Wursten och Veganen – Åsa Asptjärn
Åsa Asptjärn har tidigare skrivit ungdomsserien om Emanuel Kent Sjögren; Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Manifest för hopplösa och Rimligt lyckade ögonblick. Det som gör de här böckerna så bra är hur Åsa Asptjärns lyckas med det svåra att skriva in huvudpersonen i de mest pinsamma situationer på ett sätt som inte känns det minsta forcerat, och aldrig blir tröttsamt. Tvärtom är Asptjärns böcker faktiskt de enda ungdomsböcker med humoristiska inslag som får mig att skratta rakt ut. Man kan inte annat än att älska Emanuel som karaktär, då han genom att ha en ständig förmåga att göra bort genom att säga fel saker vid fel tillfälle, vara extremt klumpig och göra helt ogenomtänkta saker får en att känna igen sig väldigt mycket: både i känslan av att vara bortgjord och i det komplicerade i att vara ung och hitta sin identitet.
Även i hennes nya roman, som vänder sig till barn mellan 9-12 år, finns det komiska som en röd tråd genom hela berättelsen. Den handlar om Bodil – som går under namnet Wursten då hon älskade korv som liten – som precis har gått ut sjätte klass och plötsligt inser att hon och bästisen Veronika inte har något gemensamt längre. Veronika vill hellre vara med populära Emmy, som verkar hata Wursten, och det killgäng som hennes nya pojkvän hänger med. Dessutom står det klart att det inte längre är okej att leka på samma sätt som man gjorde på mellanstadiet. Därför är hon hellre ensam. Vilket hon inte behöver vara länge, då veganen Diana dyker upp i hennes liv och klamrar sig fast vid henne som en igel. Till en början tycker Wursten att hon är ganska jobbig, då hon både är intensiv och tar för givet att de ska vara vänner. Men trots att de är olika precis som en wurst och en vegan, så är Diana en person som är rolig att vara med – hon är påhittig och engagerad i politiska frågor, och är när det kommer till kritan ändå rätt lik Wursten på många sätt.
Trots att berättelsen innehåller flera komiska partier; som till exempel när tjejerna bestämmer sig för att göra inbrott i kiosken, eller när en gammal förvirrad tant tas för en satanistisk galning och skjutsas tillbaka till ålderdomshemmet i en cykelvagn, blir det inte riktigt samma känsla som i Asptjärns tidigare romaner; jag skrattar aldrig rakt ut även om jag fnissar till emellanåt. Det här beror på att det i den här historien finns en protagonist som är starkare och säkrare i sig själv än vad Emanuel är; hon behöver därför inte göra sig till och försöka skapa en identitet bara för att bli omtyckt eller vinna en viss status. Det bekommer henne inte det minsta om Emmy och det coola killgänget gillar henne eller inte, och driver istället med dem på deras bekostnad – nästan som att få motsatt effekt, vilket i och för sig är väldigt underhållande. Ett exempel är när Veronika och Emmy pratar på om sina erfarenheter när det kommer till pojkvänner, och Wursten tycker att det är fjantigt och låtsas spela med i deras entusiasm och berättar om en påhittad före detta pojkvän:
”Berätta. Jag vill veta allt. Precis allt” säger hon medan hon sakta backar mot sittsäcken och sjunker ner med ett nöjt flin på läpparna. ”Tja, finns inte mycket att säga. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.” Jag pausar. ”Alltså bokstavligt talat, han bor i Alingsås.” (…) ”Var träffades ni?” ”På en campingplats på Bornholm.” Jag kastar huvudet bakåt och härmar Veronikas skratt. Så tystnar jag och ser sorgset på dem. ”Vi var så olika.”(…) ”När han ville spela krocket ville jag spela kubb. Det går inte att bygga ett förhållande då.”(…) ”Hur träffades ni då?” envisas hon. (…) ”Jag kom gående runt ett hörn med en massa shoppingkassar (…) Han kom från andra hållet (…) och när vi svängde runt hörnet så krockade vi (…)”. ”Det är ju precis som i den där filmen med Julia Roberts” protesterar Emmy. ”Jag vet!” skriker jag förtjust. ”Visst är det konstigt!” (s. 8, 9)
Skillnaden mellan Emanuel och Wursten är därför att medan Emanuel är en karaktär som man tycker synd om och lider med (och känner igen sig i!), är Wursten istället en karaktär som man ser upp till och vill vara som. Hon tar ingen skit, punkt slut. Och vad kan väl vara bättre att ha som förebild i böcker för barn som på något sätt befinner sig på gränsen till vuxenvärlden, vilket kan kännas både läskigt och frustrerande. Samtidigt tar Asplund upp vikten i att tänka självständigt och kritiskt, något som vävs samman med budskapet om att livet inte alltid blir vad man tänkt sig – men att det kan bli rätt så bra ändå.
Wursten och Veganen
Barnroman
Bonnier Carlsen
2017-09-05
190
9-12 år
När Bodil, eller Wursten som alla kallar henne, förlorar sin bästa vän till sin värsta fiende tror att sommarlovet kommer att bli det värsta någonsin. Men så dyker Diana alias Veganen upp, och hon inser att även om livet förändras så behöver det inte betyda att det är något negativt.
En humoristisk berättelse som även tar upp det viktiga i att våga vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker.