Författarintervju med Maria Engstrand

Författarintervju med Maria Engstrand

Maria Engstrand debuterade nu i vår som författare med barnboken Kod : Orestes, som ges ut av Opal förlag. Efter att ha läst boken ville jag veta mer om berättelsen och själva arbetet med manuset, och som tur var hade Maria lite tid över för att besvara mina frågor. 

Berätta lite om dig själv! Var du bor, familjeförhållande, yrke och vad du gillar att göra på fritiden. 

Jag bor i Lerum, som ligger två mil utanför Göteborg med man, två döttrar, två undulater och (sedan en vecka tillbaka) hundvalpen Sam. Jag är utbildad civilingenjör i teknisk fysik och har jobbat hela mitt yrkesliv som expert i patent. Det är ett yrke mellan teknik och juridik där man läser och skriver långa krångliga texter om olika uppfinningar på ett utpräglat fikonspråk.  

Jag har alltid haft kreativa hobbys: musik, textilt hantverk… och så läser jag helt orimligt mycket. Men jag har märkt att sedan jag börjat skriva har jag mindre tid för hobbys och mindre behov av dem. 

Inför den här intervjun läste jag om dig på Opals hemsida, och där står det att då du egentligen inte är den som ”provar sina vingar” verkligen inte borde vara i den här situationen, med en nyutgiven bok på ett väletablerat bokförlag. Kan du förklara lite närmare vad du menar med det, och hur det i alla fall kommer sig att du hamnade här? 

Jag tyckte att jag redan hade allt jag kunde önska mig: ett hem och en familj. Ett bra, kreativt och utmanande jobb. God ekonomi. Jag hade alltid föreställt mig att när jag hade allt det skulle jag vara nöjd.  

När jag först fick infallet att börja skriva var det inte meningen att det skulle bli på allvar. Det var ännu en hobby, bara. Men när det väl hade satt igång växte det, krävde mer plats och tid; som jag inte hade. Det var som att jag blev två personer. Mitt vanliga ansvarstagande, plikttrogna jag och så en vild och galen skrivdjävul. Och skrivdjävulen var så förbannad hela tiden för att den inte fick nog med tid och kraft. Den gjorde mig frustrerad och ilsken –  till slut tappade jag till och med hörseln på ena örat!  

Jag blev tvungen att inse att fast jag fått allt jag önskat mig, så ville en del av mig något annat. Det var väldigt svårt för mig att acceptera. Därför tog jag tjänstledigt från jobbet under ett år, och för det trygghetsälskande, plikttrogna jag:et var det ett enormt steg. Fullständigt ansvarslöst. Helt utan nytta för någon – utom skrivdjävulen då. 

Under tjänstledigheten skrev jag färdigt Kod : Orestes och gick en skrivutbildning. Nu är jag tillbaka på mitt gamla jobb på halvtid, medan jag skriver på halvtid. Jag försöker övertala skrivdjävulen att hålla sig nöjd med det. (Den är sällan nöjd).

Maria Engstrand drivs på i sitt skrivande av vad hon kallar för en ”skrivdjävul”. (Foto: Ola Kjelbye)

Varför tror du att det är så viktigt för dig att få skriva? 

Jag har gett upp att försöka lista ut varför det är så viktigt; att det får kosta nästan vad som helst. Det är lite som att ha en åkomma av något slag. Skrivberoende. Man får leva med det. 

När du beskriver hur du nästan är besatt av att få skriva undrar jag om du trots dina tidigare tankar om att vara nöjd med det liv du hade åstadkommit ändå alltid har närt en dröm om att bli författare? 

Jag gillade att skriva som barn, men när jag kom upp i övre tonåren tyckte jag helt krasst att jag inte hade något väsentligt att säga. Korkat tänkt, tycker jag nu, men så var det.  

Tankarna på att skriva kom tillbaka igen först för sådär tio år sen… men det är nog fem år sen jag faktiskt satte igång. Och ungefär två år sen jag gav upp och lät skrivardjävulen ta över! Så nej, jag har inte ”alltid” drömt om att skriva. Jag blev jätteförvånad när jag plötsligt gjorde det igen. 

Och det är vi läsare väldigt glad över att du gjorde! Berätta lite kort om Kod : Orestes

Kod: Orestes är ett händelsedrivet äventyr för barn 9-12, eller för alla som gillar koder, en rejäl intrig och lite humor. Berättelsen har en ”Da-Vinci-kod”-struktur, med barn som hittar ledtrådar som för dem från plats till plats med kopplingar bakåt i historien.  

Huvudpersonen Malin är tretton år och en alldeles vanlig tjej, tycker hon. Hennes mamma är en logisk och rationell programmeringsexpert som tror på sunt förnuft i alla lägen. Hennes pappa har just tillfrisknat från en hjärtsjukdom, och kanske är det hans sjukdom som har gjort att Malin inte är lika rationell som sin mamma. Malin drömmer om mirakel och om att få vara någon alldeles särskild. När Orestes flyttar in i grannhuset med sin mamma, som är new-age-drottning och fyller trädgården med magiska örter, hoppas Malin att nya, fantastiska saker ska hända. Särskilt som hon fått ett gammalt, kodat brev som ska överlämnas till Orestes! Bara det att Orestes är en riktig torrboll som inte vill veta av ett enda mysterium till i sitt liv…  

Berättelsen innehåller koder och magiska örter, motorvägar och djupa skogar, internet och räknestickor, ingenjörer och slagrutemän. Teman som återkommer i berättelsen är nu och då, vetenskap och tro, och relationen mellan föräldrar och barn. 

Berättelsen är uppbyggd kring gåtor, koder, chiffer och mysterier. Är det något som du själv alltid har gillat? 

Ja. Jag älskar att bygga teorier om hur saker hänger ihop, och roligast är det förstås när det inte finns några säkra svar. 

I historien vävs nutid och dåtid samman. Var det inte svårt att få ihop handlingsförloppet för att få allt att hänga ihop över tid och rum? 

Mjo… Men man har ju förvånansvärt stor makt som författare. Det brukar gå att vrida lite här och lite där tills det stämmer! Fast jag är förstås hela tiden rädd att jag skall upptäcka att det har blivit fel i något chiffer.

Gamla prylar som har fungerat som inspiration i skrivandet av ”Kod : Orestes”.

Varför utspelar sig handlingen i Lerum av alla orter i Sverige?

Jag är själv från Borås, och flyttade till Lerum först när jag och min man sökte ett boende på lagom pendlaravstånd från Göteborg.  

Lerum ligger just sådär mellan stad och land. Orten är omgiven av skogar och sjöar, men motorvägen och järnvägen dundrar rakt igenom alltihop. Vägarna är inte vackra – men jag hade inte flyttat hit om de inte fanns! Hur skulle jag då ta mig till jobbet? Jag började fundera på betydelsen av vägar och kommunikationer: hur det hade varit här innan järnvägen byggdes för 150 år sen, hur det är nu. Och vad får det vi gör i dag för effekter om 150 år? 

Till att börja med använde jag Lerum bara som en startpunkt, jag tänkte att jag kanske skulle anonymisera platsen så småningom. Men ju mer jag lärde mig om ortens historia, desto mer rotade sig berättelsen här.  

Verkligheten förvånar alltid. Jag tror att man kan starta var som helst, när som helst, och hitta stoff som inspirerar till en berättelse.

Varför är nutiden i berättelsen kopplat just till år 1892?

Den väldigt enkla förklaringen till årtalet 1892 är att det var just det år som Lerums stationshus invigdes. Men det är också mitt i den tid när utvecklingen gick som snabbast, från ett efterblivet fattigland med nöd som vi nästan har glömt bort, till ett modernt samhälle. 

Har karaktärerna Axel och Silvia från 1800-talet funnits på riktigt? 

Nej, det har de inte. Tror jag. 

I mina tidigaste utkast hade karaktären Axel lite annorlunda drag och hette Quintus Holm. Men sen upptäckte jag en verklig person som bar denna helt osannolika namnkombination och som levt i Lerumstrakten! Jag ville inte ha en så stark koppling till en riktig person, så då ändrade jag namnet och lite till. 

Men sen dess misstänker jag att allt möjligt jag hittar på kan ha funnits på riktigt.

Tilltalet i berättelsen är personligt och direkt. Hade du under skrivprocessen en så kallad tänkt läsare, och hur ser den i så fall ut? 

Nej, jag har ingen tänkt läsare. Jag brukar oroa mig för att jag saknar det! Vem ska vilja läsa det här, liksom? Finns den personen? 

Men just när jag skriver tänker jag överhuvudtaget inte på läsaren eller på en viss åldersgrupp. Jag skriver bara för att roa mig själv, tror jag…  

Du använder dig av en retrospektiv jagberättare i form av protagonisten Malin. Var det här ett självklart val, eller provade du flera olika tilltal innan du hamnade rätt? 

Jag-form var lämpligt eftersom jag ville att Malin skulle berätta med sin egen, personliga röst. Men också för att läsaren skulle veta exakt lika mycket som Malin, missta sig när hon misstar sig, till exempel.  

Likaså fungerar retrospektivt berättande bra när jag-berättaren vill vänta med att förklara vissa saker, som Internet-incidenten. Min överanalytiska hjärna tycker att sånt blir jättekonstigt i presens – hur lyckas jag-et undvika att tänka på vissa saker om vi nu får följa personen i varje ögonblick, typ? Sedan så gör tillbakablickandet i sig att det blir naturligt att då och då reflektera över det som hänt. Så retrospektivt och jag-form var klart från första orden jag skrev. 

Efter ett litet tag kom jag på att jag ville skriva olika sorters text också. Då valde jag att blanda in mail, tidningsartiklar, gamla brev etcetera. Jag tyckte att det var roligt med stilbytena! Och så ger det läsaren en känsla av att själv få ledtrådar till vad som hänt. 

Hur har skrivprocessen sett ut i arbetet med boken? 

Större delen av perioden då jag arbetade med Kod : Orestes hade jag ingen arbetstid avsatt för skrivande. Därför skrev jag då och då, när jag hann och orkade, och ibland gick det lång tid mellan skrivpassen. Det blev förstås en väldigt uppbruten skrivprocess. Jag skrev ganska korta stycken i taget och inte i kronologisk ordning.  

Jag hann förstås tänka mycket mellan de glesa skrivpassen och få ny inspiration. Det var ibland värdefullt, men ibland fick det istället berättelsebygget att svaja. Till slut hade jag en stor oordnad textmassa och jag fick sätta mig ner och reda ut den scen för scen (tack och lov för post-it lappar!), för att bestämma exakt hur handlingen skulle förlöpa.  

Texten är väldigt bearbetad och genomtänkt, arbetade du länge med synopsen?

Jag visste från början hur berättelsen skulle börja och var den skulle sluta, och så hade jag de viktigaste vändningarna klara för mig. Jag visste alltså vart berättelsen var på väg när jag skrev, men jag hade inte något detaljerat synopsis. 

Istället fick jag som sagt ta en vända mot slutet av skrivandet och gå igenom allt noggrant, flytta runt scener och se till att allt gick ihop. Först skrev jag början av berättelsen, sedan slutet och sist mitten. Jag lärde mig att det är mycket svårare än man först tror att få ihop början med slutet! 

Kände du någon gång att ”det här går inte!”? 

Nej… men däremot funderade jag på om det skulle bli särskilt bra och om det var värt arbetet som krävdes. När jag tvekade över om jag skulle fortsätta var det ovärderligt med pepp från skrivkompisar. Jag tror aldrig att jag hade blivit färdig utan dem. 

Vad är det för skrivarkurser du har gått?

Den första skrivkursen jag gick var ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet 2014-2015. Den gav allmänbildande och mycket värdefull orientering om barnlitteratur i stort för mig som aldrig läst litteraturvetenskap eller liknande. Jag skrev det första kapitlen av Kod : Orestes i slutet av den kursen. Men det viktigaste jag tog med mig från utbildningen var mina fina skrivkompisar! Vi träffas ibland i verkliga livet, men oftast via nätet, läser varandras texter, hejar på och peppar. Otroligt viktigt.  

Sedan arbetade jag med Kod : Orestes under 2015 och början av 2016, men jag fick aldrig riktigt tid att skriva färdigt! Det var då jag tog tjänstledigt. Men för att inte bara sitta ensam hemma och skriva, sökte jag och kom in på Författarskolan på Lunds universitet. Under utbildningen där skrev jag mitt andra manus Hålsjön, men i och med tjänstledigheten fick jag också tid att äntligen färdigställa Kod : Orestes och skicka den till förlag i december 2016. 

Författarskolan 2016-2018 var en extremt fri utbildning, som blev vad man gjorde den till. I min klass gav den även en sammanhållning jag aldrig kommer att glömma. 

När, hur och var sitter du helst och skriver? 

Närsomhelst, hursomhelst och varsomhelst. Att finna och ta vara på tiden är det som är svårt tycker jag, allt annat är av mindre betydelse.  

Jag har en skrivhåla i form av ett skrivbord i källarförrådet, som det oftast går att komma fram till genom att hoppa över alla gamla utrensade prylar som också trängs där. Men eftersom hålan saknar dagsljus hamnar jag ändå ofta vid köksbordet. Bäst skriver jag på morgnar och förmiddagar, innan allt annat hinner ta över dagen.

Marias skrivarhåla, som på grund av brist på dagsljus brukar ersättas av köket.

Beskriv känslan när du fick ett positivt besked av Opal förlag om att de ville ge ut din bok. 

Ju större saker som händer, desto långsammare är jag i mina känsloyttringar. Så jag gjorde förstås ingenting alls, jag satt bara blick still vid köksbordet och stirrade tomt framför mig i flera timmar. Sen ryckte jag upp mig och gick och köpte en flaska champagne. Och fram på kvällen började jag bli glad på riktigt! 

Hade du skickat in manuset till flera förlag? 

Jag hade skickat manuset till fyra-fem förlag, det vill säga ungefär hälften av de vanligaste barn- och ungdomsförlagen i Sverige. Jag tänkte strategiskt att om jag inte fick napp, så skulle jag försöka omarbeta manuset en enda gång till och sedan skicka till de kvarvarande… men det behövde jag aldrig göra.  

Till sist: finns det några planer på skriva en till bok, eventuellt en uppföljare till Kod : Orestes

Ja! Uppföljaren, ”Kod: Elektra”, är under utarbetande och ska (om skrivdjävulen står mig bi) komma ut till hösten 2019. Det är en helt ny erfarenhet att skriva en uppföljare – som tur är känner jag att det finns mer att berätta om Orestes och Malin och de andra. 

Men Kod : Elektra är inte någon besvärlig bok två efter den första. Nej, för min andra bok är redan skriven, den heter Hålsjön och kommer ut till våren 2019 på Opal förlag. Det är ett manus som jag påbörjade när Kod : Orestes var nästan färdig.

Berätta lite mer om Hålsjön!

Det är en roman som riktar sig till en lite äldre åldersgrupp, 12+, och är en spännande berättelse som utspelar sig under några dagar i en gammal sommarstuga vid en insjö.  

Vilka fantastiska nyheter! 

 

Maria Engstrands debutbok ”Kod : Orestes”, som passar barn i åldern 9-12 år.

 

 

Vill du veta mer om Maria och hennes bok? Kika in på hennes hemsida samt på Opals författarporträtt.

Maria har även instagram

Läs gärna även min recension av Kod : Orestes

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *