Att läsa Karin Smirnoffs roman är som att vara i en okänd stad utan att vare sig ha pengar eller kunna språket. Det är som att simma med kläderna på; och som ett skavsår som hela tiden gör sig påmint. Det är tungt, det svider och går inte att få bort obehagskänslan. Samtidigt är den nya staden en unik upplevelse där språket är uppfinningsrikt och originellt – och som visar sig vara lätt att lära. Och då är känslan snarlik med att simma naken i det mjukaste av sjövatten, och att kasta av sig det som skaver och gör ont. ”Jag for ner till bror” är en käftsmäll och en varm omfamning, allt i ett. Det är rått, det är brutalt. Men det är samtidigt en kärlekshymn till tvillingskapet, till en bror som är som en förlängning av en själv.

Som tvilling till en bror som nu inte längre finns med mig går Smirnoffs text, och den känsla hon förmedlar däri, rakt in i hela mig. Jag känner förnedringen, rädslan, skräcken, hatet, den enorma kärleken och enhetligheten. Självklarheten. Jag känner hästmulen som blåser varm luft mot min kind, jag känner den kalla snön innanför kragen.

Och jag ser min brors ögon, de ljusa gråblå. ”Jag skakade honom men han rörde sig inte […] Jag andades in i hans mun. Där fanns inget liv […] Ni måste rädda honom sa jag han är min tvillingbror. Om han dör så dör jag också ”(sid. 141).

Jag for ner till bror var en av de nominerade titlarna till årets Augustpris, och hade enligt mig varit en mycket värdig vinnare.

Du hittar boken på biblioteket, samt på Adlibris och Bokus.

Titel: Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Genre: Roman
Förlag: Bokförlaget Polaris
Publiceringsdatum: 2018-09-25
Antal sidor: 318
Läsålder: Vuxna