För mig är Bokmässan slut för i år, och likaså mitt uppdrag som bloggambassadör. I mitt sista inlägg vill jag lyfta några programpunkter från fredagen som innehållsmässigt var intressanta, tankeväckande och engagerande och som samtliga hade den unga läsaren i fokus. Jag tar emellertid även med torsdagens seminarium med Gunilla Bergström, som inte hunnits med innan på grund intensiva dagar.

Moderatorn Daniel Sjölin inledde seminariet ”Bakom ryggen på Alfons Åberg” med att fråga bilderboksskaparen Gunilla Bergström varför hon aldrig tidigare har berättat om det hantverk som ligger bakom succén med Alfons Åberg-böckerna, och hennes enkla svar med humoristisk ton var att hon inte har blivit tillfrågad ännu – vilket Sjölin ansåg var märkligt då hennes böcker har sålt i 5 miljoner exemplar bara här i Sverige. Anledningen till att de här 45 minuterna kändes som den bäst spenderade tiden på hela torsdagen var Sjölins förmåga att få det till ett naturligt samtal istället för en intervju. Bergström utstrålade karisma och ödmjukhet, och besvarade frågorna med både klokhet och humor. Bland annat berättade hon om den pinnstol som hennes morfar eller farfar hade gjort när han levde, och som hon har suttit på sedan hon skapade den första boken om Alfons.

Just skapandet var precis som seminarienamnet antydde i centrum för samtalet, och Gunilla beskrev hur hon arbetar med olika material så som tyg, garntråd, tidningsurklipp och papp för att få till de kollagebilder som har blivit som ett signum för böckerna om pojken Alfons Åberg och hans värld. Illustrationerna varierar i uttryck, men det som är gemensamt för dem är den realistiska utformningen som är ett medvetet uttryck för att barnet ska kunna känna igen sig och ”hitta rätt”. Men även fast illustrationerna är det som är utmärkande för berättelserna, så menar hon att det är texten som är den största utmaningen och det som tar mest tid. Anledningen? Samspelet mellan text och bild och den språkliga begränsning som är nödvändig i bilderböcker, vilket alltid innebär redigering. Dock utgår arbetet alltid från en text, då Bergström anser att det inte är möjligt att illustrera utan att ha en riktning.

Daniel Sjödin ger sig på en tolkning om varför Alfons Åberg är en karaktär som är så omåttligt populär och omtyckt av barn världen över, och menar att det beror på hans vanlighet och hur han alltid skildras ur barnets perspektiv. Gunilla Bergström lägger till att han är en nyanserad karaktär som ännu inte är färdigutvecklad, och därför kan gå åt flera olika håll samt det faktum att böckerna skildrar konflikter som alla barn kan känna igen sig i. Något annat som framkommer under samtalet är att förlaget och hennes redaktör aldrig har lagt sig i och censurerat text eller bild, utan hon har istället fått ”härja fritt” som hon uttrycker det. De här aspekterna är tillsammans säkerligen en stor anledning till att böckerna om Alfons Åberg är bland de mest utlånade på biblioteken, och att de trots att flera titlar gavs ut under 70- och 80-talet är och förblir tidlösa.

Åsa Warnqvist från Svenska Barnboksinstitutet redogjorde för utgivningen av barn- och ungdomsböcker på seminariet ”Kommer det för mycket barnböcker?” Det var känt för mig sedan innan att utgivningen har ökat med dubbelt så många titlar sedan år 2000, något som är helt unikt inom barn- och ungdomslitteraturen. Det som var nytt för mig var dock anledningen till ökningen, vilket enligt Warnqvist främst beror på 2002 års sänkning av bokmomsen, det utökade litteraturstödet under 2000-talet, Mangaboomen 2008, PISA-rapporten 2012 samt de förändringar som har skett inom förlagsbranschen.

Med det sistnämnda menas att många nya mindre förlag har startats och egenutgivningen har ökat. Flera mindre förlag har dessutom snabbt blivit etablerade på marknaden, så som Modernista, Gilla Böcker, Lilla Piratförlaget, Olika förlag och Idus. Dessutom sätter förlagen ISBN-nummer på produkter som inte är rena böcker utan istället en blandning mellan bok och leksak; som till exempel Disneys Frost som är både väska och bok.

Den här innebar såklart till ökad konkurrens vilket oundvikligen ledde till minskad försäljning. De här tendenserna har gjort det svårt för författare att kunna försörja sig på skrivandet, och många ger därför ut böcker på flera olika förlag – något som Warnqvist menar är problematiskt för försäljningen till andra länder då förlag ofta bara vill köpa in en av författarens titlar. Konkurrensen gör därför att det satsas på populära serier som säljs i många upplagor istället för på bredd och översättningar till andra språk, vilket med andra ord gör att kvantitet går före kvalitet.

Den kunniga och kompetenta författaren Helena Dahlgren modererade samtalet mellan spökförfattarna Katarina Genar, Lena Ollmark och Lena Arro i seminariet som hette ”Spökhistorier och deras funktioner”. För att inte bli långrandig vill jag bara ta upp några av alla de intressanta frågor som behandlades; bland annat hur skräckhistorier är något som alltid har funnits inom litteraturen och alltid har lockat unga läsare.

Katarina Genar menade att då hennes böcker är mer realistiska, krävs att hon inte skildrar för läskiga situationer och även har med ett lyckligt slut för att inte läsningen ska bli för skrämmande. För Ollmark betyder berättelsens ”pussel” istället mer, och anser istället att slut som inte är lyckliga och bra är mer spännande och intressanta och ger det läsande barnet något annat än det förväntade. Arro tog upp ursagans förmåga att göra det hemska till något komiskt, och att det är något som återfinns än i dag och att även det uppfostrande och moraliska i berättelserna finns kvar.

Alla i panelen var överens om att det gemensamma för spökberättelsen är att de innehåller en protagonist som av olika anledningar befinner sig i ett utanförskap, och att mötet med spöket gör att denne blir del av en gemenskap, då även den som går igen vill bli sedd.

Varför är då de här läskiga böckerna så otroligt populära bland barn och unga? Ett svar som gavs var att påhittade berättelser ger läsaren en sorts trygghet till skillnad från den allt mer kaotiska omvärlden; barnet kan när som helst stänga igen boken och få det hemska att försvinna. Dessutom fungerar berättelserna som ett sätt att lära sig att känna och hantera sin egen rädsla, och det adrenalin som pumpas ut i våra kroppar när vi blir skrämda gör även att vi känner oss euforiska när inget farligt händer oss och vi så att säga har klarat oss ur situationen helskinnade. Forskare påpekar att endorfinerna som utsöndras kan liknas vid morfin. Det är därför inte så svårt att förstå varför vi människor dras till det som är läskigt, men som man ändå har kontroll över.

”Kärlek och identitet” var en programpunkt som jag uppskattade mycket, dels för att både Jennifer Niven (Vända världen rätt) och Johanna Lindbäck  (Karta för förälskade och andra vilsna) deltog, men även för kulturjournalisten Tara Moshizis professionella framtoning då hon var mycket insatt i såväl de aktuella titlarna som tidigare verk. Att se till författarens alla verk gör samtalet kring skrivprocess, karaktärer och det stilistiska mer intressant.

Det visade sig att Niven och Lindbäck arbetar med persongallerierna i sina berättelser på ungefär samma sätt, och beskrev att det är lättare att skildra en pojkkaraktär då de kan hålla dem ifrån sig själva och de egna upplevelserna. Båda uppmärksammade även det problematiska i att låta två huvudkaraktärerna få lika mycket utrymme och plats, men att när det fungerar väl så skapar de olika perspektiven en mer nyanserad berättelse.

Niven avslöjade att hon skrev klart sin förra bok Som stjärnor i natten (All the Bright Places) på endast sex veckor, vilket fick Johanna Lindbäck att med förundran fråga hur hon klarade av en process som vanligtvis kan ta år på så kort tid – något som säkerligen alla i salen undrade över. Hon förklarade då att hon nästan var klar med ett manus för vuxna när hennes dåvarande förläggare hastigt gick bort, vilket ledde till oro och stress men även till att hon påbörjade ett manus för unga vuxna som hon tänkt skriva länge och som den avlidna förläggaren tyckte att hon skulle satsa på. Det fanns dock ett problem – den nya förläggaren hon hittat ville att hon skulle ha manuset klart redan efter några dagar, vilket var en omöjlighet. Den förläggare hon till slut hamnade hos skulle gå på föräldraledighet inom två månader, och för att slippa byta ännu en gång bestämde hon sig för att ägna all sin tid åt att skriva kart boken, vilket lyckades.

Moshizi avrundade genom att fråga författarna vilka böcker de själva önskade att de hade läst när de var unga, och båda var rörande överens om att de gärna skulle ha velat läsa den sortens litteratur som de nu själva skriver: som tar upp ämnen som mobbning, ensamhet och utanförskap – både för igenkänning och för att förstå andras upplevelser och lära sig något av det. Det är bara att konstatera att de som är unga och alla vi som älskar att läsa ungdomslitteratur kan skratta oss lyckliga över att ha möjligheten att läsa böcker skrivna av författare så som Jennifer Niven och Johanna Lindbäck.