Det tunna svärdet – Frida Nilsson
Många av Frida Nilssons tidigare böcker har det komiska och bisarra draget gemensamt; jag tänker främst på Jagger Jagger, Jag Dante och miljonerna och Apstjärnan. 2015 gavs Ishavspirater ut, och även om Nilsson fortsätter att skildra en en värld där det är barnen istället för de vuxna som tar ansvar och klarar sig själva, finns även en mörk underton som löper genom hela texten. Det här gäller även den nya boken Det tunna svärdet, som precis som den förra boken har illustrerats av Alexander Jansson (vars bilder många säkert känner igen från de lättlästa böckerna om Mystiska skolan).
Handlingsförloppet liknar den traditionella sagans grundmönster, det vill säga ”hem-uppbrott hemifrån-äventyr-hemkomst”, då berättelsen börjar med att protagonisten Sasja följer efter sin mamma till Dödens rike efter att hon har dött. Det visar sig bli en farlig resa, då inga levande får vistas i Tvefotingarnas, Harpyrernas och Spartarernas land. På sin väg finner han tre vänner; Prinsessan av Sparta som är en hund, Trine Tvefot som är en gris och Höder som är en örn, vilka hjälper honom med det uppdrag han har kommit dit för att slutföra. Det visar sig dock att Döden inte på något sätt är som Sasja (eller läsaren!) har föreställt sig, vilket försvårar och fördröjer hans planer.
Narratologin i Nilssons berättelse påminner om hur Astrid Lindgren använder språket i sina texter: jag-perspektivet som används när Sasja på ett mycket förtroendegivande sätt berättar historien för läsaren, rytmen och flödet i meningarna och hur en scen plötsligt avbryts av att karaktären återupplever och uttrycker sina känslor inför det som beskrivs. Som när Sasja och Trine fäktas på skoj med sina pinnar:
Åh, det var roligt! Det var så roligt att det sög i magen och så att hjärtat rusade i mitt bröst. (sid. 77)
Nilsson har samma förmåga som Lindgren att i det skrivna ordet föra fram en oerhörd känsla och stämning, och målar genom endast några ord upp en helt fantastisk värld där allt är möjligt. En värld som man beträder med både förväntan och vördnad.
Rekommenderad läsålder är 6-9 år, men jag skulle istället säga att boken lämpar sig för barn mellan 9 och 12 år.
Det tunna svärdet
Barnroman
Natur & Kultur
2017-08-21
515
6-9 år
Frida Nilsson tar läsaren med sig ut på ett fantastiskt äventyr som behandlar teman så som döden, saknad, sorg, vänskap och mod. Passar utmärkt till högläsning, men även om rekommenderad läsålder är 6-9 år tycker jag att boken passar bättre till 9-12 åringar.
2 reaktioner till “Det tunna svärdet – Frida Nilsson”
Jag har börjat läsa boken för mina barn 9 och 11 år. De första två kapitlen slutade i tårar och panikgråt, både hos mig och barnen. Jag kommer inte kunna slutföra boken. Alldeles för bildlig och ärlig beskrivning av att en mamma dör.
Det kan jag verkligen förstå, och jag rekommenderar boken till barn som är äldre 6-9 år. Jag läste den själv, och det blir såklart något helt annat när man läser för barn. Det är svårt när böcker faller inom ett så brett åldersspann. Hoppas att ni hittar någon annan bra högläsningsbok!