att det blir varken pinsamt eller tillgjort, utan istället känns realistiskt och eggande. Är det svårt att med ord beskriva när karaktärerna blir upphetsade och ligger med varandra, och kan det någonsin bli för mycket sex i litteraturen?

Tack för de orden, vad roligt att höra! Jag tycker att det är kul att skriva hångel- och sexscener, och kul att utforska ett område som tidigare inte fått ta så mycket plats i ungdomslitteraturen. Eftersom jag intresserar mig för karaktärer och hur olika människor upplever saker är sexscener ett utmärkt tillfälle att gestalta känslor. Hur känns det för en karaktär att få vara nära någon hen är förälskad i? Vad lägger hen märke till, vad tänker hen, vad känner hen, hur känns det? Det är spännande, tycker jag. Personligen tycker jag att vi har en bra marginal tills det blir för mycket sex i litteraturen, bra och nära sexskildringar är inte jättevanliga i böcker för unga. Den som tycker att det blir för mycket kan ju lätt hitta andra böcker att läsa, eller bara bläddra förbi de sidorna.

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

Har du alltid haft med dig passionen för skrivandet och läsandet, eller är det något som kommit senare i livet?

Jag har alltid tyckt om att både skriva och läsa och varit fascinerad av karaktärer och historier. Att som vuxen märka att det jag skrev kunde bli längre – och faktiskt en hel bok – var en otroligt häftig upplevelse.

Om du bara fick ägna dig åt endera att läsa eller skriva resten av livet, vad hade du valt och varför?

Jag tror att skrivande och läsande hänger ihop, den som inte läser kan nog inte heller skriva bra. Läsandet ger oss erfarenheter och visar på nya tankesätt och nya sätt att framställa saker på, för mig är skrivandet en förlängning av det.

Vilket är ditt absoluta favoritord?

Trädgårdsrosor.

Om du skulle använda dig själv som karaktär i en roman, vad skulle du då använda för adjektiv för att beskriva din personlighet?

Jag tror att alla mina karaktärer är jag, på olika sätt. Skrivandet är ett sätt att bearbeta och lyfta fram tankar och erfarenheter och titta på dem i nya ljus. Att beskriva sig själv med bara något ord är vanskligt, men genom skrivandet kan jag lyfta fram både sånt jag gillar med mig själv och sånt jag inte är stolt över, portionera ut det i olika karaktärer och vända och vrida på det. Det är nog faktiskt lättare att beskriva sig själv så än att välja ut raka beskrivande ord.

För oss nyfikna: har du något nytt skrivprojekt på gång, och kan du i så fall berätta lite om det?

Jag skriver på en bok som liksom Saker ingen ser utspelar sig på Sibylla allmänesetetiska läroverk. Den utspelar sig under en vecka och kretsar kring en vårbal, och handlar om könsroller, att vara kvinna, och om vi måste förhålla oss till bilden andra har av oss eller om vi själva kan styra över vilka vi är. Det ska bli spännande att se vad det blir.

 

Läs gärna mina recensioner av Du, bara och Saker ingen ser.

Konstnärligt om kvinnliga förebilder

Konstnärligt om kvinnliga förebilder

Godnattsagor för rebelltjejer är en sådan där bok som jag vill sätta i händerna på varenda människa; men främst föräldrar, tjejer som behöver starka kvinnliga förebilder och pojkar som behöver se att det faktiskt inte bara är män som har gjort de mest häpnadsväckande saker i världen; utan att många av de makalösa prestationer som har gjorts genom historiens gång är utförda av kvinnor. Bokens styrka är just hur den lyfter fram alla de kvinnor som på ett eller annat sätt har förändrat både sin egen och andra människors situation på ett positivt sätt, men som trots sina gärningar tyvärr har glömts bort.  

Boken innehåller etthundra korta presentationer, där texten utgör halva uppslaget medan den andra halvan består av ett porträtt målat av en kvinnlig konstnär. Alla illustrationer är skapade av olika konstnärer, och därför finns en stor variation i bilderna – men även i presentationerna då valet att ha med flickor, tjejer och kvinnor från olika tidsepoker och olika delar av världen aldrig gör att berättelserna känns enformiga. Några av alla de fantastiska kvinnor som förekommer i boken är bland andra Virginia Woolf, Astrid Lindgren, Malala Yousafzai, Alek Wek, Michelle Obama, Hillary Rodham Clinton och Marie Curie.

Precis som titeln antyder så är det här en perfekt bok att läsa högt ur på kvällen, för både yngre och äldre barn: för även om vissa av ”sagorna” inte har ett lyckligt slut så kan väl inget vara bättre än att somna med en känsla av hopp och att ingenting är omöjligt.

Boken hittar du bland annat på Adlibris och Bokus

Godnattsagor för rebelltjejer : 100 berättelser om fantastiska kvinnor Bokomslag Godnattsagor för rebelltjejer : 100 berättelser om fantastiska kvinnor
Elena Favilli & Francesca Cavallo
Fakta barn och unga
Max Ström
2017-08-16
212
9-12 år

Precis som titeln antyder så är det här en perfekt bok att läsa högt ur på kvällen, både för yngre och äldre barn: för även om vissa av ”sagorna” inte har ett lyckligt slut så kan väl inget vara bättre än att somna med en känsla av hopp och att ingenting är omöjligt!